Hur vi bevarar organisationen av tjänare i offentligt värv ren, kysk
”Vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärda mycket, ... genom renhet, genom kunskap.” — 2 Kor. 6:4, 6, NW.
1. Vilket uppdrag av offentlig tjänst är det mest storslagna som någon organisation på jorden har fått?
INGEN annan organisation på jorden har ett mera storslaget uppdrag av offentlig tjänst än denna organisation av tjänare i offentligt värv. För nitton hundra år sedan tillkännagav dess främste tjänare, Herren Jesus Kristus, ett världsomfattande uppdrag med dessa ord: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:18—20, NW) Denna nittonhundraåriga befallning måste alltjämt åtlydas. Men det tjänsteuppdrag, som Jesus har givit för vår tid, fogar något extra härtill, något härligt. Detta tjänsteuppdrag omnämndes i Jesu profetia om de vittnesbörd som skulle ange att ”ändens tid” var inne för denna tingens ordning, och det skedde i dessa ord: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.
2. Hur kan man känna igen denna organisation av vittnen för Riket i våra dagar, och varför skall dessa vittnen bli tjänare i offentligt värv som verkar med ännu större kraft i framtiden?
2 Det finns en organisation av sådana vittnen för Riket på jorden nu. Den är inte någon del av kristenheten eller av någon annan sektion av den babyloniska religionens världsvälde. Den utgörs av den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Denna kristna sammanslutning är det enda religiösa sällskap som låter himmelriket inta främsta platsen och avhåller sig från inblandning i politiken på jorden. Fördenskull kan den fritt predika det som Jesus kallade ”dessa goda nyheter om riket”, dvs. Guds rike. Genom att denna organisation specialiserar sig på detta, utför den en offentlig tjänst åt hela mänskligheten, som saknar motstycke. Genom att visa sig trogna i denna offentliga tjänst blir dess medlemmar tjänare i offentligt värv i framtiden och kommer då att verka med ännu större kraft till gagn för hela mänskligheten.
3. Från vilken ståndpunkt sett utgör detta ”samhälle” eller sällskap en organisation av tjänare i offentligt värv, som utför en synnerligen omfattande tjänst?
3 De fakta och siffror som år efter år publiceras i Jehovas vittnens årsbok visar att den nya världens samhälle av Jehovas vittnen fullgör uppdraget att predika de goda nyheterna om Guds rike, som gudfruktiga människor har bett om i tusentals år. Genom att fullgöra detta uppdrag utför detta ”samhälle”, detta religiösa sällskap, den mest omfattande offentliga tjänst som tänkas kan på jorden i vår tid. Från denna ståndpunkt sett utgör denna sammanslutning en organisation av tjänare i offentligt värv, även om de inte alla håller tal från ett podium inför allmänheten.
4. Vad kan människor som blivit missräknade på de personers uppförande, som varit tjänstemän i denna världen, ställa för frågor om enskilda medlemmar av den nya världens samhälle?
4 Men människor som har blivit missräknade på de personers uppförande, som varit tjänstemän inom politiska styrelser i denna världen, kan hysa tvivel också med avseende på den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. De kanske säger något i den här stilen: ”Ja, Jehovas vittnen utför onekligen såsom ett den nya världens samhälle en offentlig tjänst i världsomfattande skala, men hur förhåller det sig med det privatliv, som enskilda vittnen för Jehova lever? Hur lever de sitt liv i hemmet, på arbetsplatsen och i den religiösa församlingen? Hur är det med deras moral när de är för sig själva, borta från allmänhetens blickar?”
