Vem tillhör du?
1. a) Hur används det ”nya Jerusalem” som en symbol i bibeln? b) Hur bekräftar andra skriftställen detta?
AVGÖRANDET av stridsfrågan om äganderätten har sin medelpunkt i Jesus, men Guds ord visar att andra kommer att vara nära förbundna med denna centralgestalt. I den profetiska synen av ”en ny himmel och en ny jord” säger Johannes: ”Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, ... färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum.” Denna himmelska stad utgörs av medlemmarna av den kristna församlingen. Kollektivt utgör de ”bruden, Lammets hustru”, dvs. Kristi Jesu brud. (Upp. 21:1, 2, 9) De tillhör honom. Paulus talade om detta, i det han liknade en äkta mans ledarskap över sin hustru vid Kristi ledarskap såsom ”församlingens huvud”. Han skrev också: ”I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne.” Dessa skriftställen identifierar klart och tydligt det nya Jerusalem och talar om äganderätt utövad på ett kärleksfullt sätt. — Ef. 5:22—25; se även 2 Korintierna 11:2.
2. a) Vad sade Jesus till svar på Petrus’ ord om vem Jesus var? b) Hur identifierade Petrus ”klippan”?
2 När Jesus var på jorden, kände han sin himmelske Faders uppsåt, och han talade om denna församling och om sig själv såsom den som byggde den. Vid ett tillfälle, sedan han frågat sina lärjungar vem andra menade att han var, frågade han vidare: ”Vem sägen då I mig vara?” Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Sedan Jesus sagt att detta hade blivit särskilt uppenbarat för Petrus av Gud, tillfogade han att ”på denna klippa skall jag bygga min församling”. (Matt. 16:13—18) Det var denne Petrus som i sitt första brev bekräftade att det var Kristus Jesus som var den klippgrund på vilken de kristna blev uppbyggda såsom ”levande stenar”, i det att han citerade från Jesaja och sade att Jesus Kristus var ”en sten, utvald, en grundhörnsten, dyrbar”. — 1 Petr. 2:5, 6, NW.
3. Vilka skulle till sist bli Guds ”särskilda besittning”, enligt vad Petrus visade?
3 I fortsättningen förklarade Petrus vidare att Israels köttsliga hus, Guds särskilda egendom, under inflytande av sina ledare eller byggare hade förkastat Jesus Kristus såsom sin Messias. Det var som det var förutsagt: ”Precis samma sten som byggningsmännen förkastade [har] blivit huvudhörnstenen.” På grund av detta förkastade Gud detta köttsliga hus. I stället förordnade han den kristna församlingen såsom Israels andliga hus att vara hans utvalda egendom, ”ett folk för särskild besittning”. Följaktligen är vi intresserade av hur medlemmarna av detta andliga hus, denna församling, blir utvalda. Vilka är villkoren för lärjungaskap, och är dessa villkor tillämpliga på alla som i vår tid söker vara uppriktiga efterföljare till Jesus? — 1 Petr. 2:7—10, NW; Gal. 6:16.
Villkoren för lärjungaskap
4. Vad inbegrep Jesus i villkoren för lärjungaskap?
4 Det var med de blivande medlemmarna av denna församling i tankarna som Jesus omnämnde villkoren som är förknippade med lärjungaskapet. Det är tre ting som måste iakttas, enligt vad Jesus sade: ”Må han 1) förneka sig själv och 2) ta upp sin tortyrpåle och 3) beständigt följa mig.” Till vår vägledning tillfogade han sedan följande ord: ”Ty vemhelst som önskar frälsa sin själ skall mista den; men vemhelst som mister sin själ för min skull skall finna den.” — Matt. 16:24, 25, NW.
5. Vilken kraftfull innebörd har uttrycket förneka sig själv?
5 Uttrycket förneka sig själv har en mycket kraftfull innebörd. Det betyder mera än bara att underlåta att hävda äganderätt till sig själv och till sina rättigheter, att enbart ta livet som det kommer. Det betyder mera än att bara neka sig vissa ting, såsom när religiösa sammanslutningar anbefaller en självförsakelsevecka. Att förneka sig själv betyder att avvisa äganderätt. I detta fall betyder det att man avvisar äganderätt till sig själv till förmån för Jehova Guds äganderätt.
