Bevara din tankeförmåga

”Bevara praktisk vishet och tankeförmåga, så skola de visa sig vara liv för din själ.” — Ords. 3:21, 22, NW.

 1. Vem har givit upphov åt tankeförmågan, och varför är det viktigt att bevara den?

JEHOVA Gud är den stora tänkande Personligheten, som har existerat i evighet och som är källan till allt som existerar eller Skaparen av allt detta. Han har ådagalagt sin vishet genom att skapa andra tänkande personligheter i andekroppar och köttsliga, mänskliga kroppar. Den tänkande personlighetens sinne i en människas kropp utgörs av verksamheten hos den levande hjärnan. Att det existerar intelligenta, resonerande personligheter med ett sinne är ett av bevisen för att människan skapades av en högre intelligens, en personlig Gud, ty en blott och bar kraft utan tankeförmåga, personlighet, intelligens skulle aldrig kunna frambringa de resonerande, intelligenta, individuella tänkande personligheter som människorna utgör. Fastän naturvetenskapsmännen kan väga, mäta och analysera den fysiska hjärnan och fastställa vissa av dess funktioner, kan de likväl med alla sina instrument inte utrannsaka människans sinne eller intelligens. Deras bemödanden att bedöma sinnet genom att jämföra en människas beteende med vissa utformade teorier är varken exakta eller vetenskapliga. Och ändå är det viktigare än någonting annat att man övar och utbildar sitt sinne och bevarar sin tankeförmåga, ty ens eviga liv beror på detta. ”Bevara praktisk vishet och tankeförmåga, så skola de visa sig vara liv för din själ.” (Ords. 3:21, 22, NW; Matt. 15:18—20; Rom. 8:6) Sunda och goda råd om hur man skall kunna bevara sin tankeförmåga finner vi i Jehovas ord, Hans som kan mäta människans tankar. ”HERREN [Jehova] känner människornas tankar.” — Ps. 94:11.

 2. Vilka exempel belyser bruket av tankeförmågan?

² Tankeförmågan sätter människan i stånd till att göra mera än endast följa en uppsättning utförliga regler. Men liksom det fullkomliga av människans vilja oberoende matsmältningssystemet krävde att människan tog till sig mat och vatten och inandades luft, innan det kunde börja fungera på rätt sätt, så var det också med den fullkomliga människans viljebetingade tankeförmåga: hon måste få kunskap som skulle ”smältas”, innan denna förmåga fungerade. Adam fick vissa föreskrifter, men han måste tänka igenom de upplysningar han fått och avgöra hur han skulle kunna utföra dessa föreskrifter, till exempel när det gällde att odla lustgården och ge djuren namn. Så förhöll det sig också med Noa, en ofullkomlig människa. Gud gav honom vissa detaljerade föreskrifter om hur han skulle göra arken, men Noa måste ändå tänka över dessa föreskrifter, jämföra dem med annan kunskap, som han hade fått under det att han vandrade med Gud, och sedan lägga planer och verkställa dessa planer genom att anskaffa byggmaterial, bygga arken, samla ihop djuren och sörja för mat åt dem. Jehova förväntade att människorna skulle bruka sin tankeförmåga. — 1 Mos. 2:15, 19; 6:13—21.

 3. Vad är tankeprocessen, och varför är det nödvändigt att öva tankeförmågan?

³ Vad är då denna tankeförmåga? Det är den procedur, varvid man genom sinnena inhämtar kunskap eller upplysningar, som består i tillkännagivanden av principer eller i praktiska exempel, och vidare analyserar alla dessa idéer och begrepp, jämför dem och förbinder dem med varandra, drar slutsatser av resultaten av denna procedur, kommer ihåg dem och sedan utnyttjar dessa tankar och slutledningar när det gäller att fatta beslut, att ta itu med problem eller till och med göra upp konstruktiva planer för kommande framsteg. Tankeprocessen tar sin början vid födelsen, så snart som sinnena börjar sända underrättelser till hjärnan. Allteftersom kunskapen och erfarenheten växer, växer också förmågan att tänka och resonera. Ingen bör mena att denna fråga om att utveckla sin tankeförmåga endast har avseende på dem som tillhör den studiebegåvade typen. Varje normal människa har fått en fin tankemekanism, och under hela sitt liv har hon hållit på med att tillägna sig upplysningar genom att läsa, se, höra och erfara saker och ting; och det är det sätt, varpå man har tillägnat sig alla dessa upplysningar och reagerat för dem, som resulterar i ens individuella personlighet. Men därför att många människor inte har brukat sitt sinne till mycket mera än vad som i det dagliga livet är alldeles nödvändigt, så måste de lära sig öva, utveckla och bevara denna tankeförmåga, om de vill få evigt liv.

