Ära Jehova!

”Och evighetens Konung, som är oförgänglig, osynlig, den ende Guden, vare ära och härlighet alltid och evinnerligen!” — 1 Tim. 1:17, NW.

 1. Endast på vilket sätt kan en skapad varelse få en rätt uppfattning av personlig ära och berömmelse?

AV VILKET värde kan väl personlig ära och upphöjelse vara, om Jehovas namn inte röner ära? Vilken förtjänst ligger väl i världslig ära som ignorerar Jehovas rätta principer? Endast genom att ära Jehova, ”evighetens Konung” och källan till all sann ära och härlighet, kan en skapad varelse få en rätt uppfattning av personlig ära och berömmelse. När han ärar Jehova, söker han inte samtidigt göra sig själv ett namn. I stället kommer han att ha samma sinnelag som Guds lojale Son, Kristus Jesus, som sade: ”Fastmer hedrar jag min Fader. ... Jag söker icke min egen ära. ... Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader, som förlänar mig ära.” (Joh. 8:49—54) Strävan efter att vinna egen ära och världslig härlighet är tom och gagnlös. Sann ära kan man vinna genom att ödmjukt vittna om den store Gudens, Jehovas, namn och rike. ”Dem som ära mig vill jag ock ära.” — 1 Sam. 2:30.

2, 3. Vad visar historien om människors omtanke om den personliga äran?

² Under hela mänsklighetens historia har jordemänniskorna strävat efter att vinna åt sig ett odödligt namn, berömmelse och ära. Berättelser om hjältedåd utgör en betydande del av de flesta nationers folksägner. I många delar av jorden har man ansett det mycket viktigt att upprätthålla den personliga hedern och äran. I forna dagars Spanien talade man om el valor Español och i medeltidens Tyskland om die Ehre. På sina håll rentvådde en person sitt namn från liden skymf genom duell på värja eller pistol, och i de fall då duellanten inte var van att hantera dödsbringande vapen innebar duellen vanligen självmord. Men man hade ”räddat skenet”. Webster’s New International Dictionary säger att det engelska ord, som här återgivits med ”rädda skenet”, innebär ”att bevara sin värdighet [prestige] eller sitt anseende inför andra”. — Sidan 2223, spalt 2.

³ I Österlandet har man länge ansett självmord vara det medel, varigenom man rentvår sitt namn. Ett framträdande exempel härpå utgjorde de fyrtiosju ronin (herrelösa riddare) i Tokyo i början av 1700-talet, som sökte utjämna ett hederskonto genom att lönnmörda den höge ämbetsman som vållat deras herres död. Härigenom kom de emellertid i ogunst hos Japans härskare. De kunde återvinna äran endast genom harakiri eller såsom det är vanligare att säga i Japan: seppuku (bukuppristning), och detta företog de; alla fyrtiosju skar upp buken samtidigt. På så sätt gjorde de sig ett namn som har blivit hedrat genom sång, dans och pilgrimsfärder ända fram i vår tid.

 4. Hur omfattande är omtanken om namn och ära i vår tid?

⁴ Den känslosamma omtanken om namn och ära förmärks också nu på 1900-talet. En affärsman i Österlandet begår alltjämt hellre självmord än står där med skammen över att inte kunna betala sina skulder vid årets slut. Jorden runt finns det människor som är stolta över sitt yrke, sin kast eller sin sociala ställning eller som är slavar under vad etiketten bjuder. Många låter sitt liv dikteras av tanken: Hur kommer jag att te mig här i samhället? I Västerlandet leder denna känslighet ofta till att människor lever över sina tillgångar för att följa sista modet, ha den senaste bilmodellen och det allra nyaste när det gäller bohag och husgeråd. Ärligheten får ofta stryka på foten, när man anstränger sig för att ha det ”som alla andra”.

