Glädjefyllda högtider
”Du skall vara uppfylld av glädje.” 5 Mos. 16:15.
1. Vilka är det som i dag visar sig vara det lyckligaste folket, och varför är det så?
VEM gläds inte åt en festlig tillställning, åt att få fira en högtid? Ner genom århundradena har jordens folk glatt sig åt att fira högtider och ställa till fester. Så var det också med det folk som fick sin nations lagar från människans skapare genom hans profet Mose. Men det folkets festliga tillställningar eller högtider var annorlunda. De var profetiska; de förebådade goda ting som skulle komma. Glädje är också deras lott som utgör den nutida motsvarigheten till de forntida högtidsfirarna i Mellersta Östern, för de får nu del av dessa profetiska högtiders uppfyllelse. Från bibelns ståndpunkt sett är dessa nutida högtidsfirare andliga israeliter, och de visar sig vara det lyckligaste folket på jordens yta.
2. Hur många högtider fanns det föreskrifter om, enligt 5 Moseboken 16:16, och vilka var de?
2 I de inspirerade böcker som skrevs av Mose fanns det föreskrifter om tre högtider. I Femte Moseboken, kapitel 16, vers 16, läser vi: ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS [Jehovas], din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram inför HERRENS ansikte.”
3. När de därpå följande orden i 5 Moseboken 16:17 uttalades, vilken situation befann sig då de köttsliga israeliterna?
3 Vers 17 lyder: ”Var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som HERREN, din Gud, har givit dig.” Vid den tid, då de här orden uttalades, bodde israeliterna i tält under sin vandring mot det utlovade landet, Kanaans land.
DET OSYRADE BRÖDETS HÖGTID
4. Vilken var den första högtiden, och vad var det som översteprästen på högtidens andra dag frambar som offer åt Jehova?
4 Den första av de årliga högtiderna, det osyrade brödets högtid, hölls i omedelbar anslutning till den judiska påsken med dess kvällsmåltid den 14 Abib eller Nisan. Det osyrade brödets högtid firades under sju dagar, från 15 Nisan till och med 21 Nisan. Denna högtids första dag var sabbatsdagen som följde efter den judiska påskdagen med dess kvällsmåltid. På högtidens andra dag, den 16 Nisan, brukade den israelitiske översteprästen i Jehovas tempel i Jerusalem frambära ett offer åt Jehova som bestod av en kärve av det nyligen mogna kornet, som man börjat skörda. — 3 Mos. 23:11—16.
5. Varför firade Jesus inte högtiden den 15 Nisan 33 v.t., och när ingick hans lärjungar i en glädje som det inte fanns någon motsvarighet till?
5 Det finns en historisk skildring av hur en 12-årig pojke togs med från Nasaret till Jerusalem för att fira den judiska påsken. Den pojken var Jesus, Marias son. Arton år senare, år 29 v.t., blev den här israeliten av mankön, som nu var Herren Jesus Kristus, ”Guds lamm”, som påskalammet utgjorde en förebild till. (Luk. 2:41—52; Joh. 1:29—37) Tre och ett halvt år senare blev han verkligen offrad på trä på Golgata, utanför Jerusalem, på fredagen den 14 Nisan 33. Den fredagskvällen började den 15 Nisan, och med den det osyrade brödets högtid, men Jesus själv hade ingen del i den glädje som utmärkte ett sådant tillfälle. Han var död och begravd. Medan judarna i allmänhet i Jerusalem gladdes över att få inleda sin högtid, gjorde Jesu lärjungar inte detta. De sörjde över vad som för dem tycktes vara en bestående förlust av honom som varit deras ledare. Men följande dag, söndagen den 16 Nisan, vändes deras sorg i en glädje som judarnas glädje under sitt högtidsfirande inte kunde mäta sig med.
6. Vad var det, enligt de upplysande orden i 1 Korintierna 15:20, som kärven av kornax, vilken översteprästen viftade den 16 Nisan, var en förebild till, och varför?
