Sanningens Gud träder emellan med en ed

 1, 2. a) Varför kan han som gav de tio budorden inte ljuga? b) Genom att göra vilka tillägg har människor bevisat sig vara lögnare, såsom t. ex. i förbindelse med bruket av bilder och beläten?

DET nionde av de tio budord, som Jehova Gud utfärdade genom sin profet Mose, lyder: ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” (2 Mos. 20:16) Genom denna lag, som förbjöd lögn, tar den store laggivaren ställning emot lögnare. Han kan fördenskull inte själv uttala en lögn och samtidigt vara i samklang med sin egen lag. (Rom. 1:21—25) Han hatar lögnaktighet och har inte varit Fader till en lögn. Hans ord är likt rent guld, luttrat och alltså befriat från allt som är orent. Såsom den visaste mannen i forna tider före den vanliga tideräkningens början sade: ”Allt Guds tal är luttrat; han är en sköld för dem som taga sin tillflykt till honom. Lägg icke något till hans ord, på det att han icke må beslå dig med lögn.” — Ords. 30:5, 6.

² Genom att lägga människors traditioner och bud till Guds rena ord har många religiösa ledare fört fram sådant som strider mot det som Guds skrivna ord lär och påbjuder, och de har därmed bevisat sig vara lögnare. (Matt. 15:1—9) Genom att till Guds skrivna ord foga den religiösa uppfattningen att man kan tillbedja Gud på ett relativt sätt genom bilder och beläten har de kompromissande religiösa ledarna berett rum för avgudadyrkan bland sina religiösa hjordar. Alla som använder av människor förfärdigade beläten såsom hjälp vid tillbedjan ställer sig i den klass, som beskrivs i Romarna 1:25: ”De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet.” Sådana skapade ting, av människor tillverkade religiösa bilder, är lögner. De bär falskt vittnesbörd mot Gud, Skaparen. Fördenskull godkänner han dem inte.

 3. a) Hur är Guds ord sanning i sig självt och inte någon lögn? b) Vad har Gud trots detta då och då behagat lägga till sitt ord?

³ Guds rena ord är sanning i sig självt. Det kan inte vara någon lögn, ty det förhåller sig såsom 1 Johannes 2:21 (NW) säger: ”Ingen lögn har sitt ursprung i sanningen.” Guds ord är inte någon lögn, ty vad det säger är sant, och det förverkligas alltid. Guds löften och profetior blir osvikligen uppfyllda. Fördenskull kan man lita på Guds ord i sig självt och vara förvissad om att det är sanningen, och det förlorar aldrig något av sitt värde såsom sanning. Det har emellertid då och då behagat Jehova Gud att göra ett tillägg till sitt eget löftesord eller till en profetia som han uttalat. Det är inte något motstridande tillägg utan ett tillägg som verkar stärkande. Vad är då detta? Det är Guds ed, hans edliga utsaga. Han svär på att hans ord är sant.

 4. Vem är den förste som enligt vad bibeln meddelar har avlagt en ed? Redogör för omständigheterna.

⁴ Den första människa, som enligt vad bibeln meddelar har avlagt en ed, är Guds egen vän, Abraham. (Jak. 2:23; Jes. 41:8; 2 Krön. 20:7) Detta inträffade på 1900-talet före den vanliga tideräkningens början. Patriarken Abraham hade slagit fyra invaderande konungar på flykten och hade tagit tillbaka sin brorson Lot och dennes familj såväl som allt det gods, som hade rövats från staden Sodom, i vars närhet Lot hade vistats. När Abraham erbjöd sig att lämna tillbaka allt godset till konungen i Sodom, sade denne till honom: ”Giv mig folket; godset må du behålla för dig själv.” Men då svarade Abraham: ”Jag lyfter min hand [i en ed] upp till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare, och betygar, att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: ’Jag har riktat Abram.’ Jag vill intet hava”! (1 Mos. 14:11—24) Abraham svor alltså vid den högsta levande personligheten. Han kunde inte svärja vid någon högre.

 5. a) Genom vilken gest angav Abraham att han svor konungen i Sodom en ed? b) Redogör för de båda slagen av eder, enligt de uppgifter som lämnas här om de båda hebreiska ord som används.