6. Vad betyder det att man skall ta upp sin tortyrpåle?
6 Att man tar upp sin tortyrpåle har också kraftfull innebörd. Fastän det inte togs bokstavligt, när lärjungarna följde Jesus, beskrev det ändå klart och tydligt en frivilligt antagen levnadskurs som skulle föra med sig smärta och lidande, vanära, skam och död. Vi kommer att inse detta fullständigare, när vi begrundar det i förhållande till övriga villkor för lärjungaskap.
7, 8. Vad betyder det att beständigt följa Jesus? Vilket mönster angav han för oss, och vilka frågor föranleder det?
7 Det sista villkor Jesus omnämnde var det som gäller att beständigt följa honom. En lärjunge är en person som blir undervisad, en som lär sig. Det framgår emellertid tydligt av Jesu ord att han inte bara krävde att man skulle godta och tro på det som han lärde, utan att hela ens liv skulle, beständigt och utan uppehåll, följa just det mönster som Jesus angav. Det är som han sade i sitt slutliga uppdrag till sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20, NW) Det viktigaste i det mönster som angavs av Jesus var predikandet av de goda nyheterna om Riket och den undervisning som gavs om dem. Skildringen visar att hans första lärjungar, och i själva verket hela den första kristna församlingen, noga följde detta mönster. Det var detta, förutom att de inte var någon del av världen, som ådrog dem hat och motstånd från världen, vilket resulterade i att de fick bära tortyrpålen. — Joh. 15:19, 20; 17:14—18; NW; Apg. 8:4.
8 Vi kommer att vinna djupare insikt om innebörden i de här nämnda villkoren för lärjungaskap, när vi begrundar hur och varför Jesus själv gav föredömet när det gäller att iaktta just dessa villkor. Var det så att han förnekade sig själv och tog upp sin tortyrpåle och beständigt bar den? Förlorade han verkligen på något sätt sin själ?
9. Hur förnekade Jesus sig själv helt och hållet, enligt beskrivningen i Filipperna 2:5—8?
9 Det var som om aposteln Paulus hade just dessa frågor i tankarna, när han skrev följande till de kristna i Filippi: ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, inte alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bli jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” (Fil. 2:5—8, NW) Ingen kunde ha förnekat sig själv mera fullständigt och gått så till gränsen. Om du tillhör Kristus Jesus, är en av hans efterföljare, måste du bevara och tydligt visa just denna sinnesinställning.
10. Vilka ytterligare upplysningar om detta ges i Jesaja, kapitel 53?
10 Andra skriftställen bekräftar detta och lägger fram skälet till Messias’ lidande och död, nämligen att han skulle bli människans återlösare. Profeten Jesaja skrev till exempel beträffande honom: ”Han var ... så föraktad, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig. ... HERREN lät allas vår missgärning drabba honom. Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig. ... Ja, han rycktes bort ifrån de levandes land. ... Om du [den enskilde] vill sätta hans själ såsom ett skuldoffer, skall han [Messias] få se sina avkomlingar [eller skall på detta sätt komma att ha avkomlingar], han skall förlänga sina dagar, och i hans hand skall det som är Jehovas behag ha framgång.” — Jes. 53:3—12; v. 10 enl. NW.
11. Vilken storslagen belöning fick Kristus Jesus till sist av Jehova?
11 Vår återblick på det levnadslopp som Jesus följde till så stor kostnad för sig själv skulle inte vara fullständig, om vi inte gav akt på det slutliga resultatet. Redan innan Jesaja skrev det här återgivna, blev han inspirerad att uppteckna det Gud hade sagt om den kommande Messias: ”Se, min tjänare skall med vishet uträtta allt, han skall varda hög och över allt vad högt är upphöjd.” (Jes. 52:13, Myrberg) Senare fortsatte Paulus att skriva till de kristna i Filippi om just denne Messias: ”Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, ... och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” (Fil. 2:9—11, NW) Sedan Jesus förklarat villkoren för lärjungaskapet, bekräftade han detta framtida förhärligande, i det han sade att ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar”. (Matt. 16:27) Paulus talade om Jehovas ”goda behag som han beslöt inom sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att åter församla allt i den Smorde”. I Jehovas kristna vittnens sammanslutning ser vi att denna förvaltning, detta sätt att utföra saker och ting, fortfarande är i funktion efter nitton hundra år. — Ef. 1:9, 10, NW.
