Hur vi tillgodogör oss gagnet av underdånighet under myndigheter

”Vill du då slippa att hysa fruktan för myndigheten? Håll i med att göra vad gott är, och du skall bliva prisad av den.” — Rom. 13:3, NW.

1, 2. a) Från vilken källa behöver kristna vittnen inte få pris för att de skall göra det rätta, och vid vilka tillfällen har det dock hänt att de fått lovprisning från det hållet, och varför? b) Nämn ett sådant fall år 1958 i Förenta staterna.

NÄR de ”överordnade myndigheterna” i denna världen prisar dem som gör det goda, är detta en uppmuntran till att göra det rätta. De som lyder Guds ord behöver inte pris från den källan för att bli uppfordrade till goda gärningar. Jehovas kristna vittnen söker inte direkt lovprisning från världsliga myndigheter för att känna sig ärade därav eller helt enkelt för att behaga människor som intar höga poster eller ställningar på jorden. Men statens styresmän eller myndigheter kan frivilligt lovprisa medlemmar av Jehovas vittnens församlingar, i synnerhet om de som ett helt eller vid en sammankomst visar ett rätt uppförande, god moral, anständighet och god ordning. I våra dagar visar världsliga människor en sådan brist på dessa egenskaper, att Guds folk framträder ännu mer till sin fördel i motsats därtill och blir lovprisade.

² Ett exempel på detta inträffade den 1 augusti 1958, när den amerikanske senatorn för Oregon, Richard L. Neuberger, i Förenta staternas senat läste upp den utomordentliga artikel som den dagen stod publicerad i New York Times och som berömde Jehovas vittnen, som då var samlade till ett internationellt konvent på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York. Senatorn lät den sedan inflyta i kongressens protokoll, där den står att läsa på sidorna A6907, A6908, för 85:e kongressens andra session.

 3. Vid vilka andra tillfällen har det givits sådan officiell lovprisning? Och vad hände beträffande Gilead år 1953?

³ Hotellorganisationer och medborgerliga kommittéer talar väl om Jehovas vittnen för deras kristliga uppträdande vid sammankomster i stor skala. Olika ämbetsverk skickar till och med inspektörer för att studera sådant som Jehovas vittnens teknik när det gäller att utspisa stora människoskaror. I maj 1953, tio år efter det att Vakttornets Bibelskola Gilead grundats av Jehovas vittnen, blev skolan officiellt erkänd av Förenta staternas undervisningsdepartement i Washington, D. C.,a eftersom den skänkte en utbildning som är jämförlig med de världsliga högre läroverkens och andra undervisningsanstalters. Denna regeringsåtgärd, som innebar en erkännandets lovprisning, bidrog till att elever som skulle till Gilead från främmande länder fick tillträde till Amerika, trots att det för dessa länder har fastställts en invandringskvot, och fick stanna i Amerika länge nog för att fullborda sin studiekurs.

 4. Varför säger Romarna 13:4 att de kristna bör hålla i med att göra det goda som medför pris?

⁴ Vittnena söker pris från sin Gud, Jehova, och inte från människor. Varför skulle de då fortsätta att göra det goda som medför pris till och med från den politiska ”myndigheten”? Romarna 13:4 (NW) svarar: ”Ty den [myndigheten, exousía] är för dig Guds tjänare [diákonos] till ditt bästa. Men om du gör vad ont är, hys då fruktan; ty det är icke utan ändamål som den [myndigheten, exousía] bär svärdet; ty den är [inte Gud, men den är] Guds tjänare, en hämnare till att giva uttryck åt vrede gentemot den som utövar det onda.”

 5. Hur tjänade den persiska regeringen, i det att den var en ”myndighet”, såsom ”Guds tjänare” i förhållande till den judiska kvarlevan och dess tempel?

⁵ Före den kristna eran var konung Cyrus i Persien en Jehovas tjänare till de judars bästa, som var fångar i Babylon. Som Guds tjänare lät Cyrus den trogna kvarlevan av judarna återvända till Jerusalem för att bygga upp templet och återställa Jehovas tillbedjan där. I sitt befrielsedekret sade Cyrus om Jehova Gud: ”Han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda.” (2 Krön. 36:22, 23; Esr. 1:1—4) I detta avseende var Cyrus ”Guds tjänare”, men Cyrus var naturligtvis inte nu omvänd till judendomen. Tolv år senare måste de återvända judarna framtvinga en undersökning av de officiella regeringsprotokollen för att befria sig från det motstånd mot deras tempelbygge som de rönte från fienderna runt omkring. Undersökningen fick ett gynnsamt resultat, den persiska regeringen beordrade dem som lade hinder i vägen att sluta med detta, och så kunde Guds folk fullborda hans tempel på fyra års tid. — Esr. 5:17—6:15.

