Hur man ger uppmuntran åt andra

 1. Varför är det en kristen plikt att ge uppmuntran åt andra, och vilka utomordentliga exempel har vi i detta avseende?

ALLA har vi tillfällen att ge uppmuntran åt andra, och hur stor blir inte de andras uppskattning, om vi gör gott bruk av dessa tillfällen! Jehova är den främste i att ge uppmuntran; han förlåter oss våra tillkortakommanden, bygger upp vårt hopp och styrker oss för de prövningar och det verk som väntar oss. Hans Son, Jesus Kristus, visade sig också vara en som uppmuntrade dem som hade goda hjärtan. Han visade medlidande med de sjuka och hemsökta och var ett gott föredöme för sina lärjungar genom att intimt samarbeta med dem i verket att predika de goda nyheterna, ja, han gav till och med ut sitt liv för dem. (Joh. 15:13) Apostlarna insåg också att om de rätt skulle kunna fullgöra sitt uppdrag, räckte det inte med att de effektivt kunde utföra predikoverket, utan de måste också ge kärleksfull uppmuntran åt sina medarbetare, och sådan uppmuntran gav de genom uppbyggande brev och inspirerande tal till församlingarna vid personliga besök hos dem. (1 Petr. 5:12; Hebr. 13:22; Apg. 11:23; 20:2) Vilka utomordentliga exempel är de inte för oss att efterfölja! Och följa dem måste vi, ty Skriften manar oss att bli Guds efterliknare, att vandra i hans Sons fotspår och att efterlikna apostlarna såsom de efterliknade Kristus. Härav följer att det är vår plikt att uppmuntra varandra. — Ef. 5:1; 1 Petr. 2:21; 1 Kor. 11:1.

 2. Vilka nedslående vanor ser vi människor ha i världen omkring oss, och varför är missförhållandet så utbrett?

² Men i världen, som omger oss, är människorna redo att slita sönder varandra, att fördöma andra människors idéer och förehavanden bara för att själva komma i rampljuset. De klubbar ned den andre, så att han inte skall stå som konkurrent till dem. Alltför ofta får arbetare inte något beröm, inte ens när de utfört ett arbete väl; men om de råkar begå ett misstag, så kallas de genast in för att få en skrapa. Hustrur blir också modfällda, när deras män tar deras tillvaro såsom något självklart. Vare sig en sådan atmosfär råder i hemmet eller på arbetsplatsen, kan den beröva människorna all den glädje de skulle kunna ha i sitt arbete och få dem att känna sig modlösa, nedslagna och ensamma. Som en följd härav är det dagligen mer än tio tusen människor runt om i världen som begår självmord, enligt vad som meddelats. Hur skamligt och själviskt är det inte att handla hänsynslöst mot nästan, vare sig det sker avsiktligt eller bara av ren likgiltighet! Vad är det som är galet? Vad är det som fattas? Uppmuntran, ja; men varför? Därför att uppmuntran ges av kärlek, och vi lever i en kärlekslös värld. För länge sedan blev det förutsagt om dessa yttersta dagar, i vilka vi nu befinner oss, att människorna skulle ”älska sig själva” men att de i sina mellanhavanden med andra skulle vara ”otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet”. — 2 Tim. 3:1—3, NW.

Tänk på att ge

3, 4. Hur bör vi reagera, när andra underlåter att ge oss uppmuntran?

³ Det är uppenbart att inte alla som vi kommer i beröring med kommer att ge oss uppmuntran. En del kommer att vara så upptagna av omtanken om sig själva att de inte ser de möjligheter de har att visa vänlighet; andra åter har inga samvetsbetänkligheter när det gäller att bringa andra i trångmål. Om de är hänsynslösa mot oss, skall vi då göra oss till deras kärlekslösa avbild? Hur dåraktigt skulle det inte vara! Det är inte själviska människor, utan Kristus, som är det föredöme vi skall efterfölja. När han blev illa behandlad, handlade han inte illa mot andra i gengäld. Och när till och med hans egna lärjungar, som han hade undervisat och uppmuntrat och som jämte honom tillbad Gud, övergav honom, fördömde han dem då och gav tappt? Nej. Han visste att det som var verkligt viktigt var att han gjorde sin himmelske Faders vilja, och det var honom som han tryggade sig till.