Ställ ditt tänkande under Skaparens ledning

 4. a) Vad fordras för att tankeförmågan skall kunna fungera? b) Vilken kunskap är nödvändig för att man skall kunna tänka rätt, och varför är det så?

⁴ Grundvillkoret för att man skall kunna utveckla sin tankeförmåga är att man inhämtar kunskap. ”Min son, ... när visheten kommer in i ditt hjärta och kunskapen själv blir välbehaglig för själva din själ, då kommer tankeförmågan själv att hålla vakt över dig, urskillningen själv skall skydda dig: för att rädda dig från den onda vägen.” (Ords. 2:1, 10—15, NW) Man bör här lägga märke till bruket av kunskap, vishet och urskillning eller förstånd. Då ju Gud har skapat människan till sin avbild, så följer därav att det enda realistiska sätt, varpå man övar sin tankeförmåga, består i att man tar Guds uppsåt i betraktande. Ingen kan vinna kunskap utan att inse och erkänna sitt förhållande till Gud. ”Jehovas fruktan är begynnelsen till kunskap.” (Ords. 1:7, NW) Kunskap angående Guds uppsåt finner vi i bibeln. — Ps. 19:7—11; Joh. 17:17; 2 Tim. 3:16, 17.

 5, 6. a) Varför bör man undvika oavhängigt tänkande? Hur kan vi förklara att detta inte leder till kollektivt, suggererat tänkande? b) I vilket avseende bör man tänka i överensstämmelse med andra, och varför?

⁵ Denna världens nutida tendens är att sträva efter ett oavhängigt, oberoende, tänkande såsom det ideala målet, men alldeles som det orealistiska tänkandet hos en vetenskapsman, som försöker ignorera tyngdlagen, är dömt att slå fel, så förhåller det sig också på samma sätt med det orealistiska tänkandet hos dem som försöker ignorera det faktum, att människan är beroende av Gud. ”Det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” (Jer. 10:23; Ords. 16:1—3) När människor försöker tänka oberoende av Gud, åsidosätter de godhetens, rättfärdighetens, dygdens och trohetens fullkomliga måttstock och blir offer för sina egna själviska, syndiga böjelser och förnedrar sin egen tankeförmåga. — Rom. 1:21—32; Ef. 4:17—19.

⁶ Eftersom syftet med att Guds ord predikas är att varje tanke skall läggas under Kristi lydnad, så följer därav att man bör förkasta detta mål: att vara oavhängig eller oberoende i sitt tänkande. (2 Kor. 10:5) Den kristne bör ikläda sig en ny personlighet, som är skapad enligt Guds vilja. (Ef. 4:20—24, NW) Detta resulterar i att alla kristna blir förenade med Gud i sitt tänkande såväl som med varandra. (1 Kor. 1:10; Rom. 15:5) Detta leder inte till kollektivt eller suggererat tänkande, som några har påstått. Det medför att varje åt Gud överlämnad troende blir övad i att bruka sin tankeförmåga inte oberoende, oavhängigt, men väl individuellt och likväl på ett Gud underdånigt sätt och i samverkan med sin medmänniska. För en sådan utveckling av den individuella personligheten har Gud skapat människans sinne och hjärta och sörjt för all den nödvändiga kunskapen och undervisningen, så att otaliga millioner människor, fastän de är individuella personligheter, kommer att leva i enhet och frid, därför att de inser sitt beroende av Gud och det ömsesidiga beroendet mellan alla medlemmarna av Guds mänskliga familj. — Rom. 12:4, 5; 1 Kor. 12:12—14, 25; Gal. 5:26; Ef. 4:16; 1 Joh. 4:7, 20, 21.

