Förordnade förtroendemän i den teokratiska organisationen

1. Vilka frågor väcker 1 Petrus 5:1—3, om alla medlemmar av församlingen var ”äldste”?

NÅGON gång under åren 62—64 hade aposteln Petrus, medan han var i Babylon i Mesopotamien, något att skriva om de ”äldre männen”. Han säger: ”Därför ger jag de äldre männen [presbyterer, de äldste] ibland er denna uppmaning, ty jag är också en äldre man liksom de och ett vittne om den Smordes lidanden, delaktig även i den härlighet som skall uppenbaras: Var herdar för Guds hjord, som ni har i er vård, inte på grund av tvång, utan frivilligt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller så, att ni spelar herrar över dem som är Guds arvedel, utan så att ni blir föredömen för hjorden.” (1 Petr. 5:1—3, NW) Om nu alla i ”Guds hjord” skulle anses vara ”äldste”, vad var det då för mening med att Petrus talade om ”de äldre männen ibland er”? Och hur kunde det då sägas att denna Guds hjord var ”i er vård”, dvs. i de ”äldre männens” vård? Hur kunde de vara ”herdar för Guds hjord”, om hela hjorden bestod av ”äldste” och alltså alla var herdar?

2. Varför måste de som Petrus här riktade sig till ha varit officiella ”äldre män”, och med hur många ”äldre män” tog församlingen i Jerusalem sin början vid pingsten år 33 v.t.?

² Aposteln Petrus klassificerar sig själv som en ”äldre man” jämte de ”äldre männen” som han riktar sig till. Om Petrus alltså var en ”äldre man” i officiell bemärkelse, då var också de som han riktar sig till officiellt ”äldre män”. Naturligtvis måste en Jesu Kristi apostel officiellt vara en ”äldre man”. När den kristna församlingen tog sin början på pingstdagen år 33 v.t., hade den följaktligen tolv officiella ”äldre män”, nämligen Jesu Kristi tolv apostlar. (Apg. 1:13—2:37) Dessa apostlar var alla lika Petrus i att vara ”ett vittne om den Smordes lidanden” (NW), eftersom de hade varit tillsammans alltifrån tiden för Jesu dop till hans himmelsfärd. (Apg. 1:21, 22; 1 Petr. 5:1) Såsom officiella ”äldre män” arbetade dessa apostlar ”hårt med att tala och undervisa”, alltifrån pingsten år 33 v.t. — 1 Tim. 5:17, NW; Apg. 2:37—42; 4:33; jämför 2 Johannes, vers 1, och 3 Johannes, vers 1.

Hur ”äldre män” tillsätts

3. a) Hur gjordes de tolv apostlarna till ”äldre män”? b) I vilket sammanhang får vi, enligt Apostlagärningarna, kapitel 14, veta hur ”äldre män” tillsattes i de övriga församlingarna på den tiden?

³ De elva trogna av Jesu Kristi apostlar hade varit hans lärjungar, några så länge som mer än ett år, innan han förordnade dem till att vara apostlar. (Joh. 1:35—2:2; Matt. 4:12—22; 10:1—4; Luk. 6:12—16) Följaktligen gjordes de till ”äldre män” (presbyterer eller äldste) genom att förordnas av Jesus. Den senare tolfte aposteln, som hette Mattias, utvaldes genom lottkastning efter Jesu himmelsfärd; det skedde alltså inte genom att någon människa förordnade honom. (Apg. 1:15—26) Hur gick det då till att de senare ”äldre männen” i församlingen i Jerusalem insattes i sina ämbeten, också de ”äldre männen” i andra församlingar som bildades efter pingsten år 33? Vi får en antydan om detta i Apostlagärningarna, kapitel 14. Aposteln Paulus var på sin första missionsresa tillsammans med Barnabas och hade kommit ända till Derbe, Ikonium, Lystra och Antiokia i Pisidien i Mindre Asien och bildat församlingar på dessa platser. På återvägen besökte de dessa nybildade församlingar.

4. Hur tillsattes ”äldre män” i de församlingar som Paulus och Barnabas besökte en andra gång, och på vilket sätt var denna metod teokratisk?

