”Låt oss inte upphöra med att göra vad som är förträffligt”

 1. Vad slags tillsyningsman för Guds hjord visade sig Paulus vara, och vilket gensvar gav hans kristna bröder?

SOM en trogen tillsyningsman och herde för Guds hjord var aposteln Paulus alltid mycket angelägen om att hjälpa andra att göra framsteg i sitt andliga liv. Till de kristna i Rom skrev han: ”Jag längtar efter att se er, för att jag må förläna er någon andlig gåva, på det att ni må göras fasta.” (Rom. 1:11, NW) Det var detta varma, kärleksfulla intresse för andra som gjorde den här apostelns kristna förkunnargärning så framgångsrik och till en sådan välsignelse för dem han tjänade. Hans kristna bröder uppskattade hans kärlek. Tanken på att förlora en sådan broder var det som ”de äldre männen i församlingen” (NW) i Efesus ”mest sörjde” över, ja, som fick dem att gråta. Som ett spontant uttryck för sin kärlek till Paulus föll de honom ”om halsen och kysste honom innerligt”. — Apg. 20:17, 37, 38.

 2. Vilka förmaningar gav Paulus de äldre männen i församlingen i Efesus?

² Bara en kort stund före denna rörande scen hade Paulus uppmanat de äldre männen i församlingen i Efesus att de skulle hysa samma kärleksfulla omsorg om dem som befann sig i deras andliga vård. Han önskade att de också skulle göra allt de kunde för att bistå församlingens medlemmar att så ”med tanke på anden”. Han yttrade dessa allvarsord: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son.” — Apg. 20:28, NW.

 3. Vilket slags tillsyningsmän behöver församlingen av Guds folk i denna tid?

³ Det behövs verkligen tillsyningsmän av det slaget i den kristna församlingen i vår tid. Nej, inte bara män som är nitiska i förkunnartjänsten, män som kan gå i spetsen när det gäller det offentliga predikandet från hus till hus, män som kan hålla inspirerande offentliga tal från podiet och som visar sig ha gedigen kunskap i vad bibeln lär. Visst är sådana egenskaper lovvärda och till stor nytta både för församlingen och för andra som hör på, när de ”goda nyheterna” predikas. Men Paulus’ omsorg såsom tillsyningsman gäller medlemmarna av den hjord som redan är församlad, vilket framgår av de bibelverser som redan har anförts här. Han är angelägen om att de skall växa andligen, att de skall bli ”fullvuxna” såsom andliga människor och nå ”manlig mognad ... intill Kristi fullhet”. Aposteln använde själv just de orden, då han skrev brev till församlingen i Efesus, sedan han kommit till Rom såsom fånge. (Ef. 4:11—13) Detta blir alltså en sak som kristna tillsyningsmän och deras medhjälpare i vår tid främst måste ägna sin omsorg: att hjälpa var och en i församlingen att växa andligen, att hjälpa var och en att så ”med tanke på anden”, för att var och en skall kunna ”av anden skörda evigt liv” och inte skall ”upphöra med att göra vad som är förträffligt”. — Gal. 6:8, 9, NW.

 4. Vilka ord, som Paulus riktade till galaterna, är det bra att tänka på, då vi skall hjälpa andra att göra andliga framsteg?

⁴ Att vi hjälper någon att ägna mera tid åt att predika de goda nyheterna kan naturligtvis vara ett sätt att hjälpa en medlem av församlingen att så ut mera med tanke på anden. Men det är inte säkert att det är den hjälpen han behöver. Det skulle kanske rentav kunna få någon att tänka att han gör andliga framsteg, när han i själva verket brister i något av den andliga tillväxtens väsentligare drag. När det gäller den andliga tillväxten, är det därför bra om varje enskild kristen såväl som tillsyningsmannen tänker på några andra ord som Paulus skrev i brevet till galaterna: ”Ty om någon menar att han är något, när han ingenting är, så bedrar han sitt eget sinne. Men må han pröva vad hans eget verk är, och då skall han ha orsak att fröjdas med avseende endast på sig själv, och inte i jämförelse med den andre. Ty var och en skall bära sin egen börda.” — Gal. 6:3—5, NW.