 5. Vad innebär egentligen strävan efter att vinna egen ära, och vad leder en sådan strävan till?

⁵ Vad leder allt detta till? Det leder till att man känner sig oberättigat stolt över den ära man sökt vinna åt sig. Det innebär att man måste ge sig ett yttre sken av att vara aktningsvärd, att ”vara något”, oberoende av sanna förhållandet. Det innebär en känslosam strävan efter ett frejdat namn, om det så kostar att man ger alla principer på båten. Det innebär att man ger sig ett visst sken, bevarar skenet och räddar skenet. De som haft en obehärskad åtrå efter gott namn och rykte, men som inte brytt sig om att ära Jehova, har drivits till att tala lögn och leva på en lögn. Det har lett till brottsliga handlingar och mycken olycka. Om någon i den kristna församlingen försöker ”rädda skenet”, riskerar han sitt goda förhållande till Skaparen och kan gå miste om det eviga livet. Såsom bibelns skildringar visar, tillkommer det inte alls Guds sanna folk att söka rädda skenet.

Försök att rädda skenet skildrade i bibeln

 6. När framträdde stoltheten för första gången och likaså ett försök att rädda skenet för att bevara äran, och hur gav sig detta till känna?

⁶ För inemot 6.000 år sedan införde den illistige ormen, djävulen, en falsk värdering av heder och ära i Edens paradis. Kvinnan, Eva, blev ”i grund bedragen” och narrades att tro att hon kunde vinna ett namn åt sig själv som skulle kunna jämställas med Guds. Hennes man, Adam, blev överträdare tillsammans med henne. (1 Mos. 3:4—6; 1 Tim. 2:14, NW) Eftersom detta skyldiga par kände en viss skam över att ha syndat, tog de sig för med att söka rädda skenet. De satte i gång med att göra kläder åt sig, och de gömde sig för Jehova mellan träden i lustgården. När de kallades till räkenskap inför Jehova, sökte mannen rädda skenet genom att skylla på kvinnan och kvinnan i sin tur genom att skylla på ormen. Men strävan att rädda den personliga äran kunde inte skjuta Guds principer åt sidan. Jehova uttalade med all rätt sin dom i överensstämmelse med sin tidigare tillkännagivna lag. Ursäkter för att rädda skenet kunde inte frälsa detta människopar från att med vanheder utvisas ur Eden och inte heller från att drabbas av evig död i jordens mull. — 1 Mos. 2:17; 3:7—19.

 7. Hur sökte Satan rädda skenet, och vad bevisar att han misslyckades?

⁷ Men hur gick det den illistige ormen, Satan, djävulen? Bibeln säger att Gud skall låta honom krossas av kvinnans säd, Kristus Jesus, så att han inte mer skall vara till. (1 Mos. 3:15) I väntan härpå har Satan sökt rädda skenet genom sitt stolta skryt att han, sedan han hade fått Eva och därpå Adam att vika av från att tjäna Jehova, nu skulle kunna vända alla människor bort från Gud. Jehova har på ett övertygande sätt besvarat denna utmaning genom sina vittnen i flydda tider, sådana som Job, genom sin fullkomlige Son, Kristus Jesus, och genom sina trogna kristna vittnen. (Job 1:6—12; 2:1—10; Hebr. 11:1—12:2) Satan å sin sida har frambragt en stolt ”säd” av upproriska människor, som har sökt sin ära i att vinna namn och rykte och självberömmelse utan att bry sig om Jehovas namn.

 8. Vad har uppammats genom åtrån efter ära? Ge ett exempel från tidigaste tid.

⁸ Alltifrån äldsta tider har denna strävan efter egen ära och berömmelse uppammat våld och oärlighet. Adams förstfödde, Kain, som märkte att hans offer inte var välbehagligt för Jehova, sökte rädda skenet genom att dräpa sin bror Abel. När Jehova frågade Kain: ”Var är din broder Abel?” ljög Kain hånfullt, då han svarade: ”Det vet jag icke. Är jag min broders väktare?” Hans stolthet, som kom till uttryck då han sökte rädda skenet, medförde inte annat än Jehovas förbannelse och till sist evig död. — 1 Mos. 4:3—16, NW.

