Kärlek i handling
”Kärleken tryter aldrig.” — 1 Kor. 13:8.
1. Varför bör vi inte vara förvånade över bristen på verklig kärlek i världen?
I DEN nuvarande världen ser vi och hör vi gång på gång ordet ”kärlek”. Det förekommer i sånger, böcker och filmer och på affischer, plakat och knappar. Ändå finner vi att vi lever i en värld där självuppoffrande kärlek verkligen är sällsynt. Detta bör inte vara förvånande, eftersom många människor med orätt talar om passion och sentimentalitet som kärlek. De är inte bekanta med den kärlek som utmärker sanna lärjungar till Jesus Kristus. Denna kärlek går längre än till att en människa älskar sin nästa som sig själv. Den inbegriper, om så behövs, villighet att ge ut sitt liv för sina kristna bröder. Den som gjorde det skulle således efterlikna Jesus Kristus, som frivilligt gav ut sitt liv för människorna. — 1 Joh. 3:16—18.
2. Vad är det ämne som dryftas i 1 Korintierna, kapitel 13?
2 Det är tydligt att kristen kärlek är aktiv — visar sig i det positiva goda den gör för andra. Eftersom denna kärlek är en känsla eller sinnesrörelse, är den inte lätt att definiera. Det sätt på vilket den tar sig uttryck kan emellertid beskrivas. Och i 1 Korintierna, kapitel 13, finner vi en verkligt mästerlig beskrivning av den kärlek som de kristna bör äga. Tonvikten i detta kapitel ligger inte på hur Guds kärlek till människorna tar sig uttryck och inte heller på vår kärlek till Jehova Gud. Huvudvikten i stoffet ligger i stället på hur kärleken bör visas mot medmänniskor.
3. Nämn några av de problem som fanns i församlingen i Korint.
3 Detta var vad de kristna i Korint behövde, eftersom de inte hade de bästa förhållanden till varandra. Enligt vad som framgår av en undersökning av hela det första brevet till korintierna hade församlingen där problem med svartsjuka, osämja, söndringar, skryt, omoraliskhet, oärlighet och att somliga tog sig otillbörliga friheter. Somliga i församlingen i Korint åstundade att äga prestige. De ville överglänsa varandra när det gällde förmågor och gåvor eller medfödda anlag. — 1 Kor. 1:10, 11; 3:2, 3; 4:6, 7; 5:1, 2; 6:7, 8; 8:1, 2, 7—13; 11:18, 19; 12:14—18.
”EN LÅNGT BÄTTRE VÄG”
4. Hade alla kristna under det första århundradet v.t. samma gåvor?
4 Det var naturligtvis inte orätt av någon att betrakta andens större gåvor som önskvärda, och det var inte heller orätt av en man att önska tjäna församlingen som apostel, profet eller lärare. Men aposteln Paulus framhöll: ”Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att läka? Inte talar väl alla tungomål? Inte är väl alla översättare?” (1 Kor. 12:29, 30) Det fanns emellertid något som alla i församlingen kunde göra. Det var i själva verket någonting som var ännu mera framträdande än strävan efter ”de större gåvorna”. Detta framgår tydligt av apostelns uppmaning: ”Fortsätt nitiskt att sträva efter de större gåvorna. Och dessutom visar jag er en långt bättre väg.” — 1 Kor. 12:31.
5, 6. a) Vad menade aposteln Paulus med uttrycket ”en långt bättre väg”? b) Hur visade han att det inte är det viktigaste för sanna kristna att äga förmågor och gåvor?
5 Vad är denna långt bättre väg? Det är kärlekens väg. Ja, de kristna i Korint behövde göra förändringar i sin värdering av ”gåvorna” och låta kärleken omsättas i handling. Paulus framhöll hur kärleken är av större värde än förmågor och gåvor eller medfödda anlag och skrev: ”Om jag talar människors och änglars tungomål men inte har kärlek, då har jag blivit en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Och om jag har profeterandets gåva och är insatt i alla heliga hemligheter och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. Och om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” — 1 Kor. 13:1—3.
