Vår strävan att leva enligt det val vi gjort
1. Vad är det som krävs av var och en av oss, enligt orden i Ordspråksboken 16:9 och 1 Petrus 1:13, om vi skall kunna hålla fast vid det val vi gjort?
GENOM att träffa det val i livet, som Gud erbjuder oss, väljer vi också att vandra på Guds väg — den fullödiga, uppriktiga, kristna vägen. Vi måste hålla fast vid den vägen, som kräver tro på Guds löften, jämte möda och uthållighet. Men i den möda vi lägger ner blickar vi upp till Gud och förväntar att han skall vägleda oss i våra beslut, medan vi hela tiden håller fast vid vårt inledande, väl genomtänkta val. I bibeln heter det: ”Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN [Jehova] är den som styr hennes steg.” (Ords. 16:9) Petrus har följande att säga om den här saken: ”Gör därför ert sinne berett till arbete, bevara fullständigt er besinning; sätt ert hopp till den oförtjänta omtanke som skall ges er vid Jesu Kristi uppenbarelse.” — 1 Petr. 1:13.
2, 3. Vad kan i hög grad hjälpa oss att göra vårt ”sinne berett” till livaktighet?
2 Hur kan vi på bästa sätt göra vårt ”sinne berett”? Hur förvissar vi oss om att vi kan ”bevara” vår ”besinning” och inte förlorar jämvikten?
3 Först kan vi begrunda den makalösa välsignelse vi åtnjuter genom att vi har fått ta emot Guds sanning. Vi har ett bättre liv nu, med större frihet från de bekymmer, sorger och bedrövelser som världen får veta av. Om vi faktiskt får lida, då vet vi varför sådant lidande kommer över oss, och vi inser också att om vi håller ut med full tro och tillförsikt, då leder det till att vi blir bättre och dugligare kristna. Och vårt hopp om en uppståndelse tar bort mycket av fruktan för döden och av den sorg vi känner över nära och kära som dör. Vårt hopp kommer alla de icke önskvärda ting, som vi får uppleva, att förefalla som ingenting i jämförelse med det eviga livet, som ligger framför oss. Jesus sade till sina lärjungar: ”Lyckliga är de ögon som ser de ting ni nu ser. För jag säger er: Många profeter och kungar önskade få se de ting ni nu ser, men fick inte se dem, och få höra de ting ni nu hör, men fick inte höra dem.” — Luk. 10:23, 24.
4, 5. a) Vad kunde få änglar att visa sådant intresse för människors frälsning, vilket orden i 1 Petrus 1:12 vittnar om? b) När vi känner till deras inställning till detta, hur bör vi då i vår tur känna det?
4 Ja, den frälsning vi kan glädja oss åt är en ovärderlig belöning, och det är på ett underbart sätt som Gud ger människorna den. Petrus säger att profeterna önskade få veta hur det skulle ske och att ”just dessa ting längtar änglar efter att skåda in i”. (1 Petr. 1:10—12) Vi vet att änglarna fanns till då jorden danades, ja, redan oräkneliga år tidigare. (Job 38:7) De hade sett Guds härlighet, vishet och makt och andra drag hos hans personlighet i hans milliarder skaparverk. Men här på jorden var nu något nytt. Hur skulle Gud kunna frälsa den syndiga mänskligheten? Änglarna var mycket intresserade av detta. De längtade efter att få veta hur människans synd kunde bli förlåten på ett mänskligt offers grundval, för de hade aldrig sett något sådant ske. Den underbara egenskapen barmhärtighet, ett finare drag hos Guds personlighet, mera tilldragande och hjärtevärmande än makt eller till och med vishet, kom till uttryck då han sände Kristus till att återlösa mänskligheten. Guds kärlek till syndare visade sig också däri att han gav vägledning åt dem som trodde på hans Son.
5 Om änglar nu betraktar denna Guds barmhärtighet såsom något av det allra största i universum, med hur mycket större kraft bör inte vi, som har fått del av denna barmhärtighet och som erfar den varje dag, glädjas över den och värdesätta den mer än något annat! Vilken kraftigare bevekelsegrund kan vi ha att vara lyckliga i det val vi gjort och hålla fast vid det?