 5. Hur gick det till att några judekristna i Galatien bedrog sitt eget sinne genom sitt sätt att resonera?

⁵ De judekristna där i församlingen i provinsen Galatien, som gjorde stort nummer av att de var omskurna, bedrog sannerligen ”sitt eget sinne”. De hade en gång bekänt sig tro på att Kristus Jesus och hans offer var medlet till frälsning från synd och död, men nu var de i färd med att skjuta ”Guds oförtjänta godhet åt sidan”. Paulus’ ord till dem var väl funna: ”Om rättfärdighet kommer genom lag, då har Kristus i själva verket dött förgäves.” Genom att lägga sig till med sådana uppfattningar hade de blivit ”oförnuftiga”, de höll på att råka ”under ett ont inflytande”. Därför vädjar aposteln vidare till dem: ”Sedan ni har begynt i ande, håller ni nu på att bli fullständigade i köttet?” Det var ju omöjligt! Genom att betrakta saker och ting på ett köttsligt sätt kunde de inte bli fullständiga såsom andliga människor med evigt liv såsom mål. De menade att de själva var något, när de ingenting var. Att de gjorde jämförelser på grundval av köttet och ansåg ett omskuret tillstånd vara förmer än ett oomskuret gav dem inget företräde framför deras oomskurna kristna bröder i fråga om tillväxten hänemot andlig mogenhet. Eftersom de hade en sådan inställning, tjänade tvärtom det lidande de utstod för Kristi namns skull i själva verket inte något nyttigt ändamål utan visade sig ha varit förgäves. De skulle inte få skörda evigt liv, eftersom de sådde med tanke på köttet i stället för på anden. — Gal. 2:21; 3:1—4; NW.

6, 7. a) Hur har några kristna i denna tid råkat i en snara genom att söka bli ”fullständigade i köttet”, sedan de har börjat ”i ande”? b) Vad önskar vi följaktligen göra, då vi skall hjälpa andra?

⁶ På samma sätt kan det vara för oss i denna tid. Om vi utstår lidande och förföljelse, om vi har förträffliga gärningar att visa upp i fråga om att predika och undervisa i den offentliga förkunnartjänsten, kommer detta ändå att vara förgäves, om vi börjar lita till vad vi själva kan uträtta såsom en grundval till rättfärdighet i stället för att lita till Guds oförtjänta godhet. Vi kommer också att tänka att vi är något, när vi ingenting är, och så bedrar vi vårt sinne. Några har råkat i denna fallgrop och har blivit för säkra på sin ställning och menat att deras egen verksamhet och de resultat de nått är så mycket bättre än andras. De söker bli ”fullständigade” såsom kristna ”i köttet” i stället för på ett andligt sätt.

⁷ Om vi har möjlighet att bistå andra på vägen mot kristen mogenhet, vill vi följaktligen hjälpa dem att nå det målet på rätt sätt. Vi önskar hjälpa var och en att så med tanke på anden, för att han skall kunna skörda andlig frukt och göra verkliga andliga framsteg hänemot evigt liv. Hur kan det gå till? Paulus ger oss ett utmärkt förslag i Galaterna 6:4 (NW): ”Må han pröva vad hans eget verk är, och då skall han ha orsak att fröjdas med avseende endast på sig själv, och inte i jämförelse med den andre.”