⁴ Jesus anbefallde också oss att tänka på att ge hellre än på att få: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” (Apg. 20:35, NW) Dessa ord är tillämpliga på många ting, och de är i synnerhet tillämpliga när det gäller uppmuntran. Om vi tänker alltför mycket på att andra underlåter att ge oss uppmuntran, när vi anser att de borde göra detta, kommer vi att bli modfällda. Varför inte i stället ge akt på tillfällen och möjligheter att ge uppmuntran, och låt den uppmuntran du får av andra rätt och slätt bli en icke medräknad ”utdelning”! Tänk på att också de som underlåter att ge uppmuntran, när de skulle kunna göra det, ofta underlåter att göra det därför att de känner sig nedslagna själva; de behöver uppmuntran. I stället för att bli modfälld och missräknad tillsammans med dem är det mycket bättre att bli medlidsam och styrka till och med dem som vi missräknar oss på! Visst blir vi lyckliga, om vi får uppmuntran, men vi vinner mycket större lycka när vi ger uppmuntran.

 5. Nämn några sätt, på vilka man kan ge uppmuntran.

⁵ Det finns så många olika sätt, på vilka man kan ge uppmuntran. Uppriktiga ord av beröm kan betyda mycket för en arbetare. Några ord som vittnar om varm uppskattning av en visad vänlighet eller en utförd tjänst kan i all sin enkelhet sporra den som får tacket till fortsatt vänlighet och till att utföra tjänster ändå bättre. En vänlig handling talar ofta bättre än ord och befäster den goda anda som råder mellan dem som berörs av den. Umgänget med dig kan också bli en uppmuntran för dem som kanske känner sig missmodiga eller ensamma, och om du delar med dig av goda nyheter till dem, kommer detta att förgylla deras tillvaro. Ja, rätt och slätt ett vänligt leende värmer andra människors hjärta. Men förmer än allt detta är vår förmåga att ge andra styrka och mod till att göra det som är rätt genom att vi hos dem ingjuter hopp från Guds ord och är föredömen för dem i ord och gärning. Om vi bara söker tänka på hur vi skall kunna ge uppmuntran, kommer vi att få många fler tillfällen till detta än vi vågat hoppas.

Inom familjen

 6. Var bör vi börja, när vi vill göra det till en vana att uppmuntra andra? Varför just där?

⁶ Det är lämpligt att vi börjar ge akt på sådana tillfällen i vårt eget hem. Om vi tar för vana att göra det där, blir det naturligt för oss att göra det på andra håll. Kärleken är som sagt grundvalen till uppmuntran; det är också den som håller familjen samman, och om den skrev Paulus till kolosserna: ”I överensstämmelse härmed må ni, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät eder, så handla också ni på samma sätt. Men förutom allt detta ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband.” (Kol. 3:12—14, NW) Hur styrker inte de människor varandra, som tillämpar detta gudaktiga råd att hålla samman!

7, 8. Vilka tillfällen och möjligheter har en man att uppmuntra sin hustru, och varför är det så viktigt att han ger henne uppmuntran?

⁷ Det är en naturlig sak att en man önskar behaga sin hustru och att en hustru är angelägen om att behaga sin man. (1 Kor. 7:33, 34) Få ting kan emellertid vara mera nedslående än idelig underlåtenhet i fråga om sådant som betyder så mycket. När en kvinna arbetar strängt för att hålla huset rent, laga mat åt familjen och i andra avseenden behaga sin man och han så bara menar att detta är något självklart, kan hon lätt bli missmodig. Men du kanske ifrågasätter om det är nödvändigt att säga henne att hon har skött sig fint, när detta är vad som förväntas av henne! Bibeln ger dig svar, då den säger: ”Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov: ’Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.’” — Ords. 31:28, 29.