Steg som måste tas
12. a) På vilken grundval tar många emot Jesus som sin Frälsare? b) Vad är vårt enda säkra rättesnöre i detta avseende?
12 Tillhör du Jesus och hans Fader, Jehova? Som medlem av den mänskliga familjen, köpt med Kristi lösenoffer, är du deras tillhörighet. (1 Tim. 2:5, 6) Men det kan hända att du inte erkänner detta. Det är jämförelsevis få som gör det. Många i kristenheten som påstår sig tillhöra något av dess kyrkosamfund säger att de tar emot Herren Jesus som sin återlösare. Men frånsett att de går i kyrkan ibland och ger ekonomiskt stöd åt kyrkosamfundet, är detta ungefär allt som ligger i det. De kan underkasta sig normerna för ett gott uppförande och rätta sig efter mänskliga myndigheter och mänskliga samhörigheter, men de har inte anförtrott sig åt Jehova och Kristus Jesus genom att träda in i ett förhållande av bestämd samhörighet med dem. Har du gjort detta? Guds ord visar hur detta kan och bör göras, steg för steg.
13. a) Vad måste du först inse, och hur bör detta uttryckas? b) Vilket ytterligare steg måste tas, och hur är detta uppenbart?
13 Först bör du inse att du som medlem av den mänskliga familjen av naturen är ofullkomlig och syndig. Du har ärvt synd och död. Du kan inte frälsa dig själv från detta tillstånd, och ingen annan människa kan heller göra det. Men som vi redan har dryftat visar Guds ord att Gud, den enda källan till liv, välvilligt har gjort anordningar genom sin Son, varigenom du kan bli försonad med honom. Genom att ge gensvar på denna inbjudan kan du bli frälst och uppnå evigt liv. I det du inser detta bör du, manad av samvetet, känna dig föranledd att ta de två första stegen. Du bör känna uppriktig och äkta ånger och sorg över ditt tidigare handlingssätt, i det du följt världens väg. Fastän du kanske inte var skyldig till någonting som kunde kallas kriminellt, var du ändå tillfredsställd med att leva ditt eget liv, och du tog föga eller ingen hänsyn alls till Guds krav och normer. Om du var påverkad av religion, kan det hända att du nu inser att du i själva verket var vilseledd av falsk religion. Utöver att du tar detta steg som innebär ånger och sinnesändring, inser du och förstår också behovet av att ta det steg som innebär omvändelse. Detta innebär att du fullständigt ändrar ditt handlingssätt och vänder ryggen åt världens väg. Det är som Petrus sade till judarna på den tiden: ”Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.” ”Gören därför bättring [Ändra därför sinne, NW] och omvänden eder, så att edra synder bliva utplånade.” — Apg. 2:40; 3:19.
14. Hur bör du bli påverkad, när du lär känna Guds syn på världssituationen?
14 Det är helt visst nödvändigt och logiskt för dig att ta dessa två steg, i synnerhet när du kommer till insikt om hur Gud betraktar den nuvarande tingens ordning, nämligen som sparad ”åt eld” och förvarad ”till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås”. (2 Petr. 3:7) Men det är fortfarande ett tredje steg som måste tas, och det är också logiskt och den naturliga följden av de andra två. Samvetet har också en viktig uppgift i samband med detta. När du befann dig på dödens väg och var en slav åt synden, som leder till död, då hade du inte ett gott samvete inför Gud. Men nu, då du har lärt känna och inse till vilken stor kostnad Gud och hans älskade Son har gjort det möjligt att bli försonad med dem, betraktar du dig själv i ett mycket annorlunda ljus. — Rom. 6:16; 5:6—8; 1 Joh. 4:9.
15. a) Vilket viktigt beslut bör du sedan nå fram till, och vilken handling leder detta fram till? b) Vilket lärjungaskap inbegriper detta, och vilken försäkran om godtagande har vi?