 8. Varför är det så viktigt med empati, om man skall kunna ge andra bistånd av det rätta slaget?

⁸ En kristen tillsyningsman kommer att vilja tänka på denna princip, då han erbjuder andra medlemmar i församlingen sin hjälp. Detta kräver verklig empati, medkänsla, förmåga att sätta sig i den andres ställe. De olika medlemmarna i församlingen har nått varierande andlig mognad, beroende på en mängd olika faktorer, t. ex. det antal år de varit i sanningen och de erfarenheter de haft under denna tid, den förmåga de har att fatta och minnas olika upplysningar och att tillämpa dem, den fostran de fått i ungdomen, det dagliga livets nuvarande problem. Vilket steg de härnäst bör ta beror till stor del på var de befinner sig på vägen mot kristen mogenhet. Tillsyningsmannen måste kunna urskilja detta, om han skall kunna ge sådana råd och sådan uppmuntran som varje enskild kristen är i behov av.

 9. Vilka framsteg önskar vi se andra göra, och varför?

⁹ Det är till exempel uppenbart att den som ännu inte har börjat vara med särskilt regelbundet vid mötena inte befinner sig i en sådan ställning att han kan ta steget ut i den offentliga förkunnartjänsten och predika de goda nyheterna för andra från hus till hus. Den andliga ansträngning som krävs för att ta ett så stort steg framåt kan leda till ett för tron skadligt fall snarare än till andligt framåtskridande hänemot mogenhet, för att inte nämna något om att en sådan person inte på tillbörligt sätt kan representera församlingen, eftersom han ännu inte regelbundet samlas med den. Visst önskar vi att alla som är intresserade av Guds ord skall göra framsteg därhän att de tar del i den kristna förkunnartjänsten. Det är Jehovas vilja beträffande dem. Men de måste göra framsteg undan för undan, gå framåt ordningsfullt enligt en god andlig rutin.

10. a) Varför är det viktigt att föräldrar lägger märke till de framsteg barnen gör och ger dem välförtjänt beröm? b) Vad utgår förståndiga föräldrar ifrån, då de uppmuntrar sina barn att göra framsteg?

¹⁰ Det är verkligen uppmuntrande när vi märker att vi gör framsteg. Så är det med vad vi än gör, inte sant? Så är det med det lilla barnet, när det lär sig något nytt: att krypa, att ta sina första steg, att uttala de första orden. Barnet jollrar förtjust över att ha lyckats med någonting. De framsteg barnet gör är ibland knappast skönjbara, eftersom de kräver tid. På samma sätt är det med tillväxten. Du skulle kunna sitta och titta på en växt i trädgården i flera timmar utan att märka att den växer. Men den växer likväl! Om du har varit borta några dagar och kommer hem igen — ja, då är det lätt att se hur trädgården har förändrats, dvs. som en följd av den yppiga växtligheten. Föräldrarna, som ser sitt barn varje dag, är kanske inte så medvetna om hur barnet växer, men en vän till familjen, som kommer hem igen efter att ha varit borta några månader, säger genast till det: ”Vad du har vuxit!” När ett barn blir äldre, är det till stor uppmuntran för det om man också observerar att det växer till i andra avseenden. Om man hjälper en pojke att inse att han gör framsteg i sitt skolarbete, blir han uppmuntrad och kommer förmodligen att arbeta flitigare. Han känner med sig att han har åstadkommit något, han känner sig tillfreds. Förstående föräldrar ger också akt på hur deras barn växer till andligen och berömmer dem varmt och kärleksfullt när det är lämpligt. De vägleder med gott förstånd sina barn, så att barnen kan gå framåt och växa andligen i överensstämmelse med sina individuella behov och förmågor. De aktar sig för att göra nedslående jämförelser med andra barn och hjälper i stället varje enskilt barn att ”pröva vad hans eget verk är”, att lägga märke till vilka framsteg det gör, och så får barnet ”orsak att fröjdas med avseende endast på sig själv, och inte i jämförelse med” något annat barn, vilket skulle kunna slå ned dess mod eller i några fall utgöra en bedräglig grundval för uppmuntran.

11. a) Vad kommer en förstående förkunnare att vilja göra för att uppmuntra dem som han studerar bibeln med? b) Vilket slags hjälp blir till största nyttan för andligen sjuka människor, men hur skall sådan hjälp ges? c) Vad är det som kommer att ge de nyintresserade eller de andligen sjuka verklig ”orsak att fröjdas”?