 6. Hur understödde den persiska ”myndigheten” senare verksamheten i templet, och hur hindrade den även fienden från att förgöra Guds folk?

⁶ Senare sände Persiens konung bibelavskrivaren Esra till Jerusalem med ett sammanskott till Jehovas hus från konungen och hans rådgivare och furstar. Han sände också ett brev med instruktioner, som befriade prästerna och andra direkta tjänare vid templet från skattskyldighet. (Esr. 7:11, 24; 8:25—30) Också i drottning Esters dagar var den persiske konungen, hennes man, Guds tjänare till att avrätta Haman, som var judarnas fiende. Han medgav också att judarna fick kämpa för sitt liv under drottning Ester och hennes kusin Mordokai såsom den nye persiske förste ministern och dräpa dem som försökte använda Hamans ondskefulla lag för att förgöra Guds folk. — Est. 7:5—9:17.

7, 8. a) Verkar den världsliga myndigheten såsom ”Guds tjänare” för de kristna endast då den uppfyller bibliska profetior eller figurerar som en profetisk förebild? b) Hur visar den senare utvecklingen under Paulus’ förkunnarverksamhet om ”myndigheten” är en tjänare till godo eller till ondo?

⁷ Men en världslig ”myndighet” verkar som Guds tjänare för de kristna till deras bästa, inte bara när ”myndigheten” uppfyller bibliska profetior eller figurerar som en profetisk förebild utan också i de dagliga, vanliga tingen i livet. De kristna såväl som andra undersåtar eller medborgare drar fördel av att den världsliga ”myndigheten” fungerar på rätt sätt. Vem var det som befriade aposteln Paulus undan den judiska folkhopen i templet i Jerusalem? Det var den världsliga myndighetens romerska garnison. Vem var det som i hemlighet fortskaffade Paulus från Jerusalem ned till Caesarea för att hindra en judisk sammansvärjning att döda honom? Till vem var det Paulus vädjade — till den judiske översteprästen eller till en hednisk myndighet? Vem var det som sände Paulus kostnadsfritt från Caesarea till Rom, så att han skulle kunna avge vittnesbörd i Rom? Vem var det som sörjde för att Paulus inte blev dödad tillsammans med andra fångar på skeppet, innan man led skeppsbrott? Vem var det som tillät Paulus att bo i en bostad som han själv hade hyrt och där han fick vistas som fånge i Rom, medan han avvaktade rannsakningen inför kejsar Nero? Det var hela tiden den romerska ”myndighetens” tjänstemän. — Apg. 21:31—28:31.

⁸ Och enligt traditionen var det samma romerska myndighet som frikände Paulus från de falska judiska anklagelserna och gjorde det möjligt för honom att lyckas ”i försvaret av de goda nyheterna och strävandena att lagligen stadfästa dem”. (Fil. 1:7, NW) Vems tjänare var i alla dessa fall, frågar vi, den romerska myndigheten — Guds tjänare eller djävulens? Var ”myndigheten” en tjänare till godo eller till ondo, när det gällde den kristna saken?

9, 10. a) I vilket avseende bör vi inte mena att ”myndigheten” blir ”Guds tjänare”? b) Hur kan de kristna utnyttja ”myndigheten”, eftersom den ”för dig” är en ”tjänare till ditt bästa”?

⁹ Detta betyder naturligtvis inte att ”myndigheten” blir omvänd till kristendomen och blir en överlämnad, döpt, predikande Guds tjänare. Nej, lika litet som konung Cyrus blev jude, en av Jehovas överlämnade folk under den mosaiska lagen. Men ”myndigheten” kan tjäna till vårt bästa, som avsikten var; och vi har rätt att begagna oss av den till vårt bästa, om vi förblir laglydiga människor.

¹⁰ Vädjar vi inte till landets myndigheter om att de skall göra oss något gott i de fall då fiender våldfört sig på våra rättigheter? I många sådana fall har de varit tjänare till vårt bästa, inte sant? Varför skulle vi alls vädja till dem, om de inte vore förordnade att tjäna till vårt bästa eller om inget gott kunde komma från dem? Till och med till gagn för predikandet av Guds rike, som vissa myndighetspersoner i många fall har motstått, har Jehovas vittnen vädjat till ”myndigheten” för att en situation som verkat ogynnsamt för oss måtte bli rätt behandlad. Varför skulle vi göra detta, om ”myndigheten” inte i själva verket och väsentligen vore förordnad att tjäna till gagn och välsignelse för hela folket, för alla som är underställda de ”överordnade myndigheterna” eller ”överheten”?