Hur man lär något, behåller det och återkallar det i minnet

 7. Vilken inställning bör man ha, när man inhämtar kunskap?

⁷ När man inhämtar kunskap, bör man ägna sig åt det med flit och ihärdighet och vara läraktig som ett barn. Vi uppmanas att ropa på förståndet, att fortsätta med att söka därefter som efter silver. (Ords. 2:1—5) ”Den som är vis kommer att lyssna och tillägna sig mera undervisning, och en förståndig man är den som förvärvar skicklig vägledning.” (Ords. 1:5, NW) Detta betyder villighet att tillägna sig nya tankar och föreställningar och villighet att bringa sitt eget tänkande i samklang med ny kunskap, att korrigera sina tankar där så är nödvändigt och rensa bort gamla idéer, som befinns vara felaktiga. Här begår somliga ett misstag. När de studerar Guds ord, godtar de endast de tankar, som stämmer överens med deras förutfattade meningar, och varje tanke som kräver att de ändrar uppfattning förkastar de. Detta är inte att försöka öva sin tankeförmåga i samstämmighet med Guds tankar, utan det innebär bara att titta efter i bibeln för att se, om den överensstämmer med ens egna idéer. Vi bör söka få samma inställning som psalmisten ger uttryck åt i Psalm 119. Lägg märke till hur ofta han studerade, begrundade och godtog Guds vägar, hans påminnelser, hans befallningar, hans bud, hans utsagor, hans lag, hans rättsliga beslut, hans bestämmelser eller stadgar och hans ord. — Ps. 25:9; Matt. 18:3; Rom. 12:2; 1 Petr. 2:1—3.

 8, 9. a) Hur kan man förbättra sin förmåga att behålla och i minnet återkalla upplysningar som man fått? b) Vilket råd ger Skriften om hur man kan minnas det som man lär sig?

⁸ Ett rätt sätt att tänka fordrar att man fattar kunskapens innebörd och behåller den, såsom Jesus förklarade i liknelsen om såningsmannen. (Matt. 13:23; Luk. 8:15) För att minnet, som är själva grunden för tankeförmågan, skall kunna behålla och återkalla tankar, måste man vara uppmärksam och ge noga akt. Jesus framhöll detta i samma liknelse, när han sade: ”Ägna därför uppmärksamhet åt hur ni lyssna.” (Luk. 8:18, NW; Mark. 4:23, 24) Må aldrig våra sinnen bli förslöade eller avtrubbade, så att viktiga ting undgår vår uppmärksamhet. (Rom. 11:7; 2 Kor. 3:15; 1 Petr. 5:8; 2 Petr. 3:5, 8) Därnäst måste man inpränta dessa upplysningar i minnet, så att de kan återkallas och brukas. Man gör inte detta genom att lära sig ord utantill, utan — när det gäller händelser och illustrationer — genom att försöka se dem för sitt inre öga så levande som möjligt. Är det uttalanden av principer eller andra abstrakta föreställningar, bör man förbinda dessa föreställningar med sådant som man redan vet, passa in det nya kunskapsstoffet i det sanningsmönster som man förstår, jämföra nya och gamla tankar och spana efter nya, olika eller fullständigare upplysningar, som kanske kräver att man korrigerar de tankar man har. När det gäller exempel på mänskligt uppförande, försök då att se vilka principer som varit avgörande. Det är synnerligen viktigt att avgöra vad all denna kunskap betyder för en själv, vilka förpliktelser den kommer att ge en, hur den bör användas. Detta är tankeförmågan i verksamhet, och därav drar man värdefulla slutledningar och behåller upplysningarna i minnet på ett sådant sätt att de kan återkallas, när det behövs. — 2 Petr. 1:15.

