Frågor från läsekretsen
● Är det passande att en kristen som är förlovad slår upp förlovningen? — A. H., USA.
Äktenskapet är en gåva från Gud som kan skänka lycka åt en människa och fullborda hennes liv; men det för också allvarliga förpliktelser med sig, och därför bör man inte ha en nonchalant inställning till det. På vissa håll är det fortfarande föräldrarna som gifter bort sina barn, men i många länder har ogifta vuxna människor frihet att själva välja man eller hustru. Om två kristna människor som befinner sig i den sistnämnda situationen kommer överens om att gifta sig, dvs. ger varandra löfte om äktenskap, bör man kunna förvänta att de i normala fall skall hålla sitt ord.
Innan en människa går med på något, bör hon noggrant ha tänkt över vilka krav som kommer att ställas på henne. När hon sedan ger sitt ord, kan hon följa Jesu råd: ”Sådant skall edert tal vara, att ja är ja och nej är nej.” (Matt. 5:37) Kristna människor behöver inte avlägga särskilda högtidliga eder för att andra skall tro dem på deras ord. När en kristen säger något, bör han mena vad han säger.
När två kristna människor har kommit överens om att de skall gifta sig, bör alltså deras ord stå fast. Vanligen behövs inte något tillkännagivande eller någon handling av mera offentlig art, även om förlovningsannons ofta förekommer. I ämnet ”Brutet äktenskapslöfte” heter det i ett amerikanskt rättsvetenskapligt verk, American Jurisprudence, band 8, sidorna 849 och 850: ”För att [trolovningen] skall komma till stånd behövs ingen särskild ordalydelse; det räcker med att båda parter är överens och att de ömsesidigt har gått med på förlovningen.”
Man kan naturligtvis inte tala om en förlovning, ifall ett giftermålsanbud bara har framställts men inte har antagits. I den tidigare citerade lagboken heter det: ”Ett löfte från den ena parten utan ett motsvarande löfte till honom är bara ett giftermålsanbud och inte en bindande förbindelse [förlovning].” (Sidan 849) När vi talar om en förlovning, menar vi alltså en ömsesidig överenskommelse, som inbegriper båda parters hedersord.
Bland hebréerna ansågs en förlovning så allvarlig att en trolovad kvinna kallades mannens hustru, fastän han naturligtvis inte kunde ha umgänge med henne förrän de verkligen var gifta. (1 Mos. 29:21; Matt. 1:18, 19) Den förlovade kvinnan hade en annan rättslig ställning än en inte förlovad jungfru. (2 Mos. 22:16, 17; 5 Mos. 22:23—29) Detta framhäver kraftigt hur allvarligt det är att vara förlovad.
Men kan det finnas omständigheter som ger den ena parten rätt att slå upp förlovningen? I mycket sällsynta fall kan en mogen kristen vara berättigad att ta ett sådant steg. Bedrägeri eller hemlighållande av viktiga fakta kan ge en människa rätt att slå upp en förlovning. Här följer två exempel: En kvinna hemlighöll kanske avsiktligt att hon från Skriftens ståndpunkt inte var fri att gifta sig, och när en man friade till henne utan att först ha gjort närmare efterforskningar om hennes äktenskapliga förhållanden, gav hon honom sitt ja. Om han längre fram fick veta att hon inte kunde gifta sig, skulle han ha rätt att göra slut på förlovningen. Ja, han skulle enligt Skriften vara pliktig att göra det. (Matt. 5:32) Eller om en man avsiktligt skulle ljuga för att dölja sanningen och så en kvinna gav honom sitt ja, då han friade, och om hon längre fram lärde känna de verkliga förhållandena och förstod att han hade ljugit, då skulle detta kunna medföra att hon slog upp förlovningen. (Kol. 3:9) I dylika fall är de i andligt avseende äldre män, som är ansvariga för att skydda den kristna församlingens moraliska renhet, angelägna att få kännedom om sådan oärlighet, så att de kan vidta mått och steg för att andra kristna inte skall råka i fara.
I andra fall, då inget giltigt skäl föreligger, skulle en bruten förlovning vara ett tecken på ombytlighet och omogenhet hos den av parterna som slår upp förlovningen. En sådan person kan naturligtvis inte träda fram inför församlingen såsom ett föredöme i fråga om kristen mogenhet. Om en man i den kristna församlingen handlar så, är han inte kvalificerad att få en ansvarsfull uppgift i församlingen. Tillsyningsmän och biträdande tjänare skall vara ”fria från anklagelse”, och denne skulle knappast vara det. (1 Tim. 3:10, NW) Om han inte vet vad han vill och inte kan stå vid sitt ord när det gäller äktenskap, har han då förmåga att stå vid sitt ord i andra ting? Han behöver växa till mogenhet.