5. Vilket slags svar bör vi förvänta att de döpta individerna i den nya världens samhälle ger, och varför det?
5 Dessa frågor är tillbörliga. Hur besvarar då Jehovas vittnen i den nya världens samhälle genom sitt privatliv dessa frågor? Vi bör förvänta tillfredsställande svar. Hur så? Därför att varje döpt person i den nya världens samhälle tillhör universums allsmäktige Gud. Detta beror på att vattendopet är en symbol av människans fullständiga överlämnande av sig själv åt Jehova Gud genom Jesus Kristus. Den nya världens samhälle av döpta Jehovas vittnen tillhör Gud utan några inskränkningar. Därför kräver Jehova Gud att denna organisation av tjänare i offentligt värv skall vara ren, kysk. Han skulle aldrig åt denna organisation ge uppdraget att predika budskapet om Riket världen runt, om den inte fyllde hans gudomliga krav. Eftersom hans vittnen representerar honom, är han med all rätt mycket noga med deras moraliska renhet, deras kyskhet, deras tillbörliga uppförande. Han är allvarligt intresserad av att hålla den organisation, som han har givit ett sådant ansvarsfullt tjänsteuppdrag åt, ren, kysk, ty han vägrar att använda en oren, besmittad organisation. — Ps. 50:16—23.
Att inte vara andra till anstöt
6. Hur måste överlämnade människor, som får ett tjänsteuppdrag av Gud, uppföra sig, och varför är det tillrådligt att de uppför sig så?
6 Åt Gud överlämnade tjänare i offentligt värv, som har fått Guds namn nämnt över sig och som får ett tjänsteuppdrag från honom, måste vandra värdigt. De kan inte predika och undervisa om en sak och samtidigt leva på ett helt annat sätt och ändå förvänta att vinna Guds godkännande. Gud kan man inte narra, det går inte att slå blå dunster i ögonen på honom. Han vet, hans konung, Jesus Kristus, vet, och änglarna vet om en individ lever ett privatliv som är i strid med vad han offentligen predikar och lär. Gud har känslor. Han känner djupt all smälek som därigenom skulle komma över hans eget namn, över hans älskade organisation, över hans sanning och över de goda nyheterna om hans rike. Fördenskull är han mycket intresserad av det privatliv som hans överlämnade tjänare i offentligt värv lever. Detta allvarliga faktum gör det tillrådligt för alla tjänare i offentligt värv att vandra värdigt.
7, 8. a) Varför insåg aposteln Paulus detta klart och tydligt? b) Vad var Paulus villig att utstå eller att fullgöra såsom sin förpliktelse för att hans frälsningsbudskap skulle ha framgång?
7 Den kristne aposteln Paulus insåg detta klart och tydligt. Det var bra att han gjorde det, ty han var en av de mest framträdande tjänarna i offentligt värv på jorden för Gud, den Högste. Paulus visste att den kyskhet, som präglade hans privatliv, borde åt andra anbefalla det kristna budskap som han predikade och undervisade om. Också renheten i det som han lärde ut borde anbefalla hans budskap åt andra och inte bli en stötesten eller ett hinder. Hans liv och gärning borde ge upphov åt en ren organisation. Paulus var villig att utstå vad som helst för att kunna leva, predika och tjäna så att hans frälsningsbudskap ohindrat kunde ha framgång. Sedan Paulus kallat sig själv och Timoteus för sändebud i Kristi ställe, gjorde han fördenskull detta uttalande:
8 ”På intet sätt giva vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärda mycket, genom bedrövelser, genom nödlägen, genom svårigheter, genom hugg och slag, genom fängelser, genom tumult, genom hårda arbeten, genom sömnlösa nätter, genom de gånger vi varit utan mat, genom renhet [eller: kyskhet], genom kunskap, genom långmodighet, genom vänlighet, genom helig ande, genom kärlek som är fri från skrymtan, genom sannfärdigt tal, genom Guds kraft.” — 2 Kor. 6:3—7; 5:20; NW.
9, 10. a) Hur skulle Paulus’ följeslagare Timoteus kunna bevara sig själv kysk med avseende på andra män som han förordnade att inneha tjänarställningar? b) Hur skulle hans kyskhet i detta hänseende bli till nytta för andra?