⁵ Att Abraham svor eller avlade en ed angavs genom att han lyfte upp sin hand, när han uttalade sina ord såsom svar på det erbjudande som konungen i Sodom gjorde honom, ja, han lyfte den upp mot Jehova, ”Gud den Högste, himmelens och jordens skapare”. Detta belyser vad en ed är. Så här säger en uttömmande biblisk encyklopedi om begreppet ed:

(Judiskt): En vädjan till Gud eller till myndigheter som erkänns av respektive parter vid edgången eller till något som anses heligt såsom en attestering av en försäkran eller såsom en bekräftelse av ett givet löfte eller en åtagen plikt. ... ”Ed” är det ord som i den [Engelska] auktoriserade översättningen återger två hebreiska ord: alah’, אלה, och schabuah’, שבועה, som vart och ett används i tre olika betydelser: ...

1. En ed såsom i en vädjan till Gud för att bekräfta att ett påstående är sanning (Nehemja 10:30; 2 Moseboken 22:10);

2. En edlig utsaga (1 Moseboken 26:28; 2 Samuelsboken 21:7);

3. En förbannelse eller imprekation (4 Moseboken 5:21; Daniel 9:11). ...

De två orden alahʹ och shabuahʹ, är emellertid inte alls några synonymer. De anger två skiljaktiga sätt att svärja eller snarare två slag av eder. Så innebär egentligen alah’ (från alal’, att beklaga, att begråta, att ge uttryck åt ve, ...) ett anropande om ve över en själv och visar att den metod för svärjandet, som det utgör en beskrivning av, hade att göra med ett anropande om Guds hämnd över vederbörande, om det som denne bedyrat inte skulle visa sig vara sant; under det att schabuah’ (från sheʹbaʽ, sju) ordagrant betyder att göra sig till sju, att frambringa sju, dvs. att göra ett tillkännagivande, som bekräftas av sju offer eller inför sju vittnen, eftersom ... sju djur användes i forna tider, när man gav ömsesidiga löften och när man ingick fördrag (1 Moseboken 21:28—30). ... Den huvudsakliga skillnaden mellan de båda slagen av eder är alltså att i fråga om det förra slaget [alah’] använde man en imprekation eller förbannelse, under det att man i det senare fallet [schabuah’] inte gjorde bruk av någon sådan.a

 6, 7. a) Vem är det som enligt vad bibeln meddelar har avlagt ed fler gånger än någon annan? b) Varför behöver Jehova, då han svär, inte nedkalla ont över sig?

⁶ Känner du till att i den bibliska skildringen sägs Gud ha avlagt ed vid fler tillfällen än någon annan? Känner du till att det i de inspirerade hebreiska skrifterna finns minst sjuttio hänsyftningar på att Jehova Gud har avlagt en ed? Och likväl används aldrig i förbindelse med honom det hebreiska ordet alah’, det ord som anger att den som svär nedkallar ont över sig för att ge en försäkran om att han inte skall ljuga eller underlåta att stå vid sitt ord. När Jehova Gud svär, behöver han inte kalla på något ont att komma över honom, ifall den utsaga han har gjort inte är sann eller ifall han skulle underlåta att infria sitt löfte eller uppfylla sina profetior eller skulle underlåta att fullgöra de förpliktelser han har åtagit sig.

⁷ Något sådant skulle aldrig kunna hända. Jehova Gud behöver alltså inte begära att något fruktansvärt skall hända honom, om hans ord skulle visa sig vara en lögn eller om han inte skulle låta sitt ord gå i verkställighet eller inte själv skulle leva i överensstämmelse med det. Något sådant skulle han inte ens kunna antyda beträffande sig själv. I alla de fall i den hebreiska texten, där det sägs att Gud svär, förekommer fördenskull det hebreiska ordet shabaʽʹ i reflexiv form, ty det betyder ”att göra sig till sju”. Detta innebär att vederbörande driver saken ända till fullkomning, ty i bibeln används talet sju för att beteckna fullkomlighetsgraden.

 8. a) När var det som Gud, enligt Skriften, först avlade en ed? b) Av vilken betydelse var denna utsaga, som bekräftades med en ed?

