Sanna kristna kan inte vara fega

DET krävs mod att vara en sann kristen, eftersom man måste vara villig att möta faror, svårigheter, motstånd, ja, till och med döden. Verkliga lärjungar till Jesus Kristus kan inte förvänta att få bättre behandling än deras Herre fick. Jesus sade själv: ”’Tjänaren är icke förmer än sin herre.’ Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder.” — Joh. 15:20.

Jesus blev förföljd, men det fanns inget rättmätigt skäl till det. Han visade verksam omsorg om andras väl. Han var medlidsam, vänlig och kärleksfull. (Matt. 8:2, 3; 11:28—30; Mark. 8:2) Outtröttligt arbetade han, i det han ofta avstod från mat och behövlig vila, för att befria ofullkomliga människor från deras sjukdomar och ge dem andlig tröst och uppmuntran. (Matt. 14:13, 14; Mark. 6:31—34) Fastän han blev illa behandlad, smädade han aldrig någon. Hans liv var fläckfritt, utan synd. — 1 Petr. 2:22, 23.

Likväl blev Jesus Kristus föremål för intensiv fientlighet. Han blev illvilligt anklagad för att vara en drinkare och frossare, för att bryta mot Guds lag och till och med vara demonbesatt. (Luk. 7:34; Joh. 5:18; 8:48) Han fick tåla svåra förolämpningar, och man spottade på honom, slog honom med flata handen och med knytnävarna, gisslade honom och naglade slutligen fast honom på en påle för att dö i offentlig vanära, som om han var en hädare mot Gud. — Matt. 26:65—67; Joh. 18:22; 19:1, 17, 18.

Det krävdes ett oerhört mod av Jesus för att uthärda allt detta. Han kunde ha undvikit att göra sig till föremål för fientlighet genom att helt enkelt leva ett gott liv som timmerman i Nasaret. Men han förkunnade modigt sanningen, avslöjade religiös falskhet och det orätta i ett liv som helt ägnas egennyttan. Detta ådrog honom världens hat, eftersom de som föredrog att leva ett liv i strid med Guds vilja inte ville avslöjas som onda. De blev sårade, då det visades att de inte var de ”rättfärdiga” människor som många av dem påstod sig vara. — Joh. 3:19, 20.

Det krävs att lärjungar till Jesus Kristus gör det han gjorde. De skall inte bara leva ett liv som stämmer överens med Guds vilja, utan de måste också vara verksamma med att hjälpa andra att göra på samma sätt. (Matt. 28:19, 20) Det är särskilt denna verksamhet som gör att de kommer i direkt konflikt med dem som föredrar sina egna onda vägar. Dessa människor reagerar med våld, i det de vill sätta stopp för detta arbete. Ställda inför våldsamt motstånd skulle de som är fega sluta upp, men sanna kristna gör inte det.

Sanna kristnas ande eller dominerande inställning kännetecknas inte av feghet. De kan vara blyga, rädda för orättfärdig behandling eller till och med behöva uppmuntran att visa större frimodighet. Men de låter inte någon fruktan eller blyghet förmå dem att sluta upp att göra Guds vilja, vilket fega personer skulle göra. Den kristne aposteln Paulus påminde sin trogne medarbetare Timoteus om detta, i det han sade: ”Gud har inte gett oss en feghetens ande, utan en ande av kraft och kärlek och sundhet i sinnet.” — 2 Tim. 1:7, NW.

Paulus uppskattade i hög grad att Gud hade gett honom en ande av kraft. I sitt brev till kristna i Filippi framhöll han: ”För allt har jag styrka tack vare honom som förlänar mig kraft.” (Fil. 4:13, NW) Paulus hade fått kraft att möta fiender och faror av alla slag, så att han inte drog sig undan i fruktan. Han fick kraft att uthärda svåra prövningar och förföljelser. — 2 Kor. 11:23—27; 12:9, 10.

Förutom en gudagiven ande av kraft var det en ande av kärlek som drev Paulus att fortsätta i trogen tjänst. Han hade djup kärlek till Jehova Gud och Herren Jesus Kristus. Fylld av uppskattning för vad de hade gjort för hans skull skrev han: ”Jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag, vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla — dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.” (1 Kor. 15:9, 10) Vidare hade Paulus intensiv kärlek till sina medmänniskor, ja, också till de landsmän som ofta var ansvariga för de förföljelser som drabbade honom. Med rent samvete kunde han säga: ”Jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta. Ja, jag skulle önska, att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.” — Rom. 9:2, 3.

Dessutom var det en ande av sundhet i sinnet som hjälpte Paulus att förbli trofast. Han bevarade en balanserad syn, i det han insåg att det som var verkligt viktigt var hans förhållande till Jehova Gud som en överlämnad Jesu Kristi lärjunge. (Fil. 3:8—11) Detta hindrade att han gav efter för påtryckningar att göra förhållandena lättare för sig genom kompromiss.

Det var på grund av att Paulus vidmakthöll den gudagivna anden ”av kraft och kärlek och sundhet i sinnet” som han förblev en godkänd Jesu Kristi lärjunge. Han var säker på sin belöning, och när han stod inför döden, skrev han därför till Timoteus: ”Jag har kämpat den förträffliga kampen, jag har löpt banan ut, jag har hållit tron. Hädanefter är rättfärdighetens krona förvarad åt mig, vilken Herren, den rättfärdige domaren, skall ge mig som en belöning på den dagen, men inte endast åt mig, utan även åt alla dem som har älskat hans manifesterande.” — 2 Tim. 4:7, 8, NW.

Men de fega har inte någon grundval för sådan tillförsikt. I själva verket visar Guds ord tydligt att de inte skall få någon belöning. De är bland dem som skall drabbas av ”den andra döden”, en död från vilken det inte finns någon uppståndelse. — Upp. 21:8.

Det är bara rätt att det är så, eftersom den fege är illojal mot Gud. När han ser andra utstå lidande för rättfärdighetens skull, blir han förskräckt och slutar upp att tjäna Gud för att undgå tänkbar skada från människors sida. Ställd inför ett prov på ostraffligheten ställer han sig på Satans, djävulens, sida genom att visa att motståndarens påstående är sant i hans fall: ”Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.” — Job 2:4.

Den fege förråder fullständig brist på tro på Guds förmåga att avhjälpa all den skada som Satan och hans redskap skulle kunna orsaka. Om han ger vika för hotet om död, visar han brist på tro på Guds löfte om uppståndelse. (Matt. 10:28; Hebr. 11:35) Om ekonomiska påtryckningar gör att han är olydig mot Guds lag, visar han att han inte har tro på Guds försäkran om att han skall sörja för sina tjänare som skara. — Hebr. 13:5, 6.

Om du vill vara bland dem som när de utsätts för sådan påtryckning inte ger efter för denna fega fruktan, bör du vidta åtgärder för att stärka din tro. Studera Guds ord, bed till Gud om ledning, var tillsammans med modiga kristna och var verksam med att hjälpa andra att bli Jesu lärjungar. Sedan kan du, i likhet med Paulus, se fram emot den belöning i form av liv som inte skall ges åt de fega, utan bara åt modiga kristna.