9 Lägg märke till att Paulus här talar om renhet eller kyskhet. Häri inbegrep han sin missionärskamrat Timoteus såväl som sig själv. Han yrkade på att den yngre mannen, Timoteus, skulle vara ren eller kysk beträffande sin egen person och med avseende på andra människor. Under Guds ledning gav Paulus denne yngre man myndighet att förordna tillsyningsmän och biträdande tjänare i nybildade församlingar. Om Timoteus inte gick försiktigt till väga, då han förordnade män till att bekläda sådana poster, och om han lät sina förordnanden påverkas av egna, själviska, partiska hänsyn, kunde han komma att tillsätta män som komme att begå synder såsom tjänare i offentligt värv. Han skulle då få dela skulden för deras synder och för hur dessa synder påverkade församlingen och den kristna saken.
10 Genom att vara noggrann och omsorgsfull och opartiskt söka tillsätta män som var verkligt dugliga och kända för ett gott, pålitligt uppförande skulle Timoteus bevara sig själv fri och ren från någon skuld till en annan människas synder på sin tjänarpost. Paulus sade: ”Lägg aldrig för hastigt händerna på någon; bliv icke heller delaktig i andras synder; bevara dig kysk.” (1 Tim. 5:22, NW) Genom att inte förordna män som kunde förmodas bli onda skulle han inte bara bevara sig själv kysk och fri från att få någon del i skulden, utan han skulle också bevara församlingen ren och kysk. Den skulle inte påtvingas en syndig mans dåliga exempel.
11, 12. a) Varför måste Timoteus, såsom en tjänare som skulle förmedla instruktioner till andra, vara ett rätt exempel? b) Vad skrev Paulus till Timoteus om detta?
11 Timoteus måste ta sig i akt, så att han inte beredde vägen för någon annan att på sin tjänarpost bli ett dåligt exempel. Dessutom måste han själv, såsom en tjänare i offentligt värv, vara ett rätt exempel, värdigt att efterlikna. Han måste göra mer än bara underrätta andra bröder om vad de skulle göra genom att till dem förmedla instruktioner som kom från Guds jordiska organisations styrande krets. Han måste själv visa sig värdig att få underrätta andra om vad de skulle göra i överensstämmelse med organisationsinstruktionerna. På så sätt måste han lägga kraft bakom sina bud och föreskrifter genom att själv leva ett exemplariskt liv. Den mogenhet han uppnått såsom kristen, både i sinnet och i anden, skulle rätta till varje felaktigt intryck hos andra som hans fysiska ungdom kunde ge. Det var detta Paulus menade, då han skrev till Timoteus:
12 ”Var trägen i att giva dessa befallningar och undervisa om dem. Låt ingen någonsin se ned på din ungdom. Tvärtom, bliv ett exempel för de trogna i tal, i vandel, i kärlek, i tro, i kyskhet. Fortsätt till dess jag kommer med att ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning.” — 1 Tim. 4:11—13, NW.
13. Hur har den nya världens samhälle kunnat rena sina läror och bevara dem rena?
13 Dessa ord tillämpas i våra dagar i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen för att denna organisation av tjänare i offentligt värv skall bevaras ren, kysk. Läran måste bevaras ren. Enda sättet härför är att den bevaras i överensstämmelse med Guds inspirerade ord. ”Jehovas utsagor äro rena utsagor”, sade psalmisten David, ”såsom silver, luttrat i en smältugn av lera, renat sju gånger.” (Ps. 12:7, NW) Sanningen är ren, och Jesus Kristus, Davids Son, sade i bön till Gud med avseende på Guds skrivna ord: ”Helga dem förmedelst sanningen; ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17, NW) Genom att troget hänvisa till detta Guds rena ord har den nya världens samhälle kunnat rena sina läror och bevara dem rena och sanna.
14, 15. a) Vilket uttalande om att gå tillbaka till Skriften har gjorts av det romersk-katolska överhuvudet vid en ganska sen tidpunkt, om man jämför med Jehovas vittnens strävanden? b) Hur har han åstadkommit förvirring för katolikerna med avseende på den väg, som skulle föra dem åter till bibeln?