⁴ Hur fick dessa nybildade församlingar sina ”äldre män”? I Apostlagärningarna 14:22, 23 (NW) finner vi svaret, ty det heter där att Paulus och Barnabas kom och ”styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade dem att förbli i tron och sade: ’Genom många vedermödor måste vi ingå i Guds rike.’ Dessutom förordnade de åt dem äldre män i församlingen, och i det de frambar bön med fastor, anförtrodde de dem åt Jehova, som de hade kommit till tro på.” Det ligger alltså i öppen dag att församlingarna inte insatte egna ”äldre män” genom röstning eller ”allmänna” val bland medlemmarna. Det här sättet kunde inte kallas en ”demokratisk” metod att tillsätta ”äldre män”. Paulus hade blivit utvald av Jesus Kristus till apostel, och han och Barnabas hade sänts ut på denna missionsresa från Antiokia genom instruktioner från Guds heliga ande. Deras förordnande av ”äldre män” i församlingarna var alltså teokratiskt. — Apg. 13:1—4.

5. Vad skrev Paulus till Titus att denne skulle göra med avseende på församlingarna på Kreta, och vilka kvalifikationer måte Titus ge akt på?

⁵ Åtskilliga år senare, någon gång under åren 61—64 v.t., sedan Paulus blivit frigiven efter att ha vistats som fånge i Rom, skrev han till sin medarbetare Titus, som då befann sig på ön Kreta. Paulus skrev: ”Fördenskull lämnade jag dig på Kreta att du skulle kunna rätta till de ting som var bristfälliga och skulle kunna förordna äldre män i stad efter stad, som jag gav dig order om.” (Tit. 1:5, NW) Därpå framlägger Paulus fordringarna för att någon skall förordnas som en ”äldre man” genom att tillägga: ”Om det finns någon man fri från anklagelse, en enda hustrus man, som har troende barn, vilka inte var beskyllda för utsvävningar och inte heller var oregerliga. Ty en tillsyningsman måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare, han får inte vara självrådig, inte snar till vrede, inte någon drucken grälmakare, inte benägen för våldsamheter, inte lysten efter ohederlig vinning, utan bör vara gästfri, en som älskar det goda, sund till sinnes, rättfärdig, lojal, en som utövar självbehärskning, som håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säger emot.” — Tit. 1:6—9, NW.

6. Hur använde Paulus här uttrycken ”äldre män” och ”tillsyningsmän”, och hur visas detta?

⁶ Genom att börja tala om kraven på dem som skall vara en förordnad ”äldre man” och därpå vidare säga: ”Ty en tillsyningsman måste vara fri från anklagelse” osv. påvisar Paulus att en ”äldre man” också är ”tillsyningsman” (grek.: epiʹskopos). Samtidigt med att Titus förordnade ”äldre män” skulle han alltså förordna tillsyningsmän i församlingen. Således använder Paulus här orden ”äldre män” och ”tillsyningsmän” såsom varandras synonymer, såsom uttryck för samma begrepp, såsom varande likbetydande. En tillsyningsman måste alltså vara en ”äldre man”, och en ”äldre man” måste fullgöra en tillsyningsmans plikter. Paulus framhöll detta i Miletus.

7. Vilka lät Paulus sända efter, när han befann sig i Miletus, och vad uppmanade han dem att göra?

⁷ Vi läser: ”Från Miletus sände han ... bud till Efesus och kallade till sig de äldre männen i församlingen. När de kom till honom, sade han till dem: ’... Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän [grek.: epiʹskopoi], till att som herdar vårda er om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son.’” — Apg. 20:17—28, NW.

8. Hur hade de som besökte Paulus gjorts till ”äldre män”, vilken tjänst var de förpliktade att utföra, och inför vem var de i första hand ansvariga?

⁸ Enligt de här orden hade dessa ”äldre män” inte insatts i ämbetet genom val eller röstning på demokratiskt sätt utan genom förordnande förmedelst Guds heliga ande, som verkade genom den synliga styrande kretsen över alla församlingarna. Genom att de således förordnades att vara ”äldre män” (presbyterer, äldste) förordnades de samtidigt att vara ”tillsyningsmän”, och ansvaret som tillsyningsman förpliktade dem att fungera som herdar över hjorden, Guds församling. De var inte i första hand ansvariga inför den styrande kretsen utan inför den store tillsyningsmannen, Jehova Gud. (1 Petr. 2:25; Jes. 53:6) Paulus’ ord till de ”äldre männen” i Efesus stämmer överens med dem som aposteln Petrus yttrade, när han uppmanade de ”äldre männen ibland er” att vara ”herdar för Guds hjord”. — 1 Petr. 5:1, 2, NW.