¹¹ Om man inte kan märka några framsteg hos sig själv, är detta mycket nedslående. Det händer ofta att människor som nyligen har slutit sig till den kristna församlingen och som det har hållits bibelstudium med under någon tid tycker att de inte gör de framsteg som de skulle önska. En förstående undervisare hjälper därför sådana människor att inse vilka framsteg de verkligen har gjort och är redo att berömma dem varmt och uppriktigt då det är lämpligt. Tillsyningsmannen önskar göra detsamma för dem som regelbundet sluter upp i församlingen. Nej, det är inte fråga om smicker. Om en verksam kristen, som varit ansluten till församlingen, blir andligen sjuk, behöver han verklig hjälp, kärleksfullt bistånd. På så sätt kan han få hjälp att inse vad hans verk är, vad det är som fattas, och så kan han få några praktiska råd för att söka övervinna sitt problem. Kanske hans problem består i att han inte är säker på vad han bör göra, hur han bör handla. Hjälp och vägledning med avseende på vad han bör göra för att stärka sitt andliga liv kommer han då att värdesätta. Naturligtvis skall sådan hjälp alltid ges på ett kärleksfullt och taktfullt sätt, men man måste också vara ärlig och realistisk. När sådan hjälp ges i kärlek och med empati, är de som blir hjälpta tacksamma för att ha fått bistånd till att ta de rätta stegen hänemot andlig tillväxt och mogenhet. Beröm dem i all uppriktighet, då de går framåt steg för steg. Hjälp dem att lägga märke till sina egna framsteg. Då kommer de att ha orsak att fröjdas, och det med avseende på sig själva, inte i jämförelse med någon annan.

Vaken för förlust av andligheten

12. Om vi önskar skörda evigt liv av vår sådd, vad måste vi då uppmärksamma?

¹² Att man sår med tanke på anden medför andlig tillväxt. Om vi slutar upp att så med tanke på anden, slutar vi upp att växa andligen. Och vad värre är, om vi återgår till att så med tanke på köttet, då upphör vi med att göra vad som är förträffligt och vår uppskattning av andliga ting försvagas, vilket medför andlig overksamhet och död. En gång i tiden kanske vi ”vandrade enligt denna världens tingens ordning”. ”Ja, bland dem uppförde vi oss alla en gång i harmoni med vårt kötts begärelser, i det vi gjorde det som köttet och tankarna ville, och vi var av naturen vredens barn, alldeles såsom de övriga.” (Ef. 2:2, 3, NW) Men när vi började livnära oss av Guds ords sanning, när vi började urskilja och göra vad Jehovas heliga ande uppenbarade att hans vilja är för oss, då började vi bli levande i sann mening. (1 Kor. 2:11, 12; 2 Kor. 3:6) Om vi fortsätter med att så med tanke på anden, skall vi ”av anden skörda evigt liv”. Vi vill inte gå miste om denna välsignade skörd, evigt liv, eller hur? Då måste vi vara uppmärksamma, så att vi hos oss själva kan upptäcka varje tendens att åter börja så med tanke på köttet.

13, 14. a) Hur visar man att man handlar i överensstämmelse med Guds ande, då man får personliga problem som har med andra att göra? b) Vilka kan följderna bli, om man inte handlar i överensstämmelse med Guds ande i sådana saker? c) Hur kan man genom att vara andligt sinnad uppnå ett gott förhållande till sina kristna bröder?