⁸ I den här omtalade första eden, som omnämns i bibeln, svor Guds vän, Abraham, vid Guds namn. Å andra sidan omtalas det att när Gud, den Högste, för första gången avlägger ed, svär han i förbindelse med sin vän, Abraham. Eftersom Gud, den Högste, som är ”sanningens Gud”, kände sig manad att svärja, måste förhållandena ha varit ovanliga, extraordinära. Det var de verkligen också. Den utsaga till Abraham, som Gud bekräftade med en ed, har dessutom stor betydelse för hela mänskligheten alltifrån världens grundläggning fram till vår tid, ja, ända fram till den tid då det sista människobarnet föds. Guds utsaga hade särskilt stor betydelse för de 144.000 medlemmar av människosläktet, som skulle börja träda fram här på jorden nitton hundra år senare. Hur löd då denna utsaga? Hur kom den till?

 9. När och var gavs denna edliga utsaga, och vad hindrades Abraham att göra?

⁹ Den edliga utsagan kom till på 1800-talet f.v.t. och vid Moria berg. Då på den tiden omgav inte staden Salems (senare Jerusalems) murar Moria bergs topp. Det fanns ett altare där, men det var inte altaret i det tempel, som konung Salomo i Jerusalem byggde, ty detta tempel uppfördes på Moria berg först på 1000-talet f.v.t. Det var ett altare av ohuggen sten, som Abraham hade byggt för att på det frambära sin son Isak såsom ett mänskligt offer till Jehova Gud. I lydnad för Guds befallning hade Abraham gjort sig beredd att offra Isak, sin ende son med hustrun Sara. Men just som Abraham stod i begrepp att döda Isak, som låg bunden ovanpå veden överst på altaret, ropade Guds ängel på Abraham och sade: ”Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.”

10. Hur löd den utsaga, som Jehova bekräftade med en ed?

¹⁰ Abrahams uppmärksamhet riktades nu på en vädur, som hade snärjt in sig i ett snår i närheten. Abraham tog emot detta djur såsom något som Gud hade anskaffat och frambar det såsom offer i Isaks ställe. ”Och Jehovas ängel begynte för andra gången ropa till Abraham från himmelen och säga: ’”Jag svär [shabaʽʹ] i sanning vid mig själv”, är Jehovas uttalande, ”att på grund av att du har gjort detta och icke har undanhållit din son, din ende, skall jag förvisso välsigna dig och skall jag förvisso föröka din säd, så att den blir lik himmelens stjärnor och lik sandkornen, som äro på havsstranden; och din säd skall taga sina fienders port i besittning. Och förmedelst din säd skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.”’” — 1 Mos. 22:1—18, NW.

11. Varför hade denna edliga utsaga betydelse för hela världen, men vilken invändning skulle någon kunna göra beträffande dess uppfyllelse?

¹¹ Vad anser du om detta? Var detta ”Jehovas uttalande” vid det här tillfället av världsomfattande betydelse? Ja, ty det gäller ”alla jordens nationer”, våra dagars nationer inbegripna. Att det uppfylls innebär välsignelse för oss, oberoende av vilken nation vi tillhör. Vi bör alla utan undantag vara så intresserade av det att vi gör vad vi kan för att välsigna oss förmedelst Abrahams utlovade säd. Men någon kanske säger att Jehovas uttalande gjordes för nästan 3.900 år sedan, och alla jordens släkter har ännu inte välsignat sig förmedelst Abrahams säd genom Isak, ty man behöver ju bara betrakta de fruktansvärda mellanfolkliga förhållandena i våra dagar. Ge också akt på hur de köttsliga, omskurna judarna, vilka bekänner sig vara Abrahams säd genom födelsen, har det i vår tid!

12. Vad förbiser den som kommer med denna invändning beträffande de nationer, som skulle välsigna sig?

¹² Men den som kommer med en sådan invändning förbiser någonting, eller hur? Han förbiser att alla jordens nationer började välsigna sig i Abrahams utlovade säd för nitton hundra år sedan, och detta fastän nationen av köttsliga, omskurna israeliter blev förkastade av Jehova Gud. Och i denna tid är det mer än en million människor från omkring två hundra kända nationer, som välsignar sig förmedelst Abrahams sanna säd. Hur är det möjligt? Det är möjligt enligt den förklaring, som en av den inspirerade bibelns skribenter, aposteln Paulus, gör. Han skrev i mitten på det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen.

13. a) Vem var i första hand Abrahams säd, vilket aposteln Paulus påminde galaterna om? b) Hur talrik skulle likväl Abrahams säd bli?