Tillsyningsmän och biträdande tjänare

9. a) Hur visas det, i samband med att man fyllde den plats som den trolöse Judas hade lämnat, att apostlarna var ”tillsyningsmän”? b) Hur många ”tillsyningsmän” hade församlingen i Jerusalem från sin början vid pingsten år 33?

⁹ Aposteln Petrus och de andra elva apostlarna var inte bara ”äldre män” utan också ”tillsyningsmän”. Detta kommer klart och tydligt till uttryck vid det tillfälle då Petrus rekommenderade åt församlingen i Jerusalem att fylla den plats som den otrogne aposteln Judas hade övergett. När Petrus uppmanade till detta, citerade han Psalm 109:8, i det han sade: ”Det står skrivet i Psalmernas bok: ... ’Hans ämbete att öva tillsyn tage en annan.’” (Apg. 1:20, NW) Det hebreiska ord som svarar mot ”ämbete att öva tillsyn” återges i den grekiska Septuagintaöversättningen med ordet episkopeʹ, som syftar på det ämbete som innehas av en tillsyningsman (grek.: epiʹskopos). En apostels ämbete var alltså förnuftsenligt en tillsyningsmans ämbete, och apostlarna var tillsyningsmän förordnade av Jesus Kristus. På pingstdagen år 33 hade därför församlingen i Jerusalem, som bestod av omkring ett hundra tjugo medlemmar, från början tolv tillsyningsmän. (Apg. 1:15—2:43) Därefter, när ”äldre män” förordnades att hjälpa till med att ta vård om den växande församlingen, fanns det mer än tolv tillsyningsmän som tjänade i den.

10. a) Hur sköttes tillsynen över församlingen i Efesus vid den tid då Paulus sände bud från Miletus till Efesus? b) Hur betjänades församlingen i Filippi, enligt vad som visas av Filipperna 1:1?

¹⁰ Omkring tjugotre år efter denna pingsthögtid, då Paulus var på resa till Jerusalem och gjorde ett uppehåll i Miletus, fanns det i församlingen i det intilliggande Efesus ett antal tillsyningsmän, ty alla de ”äldre männen” (NW) som han kallade till sig var tillsyningsmän. (Apg. 20:17—28) Fyra eller fem år senare fanns det i församlingen i Filippi i Macedonien ett antal tillsyningsmän såväl som ett antal biträdande tjänare, vilka hjälpte eller bistod tillsyningsmännen. Detta var anledningen till att Paulus, när han skrev från Rom, inledde sitt brev till församlingen i denna stad med orden: ”Paulus och Timoteus, Kristi Jesu slavar, till alla de heliga i förening med Kristus Jesus som är i Filippi, tillika med tillsyningsmän [epiʹskopoi] och biträdande tjänare [grek.: diaʹkonoi].” — Fil. 1:1, NW.

11. Visa med förhållandena i församlingen i Filippi som grundval hur ledningen utövades i alla andra församlingar med tillräckligt antal kompetenta bröder, i motsats till det senare systemet med ”biskopar”.

¹¹ Av dessa ord är det omöjligt att ta miste på att det i församlingen i Filippi fanns mer än en tillsyningsman såväl som mer än en biträdande tjänare (diaʹkonos). Detsamma gällde utan tvivel om alla andra kristna församlingar i första århundradet som hade ett tillräckligt antal kompetenta män till att förse församlingen med tillsyningsmän och biträdande tjänare alltefter dess behov. Det var senare, efter de tolv apostlarnas död, som det blev så att man hade en enda tillsyningsman över en församling eller över ett antal församlingar inom ett visst område.a

”Krets av äldre män” (”presbyteʹrion”)

12. Vad skulle, enligt 1 Timoteus 4:14, skaran av ”äldre män” i församlingen utgöra, och hur kunde de jämföras med varandra i fråga om ställning?