9, 10. Hur gäckades strävandena att vinna namn och rykte a) i Noas dagar och b) kort efter syndafloden?

⁹ Inom sexton hundra år efter upproret i Eden hade jorden blivit uppfylld av ett stolt, Gud vanärande människosläkte och därjämte av en bastardavkomma, som onda andar och kvinnor givit upphov åt, ”de väldiga som voro av den världen, de ryktbara männen”. (NW) ”Och Gud såg, att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: ’Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.’” Detta stolta världssamhälle bevarade ett självbelåtet sken under någon tid och hånade Noa, hans predikande och hans båtbyggeri, men det gick under i vanära såsom en de ogudaktigas värld. — 1 Mos. 6:4, 12, 13; 2 Petr. 3:5—7.

¹⁰ Efter syndafloden ingav Satan åter i ofullkomliga människors hjärtan en trängtan efter att vinna namn och rykte för egen del i stället för att ära Jehova. Noas sonsonsson Nimrod ”var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova.” Människorna drog österut, till en dalslätt i Sinear. ”Nu sade de: ’Kom! Låt oss bygga en stad åt oss och även ett torn, vars spets räcker in i himlarna, och låt oss göra oss ett frejdat namn, på det att vi icke må bliva kringspridda över jordens hela yta.’” Vad vann deras ”frejdade namn” åt dem? För att hävda och rättfärdiga sitt eget namn förbistrade Jehova deras tungomål och kringspridde dem över jordens yta. — 1 Mos. 10:8, 9; 11:1—9; NW.

11, 12. Hur visade Jehova i fallet med Egyptens Farao att det är fåfängt att ha sin stolthet i att vinna namn och ära?

¹¹ Mer än åtta hundra år efter syndafloden sände Jehova Mose till Egypten, för att denne skulle befria Guds folk, Israel. När Mose inför Farao gav till känna sitt uppdrag, sade denne stolte härskare över Egypten: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst?” Jehova ödmjukade Farao genom att låta en rad förödande plågor drabba Egypten. Medan dessa plågor hemsökte landet, sade Jehova till Farao: ”Men nu har jag av denna orsak behållit dig i tillvaron: för att visa dig min makt och för att låta mitt namn kungöras på hela jorden.” Det är av samma orsak som Jehova har tillåtit denna onda världs gud, Satan, djävulen, att förbli vid liv intill denna stund. — 2 Mos. 5:2; 9:16; NW.

¹² Jehova visade Farao sin makt genom att döda Egyptens förstfödda och föra sitt eget folk ut ur detta land och i trygghet genom Röda havets vattenmassor, som hade bragts att dela sig. I ett sista försök att rädda skenet och bevara ära och stolthet åt nationen tog Farao med sin väldiga här upp förföljandet och gav sig ut mellan murarna av vatten. Jehova hade profeterat om utgången: ”Vad mig beträffar, så skall jag låta egyptiernas hjärta bliva motspänstigt, så att de begiva sig ut efter dem och så att jag kan skaffa mig ära förmedelst Farao och alla hans militära styrkor, hans stridsvagnar och hans ryttare. Och egyptierna skola förvisso få veta att jag är Jehova, när jag skaffar mig ära förmedelst Farao, hans stridsvagnar och hans ryttare.” (2 Mos. 14:17, 18, NW) Murarna av vatten störtade samman, och därmed kom slutet på Egyptens härlighet såsom ett världsvälde. Hur obetydliga är inte människor och nationer som lägger tonvikt vid den egna äran och berömmelsen på bekostnad av Skaparens, Jehova Guds, härlighet!