Bibelstudium är mycket viktigt
6. Hur stor del av vårt liv bör vi, i överensstämmelse med 1 Petrus 2:2, 3, ägna åt att läsa och studera bibeln?
6 Vad kan vi nu i dag gripa oss an med för att göra vårt hopp säkert och visst? Petrus svarar: ”Uppodla, som nyfödda barn, längtan efter den oförfalskade mjölk som hör ordet till, för att ni genom den må växa upp till frälsning, om ni verkligen har smakat att Herren är omtänksam.” (1 Petr. 2:2, 3) Endast genom att vi uppriktigt, omsorgsfullt läser och studerar bibeln kan vi ha den andliga styrka vi måste ha. Det finns inget annat sätt. Vi måste läsa bibeln själva, tänka på vad den säger, läsa den tillsammans med familjen och dryfta dess sanningar. När vi gör detta, kommer vi att få större kärlek till ordet, och vi uppodlar en längtan efter mera av det. Om det var så att Guds lag krävde att kungar i Israel själva skulle göra en avskrift av lagen, som fanns på deras tid, och skulle läsa i den varje dag, hur skulle då vi kunna göra mindre, vi som har hela Skriften, som kan göra oss visa till frälsning? — 5 Mos. 17:19, 20; 2 Tim. 3:15.
7, 8. a) Vad gjorde människorna i synagogan i Berea, som fick Gud att berömma dem? b) Hur kommer det sig att det är så viktigt att man direkt läser sanningarna i själva bibeln?
7 När apostlarna förkunnade de ”goda nyheterna”, vilka var det då som Gud genom sitt ord berömde? Människorna i synagogan i Berea, för vi läser i bibeln att ”de tog emot ordet [dvs. de goda nyheterna som Paulus och Silas delgav dem] med allra största villighet och rannsakade dagligen Skrifterna för att veta om det förhöll sig så med dessa ting [med det som själve aposteln Paulus sade]”. (Apg. 17:10, 11) De gjorde dessa ting till sitt eget, för de nöjde sig inte med att lyssna instämmande, utan de rannsakade också den fasta skriftenliga grundvalen till de ting som de med så stor iver tog emot i sinne och hjärta.
8 Vi bör söka följa dessa uppriktiga bereaners handlingssätt. Varför? Därför att vi kan få höra sanningen predikas eller läras ut av mänskliga lärare, men när vi läser den i bibeln blir den en helt och fullt grundmurad, bestående drivkraft i vårt hjärta, för ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ och ande, och leder och deras märg, och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter”. (Hebr. 4:12) Ihärdigt studium av bibeln förhindrar att vi förblir andliga småbarn. Guds ord ingjuter hans ande i våra hjärtan, gör oss starka, mogna. Samma princip gäller när vi förkunnar de ”goda nyheterna” för andra. De har större kraft, om vi låter människor själva läsa dem i bibeln än om vi använder egna ord.
9. Hur skulle prövningar och påfrestningar kunna påverka oss ogynnsamt, och vad kan hjälpa oss att undvika sådan skadlig påverkan?
9 När aposteln Petrus skisserar upp hur vi såsom kristna bör handla för att göra vår frälsning slutgiltigt säker och viss, och för att vi måtte vinna en belöning från Gud, ger han oss i sitt första brev goda råd om hur vi skall kunna motverka modlöshet under påfrestningar, prövningar och förföljelser. Vi skall inte låta sådant göra oss bittra och vålla att vi blir olydiga, tygellösa. Eftersom vi har blivit köpta med det allra värdefullaste som finns, Jesu Kristi blod, hans som bar våra synder då han dog för oss, bör vi vara ”döda” med avseende på synder. Vi inser att vi, genom att ta emot Kristi försoningsoffer för våra synder, erkänner att vi inte längre får fortsätta med att synda. Alla former av uselhet och svekfullhet, skrymtaktighet, avund och förtal skall vi således visa ifrån oss, så att de inte får minsta insteg hos oss. — 1 Petr. 2:1.