¹² Gruppen av tillsyningsmän i församlingen utgjorde av allt att döma en ”krets av äldre män” (NW) eller ett ”presbyterium” (Eng. aukt. övers.; Amer. stand. övers.), var de ”äldste såsom en kår” (New English Bible), en sådan ”krets” (NW) som aposteln Paulus nämner i 1 Timoteus 4:14. (Jämför Lukas 22:66; Apostlagärningarna 22:5 med avseende på ”den samlade skaran av äldre män”.) Medlemmarna av en sådan ”krets [eller: samlad skara] av äldre män” var alla jämlika, de hade samma officiella ställning, och ingen av dem var den mest betydande, mest framträdande och mäktigaste medlemmen i församlingen. Varje medlem tog med glädje på sig sin del av ansvaret att öva tillsyn och att som en herde vårda sig om hela församlingen.

13. Vad skulle, enligt 1 Timoteus 3:1, en man som traktade efter ett ämbete sträva efter att vara och göra?

¹³ Vad menade följaktligen aposteln Paulus med det som han skrev i 1 Timoteus 3:1? Han sade där till Timoteus: ”Om någon man traktar efter ett ämbete som tillsyningsman [grek.: episkopeʹ], åstundar han ett förträffligt arbete.” (NW) Han menade inte att en kristen man med en sådan åstundan traktar efter att bli den mest betydande, mest ansvarige, mest framträdande och mäktigaste personen i församlingen såsom dess ende tillsyningsman, något likt en ”biskop” i kristenheten, som råder över ett område (ett stift eller biskopsdöme) bestående av ett antal församlingar. (1 Tim. 3:1, 1878; Eng. aukt. övers.; Amer. stand. övers.; Rev. stand. övers.; Douayövers.; New American Bible) Nej, utan vad den här mannen åstundar är bara att med andra tillsyningsmän i församlingen dela plikterna att vaka över församlingens andliga tillstånd, livnära den andligen, leda den i tillbedjan av Jehova. Han strävar efter att fylla kraven för ämbetet som tillsyningsman, vilka aposteln Paulus redogör för i de följande verserna, i 1 Timoteus 3:2—7, krav som svarar mot dem som anförs i Titus 1:6—9. Dessa krav bevisar att han ”åstundar ... ett förträffligt arbete” (NW).

14. a) Vad behövdes för att vidmakthålla ordningen vid de möten som hölls av ”kretsen av äldre män”, och hur fylldes detta behov? b) Hur länge fortsatte en person att vara medlem av denna ”krets av äldre män”? Varför var det så?

¹⁴ I ett sådant presbyterium eller i en sådan ”krets av äldre män” i en församling måste det naturligtvis finnas en ordförande, som svarar för ordningen vid de möten som hålls av denna ”krets av äldre män”. Det framgår inte av Skriften hur en medlem förordnades till ordförande. Det var säkert inte något permanent ordförandeskap, utan förmodligen var det temporärt, gällde en viss tidsperiod, och roterade bland alla de jämbördiga medlemmarna av denna ”krets av äldre män”. När en äldste hade nått slutet på sitt ordförandeskap och överlät det åt den som var näst i tur, upphörde han inte att vara en ”äldre man” eller en ”tillsyningsman”. Han förblev medlem av ”kretsen av äldre män”. Eftersom de olika medlemmarna inte insattes i ämbetet genom reguljära val av demokratiskt slag från församlingens sida, fortsatte det teokratiska förordnande, som han fått av den styrande kretsen, att gälla till obestämd tid, förutsatt att han bevisade sig trogen i ämbetet.

15. a) Varför fanns det inga biträdande tillsyningsmän eller biträdande äldste i församlingarna? b) Vad är grundbetydelsen av det grekiska ordet diaʹkonos, och hur vidsträckt är tillämpningen av detta ord?