14 Alltifrån utgivningen av det första numret av tidskriften Vakttornets moderupplaga, som kom ut i juli 1879, alltså för nästan 86 år sedan, har det varit Jehovas överlämnade folks strävan att göra detta. Det är därför vid en ganska sen tidpunkt som följande uttalande har gjorts av den romersk-katolske pontifex maximus, Paul VI, som strax efter återkomsten från sin pilgrimsfärd till Mellersta Östern, enligt ett meddelande i New York Times, som var daterat ”Rom, 8 jan. [1964]”, skall ha yttrat:
Påven, Paul VI, betonade att ”envar som vill vara en sann kristen” måste gå tillbaka till Skriften. ”Återvändandet till evangeliet måste vara vår ständiga tankeövning, andliga iver, moraliska förnyelse, religiösa och mänskliga känslighet”, förklarade han.
15 Men den romersk-katolske pontifex maximus gav upphov till en hel del förvirring för de romerska katolikerna med avseende på denna väg, som skulle föra dem åter till bibeln:
Han sade att studiet av Skriften inte innebar ett förnekande av kyrkans traditioner, ”utan en ökad strävan efter att föra vår kristna tro närmare dess ursprungliga begrepp, ett sökande efter en mera omfattande väsentlig trohet mot vår Herres tänkesätt och ett andligt stärkande av det som den autentiska utvecklingen av traditionen har förmedlat till oss”. — New York Times, 9 jan. 1964.
16. Hur kan man säga att den nya världens samhälles strävan går i rakt motsatt riktning?
16 I fullständig motsats till detta strävar den nya världens samhälle av Jehovas vittnen efter att rena sig från alla religiösa traditioner och att troget hålla fast vid Guds rena, skrivna ord. Vi påminner oss Jesu fördömande ord, som han riktade mot av människor uppfunna traditioner. — Matt. 15:1—14.
17, 18. Vilken renhet talade aposteln Paulus om, när han skrev 2 Korintierna 11:2—6?
17 Aposteln Paulus uttryckte sig mycket tydligt och klart beträffande läromässig renhet och vikten av att bevara den sanna kristna organisationen fri från falska apostlars läror, när han skrev följande ord till den församling, som han hade upprättat i Korint i Grekland:
18 ”Jag är svartsjuk beträffande eder med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat eder i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa eder såsom en kysk jungfru inför Kristus. Men jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin illfundighet, så kunna på något sätt edra sinnen bliva fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni äro skyldiga Kristus. Ty det är verkligen så att om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den som vi predikade, eller ni mottaga en annan ande, än den som ni mottogo, eller andra goda nyheter, än dem som ni godtogo, så hava ni gärna fördrag med honom. Ty jag anser att jag icke i något enda stycke har bevisat mig underlägsen edra extra prima apostlar. Men även om jag är oförfaren i tal, är jag det förvisso icke i kunskap.” — 2 Kor. 11:2—6, NW.
19. a) I samband med vad för slags fråga sökte ormen i Eden fördärva Eva? b) Hur sökte vissa män i Korint i Paulus’ dagar på ett liknande sätt fördärva församlingen där?
19 När ormen i Eden frestade Adams hustru, Eva, för att förleda och fördärva henne, gällde sannerligen den möda han lade ned en lärofråga, den gällde en religiös uppfattning. Det var inte något moraliskt eller sexuellt beteende det var fråga om. Ormen fick Eva att tro att hennes Skapare, Jehova Gud, var en lögnare i det som han hade lärt hennes man, Adam. På ett liknande illfundigt sätt sökte så kallade ”extra prima apostlar” under Paulus’ frånvaro från Korint fördärva den kristna församlingen där. På vilket sätt? Genom att predika en annan Kristus, än den som Paulus hade predikat, genom att i församlingen söka införa en annan ande, än den som korintierna hade fått genom Paulus jämte dess gåvor, och genom att predika ett annat slags ”goda nyheter”, än de goda nyheter som Paulus hade predikat för dem. Dessa ”extra prima apostlar” försökte alltså gifta bort församlingen i Korint med en annan Kristus såsom dess andlige äkta man. Detta ledde till andlig omoraliskhet. Hur så?