15 Framför allt är det inte bara Guds välsignelse du nu åstundar att få, utan du åstundar också att få komma in i och åtnjuta en nära samhörighet med honom, i det du har ett rent samvete. Du beslutar att ge dig själv åt honom i uppriktig och helhjärtad hängivenhet. Det är ett avgörande som du fattar med sinne och hjärta. Detta är det steg som består i överlämnande. I uppriktig bön till Gud genom Jesus Kristus uttrycker du för honom ditt beslut, i det du ber honom ta emot dig på hans villkor. På grund av att du kommer till honom i förtröstan på Kristi offers förtjänst, har du förvissningen om att han kommer att ta emot dig. Detta betyder också att bli en lärjunge, en som följer Jesus Kristus tätt i spåren. Eftersom han är lik sin Fader, är du förvissad om att han också kommer att villigt ta emot dig. När du tänker på detta, inser du att det är någonting ytterligare inbegripet förutom det inre, förståndsmässiga avgörande som du redan nått fram till. — Jes. 55:7; Matt. 11:28—30.
16. a) Hur gav Jesus en symbol av att han framställde sig för att göra det som var Guds vilja för honom som människa? b) Hur är detta ett föredöme för dig, och vilken åtskillnad bör du tänka på?
16 Petrus skrev: ”Kristus ... efterlämnade åt er ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren.” (1 Petr. 2:21, NW) Det första synliga steg som Jesus tog, när han visste att Guds rätta tid var inne, var det som bestod i vattendop utfört av Johannes döparen. Detta skedde till symbol av att han framställde sig själv till att göra Guds vilja alldeles som det var förutsagt om honom i Psalm 40:7—9. (Se också Hebréerna 10:5—10.) Jesus hade inga synder som han behövde ångra. Han hade ett gott samvete i förhållande till Gud. Men i ditt fall är det steg som dopet utgör en yttre och offentlig symbol av ditt överlämnande till att göra Guds vilja, och på grund av att du har varit en syndens slav, är det också ”den begäran som framställs till Gud om ett gott samvete”. Fastän du fortfarande är ofullkomlig, frambär du nu dina lemmar ”som slavar åt rättfärdigheten med helighet i sikte”. — 1 Petr. 3:21—4:3; Rom. 6:19; NW.
17. Hur bör du, med tanke på 2 Korintierna 5:14, 15, betrakta de här beskrivna stegen?
17 När du betraktar det hela i det tillbörliga ljuset, bör du känna dig nödgad att ta dessa steg som ett kärleksfullt och ivrigt gensvar till Guds kärleksfulla anordning och välvilliga inbjudan. Du utsätts inte för några påtryckningar och tvingas inte att göra detta. I stället bör du betrakta det som ett stort privilegium. — 2 Kor. 5:14, 15.
Ett stort privilegium
18. a) Hur visade Jesus att hans bud i Johannes 13:34 var ett nytt bud? b) Varför är det ett stort privilegium att följa samma handlingssätt som Jesus följde?
18 Det andra av de två stora bud som gavs åt Israel var, enligt den sammanfattning Jesus gav: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Matt. 22:39) Men Jesus sade till sina lärjungar: ”Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.” Senare samma kväll tillfogade han: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv [sin själ, NW] för sina vänner.” (Joh. 13:34; 15:13) Jesus gjorde just detta. Han förnekade sig själv. Han sökte inte bevara eller frälsa sin egen själ för sig själv. Han inbjöd sina efterföljare att handla på samma sätt. Varför det? Därför att det var Guds förutkända uppsåt att det, medan det onda fortfarande tilläts vara rådande, skulle ges möjlighet att ge gensvar till hans inbjudan: ”Bliv vis, min son, så gläder du mitt hjärta; jag kan då giva den svar, som smädar mig.” (Ords. 27:11) I fallet med Job blev det belyst att Satan smädade Jehova och sade att ingen skulle hålla fast vid sin ostrafflighet i förhållande till Gud annat än av själviska skäl, annat än om det lönade sig att göra det. (Job 1:9—11; 2:3—5) Med andra ord uttryckt skulle ingen villigt förneka sig själv på grund av kärlek till Gud. Jesus hade hel och full insikt om denna situation, och han tog villigt och med glädje vara på möjligheten att följa detta handlingssätt. Fram till denna tid är det så att de som villigt blir Jesu lärjungar följer ett liknande handlingssätt. Vilket utomordentligt privilegium är det inte för oss att ha en liten men ändå verklig del i att hävda och rättfärdiga Jehovas namn! Det är vårt privilegium att bidra till detta storslagna och fullständiga svar som Jehova kan ge åt den som motstår och smädar honom.