¹⁵ Det fanns ingen biträdande tillsyningsman eller biträdande äldste. Antingen var en förordnad man tillsyningsman, eller också var han det inte. De som hjälpte eller bistod tillsyningsmännen genom att ta sig an församlingsangelägenheter som inte var av något speciellt andligt slag förordnades till ”biträdande tjänare” (grek.: diaʹkonoi). Kraven på dessa ”biträdande tjänare” redogör aposteln Paulus för i 1 Timoteus 3:8—10, 12, 13. Benämningen ”diakon” är bara den försvenskade eller transkriberade formen av det grekiska ordet diaʹkonos, vilket allmänt används om en ”tjänare” som passar upp. Ordet ”tjänare” (diaʹkonos) kan alltså ha en mycket vidsträckt allmän betydelse. När aposteln Paulus talar om att vara ”tjänare åt ett nytt förbund”, att vara ”Guds tjänare” eller ”Kristi tjänare”, menar han följaktligen inte att han och hans medarbetare var ”biträdande tjänare” i en församling, vilka hjälpte eller bistod de ”äldre männen” eller ”tillsyningsmännen”. (2 Kor. 3:6; 6:4; 11:23) Men sådana medhjälpare kunde vara ”tjänare” i den större ansvarsfulla bemärkelsen att tjäna Gud och Kristus och Guds ord. — Apg. 6:4.

16. Vilken offentlig verksamhet hade de kristna under första århundradet att utföra, och i vilken utsträckning fullgjorde de den tillsammans med sina äldste, tillsyningsmän och biträdande tjänare?

¹⁶ Omständigheterna tillåter inte att vi nu ägnar oss åt en utförligare begrundan av den teokratiska organisationen i den kristna församlingen på den apostoliska tiden under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Den kristna församlingen på den tiden hade bland annat en omfattande offentlig verksamhet att utföra. Vad bestod den i? Att verkställa Jesu ord: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”; och även: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 24:14; 28:19, 20; NW) Detta gjorde de, hjälpta och vägledda av sina ”äldre män” (presbyterer, äldste), tillsyningsmän, och biträdande tjänare. Till och med innan Jerusalem förstördes år 70 hade ”dessa goda nyheter om riket” blivit predikade inom såväl som utanför romarväldet, och aposteln Paulus kunde skriva följande från Rom, där han hölls fången: ”De goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” (Kol. 1:2, 23, NW) Den teokratiska organisationen på den tiden gillade denna prestation. Den är ett efterföljansvärt exempel för oss i denna tid.

Den teokratiska organisationen på 1900-talet

17. Vad kallades, enligt Zion’s Watch Tower för 1884, Guds heligas himmelska rike, men på vilken grundval leddes den synliga, jordiska organisationen av dessa heliga?

¹⁷ Herren Jesu Kristi befallningar, som återgavs i den föregående paragrafen, är tillämpliga ännu i dag, i synnerhet sedan Jehova Gud upprättade sin Messias’, Jesu, rike, då hedningarnas tider löpte ut år 1914. Vi är därför intresserade av att få klarhet i hur organisationen av de åt Gud överlämnade, döpta kristna, som nu fullgör dessa befallningar, stämmer överens med det apostoliska mönstret från första århundradet. I augustinumret 1884 av Zion’s Watch Tower, på sidan 7, hette det: ”De heligas rike är å andra sidan en teokrati som skall styra världen (under dess ofullkomlighets- och återställelseperiod) oberoende av deras samtycke eller gillande.” Vad organisationen av de heliga på jorden beträffar, fungerade emellertid denna synliga, jordiska organisation till stor del så att församlingarna av dessa överlämnade, döpta efterföljare till Jesus Kristus var självständiga, oberoende. Deras lokala församlingar hade sina äldste och diakoner, som valdes minst en gång om året genom ”allmän” eller demokratisk röstning bland de överlämnade och döpta. Detta tillvägagångssätt grundade sig på den uppfattning man då hade om det som sägs i Apostlagärningarna 14:23.b

18. Om utväljandet av vilka förtroendemän i församlingarna handlade artikeln ”Skickligt och ordentligt” från år 1895, och med vilka jämställde denna artikel sådana förtroendemän?