13. Kan nationerna, styresmännen eller de religiösa ledarna rädda skenet inför Jehova? Vad visar bibelns skildring?

¹³ Alltifrån Egyptens storhetstid och fram till våra dagar har världsvälden uppstått i ära och glans, men under tidens gång har deras härlighet förbleknat. Bibeln beskriver den kortlivade härligheten hos några av dem, och den bibliska profetiska skildringen har givit oss en exakt, färgstark bild av de övrigas uppstigande och fall. (Daniel, kapitel 7, 8, och 11) Ingen av de mäktiga nationerna i denna atomålder, vilka svingar sina raketvapen, skall lyckas rädda skenet eller bibehålla sin härlighet och ära när Jehova låter sina domar gå i verkställighet på dem i Harmageddonstriden. De stolta religiösa ledarna i kristenhetens sekter och samfund jämte de ”väldige” i deras hjord skall också förgås i vanära. — Jer. 25:32—36.

Hur man kan bevara äran inför Jehova

14, 15. a) Vad måste de som älskar rättfärdighet vara på sin vakt emot? b) Vilken varning bör skildringarna av det som hände Job och Mose utgöra för oss?

¹⁴ De som älskar sann rättfärdighet måste ständigt vara på sin vakt, så att de inte blir besmittade av den stolta anda som råder här i världen. Till och med trogna Guds tjänare har brustit häri, och de har bättrat sig först sedan de blivit tillrättavisade. Såsom vi har konstaterat, försökte Job rättfärdiga sig själv under den tid han blev prövad. Att han gjorde detta väckte Elihus rättfärdiga harm: ”Mot Job flammade hans förbittring, därför att denne rättfärdigade sin egen själ mer än Gud.” (NW) Endast genom att tänka på Guds underbara verk och genom att ta emot tillrättavisning kunde Job bibehålla en ärad ställning inför Jehova. — Job 32:2; 36:3, 22—26.

¹⁵ Guds tjänare Mose sökte rädda skenet inför Israel. Det inträffade då han genom ett underverk skaffade fram vatten ur klippan vid Meriba, men han gjorde så i vredesmod och utan att ge tillbörlig ära åt Jehova. Fastän Mose ångrade sig och behöll sin ärade ställning såsom profet bland Guds folk, gick han till följd av denna försummelse miste om privilegiet att föra Israel in i det utlovade landet. — 4 Mos. 20:9—13.

16. För vilket handlingssätt blev Petrus två gånger tillrättavisad?

¹⁶ Vid två olika tillfällen begick Petrus samma misstag, att söka rädda skenet. När Jesus hade blivit gripen och Petrus följde efter in på gården till översteprästens hus, försökte han tre gånger slingra sig undan genom att förneka att han var en Jesu lärjunge. (Luk. 22:54—62) Några år senare kände sig Paulus manad att tillrättavisa Petrus inför de judekristna som hade kommit till Antiokia från Jakob, därför att Petrus föregav sig ha en viss inställning. För syns skull drog han sig undan från gemenskapen med icke-judarna. (Gal. 2:11—14) I båda fallen blev Petrus tillrättavisad. Han fick en kännbar läxa.

17. Vilket gott namn bör de kristna vara noggranna med att bevara?

¹⁷ De kristna måste undvika att sträva efter ära för egen räkning och efter att av stolthet söka rädda skenet, men de måste samtidigt vara noggranna med att bevara ett namn och rykte som är till ära för Gud. Tillsyningsmännen bör ha ”ett gynnsamt vittnesbörd från människor utanför”. (1 Tim. 3:7, NW) Alla andra Rikets förkunnare bör också bevara ett gott namn, som de vinner för sin ärlighet, sitt rätta uppförande och sin omsorg om familjen, i det att de drar försorg om ”det som är tillbörligt inför alla människor”. (Rom. 12:17, NW) Detta innebär inte att de ger sig själva en yttre vitmening, såsom fariséerna gjorde på Jesu tid, för att de ”utvärtes” skulle ”förefalla ... rättfärdiga för människor”. (Matt. 23:27, 28, NW) De handlar så för att de på ett ärbart sätt skall kunna representera Jehova och rätta all sin verksamhet i det dagliga livet efter Guds heliga vilja. ”På intet sätt giva vi någon anledning till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare.” — 2 Kor. 6:3, 4, NW.

