Varför skrevs ett brev till efesierna?
”STOR är efesiernas Artemis!” Kan du föreställa dig en teater, som kan rymma omkring tjugofem tusen åskådare, fullpackad med folk som är i ett förbittrat religiöst raseri och som under två timmar utan avbrott skriker de här orden? Detta har hänt! — Apostlagärningarna 19:28, 34.
Varför en sådan brinnande lidelse? Vem var Artemis? Vilka var förresten efesierna? Vem sände ett brev till dem — och varför?
Ett forntida religiöst centrum
Efesus var en av de mest bemärkta städerna i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen med ett invånarantal som uppskattats till mer än en kvarts million. Staden var ett rikt handels- och kulturcentrum, men det var inte bara välståndet, ett milt klimat och en vacker omgivning som lockade dit stora människoskaror. Efesus var ett religiöst centrum för den forntida världen och kunde skryta med att ha ett tempel så storslaget att det kallades ett av världens sju underverk.
Gudinnan Artemis eller Diana tillbads i detta praktfulla tempel, i vilket guld sägs ha använts i stället för murbruk vid sammanfogandet av marmorblocken. Vid stora högtider kunde så många som 700.000 från Efesus och från avlägsna länder trängas längs med gatorna, när ”jungfrugudinnan” visades upp i en procession genom staden. Tillverkningen och försäljningen av silverbilder av denna fruktbarhetens gudinna med många bröst var en inbringande affärsrörelse i Efesus. — Apostlagärningarna 19:24, 25.
Det var till en sådan stad som Paulus kom och predikade kristendomen för efesierna. Han hade fått i uppdrag av Jesus Kristus att vara ”en apostel till nationerna”. (Romarna 11:13) En församling bildades i Efesus, och den växte snabbt. De som blev kristna gjorde sig omedelbart av med sina avgudabilder och böcker om magiska konster. (Apostlagärningarna 19:19) På grund av att denna nya religion med sin snabba tillväxt motstod bruket av avgudabilder, eggade Demetrius, silversmeden, upp folket nästan till upplopp, och resultatet blev att de ropade: ”Stor är efesiernas Artemis!”
Församlingen i Efesus hade i själva verket bildats av Paulus, brevets skribent. Det var en församling som huvudsakligen bestod av hedningar, det vill säga icke-judar eller folk av nationerna. (Efesierna 3:1) De som blev kristna i Efesus hade lämnat en förnedrande form av gudsdyrkan. — Efesierna 4:17—19.
En återställelse av endräkt och frid
Paulus skrev till efesierna från Rom då han var i fängelse, omkring år 60 eller 61 v.t. (Efesierna 1:1; 6:20) I början av brevet framställer han Guds storslagna uppsåt att återställa endräkt och frid, alldeles som det anges i de heliga Skrifterna. Det blev den centrala punkten kring vilken allt det övriga i brevet kretsade.
Paulus skrev: ”Han [Gud] gjorde sin viljas heliga hemlighet känd för oss. Den är i överensstämmelse med hans beslut, det som han behagade fatta vid sig själv om en förvaltning vid de fastställda tidernas fullbordan, nämligen att sammanfatta allt igen i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden.” (Efesierna 1:9, 10) Alldeles som det framkommer här var det Guds vilja att rätta till allt det som hade blivit fel i universum på grund av Satans uppror.
Paulus önskade att dessa hednakristna efesier skulle inse den fulla betydelsen av vilket outsägligt och storslaget privilegium det var för dem att få vara så intimt förbundna med verkställandet av Guds vilja. Paulus framhåller därför omedelbart efter sina hälsningsord deras privilegierade ställning. De hade blivit en del av en sammanslutning som Gud hade utvalt ”före världens grundläggning” och som skulle vara med Kristus i hans himmelska rike. — Efesierna 1:3—7.
Vilket privilegium för de hedniska efesierna, som en gång varit ”utestängda” och ”utan Gud i världen”, att få åtnjuta möjligheten eller framtidsutsikten att tillsammans med judarna bli himmelska härskare med Kristus i Guds rike! Detta var den ”heliga hemligheten” som Paulus gång på gång hänsyftar på i detta brev, ”nämligen att folk av nationerna skulle vara arvingar med oss [judarna] och lemmar i kroppen med oss och ha del med oss i löftet i gemenskap med Kristus Jesus”. — Efesierna 2:11—13; 3:3—6.
Brevet till efesierna visar därför att Jehova Gud har som sitt uppsåt att återställa endräkt och frid i hela universum. Alldeles som Paulus skrev kommer Gud att ”sammanfatta allt igen i den Smorde, det som är i himlarna och det som är på jorden”. Det var bara före Satans uppror som verklig endräkt rådde i hela universum. Men det är genom Guds ”förvaltning”, det vill säga genom hans överinseende eller ledning av angelägenheterna, som sådan endräkt återigen kommer att förverkligas.