20. Hur kunde dessa ”extra prima apostlars” inflytande leda till andlig omoraliskhet för församlingens del?
20 Aposteln Paulus hade redan lovat dem i äktenskap åt Jesus Kristus, Guds himmelske Son. Om de nu lät sig bli trolovade med någon annan Kristus, så skulle de förlora sin andliga goda moral eller sedlighet. De skulle förlora sin andliga kyskhet, sin jungfruliga kyskhet, som de var skyldiga Jesus Kristus såsom deras blivande äkta man. Aposteln Paulus önskade att han skulle kunna framställa denna kristna församling, som han hade upprättat, såsom en ”kysk jungfru inför Kristus”, men här försökte nu dessa ”extra prima apostlar” få församlingen att bryta trolovningen med Jesus Kristus och förena sig med en falsk Kristus. De sökte förleda den redan trolovade församlingen till att begå andlig omoraliskhet, andligt äktenskapsbrott, ty i Jehovas lag, som gavs genom Mose, ansågs en trolovad flicka redan vara den mans hustru, med vilken man hade gjort upp om äktenskap med henne.
21. Med vad för slags svartsjuka vakade Paulus över församlingen i Korint, och för vem var han en sann vän?
21 Fördenskull liknade aposteln Paulus dessa ”extra prima apostlar” vid ormen i Eden, och han försökte skydda den kristna församlingen för dem. Den svartsjuka, med vilken Paulus vakade över församlingen, var inte någon självisk, passionerad, ogudaktig svartsjuka, nej, den var en gudaktig svartsjuka, som inte tålde någon konkurrens utan bestämt yrkade på att de skulle ägna odelad hängivenhet åt Jesus Kristus, deras ursprunglige brudgum. Paulus var i sanning en ”brudgummens vän”, och han längtade efter att i sinom tid få erfara vännens ”glädje på grund av brudgummens röst”, när brudgummen skulle tala till sin kyska, jungfruliga brud i himmelen. — Joh. 3:29, NW.
Även sexuell renhet (kyskhet)
22. a) Vilket annat slag av renhet i församlingen ivrade Paulus också för? b) Vad skrev han om ett upprörande fall i församlingen i Korint?
22 Såsom en allmän tillsyningsman, som hade ”bekymren för alla församlingarna” (NW) i hednaländerna västerut, ivrade aposteln Paulus också för den fysiska kyskheten eller sexuella renheten hos medlemmarna i den organisation som bestod av Guds tjänare i offentligt värv. Paulus visste att en ortsförsamling inte kunde förbli en del av Guds organisation och samtidigt tillåta sedeslöshet hos någon av medlemmarna. Församlingen måste fria sig, frita sig från allt samhällsansvar för den sexuella omoraliskheten hos någon av dess medlemmar. Låt oss stanna för det fall som Paulus tog itu med till gagn för församlingen i Korint under första århundradet av vår tideräkning. Det var ett upprörande fall, ty Paulus skriver: ”Faktiskt rapporteras otukt bland eder, och en sådan otukt som icke ens förekommer bland [hedna] nationerna, nämligen att en viss man har sin faders hustru. Och äro ni uppblåsta — och sörjde ni icke i stället, på det att den man som begick denna gärning skulle bliva borttagen ur eder krets?”