⁹ För att undvika att glömma måste man hålla i med att uppliva minnet. (Jak. 1:25) ”Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord.” (Ps. 119:16, 93) Betänk de råd som ges om att sätta minnet i rörelse: ”Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, fastän I visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning, som har kommit till eder. Och jag håller det för rätt och tillbörligt att, så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder.” (2 Petr. 1:12, 13) ”Mina älskade, detta är nu det andra brevet som jag skriver till eder, vari jag liksom i mitt första brev väcker upp eder klara tankeförmåga genom en påminnelse, för att ni måtte komma ihåg de ord som tidigare talats av de heliga profeterna och Herrens och Frälsarens bud genom edra apostlar.” (2 Petr. 3:1, 2, NW) Man väcker upp minnet, sätter det i rörelse, genom att blicka tillbaka på det man har inhämtat och erfarit, och man gör detta genom begrundan, genom att tala med andra, vara med på möten och predika från hus till hus. — Ps. 119:52, 61; Rom. 15:14, 15; Hebr. 10:32, 33.

Bevara jämvikten

10. a) På vilket sätt bör man ta rättelse? b) Hur är urskillning till hjälp för ens tänkande?

¹⁰ Tankeförmågan måste också hållas i jämvikt. ”Samla därför eder sinnesstyrka till verksamhet, bevara en fullständig jämvikt.” (1 Petr. 1:13, NW) Den som gör detta försäkras därigenom om att han inte tänker ”högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka”, utan att han tänker ”så att han har ett sunt sinne”. (Rom. 12:3, NW) Det inbegriper villighet att ta emot tadel och tillrättavisning. ”Tuktans tillrättavisningar äro livets väg.” (Ords. 6:23, NW; Ps. 141:5) Genom att man inte tänker alltför högt om sig själv blir man redo, ja, angelägen om att ta emot rättelse. (Hebr. 12:5—11) Det är inte alla tillrättavisningar som kommer en till del från andra människor. Eftersom varje människa har möjlighet att själv se långt mera av sina misstag och fel än andra gör och eftersom hon kan urskilja felen i sitt eget sätt att tänka, så följer därav att det är mycket viktigt att hon tadlar och tillrättavisar sig själv. (Ps. 19:12, 13; 51:5; Ords. 28:13) Man bör beständigt jämföra sina tankar och handlingar med Guds ord och så pröva dem för att se om de är i harmoni med sanningen. (2 Kor. 13:5) Genom att utveckla självkritik i ljuset av Guds ord kan man få gagn av mycken tillrättavisning. (Ps. 119:59, 60, 71; 139:23, 24) Härigenom anbefalls inte någon självfördömelse, utan i stället förmågan till uppbyggande självkritik, som är styrkande och gagnelig. Den är en del av ens urskillning och sätter en i stånd till att skaffa sig visshet i fråga om de ting som är viktigast. (Fil. 1:9, 10, NW; Kol. 1:9, 10) Denna urskillning bevarar en ödmjuk i sitt tänkande, håller en medveten om att ens kunskap är begränsad, avhåller en från att bli alltför säker på sig själv, självgod och kritisk mot andra. Den skyddar en från förutfattade åsikter, som är grundade på endast partiell kunskap och som skulle kunna få andra att ta anstöt. — Ords. 3:7; 26:12; Rom. 12:16; 1 Kor. 8:2; Gal. 6:3.

11. Hur kan äldre personer fortsätta med att lära, men vilken särskild möda måste de göra sig?

¹¹ Att människor håller sin tankeförmåga verksam kommer att sätta dem i stånd till att fortsätta med att lära och tänka på ett sunt sätt, till och med när de kommer ganska långt upp i åren. Några påstår att eftersom de börjar bli gamla, skall man inte vänta sig att de kan lära sig nya ting. Detta är inte sant. Det viktigaste är att dessa människor behåller viljan att lära och håller sinnet verksamt.a De behöver vara villiga att ta emot nya idéer och ändra sitt sätt och väsen. Då en äldre person har mycket mera vetande registrerat i sitt minne, kan det naturligtvis kräva mycket mera ansträngning och tid för honom att jämföra de nya tankarna med dem han redan är förtrogen med och passa in dem på sin plats. Nya och fullständigare upplysningar påverkar den äldres större förråd av befästa tankar och föreställningar, och det kräver för honom mera arbete att anpassa sitt tänkande efter den nya kunskapen, att undanröja de felaktiga begreppen och korrigera de slutledningar som var grundade på felaktiga eller ofullständiga framställningar. Men åratal av övning och mental verksamhet bör sätta den äldre människan i stånd till att göra detta. ”Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.” — Ords. 9:9.