6 Att en kristen kan tala andra språk än sitt modersmål är sannerligen en värdefull gåva. Ännu större skulle förmågan att tala änglars språk vara — de är ju av en högre skapelse än människan. Men om någon skulle använda gåvan för att göra sig själv mera bemärkt eller om han på något annat sätt skulle ha orätt motiv, skulle han inte vara uppbyggande för sina medmänniskor och inte heller för sina kristna bröder. Han skulle helt enkelt vara som ett kraftigt ljud som frambringas av ett mässingsinstrument eller en cymbal. Utan kärlek skulle dessutom profeterandets gåvor, den mirakulösa kunskapen och den mirakulösa tron inte tjäna till uppmuntran för andra. Dessa gåvor eller medfödda anlag skulle då inte användas på rätt sätt. Den som gav frikostigt av sina ägodelar åt andra helt enkelt för att han skulle kunna skrävla skulle inte heller ha nytta av detta. Han skulle inte få någon belöning. Hur skulle det vara, om han valde att genomgå lidande eller rentav dö, kanske i avsikt att bli en hjälte i människors ögon? Om han inte hade någon verklig kärlek till Gud och inte heller till sina medmänniskor, skulle hans villighet att göra det största offret inte vara till någon bestående nytta för honom. Bortsett från dödliga människors bifallsyttringar skulle han inte få någonting alls. (Jämför Matteus 6:1—4.) Eftersom kärleken är så betydelsefull, gör vi väl i att begrunda hur långt vi själva når i fråga om att visa denna utmärkta egenskap. Följer vi verkligen denna ”långt bättre väg”?
HUR KÄRLEKEN BÖR VISAS I HANDLING
7. Hur visar vi kärlek när vi genomgår prövosamma erfarenheter?
7 I Första Korintierna 13:4 heter det: ”Kärleken är långmodig och omtänksam.” Vad kräver detta av oss? Hur bör vi reagera, när vi blir uppretade eller provocerade, förtryckta, irriterade eller förtalade? Den som är långmodig undviker förhastade handlingar eller känslomässiga utbrott. Han kommer tålmodigt att härda ut under prövosamma omständigheter och göra detta i hopp om att de som bär ansvaret för obehaget på så sätt kommer att få hjälp att ändra sina vägar. Av samma skäl bör vi vara omtänksamma, inte hårda, bryska eller hatiska, utan i stället ömsinta, milda, vänliga och hjälpsamma. (Jämför Romarna 12:20, 21; 1 Petrus 2:18—23.) På grund av sann omsorg om medtroende bör vi med glädje ha fördrag med deras egenheter och med eventuella svaga punkter de kan ha i samvetet. Vi bör inte insistera på våra rättigheter, utan vi bör avhålla oss från att använda vår kristna frihet helt och fullt. På så sätt kommer vi att undvika att få andra att snava och ge dem en ursäkt att överge den sanna tillbedjan. — Rom. 14:1—4, 19—21.
8. Varför är det kärlekslöst att skryta, skrävla och vara svartsjuk?
8 Vi får vidare veta: ”Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst.” (1 Kor. 13:4) Om vi verkligen älskar våra kristna bröder, hur skulle vi då kunna tänka oss att vara svartsjuka eller avundsjuka på deras insatser, välsignelser eller förmågor? I stället bör vi glädjas med dem och vara glada över den uppgift de kan ha i att bygga upp församlingen. (Rom. 12:15, 16) Och hur skulle vi, om vi resonerar på samma sätt, ständigt kunna skjuta fram oss själva och framhäva våra egna insatser och erfarenheter? Detta skulle kunna vara nedslående för dem som lyssnar till oss. De skulle kunna börja tycka att de har gjort jämförelsevis mycket litet. Att vi skryter och skrävlar skulle bara bryta ner andra och minska den ära som bör ges åt Jehova Gud. Hur kärlekslöst skulle inte detta vara! Det skulle vara långt bättre att vi förminskade vår egen roll. Vi är bara slavar åt Gud, och det är till honom som all äran och lovprisningen för tillväxten i den kristna församlingen bör gå. (1 Kor. 3:5—9) Ödmjukheten kommer att hindra att vi får en uppblåst uppfattning om oss själva, och den kommer också att hindra oss att försöka göra intryck på andra med inbillad betydenhet.
9. Vad krävs det av oss på grund av att kärleken inte bär sig oanständigt åt?
9 Dessutom heter det att kärleken ”bär sig inte oanständigt åt”. (1 Kor. 13:5) När vi hyser sann kärlek, hatar vi alla former av uselhet. Men det är mera inbegripet i detta. Uttrycket ”bär sig inte oanständigt åt” kan också betyda att inte vara ”ohyfsad”. (Se The New English Bible.) I alla relationer frambringar kärleken ett rätt uppförande. Den som är kärleksfull ser inte ner på de fattiga och behövande, och han skyr inte deras sällskap. Han begränsar inte sitt umgänge till ett visst utvalt fåtal. (Jämför Jakob 2:1—9.) Anständigt uppförande inbegriper också att visa aktning för behörig myndighet. Om vi har sann kärlek, kommer vi att respektera andras person och ägodelar. Detta bör sannerligen inbegripa våra mötesplatser. Hur opassande skulle det inte vara om barnen skrev på stolarna eller sprang omkring och kanske knuffade omkull människor! Sådant oanständigt uppförande har ingen plats i den kristna församlingen. Det kastar ett ogynnsamt återsken på föräldrarnas sätt att presidera över sina barn.