Genom godtagande av Kristus som återlösare blir ”det som är i himlarna” — det vill säga de människor som adopteras till att bli himmelska söner — sammanfattat igen i den Smorde. Enligt Guds uppsåt måste emellertid den tid komma när han skall fullborda den andra delen av sin ”förvaltning”, nämligen att sammanfatta ”det som är på jorden”. Detta sker under Kristi närvaro i Rikets makt, när han församlar sina ”andra får”, vars framtidsutsikter är att leva på jorden under det himmelska Riket. — Johannes 10:16.
Paulus visar, i det han fortsätter på samma tema, hur frid och endräkt måste eftersträvas av alla inom ”församlingen, som är hans [Kristi] kropp”. (Efesierna 1:22, 23) Det skall således inte längre vara en åtskillnad mellan jude och hedning, omskuren och oomskuren. Alla måste vara villiga att arbeta för endräkt och frid. — Efesierna 2:11.
Paulus använder ordet ”gemenskap” sammanlagt 13 gånger i detta brev, vilket är fler gånger än i något annat av hans brev. Och han använder ordet ”frid” åtta gånger, vilket också är fler gånger än i något annat av hans brev med undantag av Romarbrevet. Vi kan bättre förstå behovet av att betona endräkt och frid när vi förstår de skarpa motsättningar som under århundraden hade rått mellan judar och hedningar. (Apostlagärningarna 10:28) Paulus betonar Kristi viktiga uppgift i denna sak. Han säger: ”Ty han är vår frid, han som gjorde de båda parterna till ett och rev skiljemuren [Mose lag] mellan dem.” — Efesierna 2:14.
Att arbeta för frid och endräkt
De tre sista kapitlen i Paulus’ brev behandlar situationer och ger råd som skulle kunna bidra till frid och endräkt under de omständigheter som efesierna just då befann sig i. Och hur kan frid och endräkt uppnås? Det är viktigt att utöva kärlek. För att betona detta använder Paulus orden ”kärlek”, ”älskade”, ”älskar” och ”älska” 19 gånger, vilket är fler gånger än i något annat av hans brev! Sålunda uppmanar han de kristna att ha ”fördrag med varandra i kärlek och ivrigt ... [sträva] efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band”. — Efesierna 4:2, 3.
Paulus fortsätter med att beskriva Guds anordningar för en enad verksamhet. Han säger: ”Han [Gud] gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare, ... tills vi alla når fram till enheten i tron.” Paulus använder sedan illustrationen med de enhetliga funktionerna i en människokropp som verkar ”för kroppens växt till uppbyggande av sig själv i kärlek”. — Efesierna 4:11—16.
Det som stör frid och endräkt måste därför undvikas — sådant som att tala lögn, att vredgas, att vara lat och att använda ruttet tal i stället för tal som är gott och uppbyggande. I Efesus uppmuntrade man i själva verket till stöld, eftersom en tjuv kunde fly till Artemis’ tempel och därigenom undgå att gripas. Men Paulus sade: ”Må den som stjäl inte stjäla mer.” — Efesierna 4:25—30.
Tänk bara på hur tillämpningen av Paulus’ följande uppmaning skulle kunna bidra till frid och endräkt: ”Låt all illvillig bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och skymfande skaffas bort ifrån er jämte all uselhet. Men bli hänsynsfulla mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” — Efesierna 4:31, 32.
Otukt, orenhet, girighet, skamligt uppförande, dåraktigt tal, oanständigt skämt, dryckenskap — allt sådant leder till svårigheter och bekymmer inte bara i vårt förhållande till våra medmänniskor, utan också i vårt förhållande till Gud. Paulus säger därför: ”Var inte längre meddelaktiga [med människor av nationerna] i de ofruktbara gärningar som hör mörkret till.” ”Ge därför noga akt på hur ni vandrar, att det inte är som ovisa utan som visa, ... eftersom dagarna är onda.” — Efesierna 5:1—20.
Paulus förklarar att det bidrar till frid inom familjerna att följa Kristi kärleksfulla exempel och råden i Guds ord. Han betonar också hur arbetsgivare och anställda kan komma överens och bevara friden genom att komma ihåg sina förpliktelser gentemot Gud. (Efesierna 5:21—6:9) Men det är viktigt att inse att den som först gjorde slut på den universella friden och enheten, Satan, djävulen, kommer att göra allt för att motarbeta de kristnas alla ansträngningar att göra Guds vilja. De måste därför ta på sig ”den fullständiga vapenrustningen från Gud” för att med framgång motstå djävulen och hans demoner. — Efesierna 6:10—18.
När vi begrundar allt det som brevet innehåller är vi tacksamma mot Gud att han inspirerade Paulus att skriva brevet till efesierna! Hans brev har blivit uppskattat av många bibelkännare, och det har beskrivits som ett brev som ”i sin korta framställning innesluter den kristna religionens hela verksamhetsfält”. Det framställer inte bara Guds storslagna uppsåt att rätta till det som är fel i hela universum, utan det ger också många praktiska råd och uppmaningar som hjälper oss att tjäna Gud på ett sådant sätt att vi vinner hans eviga ynnest och välsignelse.