Men ett varningens ord kan här vara på sin plats. Det riktas till dem som inte själva uppvaktar någon eller blir uppvaktade. Det är visserligen utmärkt att man intresserar sig för två kristna människors lycka, vilka söker varandras sällskap, men deras inbördes förhållande är strikt personligt; det gäller bara dem båda och deras familjer. Andra män och kvinnor behöver inte snoka i hur deras intresse för varandra utvecklas. (1 Petr. 4:15) Om de båda kontrahenterna har något att meddela, varigenom de erbjuder andra att ha del i deras lycka, kan det anses vara tids nog att de då får kännedom om det. Eller om de bröder, som har ansvaret att leda församlingen, anser att en förlovad mans uppförande är sådant att man kan dra hans andliga mogenhet i tvivelsmål, kan de undersöka saken. Det är ingenting som skall blötas och stötas av andra kristna.
Allt detta bör framhäva hur viktigt det är att man inser att ett giftermålsanbud, en förlovning och äktenskapet självt är allvarliga ting. Genom att ådagalägga andlig mogenhet och vishet i dessa ting kan de kristna göra vad som är rätt och passande, i överensstämmelse med Skriften och till sitt eget bästa.
● Både min man och jag har förvärvsarbete. Eftersom jag förtjänar en del av pengarna, är det väl rimligt att jag skall få avgöra hur de skall användas? — USA.
Frågan om vem som skall avgöra hur och när pengar som en hustru förtjänar skall användas är ganska kinkig. Detta framgår av att lagar som gäller den här saken varierar mycket från land till land. På sina håll tillhör faktiskt allt en hustru förtjänar hennes man och kan användas såsom det bäst passar honom. På andra håll har man — en moderatare uppfattning, och lagen erkänner att hustrun är en vuxen människa som har vissa rättigheter, liksom mannen har lagliga rättigheter. Lagar och förordningar beträffande denna sak varierar följaktligen en hel del.
Vi måste säga att det är mycket sorgligt, om två personer, som är förenade i äktenskap och som förmodligen en gång lovade att älska och omhulda varandra, börjar betrakta varandra som varandras motståndare inför lagen. Enligt Guds ord är man och hustru ”icke mer två, utan ett kött”. (Matt. 19:6) De skall samarbeta, endräktigt sträva efter att genom förenade ansträngningar leva ett lyckligt och framgångsrikt äktenskapligt liv. Jehova har i sitt ord framställt principer som mannen och hustrun bör följa, och om de gör det, kan de genom att var och en fyller sin plats i äktenskapet reducera eller helt avlägsna sådana äktenskapliga problem som detta. Och goda resultat kan ofta nås, även om bara den ena parten är troende eller kristen.
I bibeln ges förmaningen: ”Den äkta mannen är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud. Ni som är äkta män skall älska edra hustrur, liksom Kristus älskade församlingen.” (Ef. 5:23, 25, Hd) Men vad innebär detta när det skall tillämpas på familjens tillgångar?
Först och främst innebär det att mannen har huvudansvaret, när beslut skall fattas om hur familjens tillgångar skall användas. En kärleksfull äkta man vill säkert dryfta sådana saker med sin hustru för att få veta vad hon tycker och vilka förslag hon kan komma med, men i synnerhet i viktiga frågor är det han som skall fatta det slutliga avgörandet. Med hänsyn tagen till hustruns tid, förmågor och läggning kan han ge henne fria händer beträffande sådana beslut som måste fattas nära nog dagligen i samband med inköp av mat och kläder. Hon kan svara för att räkningar och löpande utgifter blir betalda. Om han förväntar att hon skall sköta detta, måste han naturligtvis se till att hon har de medel hon behöver för att göra det. På vissa håll finns det lagbestämmelser, enligt vilka hustrun har rätt till ”nålpengar”, dvs. pengar, till egna nödvändighetsartiklar och andra ändamål, till exempel i förbindelse med hennes gudsdyrkan. Förståndiga äkta män är inte onödigt knussliga mot sina hustrur i sådana saker, utan lyder rådet: ”Fortsätt att bo på samma sätt tillsammans med dem enligt kunskap, i det ni ger ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga.” (1 Petr. 3:7, NW) Varje äkta par kan uppnå samförstånd i sådana frågor.
Men det är litet mer att säga om detta som gäller ledarskap: Den äkta mannens ställning ger honom inte tillsyn över familjens tillgångar utan att samtidigt ålägga honom en motsvarande förpliktelse. Nej, han har också huvudansvaret att sörja för familjens underhåll. I de flesta fall är det inte hans hustru som förväntas ha ett arbete och försörja familjen — det är han som förväntas göra detta! Han bör känna att det i första hand är honom som den här bibliska principen gäller: ”Om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen.” — 1 Tim. 5:8.