¹³ Vid denna tid skrev aposteln Paulus till församlingar av medkristna i den romerska provinsen Galatien i Mindre Asien. Ett antal av dessa troende, som inte var israeliter, hade med orätt blivit övertygade om att de måste göra sig till judar och låta omskära sig och underordna sig den forna lag, som Gud hade givit genom sin profet Mose. Aposteln Paulus skrev sitt brev för att reda ut saken åt dem. Han påminde dem om att Jesus Kristus i första hand var Abrahams utlovade Säd. Denne Jesus var verkligen Guds enfödde Son, och i likhet med patriarken Abraham hade Jehova Gud offrat sin enfödde Son såsom ett mänskligt offer utanför Jerusalems norra mur, dvs. nära Moria berg, där Abraham hade varit beredd att frambära Isak såsom offer. Jehova Gud hade emellertid sagt att Abrahams sanna säd inte skulle bli bara en enda person, utan många; men dess antal var vid den tiden okänt i likhet med stjärnornas antal eller antalet sandkorn på havsstranden.

14. a) Var det nödvändigt att löftet skulle bli bokstavligen uppfyllt genom Abrahams köttsliga avkomlingar? b) Vad måste de som är en del av löftets säd vara, om de skall vara Abrahams sanna söner, och vad måste ske med dem?

¹⁴ Det är riktigt att Jesus Kristus, Guds Son, föddes och blev omskuren såsom jude, och han var således en köttslig avkomling till patriarken Abraham. Genom honom kunde alltså löftet om välsignelse för jordens nationer bli bokstavligt uppfyllt, alldeles såsom det skulle bli. De övriga av Abrahams säd behövde inte vara köttsliga judar. Hur så? Därför att de övriga av Abrahams säd allesammans måste bli Abrahams söner genom tron. Abraham var en man som hade tro på Jehova Gud. På grund av sin tro blev han rättfärdigad eller förklarad rättfärdig i Guds ögon, och detta till och med innan han blev omskuren i sitt nittionionde år. (Rom. 4:9—22) Abrahams sanna söner, som räknas såsom en del av den utlovade säden, måste ha tro på Jehova, på det att de må bli rättfärdiga genom tro, såsom Abraham blev. Sedan de blivit rättfärdiggjorda eller blivit förklarade rättfärdiga, pånyttföder Gud dem förmedelst sin heliga ande, och de blir Jehova Guds söner, hans som framställdes i bild genom Guds vän, Abraham.

15. Vad måste Jesus bli i likhet med alla de övriga av sädens medlemmar, fastän han var en köttslig avkomling av Abraham?

¹⁵ De blir alltså den större Abrahams, Jehova Guds, andliga söner och räknas såsom en del av Abrahams utlovade säd. Också Jesus Kristus själv blev pånyttfödd av Guds ande, fastän han var en köttslig avkomling av sin jordiske förfader Abraham, och härigenom blev han en andlig son till den större Abraham. Hans pånyttfödelse ägde rum vid den tid, då han kom upp ur vattnet efter sitt dop och Guds ande sänkte sig ned över honom och Gud tillkännagav att han var en andlig Son, i det han sade: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.” (Matt. 3:13—17) Abrahams säd, förmedelst vilken alla jordens nationer skall bli välsignade, kommer slutligen att helt och hållet bli en andlig klass.

16. Var det en välsignelse för någon att bli en del av Abrahams säd? Genom vem kunde sådant medlemskap vinnas, och vilka vann det först?

¹⁶ Det är en outsäglig välsignelse för vem det vara må att bli pånyttfödd av Guds ande och att bli gjord till en del av Abrahams utlovade säd jämte Jesus Kristus. En sådan välsignelse kommer från den större Abraham, Jehova Gud, Fadern, och genom hans enfödde Son, Jesus, den större Isak. De första som blev föremål för denna välsignelse, att bli medlemmar av Abrahams säd till välsignelse för ytterligare andra, var köttsliga judar, en skara på ett hundra tjugo sådana till att börja med, och detta skedde på pingstdagen år 33 v.t. Längre fram fogades judiska proselyter och samariter till dessa. Men Abrahams välsignelse skulle, enligt vad som hade tillkännagivits, inte endast komma judarna till del, utan folk av alla nationer, även om de inte var omskurna.

17. Vilka blev föremål för denna speciella välsignelse vid Guds bestämda tid, och vad blev dessa, som sålunda välsignade sig?