⁸ Även om någon skulle komma till korta, så stärks inte familjekärlekens band genom att man orimligt förstorar dessa tillkortakommanden. Om det är nödvändigt, så ägna uppmärksamhet åt saken, men tänk framför allt på det goda arbete som har blivit utfört och uttryck din uppskattning av det. Den som får beröm också för småsaker kan få lust och kraft att arbeta vidare och att uträtta mera och göra det bättre i framtiden. När någon olyckshändelse inträffar, ges det också tillfälle att ge uppmuntran. En man som inser vad det innebär att ”de ... icke längre [äro] två utan ett kött” kommer inte att stå passiv och tillrättavisa hustrun genom att t. ex. säga: ”Att du skall behöva vara så där drumlig!” Din hustru känner sig förmodligen redan tillräckligt illa till mods. Varför skulle du då göra saken värre? Låt hennes känslor betyda lika mycket för dig som dina egna! Några vänliga ord och en smula hjälp kommer att ge henne verklig uppmuntran. Det är en bagatell, men ditt bistånd vittnar om kärlek, och det är kärlek som utgör det fullkomliga föreningsbandet. — Matt. 19:5, 6, NW.

 9. På vilka sätt kan en kristen hustru uppbygga sin man?

⁹ Just genom sin flit bygger en god hustru också upp sin äkta man. ”På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom. Hon gör honom, vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar. Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.” (Ords. 31:11, 12, 27) En sådan hustru är inte en medtävlerska, som söker slingra sig undan mannens ledarskap, utan hon samarbetar med sin man och arbetar villigt under hans ledning. Hon tänker inte bara på det som gagnar dem för stunden utan på det som blir till bestående gagn för dem. Hon är en ”kvinna som fruktar Jehova”. (Ef. 5:22, 23; Ords. 31:30, NW) Eftersom hon har en sådan inställning, låter hon sin familjs andliga välfärd vara det förnämsta, och om materiella ting tänker hon så här: ”När vi hava vårt uppehälle och någonting att kläda oss med, skola vi alltså vara nöjda med dessa ting.” På så sätt hjälper hon till med att hålla materialismens snaror på avstånd och avvända bekymmer till följd av stora penningskulder, som skulle kunna inverka menligt på tjänsten för Gud. (1 Tim. 6:6—8, NW; Matt. 13:22) Genom att hon håller andra intressen i bakgrunden och visar sitt entusiastiska intresse för andliga ting, kan hon uppmuntra sin man att ägna dessa andliga ting den uppmärksamhet de förtjänar.

10. Vad bör barn uppmuntras att ägna sina krafter åt? Varför?

¹⁰ Och när det gäller barnen, kan det väl finnas en källa till större uppmuntran för dem än den hjälp man kan ge dem att lära sig värdet av andliga ting? Om de inte får grundlig undervisning i gudaktiga principer, kommer den oro och missräkning, som de utsätts för i livet, att väcka idelig irritation och bedrövelse. (Kol. 3:21; Ef. 6:4) Det blir inte till välsignelse för dem, om de har fått lära sig att sträva efter materiell vinning och ägna alla sina krafter åt verksamhet inom affärsvärlden. Hur lönlöst bör det inte kännas för den som brukar all sin energi till att bygga på en värld som Gud skall tillintetgöra för dess ondskas skull! Hur mycket bättre, hur mycket mera lönande, hur mycket mera uppmuntrande är det inte att ägna livet åt Guds tjänst, om detta är möjligt, såsom heltidsförkunnare, pionjär! Såsom psalmisten sade till Gud: ”En dag i dina gårdar är bättre än tusen på annat håll. Jag har valt att stå vid tröskeln i min Guds hus hellre än att gå omkring i ogudaktighetens tält.” (Ps. 84:11, NW) Man visar kärlek till barnen, om man uppmuntrar dem till att välja en sådan levnadsbana. Barnen bör naturligtvis också få lära sig att ge uppmuntran åt andra.

11, 12. Har de unga tillfälle och möjlighet att uppmuntra föräldrarna? Hur?