Förföljelse från diktatorers sida

11. Vad skall vi säga om ”myndigheten”, när en enskild ämbetsinnehavare förvänder saker och ting och tillfogar oss ont?

¹¹ I stället för att verka som en tjänare till vårt bästa har ”myndigheten” ibland vänt sig till att tillfoga oss ont, bara därför att vi är Jehovas vittnen. Den har förföljt oss och förbjudit oss att predika och försökt utrota oss ur tillvaron. Vad skall vi säga om detta? Jo, ett sådant ogudligt handlingssätt är den ämbetsinnehavares särskilda ansvar, som i det fallet utövat myndigheten. Gud kommer att hålla honom personligen ansvarig för hans missbruk av myndigheten, för att han förvänt den tillbörliga och bestämda funktion som åtföljt denna myndighet.

12. Hur påpekade Jehovas vittnen detta år 1934, år 1956 och år 1957 vid sammankomster och möten som de höll?

¹² Detta påpekades i den resolution, som Jehovas vittnen antog vid sina 199 områdessammankomster runt hela världen åren 1956 och 1957 och som de riktade till den dåvarande ryske regeringschefen Nikolaj A. Bulganin.b Det påpekades också i den resolution som antogs av 33.091 av Jehovas vittnen, som var församlade i Baltimore i Maryland den 24 augusti 1957, och riktade sig till Dominikanska republikens dåvarande diktator, generalissimus Rafael L. Trujillo.c De sinsemellan likalydande telegram, som Jehovas vittnen, som var församlade runt världen, sände till Tysklands nazistdiktator, Adolf Hitler, söndagen den 7 oktober 1934, sade bland annat: ”Upphör med all vidare förföljelse mot Jehovas vittnen, i annat fall kommer Gud att förgöra Eder och Edert nationalsocialistiska parti.”d Som dessa mäns historia utvisar, stiger mänskliga diktatorer till makt, missbrukar sin myndighet under en tid och faller, men ”myndigheten” förblir, ehuru i andra människors händer.

13. Hur har Jehovas vittnen visat att de inte fruktar mänskliga styresmän och härskare, och hur har de likväl visat respekt?

¹³ Alltifrån Nimrods tid, hans som var Babylons härskare i Noas dagar, har Jehovas vittnen inte fruktat människan, personen, även om det varit en diktator. De har fruktat Gud. Men de har respekterat ”myndigheten”, det opersonliga ting som ger härskaren makt att handla. Myndigheten tillfogar ogärningsmän en hård behandling.

14. Vilket skäl anför Romarna 13:4 till att man bör visa fruktan, och vad menas med ”svärdet”, som omtalas här?

¹⁴ Romarna 13:4 (NW) säger så till de kristna: ”Men om du gör vad ont är, hys då fruktan; ty det är icke utan ändamål som den bär svärdet.” Inte bara en dolk, som den romerske kejsaren och hans närmaste ämbetsmän brukade bära som ett tecken på deras ”rätt över liv och död” (jus vitae et necis), utan ”svärdet”, som symboliserar makten att avrätta.

15. Hur använde representanter för det herodianska kungahuset ”svärdet”, och vad bevisar detta beträffande hur vi bör handla gentemot ”myndigheter”?

¹⁵ Då konung Herodes Antipas lät halshugga Johannes döparen, använde han inte det symboliska ”svärdet” för något gott ändamål, inte som ”Guds tjänare”. Han kunde använda det, och han gjorde det, ty det var inte utan ett rättmätigt syfte som han bar det symboliska svärdet. Syftet var att ogärningsmän skulle utrotas. Men i detta fall gjorde Herodes Antipas raka motsatsen. (Matt. 14:1—12) Och likaså då konung Herodes Agrippa I lät avrätta Jakob, Johannes’ broder, med svärd, missbrukade han svärdet, som hans myndighet hade satt i hans händer. (Apg. 12:1, 2) Detta bevisar emellertid att det inte är tryggt att utmana myndigheten genom att drista sig till att göra det som är orätt, ty då utmanar vi ”svärdet”.

16. Vad har vi orsak att frukta att vi skall få känna på från ”myndigheten”, om vi gör det onda, och i vilken egenskap tjänar alltså myndigheten?

¹⁶ Om vi handlar okristligt och gör det som är ont, då har vi orsak att frukta straff från den som är beklädd med världslig myndighet. ”Ty den [myndigheten] är Guds tjänare.” På vilket sätt i detta fall? Som en ”hämnare till att giva uttryck åt vrede gentemot den som utövar det onda”, säger den inspirerade Paulus. Att myndigheten är en hämnare är en egenskap hos den som ingjuter fruktan och som borde ha avhållit oss från att göra orätt. Gud straffar inte på det sättet direkt den kristne som gör det onda och låter inte heller sakerna vila till en domsdag i det avlägsna fjärran, innan han låter straff för onda gärningar drabba en överträdare. Gud behöver inte handla direkt eller vänta till sin kommande domsdag. Han har redan sin ”tjänare” till hands för att tilldela det rättmätiga straffet.