¹⁸ I numret för 15 november 1895 av Zion’s Watch Tower publicerades till exempel den ledande artikeln med rubriken ”Skickligt och ordentligt”, och detta hänsyftade på 1 Korintierna 14:40 (1883). I artikeln talades det om förtroendemännen i församlingarna av överlämnade, döpta kristna under sådana underrubriker som: ”Ordningen i fornkyrkan”, ”Ordning nödvändig i vår tid”, ”Apostlarnas råd anbefalls”, ”Det tillfälle då man väljer äldste”, ”De äldstes kvalifikationer”, och i styckena närmast under denna rubrik återgavs 1 Timoteus 3:1—7 enligt The Emphatic Diaglott New Testament. Vi citerar: ”Om en man åstundar en tillsyningsmans ämbete [tjänst], åstundar han ett gott arbete. [Vilken som helst tjänst som vi kan ägna åt Kristi kropp är en välsignad tjänst.] En tillsyningsman måste alltså vara oförvitlig” osv. Det står alltså klart att i den här artikeln satte man så att säga likhetstecken mellan ”äldste” och ”tillsyningsmän”. — Se också Zion’s Watch Tower för 15 januari 1896, sidan 24, med dess ”SVAR: — Artikeln ’Skickligt och ordentligt’.”

19. a) Hur kom denna metod att välja äldste och diakoner att upphöra den 5 oktober 1932? b) Vilket verk hade församlingen utfört fram till den tiden, och vilket namn hade man också omfattat?

¹⁹ Detta förfarande att insätta äldste (tillsyningsmän) och diakoner i ämbetet genom val i församlingarna fortsatte fram till 5 oktober 1932, då församlingen i staden New York genom resolution begärde att den styrande kretsen skulle förordna en ”tjänstedirektör” åt den; och denne förtroendeman skulle ha en kommitté av medhjälpare som skulle utses genom röstning med enkelt flertal bland församlingens medlemmar. Detta exempel följdes av församlingarna runt hela jorden. (Se Vakttornet för 1 december 1932, sidan 366, under ”Resolution”.) Fram till denna tid hade församlingen emellertid ägnat sig åt en verkningsfull kampanj för att kungöra Jehovas namn och förkunna om hans upprättade himmelrike. Större delen av ”skördearbetet”, insamlandet av kvarlevan av de vetelika arvingarna till Riket, var också fullbordat. Och dessutom hade församlingarna av dessa arvingar till Guds rike den 26 juli 1931 börjat omfatta namnet ”Jehovas vittnen”. (Jes. 43:10—12) — Se Matteus 13:24—30, 37—43.

20. a) Hur kom denna förändrade anordning att upphöra år 1938? b) Vilket förhållande råder mellan avdelningen för tjänst på fältet och den styrande kretsen?

²⁰ Denna förändrade anordning för Jehovas vittnens församlingar fortsatte man att följa från oktober 1932 till in på året 1938. Under detta senare år publicerades i Vakttornet, i numren för 1 och 15 augusti (1 och 15 juni på engelska), artikeln ”Organisation”, som bestod av två delar och som redogjorde för den teokratiska organisation som skulle gälla för församlingarna. Sedan dess har alla församlingens förtroendemän blivit förordnade av den styrande kretsen vid huvudexpeditionen. Den styrande kretsen utgör inte Sällskapet Vakttornets avdelning för tjänst på fältet, eftersom den styrande kretsen har mer omfattande intressen än uteslutande förkunnandet om Riket genom förkunnare ute på fältet. Men den styrande kretsen använder avdelningen för tjänst på fältet och andra verkställande redskap för att leda verksamheten på det världsvida fältet.

21. a) Vem fungerar i vår tid som ordförande i församlingen, och vilka plikter har han? b) När ordförandeskapet övergår till en annan medlem av detta presbyterium, vad händer då med den som förut innehaft det?

²¹ I Jehovas vittnens församlingar nu för tiden finns det vanligen en församlingstjänare. Han fungerar som församlingens ordförande och leder i synnerhet det arbete med att predika och undervisa på fältet som församlingens medlemmar utför. Enligt bibelns framställning av saken är han både en ”äldre man” eller ”äldste” och såsom sådan en tillsyningsman. När det ordförandeskap, som han har innehaft, efter en tid roterar till en annan medlem av presbyteriet eller ”kretsen av äldre män”, förblir han alltjämt medlem av detta presbyterium, denna krets av äldste, och han får sig lämpliga uppgifter tilldelade.