10. Hur kan vi visa att vi inte söker våra egna intressen?
10 Paulus fortsätter sin beskrivning av kärleken och skriver: ”[Kärleken] söker inte sina egna intressen.” (1 Kor. 13:5) Ja, den hyser aktivt intresse för alla församlingens medlemmar — unga och gamla, de sjuka och kraftlösa, de som arbetar hårt med att undervisa, predika och göra lärjungar. Kärleken är vaken för medtroendes behov och är snabb att ge gensvar, att vara tillmötesgående. Den insisterar inte på sin egen väg. (1 Kor. 10:23, 24) Denna goda egenskap har inget gemensamt med den uppfattning som tar sig uttryck i orden: ”Jag först.” Den är helt och hållet osjälvisk.
11. Vad bör vi undvika, eftersom kärleken inte blir ”uppretad”?
11 Eftersom kärleken ”inte [blir] uppretad”, skulle det sannerligen vara orätt av oss att finna ursäkter för att brusa upp i vrede och förbittring. (1 Kor. 13:5) Vi bör vara ”sena till vrede”, undvika vredesyttringar. (Jak. 1:19) I familjen kräver detta att alla strävar efter att visa tålamod med varandras tillkortakommanden. Och i församlingen måste särskilt de äldste ge ett föredöme i tålamod, när bröder och systrar tycks vara glömska och försumliga eller inte tar kristna ansvarsuppgifter på allvar.
12. Vad bör bevisa att vi inte för ”räkenskap över oförrätten” som begåtts mot oss?
12 Dessutom bör vi, i överensstämmelse med bibelns beskrivning av kärleken, ”inte [föra] räkenskap över oförrätten” som begåtts mot oss. (1 Kor. 13:5) Det skulle vara kärlekslöst att hysa agg och att se tillbaka på hur vissa personer har gjort orätt mot oss, som om vi förde ett register med markeringar. Det förgångna bör skjutas åt sidan, och vi bör inte undanhålla kärleksfull omtanke från dem som kan ha gjort oss skada. — Ords. 20:22; 24:29; 25:21, 22.
13. Vilka är några orättfärdiga ting som kärleken inte gläder sig över?
13 Vad annat kommer kärleken inte att göra? ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten.” (1 Kor. 13:6) Därför gläder sig kärleken inte, när andra blir insnärjda i ett orätt handlingssätt, drar skam över sig själva och råkar i olycka. Sanna kristna gläder sig inte och säger inte att personen i fråga förtjänade att råka i svårigheter. (Ords. 17:5; 24:17, 18) Dessutom bör vi inte känna glädje, när någon förslaget manövrerar sig ut ur en situation som förtjänar bestraffning. (Ps. 50:18) Vi bör inte heller känna någon glädje av att se orättfärdiga ting skildras på film eller i TV-program. Det skulle inte heller vara på sin plats att ta parti för oregerliga medlemmar av församlingen och finna fel på den tillrättavisning som ges dem. Sådant skulle inte hjälpa den som handlat orätt att vidta positiva åtgärder för att helt och fullt hämta sig från den andliga svaghet som lett till hans dåliga uppförande.
14. Vad gläder sig kärleken över?
14 Vad bör vi glädja oss över? Kärleken ”gläder sig med sanningen”. (1 Kor. 13:6) På grund av att sanningen i detta skriftställe ställs i kontrast till orättfärdigheten, betyder detta uppenbarligen att vi bör glädja oss över att se det kraftfulla inflytande till rättfärdighet som sanningen har i människors liv. Vi bör finna behag i allting som leder till välsignelser, som har en sund, uppbyggande verkan på andra och som tjänar till att främja sanningens och rättfärdighetens sak.
”KÄRLEKEN TRYTER ALDRIG”
15. Vilken försäkran ger bibeln oss om att den sanna kärleken aldrig kommer att vara bristfällig?
15 Förutom att kärlekens väg är en långt bättre väg, så kommer den aldrig att ta slut, och inte heller kommer den att visa sig bristfällig. Vår uppmärksamhet riktas uttrycksfullt på detta med följande ord: ”Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” — 1 Kor. 13:7, 8.