18. Vilken inställning bör den kristne lägga i dagen inom församlingen?

¹⁸ Inom församlingen måste den kristne förkunnaren likaså ära Jehova genom att vara uppriktigt tacksam över alla kärleksfulla föranstaltningar som görs, så att han ”må växa till frälsning”. (1 Petr. 2:1—3, NW) Han får inte låta personlig stolthet eller strävan efter att rädda skenet släcka ”andens eld”. Han bör ge noga akt på Paulus’ förmaning: ”Skaffa eder visshet i fråga om alla ting, håll fast vid det som är rätt. Håll eder fria från varje slag av ondska.” — 1 Tess. 5:19, 21, 22, NW.

19. Vilka beteenden, som härrör från den gamla världen, har på sina håll förts in i församlingen, och vad blir följden?

¹⁹ Somliga har försökt att i församlingen föra in beteenden som härrör från den gamla världen. De känner sig till exempel skamsna över att behöva ta emot råd eller över att bli tillrättavisade och bryr sig inte om Guds princip: att alla och envar som skall växa till andlig mogenhet måste få råd och tillrättavisning. (Ords. 4:13) De håller sig borta under kretstjänarens besök eller underlåter att ta emot uppgifter att hålla tal eller att ta del i de skriftliga repetitionerna i teokratiska skolan. Några omogna har rentav gått så långt, att de har fuskat vid de skriftliga repetitionerna, förfalskat rapporterna över tjänst på fältet och på andra sätt genom hyckel sökt bevara skenet inför tjänarna i Jehovas organisation. Men de kan inte bedra Jehova eller hans organisation, och i sinom tid kommer de att befinna sig i samma tillstånd som Ananias och Safira, eftersom de har ”ljugit, icke för människor, utan för Gud”. — Apg. 5:1—11.

20. Vad tycker somliga män är svårt, och vilket gott råd ger bibeln åt sådana?

²⁰ I en del länder, där kvinnorna utför alla grovsysslor, sårar det en mans stolthet att gå från dörr till dörr med bibeln i hand. Andra män finner det svårt att såsom förordnade tjänare i en församling betjäna systrarna. Sådana män bör sträva efter att odla ödmjukheten i sin gemenskap med Guds folk i stället för att söka rädda skenet genom att dra sig bort från den organisation som de vet har fått vården av Jehovas sanningsord sig given. ”Vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl HERREN [Jehova] av dig, än att du gör, vad rätt är, och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” — Mik. 6:8.

21. Anför exempel som visar i vilka avseenden den kristne inte får kompromissa i fråga om Guds principer för att i stolthet söka rädda skenet eller för att vara fri från fruktan.

²¹ Det uppstår ibland situationer då kristna principer kommer i konflikt med kejsarens krav eller med sedvänjorna i det samhälle där en kristen bor. Får den kristne bevara skenet inför världen genom att böja sig för kejsarens krav, som går ut på att han skall bryta sin kristna neutralitet? Kan han tillåta sig att bevara skenet inför människor på den ort där han bor genom att utföra en hednisk religiös handling vid en begravning, genom att pryda huset med hedniska symboler i samband med en helgdag eller genom att på annat sätt rätta sig efter världsliga sedvänjor? Kan han begå oärliga handlingar för att vara i stånd att reda till ett dyrbart bröllop och så rädda skenet inför världen? Kan han ingå samvetsäktenskap eller i sexuellt avseende leva ett omoraliskt liv, därför att han inte har råd att uppehålla skenet genom att kosta på ett överdådigt bröllop? På alla dessa frågor svarar bibeln ett kraftigt nej! — Apg. 4:18—20; 5:29; 15:29.