23. Vilket ansvar ville Paulus inte dela i samband härmed, och vad gjorde han fördenskull åt saken?
23 Paulus hade upprättat denna församling och hade apostolisk tillsyn över den, och han ämnade inte för en enda minut låta sig befläckas av något samhällsansvar för sådan omoraliskhet inom Guds organisation av tjänare i offentligt värv. Sedan han riktat denna anklagelse mot församlingen, fortsätter han fördenskull omedelbart med dessa ord: ”Fastän jag är frånvarande till kroppen, men närvarande i anden, har jag för min del i sanning redan dömt — som om jag vore närvarande — den man som har handlat på ett sådant sätt som detta: att ni i vår Herre Jesu namn, när ni och min ande äro församlade med vår Herre Jesu kraft, skola överlämna denne man åt Satan till köttets tillintetgörelse, på det att anden må bliva frälst på Herrens dag. Döma icke ni dem som äro innanför, medan Gud dömer dem som äro utanför? ’Avlägsna den onde mannen ur eder krets.’” — 1 Kor. 5:1—5, 12, 13, NW.
24, 25. a) Vilken fråga ville Paulus nu ha svar på med avseende på församlingen i Korint? b) Hur visade sig församlingen vara kysk i denna sak?
24 Den fråga, som Paulus nu ville ha svar på, var denna: Skulle den kristna församlingen med dess så kallade ”extra prima apostlar” fria sig från allt samhällsansvar för detta upprörande fall av blodskam? Skulle den bli bedrövad, därför att den hade tolererat sådan sedeslöshet inom sig under någon tid utan att vidta tillbörliga åtgärder? Skulle den hävda och rättfärdiga sig genom att snabbt handla i överensstämmelse med apostelns föreskrifter om att avlägsna den onde mannen ur församlingen? Paulus’ oro stillades senare, då hans missionärskamrat Titus kom tillbaka från Korint och meddelade honom att församlingen hade gjort detta. Paulus uttalade offentligt sitt gillande härav, då han skrev till korintierna:
25 ”Även om ... (jag ser att detta brev bedrövade eder, om också blott till en liten tid), så gläder jag mig nu, icke därför att ni bara blevo bedrövade, utan därför att ni blevo bedrövade så att ni gjorde bättring, ty ni blevo bedrövade på ett gudaktigt sätt, så att ni icke skulle lida någon skada i någonting beroende på oss. Ty bedrövelse på ett gudaktigt sätt befrämjar bättring till frälsning, vilket icke är beklagansvärt; men världens bedrövelse kommer död åstad. Ty se, just detta att ni blivit bedrövade på ett gudaktigt sätt, vilket stort allvar har det icke frambragt hos eder, ja, ett friande av eder själva, ja, harm, ja, fruktan, ja, längtan, ja, nitälskan, ja, en rättelse av det som var orätt! I varje avseende hava ni visat eder vara kyska i denna sak.” — 2 Kor. 7:8—11, NW.
26, 27. a) Först sedan vad för något hade inträffat skulle det vara tryggt för församlingen i Korint att låta denne man, som begått blodskam, bli återupptagen? b) Vad måste man fortsätta att vara på sin vakt emot i församlingen, och vad skrev Paulus till församlingen, när han ville påpeka detta?
26 Först efter det att församlingen hade hävdat och rättfärdigat sig genom att visa att den inte gav sitt bifall åt sexuell omoraliskhet bland sina medlemmar, först efter det att korintierna själva hade visat sig ”vara kyska i denna sak”, ja, först därefter kunde aposteln Paulus tryggt råda församlingen att låta den onde mannen bli återupptagen i församlingen. Under den tid som förflöt mellan det att församlingen fick Paulus’ första och hans andra brev hade inte bara mannen i fråga uppriktigt ångrat att han begått blodskam och därmed gjort sig skyldig till synd, utan församlingen hade också såsom en helhet intagit en rätt ståndpunkt och handlat på ett tillbörligt sätt i saken. (2 Kor. 2:6—11) Men vare sig de korintiska kristna förlät denne man för hans bevisade ångers och bättrings skull och tog honom tillbaka eller inte, så visste Paulus att de måste fortsätta med att vara på sin vakt mot sedeslöshet i församlingen. De befann sig i en mycket sedeslös hednisk stad, och många av församlingens medlemmar hade kommit från denna könsgalna värld. Fördenskull sade Paulus följande mot slutet av sitt andra brev (2 Kor. 12:20, 21, NW):
27 ”Jag är rädd att jag, när jag kommer, av en eller annan orsak icke finner eder så, som jag kunde önska, och själv icke visar mig så mot eder, som ni kunde önska, utan i stället skulle det av en eller annan orsak råda missämja, svartsjuka, vredestillstånd, stridigheter, förtal, örontassel, uppblåsthet, oordning. Kanske kommer min Gud, när jag kommer tillbaka, att förödmjuka mig bland eder och kommer jag att sörja över många av dem som tidigare syndade men icke hava ångrat sin orenhet och otukt och sitt lösaktiga uppförande, som de hava ägnat sig åt.”