¹¹ Ja, också de unga kan lära sig att tänka på att ge. De bör inte lägga sig till med den uppfattningen att alla andra skall passa upp dem. De behöver få lära sig att visa att de uppskattar föräldrarnas hårda arbete, lära sig att lyssna och lyda, när man talar till dem, och att villigt arbeta under föräldrarnas överinseende och hjälpa till med sysslor som behöver bli utförda; ja, de bör dessutom få lära sig att ta initiativ och erbjuda sin hjälp, när de ser att det finns arbete som behöver utföras. Också genom sitt uppförande när de är hemifrån kan de vara sig själva och andra till välsignelse. Skriftens visa råd lyder: ”Hör din fader, som har fött dig, och förakta icke din moder, när hon varder gammal. ... Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom. Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.” — Ords. 23:22—25; 10:1; 15:20; 19:13.

¹² När barnen lyder detta råd, underlåter de inte att visa att de sätter värde på föräldrarnas kärlek också sedan dessa har blivit gamla. I 1 Timoteus 5:4, 8 (NW) finner vi dessa råd: ”Om någon änka har barn eller barnbarn, må de först lära sig att ägna sig åt gudaktig hängivenhet i sitt eget hushåll och att fortsätta att som sig bör giva gottgörelse åt sina föräldrar och föräldrars föräldrar, ty detta är välbehagligt i Guds ögon. Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” Vilken uppmuntran är det inte för föräldrarna när de märker att barnen inte har glömt dem, bara därför att de blivit gamla!

Tillsyningsmännens förpliktelser

13. a) Varför har tillsyningsmännen särskilt på sitt ansvar att ge uppmuntran? b) Nämn några ting som man mycket väl kan ägna uppmärksamhet åt i detta sammanhang.

¹³ Även om envar av oss kan vara en källa till uppmuntran för sin nästa, är det likväl så — frånsett ens mycket goda vänner och medlemmarna i ens familj — att de som har till uppgift att öva tillsyn har det allra största inflytandet på andra, vare sig det är fråga om att ge uppmuntran eller göra någon modlös. Fördenskull vilar den förpliktelsen på tillsyningsmännen att de skall vara vakna för de möjligheter och tillfällen som yppar sig, ja, för det ansvar de har i detta sammanhang. Häri kan de lära mycket av de stora tillsyningsmännen, Jehova Gud och Jesus Kristus. Genom sitt sanningsord ger Jehova oss hopp, han uppbygger oss; han driver oss inte till att söka utföra mer än vi förmår, utan han visar sig ha kärleksfull omsorg om sitt folk. Gör du såsom tillsyningsman bruk av dina ord till att uppbygga dem som du arbetar tillsammans med? Visar du att du tänker på deras enskilda fysiska och psykiska begränsningar? Är de uppriktigt glada över att du ägnar dig åt dem, när du tar dig tid att tala med dem om deras arbete, eller är de ängsliga och undrar vad det nu kan vara som är på tok? Jesu lärjungar var mycket tacksamma över gemenskapen med honom. De kallade honom visserligen Herre och Mästare, men han bevisade sig vara deras medarbetare. Han var deras tillsyningsman, men såsom sådan var han ett föredöme för dem genom att flitigt ta del med dem i det arbete som skulle utföras. (1 Petr. 2:25) Han visste att hans lärjungar måste lära sig ödmjukhet, och han gav dem lärdom också i detta, men inte genom att ständigt förödmjuka dem utan genom att ådagalägga ödmjukhet i sitt eget liv. (Joh. 13:1—17) De som samarbetade med honom fann honom inte barsk och vass i sitt uttryckssätt och inte heller för upptagen för att lyssna till dem, nej, de fann honom ”mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”, och när de var tillsammans med honom fann de vederkvickelse för sina själar. — Matt. 11:29, NW.

14. a) Hur visar sig en tillsyningsman vara en lärare, och vilken verkan har detta på hans bröder? b) När effektiviteten mildras med kärlek, vilken verkan får då detta på ens sätt att handla mot andra?

¹⁴ Fördenskull meddelar den tillsyningsman, som efterliknar Kristus, inte rätt och slätt andra vad det är som skall utföras, utan såsom en kvalificerad lärare visar han dem vad som skall göras och tar del i arbetet jämsides med dem. Han är ett föredöme för hjorden. (1 Tim. 3:2) Eftersom han inte menar sig vara förmer än sina kristna bröder, känner dessa sig dragna till honom och litar på att de kan vända sig till honom för att få hjälp. (Matt. 23:8) De vet att han inser vikten av att få arbetet utfört och vinnlägger sig om effektivitet, men de vet också att kärleken gör honom tålmodig och förstående, när han har att göra med sina medarbetare.