Man övar sin uppfattningsförmåga genom att tänka i förväg

12. Vilket verkligt syftemål tjänar en mogen tankeförmåga, och hur når man dit?

¹² Det som verkligen avgör, om tankeförmågan har blivit tillbörligt övad, är att man kan använda sin kunskap till produktivt och uppbyggande tänkande och handlande. Om också alla bör vara lika läraktiga som barn, bör de därtill sträva efter att bli mogna och fullvuxna i förstånd och produktivitet. (1 Kor. 14:20) ”Fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt.” (Hebr. 5:14, NW) Med uppfattning menas förmågan att snabbt och exakt bedöma en tanke eller en handling med fin känsla för vad som är rätt och orätt. Hur övar man sin uppfattningsförmåga? Inte genom att studera och tänka objektivt och hålla sig opartisk och utanför, utan genom att beständigt tänka på hur de upplysningar man inhämtar är tillämpliga på en själv. (1 Kor. 10:6—12) När man skall fatta beslut, lär man sig att samla ihop den fond man har av bibliska principer och exempel, se hur de passar in på problemet och så besluta i enlighet därmed. Detta kanske går långsamt och är svårt till att börja med, men när man fått litet övning gör man det fortare och mera exakt.

13. Hur skulle man. kunna illustrera skillnaden mellan rätt och orätt tänkande, och varför går resultaten isär?

¹³ Ett exempel på alltför hastigt tänkande skulle man kunna finna i någons fall som måste ta ståndpunkt till en fråga om ostrafflighet gentemot Jehova, när det bringar hans liv i fara. Hans känsla säger honom kanske att han till varje pris bör rädda sitt liv, och när han läser Matteus 12:1—12 kommer han kanske till den slutsatsen att Jesus försvarade ett brott mot Guds sabbatslag, om det vore till gagn för ett människoliv. Ett sådant felaktigt tänkesätt vore följden av att vederbörande gjorde bruk av ofullständiga upplysningar och oriktiga iakttagelser. Den som är vis kommer att skärskåda Matteus 10:28; 16:25; Apostlagärningarna 5:29; 2 Moseboken 20:8—11; 31:12—17; 35:1—3; 4 Moseboken 15:32—36; 5 Moseboken 5:12—14, och han får då först klart för sig att det är en fastställd princip i Guds ord att man måste bevara sin ostrafflighet intill döden. En noggrannare jämförelse mellan Matteus 12:1—12 och de andra skriftställena angående sabbaten kommer att visa att Jesus aldrig bröt mot sabbatslagen, ty det var aldrig emot sabbatslagen att äta, att befria ett djur som hade fallit i en grop eller att bota de sjuka. Med exakt kunskap och urskillning är man i stånd till att tänka sunt och fatta rätta beslut.

14. Hur visade de tre hebréerna att de hade bevarat sin tankeförmåga?

¹⁴ Detta finner vi illustrerat av de tre hebréerna i Babylon. De visste vad Guds lag sade om att falla ned för beläten, och de förstod den princip det gällde. En avgud var en avgud, vare sig den var politisk eller religiös, och att Jehova hade bjudit dem att tjäna regeringen innebar inte att de kunde överträda hans lag. Deras ställning, personliga frihet eller liv var inte av så stor vikt som trohet mot Gud. Trohetens och lojalitetens principer var djupt rotade i deras sinnen, och deras uppfattningsförmåga var väl övad. De funderade inte länge på sitt beslut, utan svarade omedelbart att oberoende av om Gud valde att befria dem eller inte, skulle de inte falla ned i tillbedjan. Deras tänkande var sunt och beslutsamt och ägde Jehovas välsignelse. — Dan., kap. 3; Hebr. 11:34, 39, 40.