19. Vilket privilegium och vilket krav ställs vi alla inför i denna tid?
19 Privilegiet att bära en ”tortyrpåle” tillhör alla kristna lärjungar, medan det onda, som Gud har tillåtit, går mot sitt slut, vare sig deras hopp om liv i förbindelse med Riket är himmelskt eller jordiskt. Efter den ”stora vedermödan” kommer det fortfarande att vara i sin ordning med överlämnande, och motivet till det kommer att vara samma kärlek som nu, fastän förhållandena blir annorlunda. Det kommer att krävas att man är Jehova hängiven av hela sin själ, fastän det inte krävs att man bär en ”tortyrpåle”. — Jes. 25:8.
20. a) Hur kommer stridsfrågan om äganderätten att avgöras som faktum? b) Vilken inställning intar alla sanna kristna, när det gäller att Gud är värdig denna äganderätt?
20 Följaktligen kan vi inse hur avgörandet av stridsfrågan om äganderätten, vilket redan är säkrat, kommer att fullbordas. Avgörandet av stridsfrågan som faktum kommer att visas efter den ”stora vedermödan”, då Satan och hans demoner fängslas i avgrunden, och den kommer att vara för evigt avgjord när de och de som ställt sig på deras sida är tillintetgjorda för evigt. Men när det gäller att Jehova är värdig äganderätten, så har bevis i överflöd getts av de sanna kristna lärjungarna, och av Kristus Jesus själv, om att de med glädje erkänner Jehovas allenarådande myndighet och att de, även om de fick möjlighet att välja ett handlingssätt av oberoende i förhållande till Gud, bestämt skulle avvisa det.
21. Vilket fascinerande arbete och vilken underbar framtidsutsikt har vi alla framför oss?
21 Under det tusenåriga Rikets styre skall det inte förekomma någon organiserad eller långvarig utmaning mot Jehovas fortsatta värdighet. Men det väldiga arbete som skall utföras under denna tidsperiod, arbetet att rätta till all den skada och förödelse som orsakats här på jorden genom sex tusen år av syndens herradöme — detta kommer att vara en fascinerande uppfordran. Och hur blir det då, när detta arbete är fullbordat? Jo, alldeles som Paulus skrev: ”Därnäst slutet, när han [Kristus] överlämnar riket åt sin Gud och Fader, när han har gjort om intet allt herradöme och all myndighet och makt. ... Då skall Sonen själv också lägga sig under den som lade allting under honom, för att Gud må bli allting för var och en.” (1 Kor. 15:24—28, NW) Sedan hela mänskligheten har blivit enad kommer Kristus att överlämna Riket åt sin Fader, som ett erkännande av att hela skapelsen med rätta tillhör Jehova. När vi har en sådan framtidsutsikt, känner vi oss uppfordrade att stämma in i denna himmelska sång: ”Du är värdig, Jehova, ja, vår Gud, att ta emot härligheten och äran och makten, eftersom du har skapat alla ting, och på grund av din vilja existerade de och blev skapade.” — Upp. 4:11, NW.
22. Hur kan och bör denna fråga besvaras: Vem tillhör du?
22 Vem tillhör du? Har du gett gensvar på denna kärleksfulla inbjudan att ge av dig själv i överlämnandet till att göra Guds vilja så som den är beskriven i hans ord? Om inte, kan det då vara något själviskt resonemang eller någon självisk längtan som håller dig tillbaka? I det vi talar ”å Kristi vägnar”, vädjar vi: ”Låten försona eder med Gud.” Tillhör honom. Träd in i en nära samhörighet med honom och finn glädje i den intima vänskapen med honom. Finn glädje i känslan av ömsesidig äganderätt genom att du gör honom till din Gud och gör dig själv till en medlem av hans hängivna folk. — 2 Kor. 5:20; Mik. 4:5; Joh. 15:15; Upp. 21:3.