15. Hur manar Skriften tillsyningsmannen att handla, om någon skulle komma till korta i sitt arbete eller verkligen göra något orätt? Vilket mål bör han därvid ha för ögonen?

¹⁵ Visst kommer människor då och då till korta, och visst gör de då och då sådant som är orätt, och det är tillsyningsmannen som bär ansvaret för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt saken. Men är det i ett sådant fall på sin plats att ställa överträdaren till räkenskap och ge honom en utskällning? Skulle det vara nödvändigt? Han har kanske handlat orätt alldeles oavsiktligt. Lägg märke till hur Skriften säger att man skall handla i en sådan situation: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad.” (Gal. 6:1, NW) Målet bör vara att återställa eller återupprätta den som felat, inte att ge på honom. Detta kräver en ande av mildhet. Resultatet blir att den som felat byggs upp.

16. Hur visade Elihu en rätt inställning, då han gav Job råd?

¹⁶ Lägg i detta sammanhang märke till vad Elihu sade såsom inledning, då han gav Job råd: ”Hör nu, Job, mina ord och lyssna till allt vad jag vill säga. Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun. Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå, säga de ärligt ut. ... Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till [ord] strid mot mig, träd fram. Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag. Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.” Och så började han resonera med Job om förhållandena. Men lägg här märke till hur Elihu grep sig an problemet. Han vädjade till Job. Han klargjorde att han inför Gud visst inte kände sig överlägsen Job och att det inte fanns någon anledning för Job att vara förskräckt inför det som Elihu skulle komma att säga. Vilket förträffligt sätt att gå till väga i situationen i fråga! — Job 33:1—7.

17. Vilka råd gav aposteln Paulus Timoteus i fråga om att förmana andra, och hur skulle Timoteus handla, om någon befanns avsiktligt bedriva synd?

¹⁷ Just ett sådant handlingssätt anbefallde Paulus Timoteus, då han sade: ”Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, med all kyskhet.” (1 Tim. 5:1, 2, NW) Men när en missdådare gör det till en vana att synda och inte visar någon uppriktig ånger, då behöver man uppmuntra till ett rätt uppförande, inte uppmuntra missdådaren. Om någon bevisligen har begått sådan avsiktlig överträdelse, är tiden inne att tillämpa det råd som ges längre fram i samma kapitel, i 1 Timoteus 5:20 (NW): ”Tillrättavisa inför alla åskådare de personer som bedriva synd, på det att de övriga också må hysa fruktan.” — Hebr. 12:7—11.

Tillfällen och möjligheter för alla

18. a) Hur många människor utövar i själva verket inflytande på andra människors liv, och hur bör man bruka sitt inflytande? b) Hur kan vi bygga upp, när vi talar om kristna tillsyningsmän eller när vi talar med dem som önskar utvidga sina privilegier av tjänst, och vilka exempel framhäver hur viktigt det är att vi gör detta?