¹⁷ I överensstämmelse härmed utsträcktes välsignelsen tre och ett halvt år efter pingsten år 33 v.t. till icke omskurna hedningar, varvid italer, bosatta i Caesarea i Judeen, blev de första som fick ta emot Abrahams välsignelse. Detta beredde vägen för att välsignelsen skulle nå ut till folk av alla nationer utan någon som helst åtskillnad, och dessa som alltså kunde välsigna sig förmedelst Abrahams säd kunde bli pånyttfödda förmedelst den större Abrahams, Jehova Guds, heliga ande för att bli en del av Abrahams säd, och detta har pågått ända fram till vår tid. Gud har alltså inte underlåtit att uppfylla det löfte till Abraham som han bekräftade med en ed.

18, 19. a) Kommer Abrahams välsignelse över dem som låter det bero på laggärningar? b) I vilket avseende blir människor medlemmar av Abrahams säd genom att efterlikna Abraham?

¹⁸ Lägg nu märke till hur Paulus förklarar saken, när han skriver till andra medlemmar av denna säd i Galatien. Han talar om sig själv och kallar sig: ”Han som sänder eder anden och utför kraftgärningar bland eder”, och därpå frågar han:

¹⁹ ”Gör han det då till följd av laggärningar eller till följd av att ni lyssnade i tro? Alldeles såsom Abraham ’satte tro till Jehova och det tillräknades honom såsom rättfärdighet’. Säkert veta ni att de som hålla fast vid tron äro de som äro Abrahams söner. Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skola alla nationer bliva välsignade.’ Följaktligen bliva de som hålla fast vid tron välsignade tillsammans med den trogne Abraham. Ty alla de som förlita sig på lagens gärningar äro under en förbannelse; ty det är skrivet: ’Förbannad är var och en som icke förblir vid allt det som är skrivet i lagens bokrulle för att göra det.’ Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma att förmedelst Jesus Kristus gälla för nationerna, för att vi skulle erhålla den utlovade anden genom vår tro.

20. Kan ett förbund, som förklarats giltigt, förändras, och i samband med hur många säder gavs löftet till Abraham?

²⁰ Bröder, jag talar med en mänsklig illustration: Ingen åsidosätter ju eller gör tillägg till ett förbund — även om det är en människas —, sedan det förklarats giltigt. Nu blevo löftena uttalade till Abraham och till hans säd. Det säges icke: ’Och åt säder’, som om det varit fråga om många sådana, utan såsom om en: ’Och åt din säd’, vilken är Kristus.

21. Förklara hur det kan finnas bara en enda säd, även om det finns många medlemmar.

²¹ Ni äro nämligen alla Guds söner genom eder tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som hava blivit döpta in i Kristus hava iklätt eder Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni äro alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.

22. Hur är aposteln Paulus’ bröder ”barn”, liksom Isak var det?

²² Nu äro vi, bröder, barn som höra löftet till, liksom Isak var.” — Gal. 3:5—10, 14—16, 26—29; 4:28; NW.

23, 24. a) Hur många måste det nu finnas av dem som är Abrahams säd? b) Hur känner vi till sädens högsta antal, och varför måste de alla vara trogna intill döden?

²³ Hur många av denna Abrahams säd bör det finnas nu, år 1966, dvs. om vi räknar med alla från det första århundradet och framåt i tiden? Skriftens svar lyder: Inte fler än 144.000 av dessa Abrahams andliga söner. Detta bestämda antal nämns i bibelns allra sista bok. Detta antal, 144.000, kan på intet sätt jämföras med det antal stjärnor, som vetenskapsmännen har kunnat räkna hitintills. Men det exakta antalet förblev okänt för de kristna i minst fyrtio år efter det att aposteln Paulus hade skrivit sitt brev till de kristna församlingarna i Galatien, liksom antalet stjärnor som Abraham såg med sina bokstavliga ögon var okänt.

²⁴ Därpå, omkring år 96 v.t., uppenbarades det i två av de syner, som aposteln Johannes skildrar i Uppenbarelseboken, exakt hur många som kommer att utgöra Abrahams andliga säd, som förenas med den egentliga Säden, nämligen 144.000, ett tal med fullkomlig jämvikt. (Upp. 7:1—8; 14:1—3) Dessa av anden pånyttfödda 144.000 efterföljare till den egentliga Säden, Jesus Kristus, måste alla offras med honom här på jorden. Eftersom de bevisar sig trogna intill sitt kötts död, blir de hans medarvingar i himmelriket genom en uppståndelse från de döda. — 1 Kor. 15:29—57; 2 Kor. 5:1—9.