10. Hur kan vi följa apostelns råd, som går ut på att världens orena förehavanden inte ens bör ”nämnas” bland oss?
10 Aposteln Paulus framställer saken mycket kraftfullt, då han säger att sådana ting som världen gör och som en kristen kan ha gjort, innan han kom till kunskap om sanningen, är så usla att de inte ens bör ”nämnas” bland kristna. (Ef. 5:3) Visst nämnde Paulus de oskriftenliga tingen, men endast för att framhålla att de var usla. Han gav emellertid de kristna rådet att inte utbreda sig över dem, inte otäckt detaljerat beskriva dem genom att tala om hur sådana ting sker, och att inte heller ta upp sådana saker som samtalsämnen. Den som i det förflutna har ägnat sig åt sådana här ting skall inte påminna sig dem med någon lustbetonad känsla hos köttet, utan bör skämmas för dem. — Rom. 6:21.
11. Vilka positiva troshandlingar från vår sida framhäver Petrus, i 1 Petrus 4:8, 9, såsom något mycket angeläget för oss, och hur träder sådant i dagen?
11 Det är ännu mera som hör till den kristnes levnadskurs — hänemot det framtida hoppet — än att bara undvika vad som är uselt och negativt. I 1 Petrus 4:8, 9 skriver aposteln Petrus: ”Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra, eftersom kärleken överskyler en mängd synder. Var gästfria mot varandra utan att knota.” Vi har en bestående plikt mot våra medmänniskor, i synnerhet mot dem som är besläktade med oss i tron. I vår kärlek kommer vi att överse med många misstag och försyndelser som våra bröder gör sig skyldiga till. Sanna kristna går inte omkring och söker finna fel hos andra; och de blir inte heller misstänksamma eller hårda i sina omdömen om en annan, därför att de ser att han är behäftad med fel. Är vi angelägna att visa oss gästfria? Är vi beredda att ge ut oss själva i vår strävan att vara omtänksamma och hjälpsamma mot varandra? Eller muttrar vi när ett sådant tillfälle erbjuder sig? Om vi gör det, motverkar vi för vår egen del all den glädje vi annars kunde få, och dessutom går vi miste om den belöning vi kunde få för att vi gör det som är gott. Sådant som man gör utan att drivas till det av hjärtat kan inte behaga Gud.
Använd din gåva rätt
12. a) Vilka är det som får en eller annan nyttig ”gåva” i församlingen, och kan vi förvänta att alla har samma förmågor? b) Hur blir dessa Guds ”förvaltare”, och vilket ansvar vilar på dem?
12 Petrus talar också om hur vi bör bruka de gåvor vi har. Var och en har någon förmåga, några anlag eller talanger, men ingen har alla upptänkliga gåvor. Vidare finns det de som har vissa gåvor i större mått än andra har. Vi kan inte förvänta att andra skall göra precis som vi gör eller skall passa in i samma gjutform, så att säga. Petrus säger: ”I samma mån som var och en har fått en gåva skall ni bruka den för att tjäna varandra såsom goda förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, som kommer till uttryck på olika sätt.” (1 Petr. 4:10) Om en person har en förmåga som är till nytta för församlingen, bör han betrakta sig som en Guds förvaltare, när det gäller att bruka denna gåva. Han vet att gåvan kommer från Gud, från honom som ger varje god gåva och fullkomlig skänk. Den människa som har gåvan blir en förvaltare, som är ansvarig inför gåvans givare, inför honom som är hennes herre, i fråga om hur hon använder gåvan. (1 Kor. 4:2; Jak. 1:17) Det är tack vare Guds oförtjänta omtanke som hon har fått den, och denna oförtjänta omtanke förser den kristna församlingen med de ting den behöver. Denna oförtjänta omtanke kommer till uttryck på en mängd olika sätt, i det att olika personer i församlingen bidrar med vad som behövs. Om någon har en talang eller förmåga och inte använder den till nytta för församlingen, då brister han i ett förvaltarskap.
13. På vilket sätt uppmanas de som talar i församlingen att ”tala såsom vore det heliga utsagor från Gud”?
13 Aposteln fortsätter med att beskriva de olika slagen av gåvor och hur de bör brukas. Han säger: ”Om någon talar, skall han tala såsom vore det heliga utsagor från Gud.” (1 Petr. 4:11a) Detta betyder inte att han, när han talar, tycker att han alltid har rätt och att folk måste göra som han säger. Nej, men när han talar, skall han inte uttrycka sin egen uppfattning eller komma med påståenden utan bevis. Han måste vara säker på att det han säger är sanningen — att det är fast grundat på Guds utsagor och är i överensstämmelse med bibelns ande — att han kan bevisa vad han säger med bibeln. Bara på det sättet kan han vara till hjälp för någon annan.