6 Varför det? Därför att deras ledare, Jesus Kristus, uppväcktes från de döda genom sin himmelske Faders, Jehovas, allsmäktiga kraft. Den kristne aposteln Paulus förklarade vad detta innebar, när han skrev om uppståndelsen och sade: ”Nu har Kristus uppväckts från de döda, förstlingen av dem som har somnat in.” (1 Kor. 15:20) Kärven med förstlingsfrukten av kornskörden, som den judiske översteprästen i templet viftade inför Jehova på söndagen, den 16 Nisan, föreställde således en enskild människa, den uppståndne Herren Jesus Kristus, den förste som blev uppväckt ur döden i fullständig måtto till evigt liv. Det var följaktligen endast han som kunde kallas ”förstlingen av dem som har somnat in” i döden. Detta underverk utmärkte högtidens andra dag.
7. Varför fick ingen surdeg finnas i de judiska hemmen under den sju dagar långa högtiden, och vad var detta en påminnelse om?
7 Under högtidens sju dagar skulle ingen surdeg finnas i de judiska hemmen, därför att surdeg föreställde sådant som är i disharmoni med Gud, synd. Högtiden påminde i själva verket om att israeliterna, på grund av att de måste lämna Egypten i hast, inte hade tid att låta degen bli ”syrad”, komma i jäsning. Detta var anledningen till att de skulle äta osyrat bröd, precis som de hade gjort på den första judiska påskdagen. — 2 Mos. 12:11—34; 5 Mos. 16:2—4.
8, 9. Vilken föranstaltning måste motbilden till det osyrade brödets högtid följa tätt inpå, för att motsvara förebilden, och hur bekräftar Paulus detta?
8 Liksom det osyrade brödets högtid följde på den judiska påsken och varade i sju dagar, så måste motbilden till denna högtid följa tätt inpå offret av ”Guds lamm”, Jesus Kristus, fredagen den 14 Nisan 33. Eftersom det antal dagar som denna högtid varade, nämligen sju, är en bild av fullkomlighet, fullständighet, så har den motbildliga högtiden fortsatt ner genom århundradena till denna tid, och de kristna som är andliga israeliter, judar invärtes, är ålagda att fira den. I 1 Korintierna 5:6—8 hänvisar aposteln Paulus till den motbildliga högtiden, då han skriver:
9 ”Vet ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara en ny deg, i den mån som ni är osyrade. Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.”
10. Varför och hur skall den motbildliga högtiden firas i dag, och varför kan var och en av dem som håller denna högtid inte annat än ”vara uppfylld av glädje”?
10 Detta skrevs omkring år 55 v.t., dvs. 22 år efter Kristi offerdöd. I dag är det deras plikt som är andliga israeliter och som läser dessa ord av aposteln Paulus — mer än nitton hundra år senare — att hålla den motbildliga högtiden, nämligen med uppriktighet och sanning. När den smorda kvarlevan av andliga israeliter handlar på detta sätt, kan var och en av dem gripas av den festliga stämning som rådde vid den forntida, förebildliga högtiden och kan inte annat än ”vara uppfylld av glädje”. Hur så? Därför att det förhållandet att man troget iakttar den motbildliga högtiden främjar en ren, teokratisk organisation som Jehova kan ge sitt godkännande.
VECKOHÖGTIDEN
11. Vilken var den andra obligatoriska högtiden, och varför hade den fått ett sådant namn?
11 Den andra av det forntida Israels obligatoriska högtider var veckohögtiden. Varför kallades den så? Därför att israeliterna skulle räkna sju veckor från 16 Nisan, den dag då deras överstepräst till Jehova frambar kärven med den nyligen mognade säden såsom förstlingsfrukten av kornskörden. De skulle alltså räkna 49 dagar, och på den 50:e dagen skulle de fira veckohögtiden. På grekiska språket, som en grupp judar översatte sin bibel till, är ordet för 50:e (dagen) pentekosteʹ. Fördenskull kallade de grekisktalande judarna veckohögtiden för pentekosteʹ, och av det ordet kommer vårt svenska ”pingst”. Vad var det som skulle känneteckna den dagen, ”pingstdagen”?