28, 29. a) Varför har samma situation uppstått i den nya världens samhälle i denna tid, i synnerhet när nu allt flera människor kommer in i det? b) Varför kan Paulus’ ord i 1 Korintierna 6:9—11 med fog riktas till detta samhälle i våra dagar?
28 Samma situation har uppstått i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. De lever mitt i en könsgalen värld, ett regelrätt nutida Sodom. Det är inte alla den nya världens samhälles medlemmar som har blivit födda och fostrade i hem vilkas medlemmar varit kristna vittnen för Jehova. Flertalet av dem har kommit ut ur det stora Babylon, dvs. den falska religionens världsvälde, och från kretsar som utgör dess omoraliska politiska älskare. Och ju flera tiotusental som år efter år kommer in i detta samhälle från denna värld, som är så sexuellt förvirrad, desto kraftigare blir de påtryckningar i omoralisk riktning, som detta samhälle såsom en helhet utsätts för, på grund av de omoraliska böjelserna hos ett allt större antal nykomlingar. Fördenskull kan följande ord ur Paulus’ brev till de korintiska kristna med fog riktas till detta samhälle i våra dagar:
29 ”Vad! Veta ni icke att orättfärdiga människor icke skola ärva Guds rike? Låt eder icke vilseledas. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, varken män som hållas i och för onaturliga syften eller män som ligga med män, varken tjuvar eller giriga människor eller drinkare eller smädare eller utpressare skola ärva Guds rike. Och likväl är detta vad några av eder hava varit. Men ni hava blivit rentvagna ... i vår Herres, Jesu Kristi, namn och med vår Guds ande.” — 1 Kor. 6:9—11, NW.
30. a) Hur kommer det sig att det allteftersom tiden går blir allt svårare att bevara detta samhälle rent? b) Vad varnade aposteln Petrus alla de rentvagna för?
30 Ja, allteftersom den nya världens samhälle växer, ”är detta vad” fler och fler av Jehovas vittnen inom detta samhälle en gång har varit. Att det förhåller sig så gör det allt svårare att bevara ett sådant växande samhälle rent, kyskt. Men ingen av de döpta individer i våra dagar, som befinner sig i detta samhälle, skulle ha fått sluta sig till det, om han inte först hade blivit rentvagen i Herren Jesu namn och med vår Guds ande. I sitt andra brev (2:22) bjuder fördenskull aposteln Petrus oss alla, som blivit rentvagna, att inte vända tillbaka till sådan världslig orenhet i likhet med ”ett tvaget svin” som åter ”vältrar sig ... i smutsen”.
31, 32. a) Vad bör medlemmarna av detta samhälle vara på sin vakt emot, även om många av dem inte varit människor av detta slag tidigare? b) Vad ansåg sig Paulus till exempel böra skriva till Timoteus om kyskhet inom församlingen?