14. a) Hur kan det gå till, i överensstämmelse med 1 Petrus 4:11, att någon ”tjänar” andra i församlingen? b) Vad bör en människa som utför sådan tjänst alltid tänka på, och hur blir hon belönad?
14 Från att ha uppehållit sig vid talets gåva övergår Petrus så till att tala om gärningar, i det han säger: ”Om någon tjänar, skall han tjäna såsom beroende av den kraft som Gud släpper till.” (1 Petr. 4:11a) En medlem av församlingen som har medel att materiellt hjälpa en broder eller en nödställd granne, eller som har möjlighet att utföra någon nyttig tjänst, kan främja kärleken bland sina bröder. Om han har någon sådan förmåga, måste han ge hjälpen med erkännande av att såväl möjligheten som medlen är något som Gud har gett honom. Detta är inte bara välbehagligt för Gud, utan det gör den kristnes tjänst verkningsfull, för Gud kommer att välsigna den som tjänar i ödmjukhet. En sådan människa kommer själv att bli belönad med ett större mått av tro och med möjlighet att fullborda vad hon påbörjat, såsom det heter i ordspråket: ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” — Ords. 11:25.
15. Hur kan Gud bli förhärligad genom Jesus Kristus till följd av att vi troget ägnar oss åt vårt förvaltarskap?
15 Vad blir det omedelbara resultatet av att vi brukar våra gåvor eller förmågor på detta sätt? Blir det att vi kommer närmare vårt hopps fulla förverkligande? Ja, eftersom det medför vad vi ansåg vara viktigast, då vi träffade vårt ursprungliga val att tjäna Gud. Det är: ”Att Gud i allt kan bli förhärligad genom Jesus Kristus.” (1 Petr. 4:11b) När vi utför förträffliga gärningar som är i överensstämmelse med bibeln, då blir Kristus förhärligad, eftersom det är genom honom som vi har vunnit en ställning inför Gud, med utsikt till frälsning. Och Gud blir förhärligad, eftersom det är han som tagit initiativet att sända sin Son; när vi förhärligar Kristus, förhärligar vi således också Gud.
Hur lidande blir till vår nytta
16. Varför kan den kristne ha orsak att glädja sig, fastän han utsätts för påfrestningar eller kanske förföljelse?
16 Den här levnadsvägen förhärligar både Jehova Gud och hans Son Jesus Kristus, och den bereder oss glädje nu, under det att vi tjänar dem. Vi kan känna oss nöjda och glada över att äga denna kunskap. Visst kan vi råka ut för många påfrestningar, också för svårigheter och förföljelse. Likväl kan vi bevara vår lycka på vår levnadsväg. Aposteln Petrus talar en hel del i sina båda brev om lidande — om orsaken, om syftet och om resultatet, då man håller ut i trohet. Han skrev till de kristna på hans tid om deras hopp och det skydd, som Gud gav dem, och sade till dem: ”Över detta fröjdar ni er mycket, fastän ni just nu för en liten tid, om så måste vara, har blivit bedrövade genom olika prövningar, för att den prövade äktheten hos er tro, som är av mycket större värde än guld som förgår trots att det prövas genom eld, må befinnas vara orsak till pris och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse.” — 1 Petr. 1:6, 7.
17, 18. a) Varför säger aposteln Petrus, då han talar om en kristens lidande: ”om det är vad Guds vilja vill”? b) Hur bör en kristen i våra dagar, i likhet med aposteln Paulus, se på lidande som är en följd av att man står fast vid det val man gjort?
17 I sitt första brev, kapitel tre, riktar Petrus uppmärksamheten på den kristnes lidande och säger: ”Det är ju bättre att lida därför att man gör gott, om det är vad Guds vilja vill, än därför att man gör ont.” (Vers 17) Varför säger han beträffande sådant lidande: ”om det är vad Guds vilja vill”? Han förklarar: ”Ni älskade, var inte förbryllade över den eld som brinner ibland er och som drabbar er till en prövning, som om något märkvärdigt händer med er. Fortsätt tvärtom att glädja er, då ni ju har del i den Smordes lidanden, för att ni måtte glädja er, ja vara jublande glada också under hans härlighets uppenbarelse. Om ni blir smädade för Kristi namns skull, lyckliga är ni då, därför att härlighetens ande, ja Guds ande, vilar över er.” — 1 Petr. 4:12—14; jämför Apostlagärningarna 5:41, 42.