12. Vad var denna högtidsdags särskilda framträdande drag, enligt vad vi läser i 3 Moseboken 23:15—21?
12 I 3 Moseboken 23:15—21 finner vi svaret: ”Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag, då I buren fram viftofferskärven; femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde sabbaten, då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt HERREN. Från de orter, där I bon, skolen I bära fram viftoffersbröd, två kakor av två tiondedels efa fint mjöl. ... Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de båda lammen; de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra prästen. Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.”
13. När tog den motbildliga pingsten sin början, och vad var det som särskilt utmärkte detta tillfälle?
13 Denna profetiska veckohögtid, ”pentekosteʹ” eller pingst, fick sin motsvarighet, sin uppfyllelse, på församlingen av Jesu lärjungar i Jerusalem den 50:e dagen, räknat från Jesu uppståndelse från de döda. Den motbildliga veckohögtiden, verkligheten, tog således sin början på den sjätte dagen i tredje månmånaden, dvs. den 6 Sivan år 33 v.t. Vid den tiden befann sig den förhärligade Jesus Kristus i det allraheligaste i Jehovas stora andliga tempel, nämligen i Jehovas personliga närvaro i himmelen, dit han hade farit upp på den 40:e dagen från hans uppståndelse räknat. Medan judarna firade den förebildliga veckohögtiden, ”pentekosteʹ”, i Herodes’ tempel i Jerusalem, var omkring 120 lärjungar till den andlige översteprästen, Jesus Kristus, samlade i ett rum i en övervåning där i staden. Då, före tredje timmen på dagen (kl. 9), utgöt Herren Jesus Kristus helig ande från det allraheligaste i Jehovas andliga tempel. Detta fick till följd att de blev andligen pånyttfödda av sin himmelske Fader, Jehova, och att de blev smorda med helig ande genom sin överstepräst, Jesus Kristus. (Apg. 2:1—36) På det här sättet fick de två symboliska kakorna av fint mjöl Jehovas erkännande i himmelen, i det som utgör hans allraheligaste. — Hebr. 9:24.
14. a) Vad är det förhållandet att de båda vetekakorna var bakade med surdeg en bild av? b) Vilka skäl kan ges till att det var två bröd eller kakor?
14 Varför var det, vid den förebildliga veckohögtiden, två brödkakor, bakade av säd från den nyligen mognade veteskörden, som bars fram åt Jehova? Detta utgjorde en bild av att mer än en person skulle vara inbegripen i uppfyllelsen. De två förebildliga kakorna eller bröden av vete var bakade med surdeg. Detta antyder att de som denna högtids uppfyllelse gäller är genomsyrade av synd, på grund av sin födelse, som fallet var med de 120 lärjungarna till den syndfrie Jesus, med dessa lärjungar som avvaktande uppehöll sig i Jerusalem på söndagen den 6 Sivan 33. Att det var två brödkakor kan också vara en antydan om att dessa som blir av anden pånyttfödda, smorda lärjungar till den smorde (Messias) Jesus skulle bli uttagna från två grupper på jorden, först från de köttsliga, omskurna judarna och senare från alla de andra nationerna i världen, hedningarna. Tillsammans skulle de två grupperna utgöra ett enda motbildligt viftoffer åt Jehova. — Ef. 2:13—18.
15. När bars det bröd som föreställde ett judiskt bröd fram åt Jehova, och hur visade det sig att han gav sitt erkännande?