25. Vad angav de 11.500 genom att ta del av brödet och vinet vid Herrens aftonmåltid år 1965, och hur bör Guds ed till Abraham inverka på dem?

²⁵ Detta innebar att då Herrens aftonmåltid firades den 14 Nisan år 1965 var det omkring 11.500 som tog del av emblemen, bröd och vin, för att därmed ange att de är medlemmar av Abrahams andliga säd, arvingar till det himmelska arvet jämte den egentliga Säden, Jesus Kristus. (Luk. 22:14—30; 1 Kor. 11:20—32) För denna lilla kvarleva av de 144.000 bör den svurna ed, som Jehova Gud fogade till sitt löfte till Abraham på Moria berg, vara en särskild tröst och en uppmuntran att bevara troheten. Hur så?

Avsikten med den svurna eden

26. Vad är avsikten med en svuren ed, enligt vad vi läser i Hebréerna 6:16?

²⁶ Vad är då avsikten med en svuren ed? En inspirerad förklaring härtill ges i Hebréerna 6:16 (NW) med dessa ord: ”Människor svärja vid den som är större, och deras ed avslutar varje tvist, emedan den är för dem en laglig garanti.”

27. Vilken tvist bör alltså Jehovas svurna ed till Abraham ha avslutat?

²⁷ När Jehova Gud alltså svor och sade: ”’Jag svär i sanning vid mig själv’, är Jehovas uttalande”, gav universums suveräne domare därmed en särskild laglig garanti. Denna skulle ha gjort slut på varje tvist från hela människosläktets sida, oss som lever nu inbegripna, beträffande huruvida en välsignelse skall komma alla jordens nationer till del, inte bara ges åt Abrahams köttsliga avkomlingar, utan också åt alla de andra släkterna på jorden. — 1 Mos. 12:1—3; 22:16—18, NW.

28. Vilka fakta beträffande Guds ed borde ge oss ökad visshet?

²⁸ Varför skulle någon av oss tvista härom i denna tid? Varför skulle någon av oss hysa några tvivel härom nu? Låt oss i stället känna oss ytterligare styrkta av Guds egen frivilligt avlagda ed. Han var inte tvungen att svärja på sannfärdigheten av sitt löfte till Abraham beträffande välsignelsens säd. Abraham hade ingen rätt att kräva att Gud skulle lägga en ed till sitt löfte. Helt av sig själv valde Gud att svärja vid sig själv, och han hade en kärleksfull avsikt med detta. Paulus förklarar saken så här:

29. Vad var Guds uppsåt med att träda emellan med en ed, när han gav sitt löfte åt Abraham, och vad bör vi fördenskull vara hellre än att visa oss tröga?

²⁹ ”Ni [må] icke ... bliva tröga, utan vara deras efterliknare som genom tro och tålamod ärva löftena. Ty när Gud gav sitt löfte åt Abraham, svor han vid sig själv, då han ju icke kunde svärja vid någon större, och sade: ’Förvisso, välsignande skall jag välsigna dig, och förökande skall jag föröka dig.’ Och således erhöll Abraham detta löfte sedan han hade visat tålamod. Ty människor svärja vid den som är större, och deras ed avslutar varje tvist, emedan den är för dem en laglig garanti. På detta sätt trädde Gud emellan med en ed, då han avsåg att för löftets arvingar mer överflödande ådagalägga sitt rådsluts oföränderlighet, på det att vi, som hava flytt till tillflyktsorten, genom två oföränderliga ting, i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, måtte få stark uppmuntran till att gripa tag om det hopp som framhålles för oss. Detta hopp hava vi såsom ett ankare för själen, både säkert och fast, och det når innanför förlåten [till det allraheligaste], dit en förelöpare har trätt in för oss, Jesus, som för evigt har blivit en överstepräst efter Melkisedeks sätt.” — Hebr. 6:12—20, NW.

30. Varför bör kvarlevans hopp förbli säkert och fast, och vad är syftet härmed?

³⁰ Den kvarleva av de 144.000 ringare medlemmarna av Abrahams utlovade säd, vilka alltjämt befinner sig här på jorden, kan följaktligen få stor uppmuntran av Guds, den Högstes, svurna ed, hans som aldrig begår mened eller försvär sig, eftersom han är ”sanningens Gud”. Kvarlevans hopp, som är förankrat i det allraheligaste, i Jehova Guds himmelska helgedom, bör alltid förbli säkert och fast, så att dess medlemmar kan fortsätta att utöva tålamod och härda ut, alldeles som Abraham, Isak och Jakob på sin tid gjorde.