18 Även om den kristne föredrar att inte lida, och han eftersträvar inte alls att vara martyr, är han glad och lycklig, om han tvingas lida därför att han troget följer sin mästare, Kristus. En kristen kan inte få någon större ära än att dö för sin tro. Innan aposteln Paulus valde den väg som innebar att han skulle följa Kristus, en väg som inbegrep en hel del smälek och lidande, var han en människa med de mest strålande framtidsutsikter: rykte, ära och en upphöjd ställning. Lägg märke till hur han gav uttryck åt sina känslor i förbindelse med detta: ”Vad som var vinst för mig, detta har jag ansett som förlust på grund av den Smorde. Ja, vad den saken angår, anser jag verkligen också allt vara förlust på grund av det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. På grund av honom har jag lidit förlusten av allt, och jag anser det som en hop avskräde, för att jag må vinna Kristus ... så att jag kan känna honom och kraften av hans uppståndelse och delaktighet i hans lidanden, i det jag underkastar mig en död lik hans.” (Fil. 3:7—10) Paulus önskade likna Kristus i varje avseende och räknade det som den största ära om han skulle tvingas dö som Kristus gjorde.
19, 20. a) I vilken mån tillåter Gud att hans tjänare blir utsatta för sådant lidande? b) Hur kan motståndares och förföljares vrede till sist bli Gud till pris? c) Vilken annan faktor beträffande omfattningen av det lidande, som Gud tillåter, kan uppmuntra oss att hålla ut?
19 Ytterligare finner vi att Petrus betonar att det inte bara finns en belöning, utan att Gud, när han tillåter lidande, bara tillåter det i den mån som det ger oss övning och fostran på de sätt som vi individuellt behöver. Psalmisten skrev: ”Människors [själva] vrede varder dig till pris.” (Ps. 76:11) Om Gud låter människor utösa sin vrede över oss, kan vi vara vissa om att vårt lidande eller vår död skall medföra det som är gott. Inte nog med att det blir till vår fostran och övning, utan Gud skall också motverka de ondas avsikt genom att förmå andra att förhärliga Gud på grund av att de lägger märke till att vi troget lider för Guds namns skull. Dessutom varar lidandet under relativt kort tid och skall ta slut.
20 Petrus tröstar följaktligen de kristna med dessa ord: ”Sedan ni har lidit en liten tid, skall all oförtjänt omtankes Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i gemenskap med Kristus, själv fullända er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka.” — 1 Petr. 5:10.
21. a) Vilka personliga frågor kan vi nu ha nytta av att ställa oss? b) Vilka styrkande synpunkter framhåller aposteln Petrus i slutet av sitt andra brev?
21 Anser du att du har träffat det rätta valet? Anser du att du kan hålla fast vid detta val, inte bara i passivt uthärdande av vad som stundar, utan också genom aktiv tjänst? Är du villig att anstränga dig för att använda dina gåvor till att hjälpa dina bröder? Har du en önskan, förknippad med verklig nitälskan, att hjälpa andra att lära känna de ”goda nyheterna” och träffa samma val för egen del, och är du villig att bistå dem att stå fasta, då de fortsätter på den väg de väljer att följa? Petrus tröstar och styrker oss med dessa avslutningsord i sitt andra brev: ”Därför, ni älskade, då ni nu har denna förhandskunskap, så var på er vakt för att ni inte skall ryckas med av lagtrotsarnas villfarelse och komma bort från er egen fasta ståndpunkt. Fortsätt i stället att växa till i vår Herres och frälsares, Jesu Kristi, oförtjänta omtanke och kunskap. Honom må äran tillkomma både nu och till evighetens dag.” — 2 Petr. 3:17, 18.
[Bild på sidan 15]
Att vi läser bibeln själva kan hjälpa oss att få sanningen inskärpt i vårt hjärta
[Bild på sidan 16]
För att kunna ge den rätta hjälpen måste du förvissa dig om att dina råd är grundade på bibeln
[Bild på sidan 17]
Att vi ödmjukt gör bruk av våra förmågor till att utföra någon nyttig tjänst främjar kärleken och tillvinner oss Guds välsignelse