15 När man betraktar saken från den här senare synpunkten, inser man att det första av de motbildliga bröden, som betydde de omskurna israeliterna, frambars av översteprästen Jesus åt Jehova Gud i rätt tid, den 6 Sivan, samma dag som den judiske översteprästen viftade de två förebildliga bröden inför Jehova i Herodes’ tempel i Jerusalem. Eftersom dessa båda vetekakor inte längre behövdes såsom förebild, erkände Jehova dem inte, och därför fick inte de judar som firade högtid i Herodes’ tempel den heliga andens gåva. De judar som ville uppleva att orden i Joel 2:28, 29 blev uppfyllda på dem måste dra sig undan från det där förebildliga templet och sluta sig till Kristi 120 lärjungar, som redan hade fått profetian uppfylld på sig. Följaktligen var det omkring 3.000 av dem som kom att bli en del av det motbildliga viftoffersbrödet denna dag år 33, som i dubbel bemärkelse var den 50:e dagen, pingst.
16. När frambars det andra symboliska brödet åt Jehova, och intill vilken tid har de båda symboliska bröden hållit på att göras fullständiga?
16 Det andra symboliska brödet, som betydde hedningarna, icke-judarna, började viftas inför Jehova längre fram, i och med att de troende samariterna och — ännu längre fram — de oomskurna hedningarna, människor i nationerna i allmänhet, började få tillträde till den kristna församlingen. Detta senare anses ha ägt rum på hösten år 36 v.t. (Apg., kap. 8 och 10) De två motbildliga bröden har så småningom gjorts fullständiga under de gångna nitton hundra åren. Fakta utvisar att några har fogats till för att bli en del av dessa ”kakor” eller bröd på senare tid, och dessa har haft sin förebild i moabitiskan Rut, en av Jesu Kristi anmödrar, och i drottning Ester, kusin till juden Mordokai, som blev det persiska världsväldets ledande minister. — Se boken Beskydd och räddning, som utkom på engelska år 1932 (på svenska år 1934) och återgav det stoff som inflöt i en serie artiklar i tidskriften Vakttornet under åren 1931—1933.
17. a) Att antalet medlemmar av de båda symboliska bröden undan för undan gjorts fullständigt har varit en orsak till vad för något bland dem som hållit denna högtid? b) Av vilket skäl är de som utgör de symboliska bröden ett slags ”förstling”?
17 Att antalet medlemmar av de båda motbildliga ”pingstbröden” blivit fullständigt under de nu mer än nitton hundra åren har varit en orsak till stor glädje bland dessa andliga israeliter som har hållit den motbildliga veckohögtiden. Liksom de båda förebildliga bröden representerade förstlingsfrukten i skördemånaden Sivan, så är de som utgör de motbildliga bröden en förstling åt Jehova Gud genom Jesus Kristus, eftersom de har företräde framför de övriga av människovärlden och får ett himmelskt arv; de kommer i åtnjutande av de första förmånerna av offret av ”Guds lamm”. — Jak. 1:18; Upp. 14:4.
LÖVHYDDOHÖGTIDEN
18. Vad kallades det judiska heliga årets sista högtid, när inföll den, och vilka skulle ta del i den?
18 Det judiska heliga årets sista stora högtid inföll i sjunde månaden, månaden Etanim eller Tischri. (1 Kon. 8:2) Den var mycket framträdande i vissa avseenden. För det mesta kallades den lövhyddohögtiden, men två gånger kallas den bärgningshögtiden. (2 Mos. 23:16; 34:22) I 2 Moseboken 23:16, 17 heter det till exempel: ”Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden skall du ock hålla vid årets utgång, när du inbärgar frukten av ditt arbete från marken. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din Herres, ansikte.” Också 2 Moseboken 34:22 talar om ”bärgningshögtiden, när året har gått till ända”. I 5 Moseboken 16:13—15 omtalas den som lövhyddohögtiden, och om denna högtid heter det där: ”Lövhyddohögtiden skall du hålla i sju dagar, när du inbärgar avkastningen av din loge och av din [olje- och] vinpress. Och du skall glädja dig vid denna din högtid med din son och din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med främlingen, den faderlöse och änkan, som bo inom dina portar. I sju dagar skall du hålla HERRENS, din Guds, högtid på den plats som HERREN utväljer; ty HERREN, din Gud, skall välsigna dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk, och du skall vara uppfylld av glädje.”