31. Vilka andra i våra dagar har rätt att få stark uppmuntran av Guds ed, som han lade till sitt löfte? Hur framgår detta av synen Johannes fick?

³¹ Men kvarlevan av de 144.000, som alltjämt befinner sig i köttet, är inte de enda i denna tid som är berättigade att få stark uppmuntran av den ed som bekräftar Guds löfte. I våra dagar är det en stor skara av andra människor som tror på Gud och på Jesus Kristus, Guds lamm, som är berättigade att göra detta. Hur så? Jo, sedan bibeln för första gången i sin historiska skildring meddelat det exakta antalet av Abrahams andliga säd, säger den vidare, i Uppenbarelseboken 7: ”Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: ’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (Upp. 7:9, 10) Ja, Guds med en ed bekräftade löfte till Abraham gällde fler än bara dem som skulle bli Abrahams andliga söner, vilka uppgår till 144.000. Detta löfte skulle också gälla de jordiska nationerna och släkterna som inte hörde till denna utlovade säd, som består av Jesus Kristus och hans 144.000 medarvingar. Detta inbegriper döda människor såväl som dem som nu lever.

32. Vad är det som tydligt framgår av att den ”stora skaran” nu ses ge äran för sin frälsning åt Gud och ”Lammet”?

³² Denna ”stora skara” av troende ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål har redan börjat få del av välsignelserna förmedelst Abrahams säd. De vet att de redan nu, innan kvarlevan överflyttas till himmelriket, får del av dyrbara välsignelser förmedelst den större Abrahams, Jehova Guds, utlovade säd. Fördenskull ger denna ”stora skara”, som representerar alla raser, nationer, stammar och språkgrupper, äran för sin frälsning åt Jehova Gud, som sitter på sin himmelska tron, och åt Guds lamm, Jesus Kristus, Abrahams egentliga Säd.

33. Varför behöver också denna ”stora skara” bli uppmuntrad, och vad måste även dess medlemmar fördenskull tänka på?

³³ Ännu har inte det stora Babylon tillintetgjorts, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” utkämpats och Satan, djävulen, och hans demoner bundits och fängslats i avgrunden, vilket skall medföra att alla fiender och förföljare, synliga såväl som osynliga, avlägsnas. Fördenskull behöver medlemmarna av den ”stora skara”, som hoppas på att få leva i ett jordiskt paradis under Guds rikes styrelse, uppmuntras till att undvika tröghet och lättja och till att vara trogna och härda ut, alldeles som den andliga kvarlevan gör. Fördenskull behöver den ”stora skaran” minnas att Gud har svurit vid sig själv för att bekräfta sitt oryggliga löfte om eviga välsignelser för dem.

34. a) Genom vilka två ting har Jehovas rådslut blivit oryggligt? b) Såsom vad för slags Gud har Jehova redan hävdat och förhärligat sig, och vad tillkännager vi med Paulus vara vår hållning gentemot Gud?

³⁴ Guds ord är oföränderligt. Guds ed är oföränderlig. Eftersom dessa båda ting, Guds ord och hans ed, blev givna i förbindelse med hans rådslut, som han har behagat uppenbara för oss, är också hans rådslut oföränderligt. Redan nu står Gud, den Högste, Jehova, hävdad och rättfärdigad inför allting i himmel och på jord genom det som han hitintills har gjort med avseende på sitt uppenbarade rådslut. Djävlarna må förneka det, alla människor som behärskas av djävlar må förneka det och tvivla på det, men likväl står Jehova, Gud, den Högste, uppenbarad och hävdad såsom ”sanningens Gud”. Vad kommer det oss vid, om det stora flertalet här i världen inte tror? Vi tror på Guds ord och tar emot det för dess egen sannfärdighets skull. Vi respekterar också Guds eds oryggliga, bindande kraft, den eds som han svor vid den störste och högste i hela tillvaron. Därför förklarar vi otvetydigt att vår hållning är likadan som den som den kristne aposteln Paulus intog, när han skrev: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.” — Rom. 3:4, NW.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 205]

Gud ger Abraham en ed