22. Vilka plikter och vilken ställning har biträdande (eller vice) församlingstjänaren respektive bibelstudietjänaren, och vilka har utgjort församlingens med dömande befogenheter utrustade kommitté?

²² Det finns också en biträdande (eller vice) församlingstjänare, som är skickad att tjäna som ordförande närhelst församlingstjänaren inte kan göra det. I överensstämmelse med Skriftens fordringar är han inte biträdande (eller vice) tillsyningsman, utan han är en tillsyningsman och ”äldre man”. Eftersom det pågår ett oerhört omfattande undervisningsarbete genom de privata bibelstudier som leds i intresserade människors hem, finns det också i församlingarna en förordnad bibelstudietjänare. När nu bibeln kräver av tillsyningsmän att de skall vara kvalificerade ”att undervisa” och att de skall hålla fast ”vid det trovärdiga ordet vad ... [deras] undervisningskonst beträffar”, måste också denne bibelstudietjänare vara en tillsyningsman och en ”äldre man”. (1 Tim. 3:1, 2; Tit. 1:5—9; NW) Dessa tre tjänare har använts såsom en med dömande befogenheter utrustad kommitté för att behandla saker av allvarlig andlig beskaffenhet.

23. Vilka andra i församlingen har rang såsom ”äldre män” och ”tillsyningsmän”? Varför det?

²³ Så har vi Vakttornsstudietjänaren och skoltjänaren, som leder skolan i teokratisk ämbetsutövning. På grund av arten av deras tilldelade plikter i förbindelse med undervisnings- och predikoverket måste de också vara ”äldre män” och tillsyningsmän, kvalificerade ”att undervisa”.

24. Vilka andra tjänster finns det i församlingen i var tid, och vilken skriftenlig rang har de som utför sådana tjänster?

²⁴ På grund av den mycket omfattande produktionen av böcker och andra skrifter till hjälp vid bibelstudium och den stora efterfrågan, som dessa tryckta publikationer röner, finns det en tjänst för att ha hand om tidskrifter och distrikt och en annan för att ha hand om boklagret. Församlingarnas räkenskaper måste också föras beträffande mottagna bidrag och utgifter. Men eftersom sådana ting inte har med församlingens rent andliga angelägenheter att göra, kan det arbete som utförs av tidskrifts- och distriktstjänaren, boklagertjänaren och räkenskapsjänaren jämföras med det arbete som på apostlatiden tilldelades de förordnade ”biträdande tjänarna” (diaʹkonoi).

25. Vilka fungerar såsom ”resande tillsyningsmän”, och vilken skriftenlig rang har de?

²⁵ Det finns också nu de som kallas ”resande tillsyningsmän”, som färdas från församling till församling inom kretsar och områden. Dessa förordnas till ”kretstjänare” och ”områdestjänare”. De måste också räknas som ”äldre män” eller ”äldste” till följd av de krav som deras tilldelade plikter ställer på dem.

26. a) Vilkas tjänsteuppdrag fullgörs alltså under dessa särskilda benämningar, men finns det på grund därav en betitlad prästklass? b) Vilket verk fullgörs således, och i vilket avseende välsignar Jehova sina vittnens bemödanden?

²⁶ I våra dagar fullgörs alltså, under dessa särskilda benämningar, de tjänsteuppdrag som ges åt ”äldre män” (eller äldste), tillsyningsmän, och biträdande tjänare. Dessa förtroendemän är inte en betitlad prästklass. Men tack vare deras tillsyn, herdeomvårdnad, ledarskap och hjälp tillber nu församlingens alla medlemmar Jehova Gud i frid och endräkt, och världen runt utför de arbetet med att göra lärjungar och predika de goda nyheterna om Guds rike som bereder frälsning, innan slutet kommer över demokratierna och den politiska kommunismen och allt det övriga av denna tingens ordning. Jehova välsignar och gynnar storligen sina kristna vittnens bemödanden att vara teokratiska i organisation och gudsdyrkan och verksamhet. Honom, den mäktige teokraten, vare ära och lovprisning till evig tid genom Jesus Kristus, vår Herre. — 1 Petr. 5:10, 11.

[Fotnoter]