¹³ Du som läser detta är kanske redan medlem av en församling av Jehovas vittnen. Hur ser du då på dina medkristna? Vet du att ditt sätt att se på andra ger dig en tydlig fingervisning om hur du sår? Det säger dig med en gång om du betraktar saker och ting bara på ett köttsligt sätt eller på ett andligt. Om du till exempel märker att du börjar finna fel, att du i ditt sinne nedvärderar andras ansträngningar i Jehovas tjänst, utgör detta ett varningstecken som tyder på att du är i fara att återgå till att så med tanke på köttet. Om det har uppstått någon meningsskiljaktighet mellan dig och en kristen broder eller syster, om du anser att personen i fråga har förgått sig mot dig, var då snar att rätta till förhållandet, antingen genom att du ”inte [lägger] oförrätten på minnet” (NW) — och det betyder att du verkligen avlägsnar tankarna på det ur sinnet och inte bär på något agg — eller också genom att du följer Jesu råd enligt Matteus 18:15—17 för att söka vinna din broder. Då handlar du i överensstämmelse med Guds ande. (1 Kor. 13:5) Vad blir följden, om du inte handlar så? Grollet mot den brodern eller systern sitter kvar i ditt hjärta. Detta påverkar i sin tur hela din inställning till den här personen. När ”missdådaren” kommer upp på podiet för att hålla ett bibliskt föredrag eller ta del i ett samtal eller en demonstration, stiger förtrytelse upp hos dig, och du märker att du lyssnar med ett kritiskt öra i stället för med kärlek och uppskattning. Detta är ett betraktelsesätt som kännetecknar ”köttsliga människor”, inte ”andliga människor”, eller hur? — 1 Kor. 3:1—3, NW.

¹⁴ Detta betyder naturligtvis inte att vi är omedvetna om andras svagheter. Men en andligt sinnad människa, som frambringar Guds andes frukt, är barmhärtig, långmodig, full av vänlighet. Hon överser med andra. Hon tänker på att alla och envar i församlingen är Jehovas tjänare, som söker behaga honom.

15. Vad vittnar svartsjuka och förtrytelse om, och vilken inställning uppmuntrar Jakob oss att ha?

¹⁵ Förlust av ett andligt sinnelag kan komma till uttryck i avundsamhet. Någon kanske har väntat sig att få ett tjänsteuppdrag eller -privilegium, men så blir han förbigången, och någon annan blir utsedd. En köttslig människa, som ”sår med tanke på sitt kött”, känner förtrytelse välla upp i sitt hjärta. Sådan förtrytelse jagar glädjen på flykten, gör det svårt eller rentav omöjligt att samarbeta med den broder som nu är förordnad. På goda grunder skriver lärjungen Jakob: ”Vem är vis och förståndig bland er? Må han genom sitt förträffliga uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod som tillhör visheten. Men om ni har bitter svartsjuka och stridslystnad i edra hjärtan, bör ni inte skryta och ljuga mot sanningen. Detta är inte den vishet som kommer ned ovanifrån, utan är den jordiska, djuriska, demoniska. Ty där det råder svartsjuka och stridslystnad, där råder oordning och allt ont.” — Jak. 3:13—16, NW.

16. Varför bör vi motarbeta varje benägenhet att avvisa uppmuntran från andra eller att förringa råd de ger?

¹⁶ Ett säkert tecken på att vi förlorat den andliga synförmågan är att vi börjar känna oss sårade av att få uppmuntran eller råd av mogna kristna, till och med när vi får dem i rätt tid och de ges i kärlek och med stöd i Skriften. Var vaken för detta varningstecken. Ta dig till vara för varje benägenhet att förringa de råd du får, i det du säger till dig själv: ”Det är bara vad den där gamle stofilen säger”, varvid du anlägger synpunkten att rådet bara kommer från en mänsklig källa i stället för att tänka att det kommer från Jehova genom en av hans tjänare. Eftersom vi är anslutna till Guds sanna organisation, kan vi faktiskt förvänta att vi blir erbjudna personligt bistånd, att vi får råd och uppmuntran då vi behöver det. De ”som äger andliga förutsättningar” är pliktiga att ta vård om hjorden, att i en ande av mildhet föra dem till rätta som ”begår något felsteg”. (Gal. 6:1, NW) Ta emot sådan hjälp. Om du gör det, visar du det slags ödmjukhet som leder till att du blir välsignad av Jehova, får del av hans oförtjänta godhet och vinner livets härliga belöning i hans rättfärdiga nya ordning. — Jak. 4:6, 10.