17. Varför hänvände sig änkan i Jesu liknelse ihärdigt till den orättfärdige domaren, och vad visar detta beträffande instruktioner till myndighetspersoner angående hur de bör förhålla sig i sitt ämbete?

¹⁷ I Jesu liknelse om den orättfärdige domaren, som vi läser om i Lukas 18:1—6, hänvände sig en änka ihärdigt till domaren för att han skulle hämnas på hennes motpart. Om domaren med sin myndighet inte rättmätigt kunde förväntas vara en hämnare, varför skulle då änkan gång på gång ha vänt sig till honom? Och detta i synnerhet som domaren var orättfärdig och inte fruktade Gud eller visade hänsyn för människor. Alldeles som det förhåller sig inom Guds egen organisation, så är det utanför den, i Satans organisation: de som är beklädda med myndighet har sina instruktioner beträffande hur de rättmätigt skall förhålla sig i sitt ämbete, och det är sannerligen inte instruktioner att göra det onda eller handla orättvist. Hur skulle vi, om det vore så, kunna vänta hjälp från någon myndighetsperson på jorden? Hur skulle vi kunna göra detta, om dessa myndighetspersoner inte var bemyndigade att göra det som är rätt och gott, att handla rättvist? En del av det rätta handlingssätt, som de är bemyndigade att följa, är i överensstämmelse med Guds lag och kan godkännas av ett kristet samvete.

18. Av vilken orsak kunde Daniel och Mordokai, drottning Esters kusin, ta del i den babyloniska och i den persiska regeringsutövningen?

¹⁸ Hur kunde profeten Daniel ha tagit del i den babyloniska eller i den persiska regeringsutövningen, om dessa regeringar inte haft någon som helst myndighet att göra det goda? Den persiska regeringen tillät Daniel och även Mordokai att göra gott, fastän detta blev till direkt nytta för Jehovas folk; och den till och med berömde Daniel och Mordokai för att de handlade så. Den gillade att de handlade så, eftersom de var dessa regeringars fångna slavar. De som förföljde Daniel och drottning Ester och Mordokai och deras judiska bröder fick röna en välförtjänt hämnd.

19. Hur brukade Gud hedniska härskare såsom sin hämnare gentemot det gudlösa tiostammarsriket Israel?

¹⁹ Under århundradena före Kristus bemyndigade Gud hedniska härskare eller ”överordnade myndigheter” att verka som hans hämnare för att låta Guds vrede komma till uttryck över hans utvalda folk, därför att det som nation betraktat svek honom. Enligt Jesaja 9:8—17 använde Gud konung Resin av Syrien jämte filistéerna för att verka som hans hämnare mot Efraim och inbyggarna i Samaria, det nordliga Israels rikes huvudstad. Enligt Jesaja 10:5, 6, 15 använde Jehova också Assyriens konung som det ris eller den stav, varmed han straffade denna gudlösa nation.

20. Hur brukade Gud hedniska härskare såsom sin hämnare gentemot Juda rike, Egypten och Babylon?

²⁰ Enligt Jeremias ord ( 25:8—11; 27:4—8) gjorde Jehova Babylons konung till sin tjänare, genom vilken han lät gudomlig hämnd komma över Juda nation och andra nationer som hade att göra med Juda. Babylons konung var såsom Guds svärd. (Hes. 21:8—23) Jehova gjorde Babylons konung lik en skogshuggare till att hugga ned och underkuva Egypten, som hade växt likt ett yppigt träd. (Hes. 31:2—14) Konung Cyrus av Persien gjordes till Jehovas smorde för att förödmjuka Babylon och störta det såsom världsvälde. — Jes. 45:1—4.

21. a) Vem brukade Gud såsom sin hämnare år 70 e. Kr., och gentemot vilka? b) Kan ”myndigheten” verka såsom hämnare endast då den fullgör en roll till uppfyllelse av någon biblisk profetia? Förklara hur det förhåller sig.

²¹ I Kristi apostlars dagar lät Jehova Gud den romerska myndigheten fungera som hans hämnare med svärdet år 70. Det var det året som ”dagar då rättvisa skall utmätas”, hämndens dagar, kom över Israels antikristliga nation. Därför blev dess heliga stad och tillbedjans tempel förstörda av de romerska legionerna under härföraren Titus. (Luk. 21:20—24, NW; Matt. 23:35—24:2) Detta var en domens dag för Israel. Men en världslig ”myndighet” behöver inte vänta till en olydig nations domsdag, innan den verkar som en ”hämnare till att giva uttryck åt vrede”. Hämnarens vrede kan komma till uttryck vid vilken tid som helst emot en individuell överträdare. Det sker då genom ”myndighetens” domstols åtgörande. Sanningen i aposteln Paulus’ ord behöver alltså inte vara begränsad till den tid då Gud låter en profetia gå i fullbordan mot en hel nation.

[Fotnoter]