¹⁸ Vare sig man är hemma eller på annat håll, vare sig man är tillsyningsman för en församling eller inte, så finns det tillfällen och möjligheter för alla och envar att uppbygga och uppmuntra varandra. Alla övar vi inflytande på vår omgivning. En människa kan bygga upp eller riva ned; hon kan vara en stimulans eller skapa likgiltighet. Vare sig hon vill det eller inte, så övar hon inflytande. Se till att detta inflytande blir till gagn och nytta. Så kommer det att bli med vårt tal, om vi följer det utmärkta rådet i Kolosserna 3:8, 9 (NW): ”Skjut nu verkligen allt detta ifrån eder: vrede, förbittring, skadelystnad, skymfliga ord och oanständigt tal ur eder mun. Ljug icke för varandra.” Om vi har tillfört vårt sinne goda ting, om vårt hjärta är fyllt av längtan efter sådant som är nyttigt, då kommer det vi talar att vara uppbyggande, ty av det som hjärtat är fullt talar munnen. (Matt. 12:34, 35) Om vi har ett gott hjärta, kommer vi inte att tala vanvördigt eller ringaktande om kristna tillsyningsman eller om de råd vi får genom Jehovas organisation, såsom Diotrefes gjorde, utan vi kommer att anse att de som troget fullgör sina åligganden såsom föreståndare för Guds församling är ”värda dubbel heder”. (3 Joh. v. 9; 1 Tim. 5:17, NW) Vi kommer inte heller att tala på ett sådant sätt, att vi slår ned deras mod som önskar utvidga sina privilegier av tjänst genom att kanske träda in i heltidstjänsten såsom pionjärer eller flytta till någon plats där det råder stort behov av förkunnare av Guds rike. Vi önskar inte likna de trolösa spejarna, som slog ned israeliternas mod genom att avlägga en om nederlag varslande rapport, så att folket ville vända tillbaka till Egypten och inte ville dra in i det utlovade landet. I stället kommer vi, i likhet med de trogna männen Josua och Kaleb, att uppmana dem att visa sig modiga genom att gripa de privilegier av tjänst, som står öppna för dem. — 4 Mos. 13:28—14:9.

19. Nämn några andra sätt, på vilka vi kan uppmuntra varandra.

¹⁹ Rätt och slätt genom vårt nit och vår trohet i Guds tjänst kan vi bli en styrkekälla för varandra. Genom vårt föredöme i att nitiskt ta del i förkunnartjänsten hjälper vi andra att göra detsamma. När vi berättar för andra om de glädjande erfarenheterna, som vi har i tjänsten, när vi med dem delar de kunskapspärlor, som vi träffar på vid vårt bibelstudium, då uppmuntrar vi varandra, alldeles såsom apostlarna gjorde, när de kom på besök till sina kristna bröder. (Apg. 15:3, 30, 31) Genom vår omtanke om dem som är sjuka och har det svårt och dem som är i fängelse för rättfärdighetens skull, genom att vi håller oss underrättade om dem och besöker dem, om detta låter sig göra, styrker vi deras hjärtan. (2 Kor. 7:6, 7; Apg. 28:15) Genom att vi vägrar att kompromissa med Satans värld, hjälper vi andra att stå fasta. Och genom vår villighet att inte bara göra oss omak utan också sätta vårt liv och vår frihet på spel, där detta är nödvändigt, för att uppbygga varandra ger vi varandra mod att tala Guds ord utan fruktan. Må alla Jehovas överlämnade vittnen fortsätta att göra fullt bruk av dessa tillfällen och möjligheter att uppmuntra varandra.

20. Vilka råd ges i 1 Tessalonikerna 5:11—15 om att ”uppbygga varandra”?

²⁰ Låt oss alltså tänka på deras behov, som utgör vår omgivning; låt oss efterlikna det exempel vi har i vår Fader i himmelen och i hans Son genom att uppmuntra andra. ”Fortsätt därför med att trösta varandra och uppbygga varandra, alldeles såsom ni ju också göra.” När du talar om dina kristna tillsyningsmän och samarbetar med dem, så uppbygg dem och befäst andras rätta uppfattning av dem. ”Nu begära vi av eder, bröder, att ni hava aktning för dem som arbeta strängt ibland eder och förestå eder i Herren och förmana eder och att ni i kärlek visa dem mer än utomordentlig hänsyn på grund av deras arbete. Var fridsamma gentemot varandra.” Och ni som är tillsyningsman, må ni i er tur inte göra edra bröder modlösa, utan inge dem i stället mod. ”Förmana dem som vandra oordentligt, tala tröstande till de nedslagna själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” Vem man än må vara och vem man än har att göra med, om man är hemma, i den kristna församlingen eller i sitt förvärvsarbete, så bör man följa rådet: ”Se till att ingen vedergäller någon annan med oförrätt för oförrätt.” I stället bör vi alltid fara efter ”det som är gott gentemot varandra och mot alla andra”. (1 Tess. 5:11—15, NW) Ja, låt oss uppmuntra varandra.