17, 18. a) Nämn ett annat kännetecken på att den kristne förlorat andligheten. Vad är det som kan medverka till att det går så? b) Varför är det nu inte dags att upphöra med att göra det som är förträffligt?

¹⁷ Ett vanligt kännetecken på att någon förlorat sin andlighet är att han förlorat sitt nit i den kristna förkunnartjänsten. Den första nitälskan, som präglar den ”kristna ungdomstiden”, eldad av förväntan om att snart få se det hopp förverkligat som gäller liv i lycka under Guds rikes styrelse, kan så småningom svalna. Tiden går, och Harmageddon kommer inte så snart som man hade tänkt sig. Livets dagliga problem tränger sig på oss och påminner oss om våra ofullkomligheter och svagheter. Eller kanske finner vi att våra blickar längtansfullt dras till det materiella goda som andra för närvarande njuter av, och frestelsen att inte låta alla behagliga ting i livet nu gå oss fullständigt ur händerna berövar oss en del av vår lust att främja Jehovas intressen.

¹⁸ Men lever vi verkligen i en tid då det är dags att höra upp med det förträffliga arbete som Gud har gett sina tjänare att utföra nu i de ”yttersta dagarna”? Den tid vi lever i är framför alla andra en tid då man bör visa uthärdande i Jehovas tjänst. Hans rike, som han för länge sedan har utlovat, har härskat från himmelen sedan 1914. Vi har nu kommit långt fram i ändens tid, de yttersta dagarna för den nuvarande tingens ordning. Det fullständiga slutet på ondskan är nära; det kommer i vår generations tid. Millioner människors liv står på spel; de är i ytterligt stort behov av vår hjälp. Vilket privilegium är det inte för åt Gud överlämnade kristna att hjälpa rättsinnade män och kvinnor att vända sig bort från den här världens onda kurs och till att ägna sig åt den sanna tillbedjan, vilket medför evigt liv! Låt oss då för all del ”inte upphöra med att göra vad som är förträffligt, ty i sinom tid skall vi skörda, om vi inte förtröttas. Ja, låt oss, så länge vi har tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” — Gal. 6:9, 10, NW.

19. Vilken ”strid” har vi alla att utkämpa, och vilken viktig fråga skall nu avgöras?

¹⁹ En kristen får inte avfärda tendenser hos sig att så ”med tanke på sitt kött” såsom oväsentliga. Eftersom vi fortfarande är ofullkomliga, är vi naturligtvis fortfarande behäftade med en del svagheter i köttet. Vi märker att vi inte alltid gör det som vi skulle önska göra eller att vi gör sådant som vi inte skulle vilja göra. Men vi får inte ge efter för köttets begär och ”leva i överensstämmelse med köttet”. Ja, det pågår en strid inom oss, mellan vårt sinne, med vilket vi strävar efter att vara i harmoni med Jehovas andes ledning, och vårt kött. (Rom. 7:18—23; 8:12, 13, NW) Att ge efter för köttet, att återigen börja så med tanke på köttet, leder ofelbart till att man får skörda förgängelse, ja, döden. Men ”den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv”. — Gal. 6:8, NW.

20. Vilka uppmuntrande ord ges i Hebréerna 6:9—12 åt dem som troget fortsätter med att göra det som är förträffligt?

²⁰ De som härdar ut i att göra vad som är förträffligt får dessa kärleksfulla ord av uppmuntran och vägledning: ”I ert fall, mina älskade, är vi emellertid övertygade om bättre ting och ting som åtföljs av frälsning, fastän vi talar på detta sätt. Ty Gud är inte orättfärdig, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat för hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna. Men vi önskar att var och en av er skall visa samma flit för att äga hoppets fulla visshet ända fram till slutet, på det att ni inte må bli tröga utan vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärver löftena.” — Hebr. 6:9—12, NW.