till en bättre behandling än den som ges den rike mannen.

Jesus lärde genom denna liknelse något som inte hade någon förbindelse med straff för synd. Det hade att göra med klasser av människor och med en förändring av deras andliga ställning. Vid mer än ett tillfälle framställde Jesus liknelser som gällde de judiska religiösa ledarna på hans tid, vilka motstod de sanningar han predikade för folk i gemen. Hans predikande plågade dem så mycket, att de till sist lät döda honom. De motsvarar tydligt och klart den rike mannen i hans liknelse. (Luk. 20:19, 20, 46, 47) Det judiska folket i gemen, som hade blivit behandlat som tiggare av de religiösa ledarna, erfor å andra sidan en stor andlig förvandling, när de blev Jesu lärjungar; de visades i bild genom Lasarus. — 1 Kor. 1:26—29.

I Markus 9:47, 48 varnar Jesus för Gehenna, ”där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’”. Vad han säger här och i de omgivande verserna antyder inte att de som kastas i Gehenna är vid medvetande och utstår pina där. Att han nämner maskar förbinder Gehenna med ruttnande kött och inte med odödliga själar i helvetet. Hinnoms dal (grekiska: Gehenna) nära Jerusalem var en plats dit man kastade döda kroppar. Av svavel närda eldar hölls ständigt brinnande för att förstöra avfallet, och maskar åt de döda kroppar, som inte nåddes av lågorna. Jesus använde Gehenna för att symbolisera evig tillintetgörelse för de onda. Det var från denna dal invid Jerusalem som symbolen en ”sjö av eld och svavel”, som används i Uppenbarelseboken 20:10, hämtades.

Även om Uppenbarelseboken talar om eldsjön såsom den plats dit djävulen och hans vilddjurslika organisation kastas och säger att de ”skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter”, kan vi inte dra den slutsatsen att denna sjö är det brinnande helvete, som en del religiösa ledare föreställer sig. I deras helvete är djävulen den som pinar och plågar, inte den som blir pinad. Dessutom visas det i vers fjorton vad denna eldsjö är. Där får vi veta att dödsriket eller helvetet kastas i den. ”Och döden och dödsriket [helvetet] blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden.” Att döden och dödsriket (helvetet) kastas i eldsjön anger deras slut eller tillintetgörelse. Detta bekräftas i 1 Korintierna 15:26, där det heter: ”Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt.”

När den adamitiska döden, den död vi alla har ärvt från Adam, upphör att ha makt över människosläktet, kommer den att ha gjorts om intet liksom om den kastats i en tillintetgörande eldsjö. Dess följeslagare helvetet eller dödsriket, som också görs om intet genom att det kastas i den symboliska eldsjön, har alltid varit oskiljaktigt förenat med döden. Det kommer också att bli något som hör det förgångna till.

Ordet ”helvete” eller ”dödsrike” är en översättning av det hebreiska ordet ”scheol” och det grekiska ordet ”hades”. Petrus visade att dessa båda ord har samma innebörd genom att använda ordet hades i Apostlagärningarna 2:27 (NW), när han citerade Psalm 16:10, som använder ordet scheol. Dessa ord förmedlar inte tanken på en eldsglödande pinoplats. I Konung Jakobs översättning återges scheol med helvetet, graven och gropen. I Job 14:13 återger denna bibelöversättning scheol med ”graven”, under det att den katolska Douayöversättningen använder ”helvetet”. Det förhållandet att Job i denna text ber om att bli dold i helvetet är ytterligare bevis för att helvetet inte är en pinoplats utan människosläktets gemensamma grav.

En noggrann undersökning av hur de bibliska orden för helvete eller dödsrike används gör det klart och tydligt att de inte avser någon eldsglödande plats med evig pina för ”fördömda själar”. Eftersom helvetet är människosläktets gemensamma grav, innehåller det döda människor. Uppenbarelseboken 20:13 talar om att dödsriket ger ifrån sig de döda, som befinner sig i det. Människosläktets gemensamma grav, den ”plats” dit alla människor kommer på grund av den adamitiska döden, är i själva verket bibelns helvete, från vilket många sovande döda kommer att föras tillbaka till livet. — Joh. 5:28, 29.

Frågor från läsekretsen

● Hur fick Adam efter sitt uppror veta att Gud hade sagt: ”Här har mannen blivit lik en av oss i att veta vad som är gott och vad som är ont, och nu, på det att han icke må räcka ut sin hand och verkligen taga frukten också av livets träd och äta och leva till obestämd tid, —”? (1 Mos. 3:22, NW) — E. D., Förenta staterna.

Det sägs inte i denna text att Jehova Gud sade detta till sig själv, så att Adam inte hörde det. Man får snarare ett kraftigt intryck av att Jehova sade detta högt, så att Adam kunde höra det och kunde förstå varför han drevs ut ur det ljuvliga paradiset. När Gud gjorde detta, talade han till Adams förvåning om något som Adam inte tidigare kände till, nej, varken han eller hans hustru, Eva; nämligen att det mitt i lustgården fanns ett ”livets träd” och att privilegiet att äta av detta träd betecknade att den som åt var förtjänt av evigt liv i paradiset.

I den föregående skildringen finns det ingenting som anger att vare sig Adam eller Eva visste om detta ”livets träd” mitt i Edens lustgård vid den tidpunkt då Eva samtalade med ormen. Vid det tillfället talade Eva endast om träden i lustgården och