15, 16. a) Vad krävs för att man skall kunna tänka rätt och beslutsamt? Illustrera. b) Hur visade Jesus och Petrus detta?

¹⁵ För att kunna tänka sunt och beslutsamt behöver man överväga sådana problem, innan de uppstår. Man kan inte ha den inställningen, att det räcker att bekymra sig om den saken när det blir så dags. Nej, det är när man studerar bibeln eller Vakttornet som man noggrant bör tänka över alla berörda principer. När vi läser om trogna kristna som bevarar sin ostrafflighet, bör vi betänka de principer det rör sig om och besluta oss för ett likadant troget handlingssätt. (Hebr. 12:1—3) Detta slag av sunt, grundligt, subjektivt tänkande, som försiggår när man studerar, är det som övar en för framtida beslut. När den kristne sedan står inför det verkliga kravet att fatta ett beslut, kanske under svår förföljelse, och han kanske är utan bibel eller inte ens har tillfälle att påminna sig och väga alla argument omsorgsfullt, då kommer han i alla fall att kunna fatta sunda beslut. Om han ligger svårt skadad och blir hårt ansatt av anhöriga, som inte är överlämnade åt Gud, och av en imponerande rad av läkare, i det att alla dessa vill att han skall ta emot en blodtransfusion, då kan han, tack vare att han i förväg har tänkt över en sådan situation, och bestämt sig för hur han skulle handla, lugnt förklara sitt beslut och hålla fast vid det. Men låter man bli att i förväg begrunda Guds ord, då kommer man i sitt tänkande att påverkas av sina känslor och av vad som just då skulle tyckas vara lämpligt i stället för att ledas av principer.

¹⁶ Ett rätt och tillbörligt tänkande på förhand styrkte Jesus i hans trogna handlingssätt. Han kände Guds ord och visste hur det var tillämpligt på honom, och han kunde i förväg göra sitt beslut att uthärda lidandet starkt och fast. När Petrus, som inte hade ägnat samma eftertanke åt Guds vilja i denna sak, gjorde invändningar, tillrättavisade Jesus honom med orden: ”Du är en stötesten för mig, därför att du icke tänker Guds tankar, utan människors.” (Matt. 16:23, NW) Det var samma brist på tillbörligt förhandstänkande som gjorde Petrus så svag, att han förnekade Jesus. (Matt. 26:33—35, 70—75) Men hur sunt tänkte han inte, när han blivit styrkt av Guds ord och ande och hade övat sin tankeförmåga och därför förklarade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor”! (Apg. 5:29, NW) Alla bör således bevara sin tankeförmåga genom att stärka den när de har tillfälle. Då kommer deras tankemekanism att fungera snabbt och riktigt och vara väl i stånd till att skydda dem i nödens tid.

17. Varför är det så livsviktigt i denna tid att bevara sin tankeförmåga, och vilken slutlig faktor omnämns?

¹⁷ Nu i dessa yttersta dagar sätts alla människors tankeförmåga på det största prov som någonsin förekommit, ty Satan, djävulen, går mera bedrägligt till väga än någonsin tidigare. Därför bör alla beflita sig om att inhämta exakt kunskap, vara påpassliga i att ge akt på rätt sätt, i att jämföra alla tankar och fästa dem i minnet och i att bevara sin egen tankeförmåga verksam och vid alla tillfällen underordnad Guds vilja. (Gal. 6:5, NW) ”Det fullständiga slutet på allt har kommit nära. Var därför sunda till sinnes, och var vaksamma med tanke på böner.” (1 Petr. 4:7, NW) Bevara er tankeförmåga genom studium och bön, och ”Guds frid, som överträffar all tanke, kommer att bevara edra hjärtan och edert sinnes förmågor förmedelst Kristus Jesus”. — Fil. 4:6—9, NW.

[Fotnot]