Äran och den nya personligheten

22. a) Vad finns det inte någon plats för i den kristna församlingen? b) Varför bör vi vara öppna och ärliga mot varandra, och hur?

²² I den kristna församlingen finns det ingen plats för strävanden som går ut på att vinna egen ära och berömmelse, att bevara skenet eller att rädda sig genom att ljuga. Sådant är måhända brukligt i de kärlekslösa, olyckliga nationer, ur vilka vi har kommit. Men aposteln säger till oss: ”Detta säger jag därför och bär vittnesbörd om i Herren, att ni icke längre fortsätta att vandra alldeles så som nationerna också vandra i sina sinnens onyttighet, medan de äro i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud, till följd av den okunnighet som är i dem, till följd av deras hjärtans känslolöshet.” (NW) Vår djupa kärlek till Jehova och vår uppskattning av honom och all hans godhet jämte kärlek till våra medkristna förmår oss att vara öppna och ärliga mot varandra och att inte hysa fruktan för människor. (Ef. 4:17, 18; 1 Joh. 4:17, 18; 2 Tim. 1:7, 8) Såsom aposteln också säger: ”Läggen därför bort lögnen och talen sanning med varandra, eftersom vi äro varandras lemmar.” — Ef. 4:25.

23. a) Vad frånsäger sig de kristna? b) Hur kan man säga att skamkänsla och strävan att rädda skenet går hand i hand? c) Om en kristen begår en synd, vad bör han då inte göra? Vad bör han göra?

²³ Det finns ingen plats i den nya världens samhälle för de otillbörliga beteenden som kännetecknar den gamla världen. ”Det är därför som vi, då vi ju hava detta ämbete enligt den barmhärtighet som visades oss, icke bete oss otillbörligt; utan vi hava frånsagt oss de lönnliga ting som man bör blygas över, i det vi icke vandra i förslagenhet och icke heller förfalska Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefalla oss åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn.” (2 Kor. 4:1, 2, NW) De som vandrar med Gud frånsäger sig de lönnliga stigar och den förslagenhet, som hör denna världen till, och träder öppet fram på sanningens sida. Deras liv är inte sådant, att de behöver blygas eller ständigt måste söka uppehålla det yttre skenet. Strävandena att rädda eller uppehålla skenet härrör från sådana känslor som stolthet och fruktan och inte från bibelns principer. De är förbundna med skamkänsla och utgör försök att avlägsna eventuell skam, utan hänsyn till i hur hög grad principerna måste ge vika, bara individen i fråga ter sig rätt. Även om en kristen skulle begå en synd, kan han då rädda skenet genom att söka dölja det skamliga tillstånd han råkat i? Nej, utan han bör bekänna sin synd för Jehova och åter göra räta stigar för sina fötter. ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — 1 Joh. 1:9; 2:1, 2; Ps. 32:1, 5.

24. Hur kan vi helt frigöra oss ifrån de förslagna vägar som präglar denna världen, vilken söker rädda skenet?

²⁴ Ödmjukhet, kristen kärlek och hjärtats uppskattning av vårt förhållande till Jehova kommer att hålla oss kvar på rättfärdighetens stigar. Aposteln bönfaller oss just om detta, ”att vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra”. Genom församlingen har Kristus givit ”människor såsom gåvor”, för att de skall undervisa och öva alla som är delaktiga av Jehovas oförtjänta godhet genom hans Son. Må vi glatt ta emot denna övning och gå framåt tillsammans med Jehovas organisation till full kristen mogenhet, så att vi inte längre är ”barn, som kastas omkring liksom av vågor och föras hit och dit av varje lärdomsvind genom människors bedrägliga spel, genom förslagenhet i att tänka ut villfarelse. Utan låt oss, i det vi tala sanningen, genom kärlek växa upp i allting till honom som är huvudet, Kristus.” (Ef. 4:1, 2, 8, 11—16, NW) Vemhelst som har besmittats av den gamla världens förslagna beteenden måste göra om sinnet helt och hållet och låta sig bli uppfylld av exakt kunskap om Guds vilja, så att han ”må vandra värdigt Jehova”. — Rom. 12:1, 2; Kol. 1:9—12, NW.