31 Många medlemmar har inte varit människor av detta slag, innan de slöt sig till den nya världens samhälle. Men alla bör vara på sin vakt mot att ge efter för någon frestelse att hemfalla åt sådan orenhet. Låt oss tänka på Timoteus, den missionär som förenade sig med Paulus i att skriva det andra brevet till församlingen i Korint. Timoteus var till hälften grek, till hälften jude, och han hade fostrats på ett gudaktigt sätt av sin judiska mor, Eunice, och mormodern Lois. (2 Tim. 1:5) Men sedan Timoteus hade samarbetat med Paulus i omkring femton år, ansåg Paulus det förståndigt att skriva följande ord till Timoteus om moralisk kyskhet inom församlingen:
32 ”Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, med all kyskhet. Hedra änkor som verkligen äro änkor.” — 1 Tim. 5:1—3, NW.
33. a) Till vilka i synnerhet kan man påstå att Paulus’ ord till Timoteus, som gäller hur kvinnor skall behandlas, är riktade? b) Vilken avskyvärd handling skulle det kunna jämföras med, om de gjorde sig skyldiga till otuktshandlingar med någon av dessa kvinnor?
33 När Timoteus hade att göra med kvinnorna i församlingen, med de unga såväl som med de gamla, krävdes det moralisk kyskhet av honom, även om han nu inte längre var någon tonåring. Kom ihåg att detta brev till Timoteus riktade sig till en resande tillsyningsman över flera församlingar och inte till en församling i största allmänhet. Föreskriften att behandla ”yngre kvinnor såsom ... systrar, med all kyskhet”, är fördenskull med särskild skärpa riktad till kristna män som tjänar såsom områdestjänare, kretstjänare och församlingstjänare i den nya världens samhälle i våra dagar. Om dessa nu i vår tid beflitar sig om ett sådant rent, kyskt uppförande gentemot det motsatta könet, blir dessa tjänare styrkande föredömen för alla de andra åt Gud överlämnade, döpta männen i detta samhälle. Om dessa tjänare uppträder mot de yngre kvinnorna i den nya världens samhälle såsom de uppträder mot sina egna systrar, kommer de inte att vålla dessa yngre kvinnor i detta samhälle någon moralisk skada, lika litet som de skulle vilja vålla sin köttsliga syster sådan skada. Att begå en otuktshandling med en av de yngre kvinnorna i församlingen är lika avskyvärt som att göra sig skyldig till blodskam med en köttslig syster.
34, 35. a) Åt vilka andra behövde Paulus ge föreskrifter beträffande en god moral, och vad var avsikten härmed? b) Vad måste de äldre kvinnorna göra till gagn för de yngre, och i vilket syfte?
34 Å andra sidan var också kvinnorna i den kristna församlingen i behov av föreskrifter beträffande en god moral. Till en annan missionärskamrat, Titus, skrev Paulus följande: ”Må de gamla kvinnorna vara vördnadsfulla i sitt uppförande, icke gå omkring med förtal, icke heller vara hemfallna åt mycket vindrickande, vara lärare i det som är gott; så att de må kunna återföra de unga kvinnorna till förnuft: till att älska sina äkta män, till att älska sina barn, till att vara sunda till sinnes, kyska, ... så att man icke må tala skymfligt om Guds ord.” — Tit. 2:3—5, NW.
35 Vad måste de äldre kvinnorna göra för att återföra de yngre kvinnorna till förnuft, så att de älskar sina äkta män i stället för någon annan kvinnas äkta man, och uppträder kyskt gentemot alla och envar av det motsatta könet? De gamla kvinnorna måste själva vara föredömen i personlig kyskhet. Kyskhet å en kvinnas sida i den nya världens samhälle kan hjälpa en annan människa att börja följa den kristna livskursen.
36. Hur betonade aposteln Petrus detta för de kristna hustrurna, och hurudant ljus kan de kasta över Guds ord?
36 Den åldrige aposteln Petrus betonade detta förhållande, då han skrev till kristna hustrur: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” (1 Petr. 3:1, 2, NW) Ju mera fördärvad världen är utanför församlingen och utanför en kristen hustrus hem, desto tydligare framträder den trogna hustruns kyskhet på ett fördelaktigt sätt, ja, med desto större verkningsfullhet. Hennes kyskhet kastar ett fördelaktigt ljus över Guds ord.