Men hur förhåller det sig, om nu en hustru har förvärvsarbete och förtjänar pengar? Ändrar det på förhållandena? Låt oss undersöka hur det kan komma sig att en kristen hustru skaffar sig arbete utom hemmet.
Naturligtvis bör en mogen kristen hustru inte ha förvärvsarbete bara därför att det är fascinerande och trevligt eller därför att det gör henne oberoende och hon på så sätt kan tävla med sin man eller därför att hon vill slippa ifrån sina främsta plikter eller därför att hon längtar efter överflöd på ägodelar. Världsligt inställda kvinnor, som egentligen inte behöver ha förvärvsarbete men som arbetar utom hemmet av sådana här skäl, har ofta så småningom ställts inför känslomässiga problem och stora svårigheter i sitt äktenskap. Hur förnuftigt är därför inte bibelns råd att en gift kvinna i första hand bör ägna sina krafter och sin uppmärksamhet åt den så viktiga uppgiften att ta vård om hemmet och familjen. (Ordspråksboken, kapitel 31; 1 Tim. 5:14) Härigenom kommer hustrun också helt visst att få mera tid att ägna åt andliga intressen. På så sätt får hon möjlighet att värdefullt bidra till hela familjens lycka. — Ords. 6:20—22.
Men det kan ju också vara så att mannen till följd av motgångar av ett eller annat slag inte kan förtjäna tillräckligt för att familjen skall få vad den behöver (inte vad den kan önska sig) i livet. Efter att ha dryftat saken kanske man bestämmer sig för att hustrun skall ta ett förvärvsarbete för en tid. Om hon då förtjänar pengar, förändrar detta hennes mans ställning med avseende på familjens tillgångar? Nej! Om både mannen och hustrun behöver ha förvärvsarbete, bör avsikten med att de förtjänar pengar vara uppenbar — att sörja för mat, kläder och bostad. Som en undergiven kristen hustru bör hon inse att det är hennes mans skriftenliga plikt att ta ledningen i familjen i fråga om sådana ting, även om hon bidrar med en del av pengarna.
Det är inte nödvändigt att vi försöker ställa upp några regler med avseende på hur familjen skall disponera sina tillgångar. Vi kan uppmana äkta män och hustrur att beflita sig om att axla var och en sin ansvarsbörda i förbindelse med familjen och dess försörjning. Äktenskapet kräver att den äkta mannen och hustrun samarbetar kärleksfullt. När mannen och hustrun alltså vinnlägger sig om att samarbeta också i den här angelägenheten i livet, när det gäller pengar, kommer det att bli möjligt för dem att undvika att göra denna fråga till en stridsfråga, som skulle kunna kasta en mörk skugga över betydelsefullare, andliga sidor av deras äktenskapliga liv.
● Bar den flicka, som dansade på Herodes’ födelsedag och som bad om Johannes döparens huvud, verkligen namnet Salome? — J. A., USA.
Ja, det förefaller som om hon gjorde det, även om hennes namn inte nämns i bibeln. Skildringen i Matteus 14:6—8 lyder: ”Så kom Herodes’ födelsedag. Då dansade Herodias’ dotter inför dem; och hon behagade Herodes [Antipas] så mycket, att han med en ed lovade att giva henne, vadhelst hon begärde. Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: ’Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.’”
Den judiske historieskrivaren Flavius Josephus, som levde i första århundradet, säger oss att Herodias gifte sig med sin farbror Filippus (inte landsfursten som omtalas i Lukas 3:1). I det äktenskapet föddes en dotter, som hette Salome. Senare hälsade Herodes Antipas på hos sin halvbror och blev förälskad i Herodias. Herodes lät därpå skilja sig från sin tidigare hustru och gifte sig med sin brorsdotter Herodias. — Judarnas gamla historia, 1749, adertonde boken, sjunde kapitlet, första stycket jämte fotnot och åttonde stycket.
Johannes döparen fördömde öppet detta giftermål, som innebar äktenskapsbrott, och sattes i fängelse för sitt frimodiga tals skull. (Matt. 14:3, 4; Luk. 3:19, 20) Men Herodias lät sig inte nöja, eftersom hon ”hyste ... agg till honom [Johannes] och ville döda honom”. Vid Herodes’ födelsedagsfest fick hon ett tillfälle. Hennes dotter, som enligt vad Flavius Josephus uppger hette Salome, dansade och bad sedan om Johannes’ huvud. — Mark. 6:19.
Denna Salome, som medverkade till Johannes’ död, får inte förväxlas med den Salome som följde Jesus. (Mark. 15:40; 16:1) Den Salome som omtalas i bibeln var hustru till Sebedeus och mor till apostlarna Jakob och Johannes. — Matt. 27:56.