25. Hur kan vi ikläda oss den nya personligheten, och med vilket resultat?

²⁵ Detta innebär att man ikläder sig den kristna personligheten, den nya personligheten, som är helt olik den gamla världens personlighet med dess förvrängda tänkesätt. Aposteln manar därför de kristna att ”lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter edert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begärelser, men att ... förnyas i den kraft som påverkar edert sinne och ... ikläda eder den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet”. (Ef. 4:22—24, NW) Om vi har iklätt oss den nya personligheten genom att vi flitigt studerat Guds ord och lytt detta ord, då påverkas vårt sinne av Guds ande. Fördenskull söker vi att såsom Jehovas vittnen alltid vara till ära för Jehovas stora namn och söker aldrig vinna ära för egen räkning, vinna oss ett namn bland människorna eller bevara stoltheten genom att söka rädda skenet. — Matt. 5:16; Luk. 16:15.

26. Vilka företag har Satan planerat för att rädda skenet, men vad blir det slutliga resultatet?

²⁶ Att man för ”stolta ögons” skull söker rädda skenet är avskyvärt för Jehova. (Ords. 6:16—19) Sådan stolthet har sin upprinnelse hos Satan, djävulen, som sökte vinna ett frejdat namn åt sig, ett större namn än Jehovas, och upphöja sin tron ”högt ovanför Guds stjärnor”. Han blev bländad av sin egen ”strålande prakt”. (Jes. 14:12—14; Hes. 28:17, NW) När hans prakt nu hotas av utplåning i Harmageddonstriden, följer han en förvänd paroll: ”härska eller förgöra”. Förblindad som han är planerar han ännu ett försök att rädda skenet genom att söka leda hela mänskligheten över randen och ned i kärnvapnens avgrund. Han manar på världens ledare i att förbereda folkmord i kolossal omfattning. Men häri skall han misslyckas! Trots de världsliga nationernas vrede skall Jehova strida för sitt eget folk och frälsa dem, och han skall ”fördärva dem som fördärva jorden”. (Joel 2:32; Upp. 11:18) Satan skall bli ”bortkastad” i vanära ”lik en föraktad gren; ... lik ett förtrampat as”, därför att ”du fördärvade ditt land”. — Jes. 14:19, 20.

27. a) Vilken förpliktelse går före alla andra? b) Vilka kan kallas lyckliga? c) Vilken strålande dag är nu nära?

²⁷ De som överlever denna universella strid kommer att bli de som i likhet med den trogne Job, Kristus Jesus och kvarlevan vägrar att bryta sin ostrafflighet till och med inför Satans slutliga, ondskefulla angrepp mot den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. (Hes. 38:14—16) Det blir de människor, som inser att — vad det än må gälla som har med äran att skaffa — det finns en plikt som går före alla jordiska plikter och skyldigheter, förpliktelsen att ära den store livgivaren, honom som fick vår jord att rotera i rymden och som skapade människan på den. (Apg. 17:24—28; Ps. 36:10) Såsom universums högste suverän kräver han odelad hängivenhet av sina förståndsbegåvade skapelser, och detta bör vi glatt ge honom. (5 Mos. 5:9, 10) Lyckliga är vi, om vi söker Jehovas ära och härlighet framför allt annat, i det att vi fröjdar oss över hans storslagna uppsåt att hans stora namn nu, i våra dagar, genom underbara gärningar, som han allena kan utföra, för evigt skall bli hävdat och förhärligat. Må den dag hastigt närma sig då detta oförlikneliga namn skall bli upphöjt ”över himmelen” och hela jorden ”varda full av HERRENS [Jehovas] härlighets kunskap”! — Ps. 57:6; Hab. 2:14.