19. a) Varför överensstämde namnet på högtiden med formen för firandet av den? b) Varför var tidpunkten för högtiden synnerligen gynnsam för högtidsfirarna?
19 Vanligtvis kallas den här högtiden för ”lövhyddohögtiden”. Under högtidens sju dagar brukade judarna, som var församlade i Jerusalem, bo i tältlika lövhyddor, i överensstämmelse med högtidens namn. Den började fem dagar efter försoningsdagen, som inföll varje år den 10 Tischri och tack vare vilken dag Israels nation blev återställd, åter kom i ett fridfullt förhållande till Jehova Gud. Lövhyddohögtiden inleddes således vid en synnerligen gynnsam tid, och den varade från och med 15 Tischri till och med 21 Tischri, ett fullkomligt antal dagar.
20. Vad brukade en präst göra varje morgon under högtiden, enligt historiska skildringar utanför bibeln?
20 Ingen annan högtid utmärktes av sådan glädje. Enligt historiska skildringar brukade en präst i gryningen varje dag under högtiden ta en liten kanna av guld som rymde tre log vätska, dvs. omkring en liter, och gå ner från Jerusalem till det ställe som kom att kallas Siloadammen, Siloakällan. De av våra läsare som besökt det nutida Jerusalem kanske påminner sig att de, när de gick ut ur staden genom Dyngporten, i stadens sydöstra hörn, kunde ta sig ner till den så kallade Mariakällan (Jungfrukällan) eller Gihonkällan. Från den källan lät kung Hiskia hugga en tunnel eller kanal, då landet hotades av en assyrisk invasion. Oförskräckta turister påminner sig att de, sedan de trevat sig fram en god stund genom denna tunnels mörker, kom ut i Siloadammen.
21. a) Hur brukade prästen ta sig till Siloadammen, och vad brukade han göra med Siloas vatten? b) Vilka ord i Jesajas profetia kunde glädjen vid detta tillfälle påminna judarna om?
21 Inte genom Hiskiatunneln, utan följd av en stor procession, som inbegrep en musikkår, brukade prästen med den lilla kannan av guld bege sig till Siloadammen. Sedan prästen fyllt kannan med vatten, brukade han vända tillbaka till staden och gå till den förgård, där Jehovas offeraltare var beläget. På altarets södra sida hade man placerat två kar, vart och ett med hål i botten. Karet vid altarets sydvästra hörn var avsett för vattnet från Siloadammen. När prästen hällde vattnet i det, rann det ut genom hålet och flöt omkring altarets sockel. Vid detta tillfälle gladde sig de närvarande, högtidsfirande judarna mycket. Det kan ha påmint de glada firarna om Jesaja, kapitel 12, där den glädje beskrivs som israeliterna upplevde då de blev befriade ur fångenskapen i Babylon år 537 f.v.t. Jesaja 12:3 lyder: ”I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor.”
22. a) Hur var Jehova källan till frälsningens vatten för de judiska högtidsfirarnas förfäder? b) Hur beskrev den glädje man kände då Siloas vatten göts ut?
22 Jehova Gud var den himmelska källan till deras frälsning. Det var han som befriade deras förfäder ur den 70-åriga landsförvisningen i det hedniska Babylon, där de hade törstat efter att frälsning skulle komma dem till del, sedan Babylon blivit omstörtat år 539 f.v.t. (Jes. 44:28—45:7; Jer. 2:13) Hågkomsten av denna befrielse var en källa till glädje under lövhyddohögtiden. I ett forntida judiskt ordspråk heter det: Den som aldrig upplevt glädjen då Siloas vatten gjuts ut har aldrig upplevt någon glädje i hela sitt liv.
[Bild på sidan 10]
En kärve av förstlingen av kornskörden förebildar den uppväckte Jesus
[Bild på sidan 11]
Två symboliska bröd har blivit erkända av Jehova i himmelen från och med pingsten