16. Hur kan det sägas att kärleken ”fördrar allting”?
16 I betydelsen att sann kärlek ”fördrar allting” blir den inte snabbt åsidosatt, avkyld eller övergiven. Den är inte överdrivet känslig och är inte heller snar att dra slutsatsen att det inte finns något hopp om att få se någon förbättring hos andra. Om vi är kärleksfulla, kommer vi att fortsätta att göra gott mot våra medmänniskor, trots deras brist på tacksamhet. — Matt. 5:44—48.
17. I vilken bemärkelse tror kärleken allting?
17 Hur skall vi förstå orden om att kärleken ”tror allting”? Detta betyder helt visst inte att vi kommer att vara lättrogna, så att vi till exempel inte urskiljer vad som är verkligt ont och uselt. I stället betyder det att kärleken inte är misstänksam. Även om våra andliga bröder kan göra och säga sådant som sårar oss, kommer vi följaktligen inte att omedelbart dra slutsatsen att de ville skada oss. När vi lägger märke till andras uppförande, kommer vi inte att genast tänka på det värsta, utan sträva efter att betrakta det i bästa tänkbara ljus. Vi kommer att ge våra kristna bröder den förmånen att vi betvivlar ond avsikt hos dem — vi tillräknar dem inte onda anslag eller motiv. — Pred. 7:22, 23.
18. Vad kommer kärleken att sätta oss i stånd att göra, när det gäller hopp och uthållighet?
18 På liknande sätt hoppas kärleken att saker och ting skall arta sig väl. Med detta menar vi inte att kärleken är naiv. I stället söker den efter det bästa slutresultatet, ja, ber om det. Kärleken är optimistisk. När vi till exempel gör besök på ett distrikt där människor inte ger gensvar, kan vi därför göra detta i hopp om att några med tiden kommer att vända sig till sanningen. (Jämför Romarna 9:1—3.) En troende äktenskapspartner hoppas också med rätta att den icke troende parten till sist skall ta emot de ”goda nyheterna”. (1 Petr. 3:1, 2) Kärleken hjälper oss att hoppas på det bästa, men den gör det också möjligt för oss att uthärda alla slag av förföljelse, prövningar, missförhållanden och smädelser.
19. Varför kommer vi aldrig att ångra att vi gjort det som varit kärleksfullt?
19 I vilken som helst given situation kommer det alltid att vara till hjälp att vi är kärleksfulla. Vi kommer aldrig att beklaga att vi gjorde det som var kärleksfullt. Kärleken, den sanna självuppoffrande kärleken, har aldrig gjort en situation värre. Har vi då inte goda skäl att efterlikna vår himmelske Fader, vars mest framträdande egenskap är kärlek? — 1 Joh. 4:7, 8.
20. a) Hur länge kommer kärlekens väg att vara ”en långt bättre väg”, enligt vad som visas i 1 Korintierna 13:8—13? b) Hur kan Kristi sanna lärjungar fortfarande kännas igen, även om andens mirakulösa gåvor har upphört?
20 Det är inte bara i denna tingens ordning, utan i all evighet, som kärleken kommer att fortsätta att vara den långt bättre vägen. Den kommer aldrig att ”tryta” eller nå ett slut. Aposteln Paulus framhöll detta, då han sade: ”Vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra, eller kunskap, skall den tas bort. ... Nu består emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” (1 Kor. 13:8—13) Den kristna församlingens historia bekräftar att de mirakulösa gåvorna verkligen försvann, uppenbarligen omkring år 100 v.t. Likväl kan Jesu Kristi sanna lärjungar ända till denna dag identifieras genom den kärlek de har inbördes.
21. Vilka frågor kan vi ställa oss själva med tanke på hur viktig kärleken är?
21 Hur förhåller det sig med oss enskilt? Vidgar vi oss i vår kärlek till våra kristna bröder? Gör vi framsteg i att visa kärlek på det sätt som beskrevs av aposteln Paulus? Detta är helt visst vad vi önskar göra. Är det så att vi, eftersom kärleken är en frukt av Guds ande, ber om mera av denna ande, så att vi kan låta kärleken ta sig allt fullständigare uttryck i vårt liv? (Gal. 5:22) Må kärleken fortsätta att ta sig uttryck i handling i vårt liv, så att vi kan fortsätta att leva, ja, fortsätta att visa kärlek i all evighet som lojala tjänare till kärlekens Gud, Jehova. — 1 Joh. 4:20—5:3.
[Bild på sidan 19]
Vi visar sann kärlek vid kristna möten, om vi håller barnen under uppsikt
[Bild på sidan 20]
Kärlek i handling visas genom att vi hjälper andra