”Kärleken förgår aldrig”

”Kärleken förgår aldrig.” — 1 Kor. 13:8.

 1. Vid vad för något kan man likna kärleken? Vad måste man göra för att öka dess skönhet?

KÄRLEKEN påminner om en dyrbar sten, en diamant slipad i många fasetter. Den är skön, från vilken sida man än betraktar den. Ja, någon har rentav sagt så här: ”Ungdom ett ögonblick blott består, skönhet så snabbt som blomstret förgår, men kärleken är den dyrbara sten, som åt sig hela världen vinner.” I likhet med en diamant, som är slipad i ett otal fasetter, har kärleken många olika drag, som alla är goda, åtråvärda, gripande och hjärtevärmande. Men till en början kan kärleken jämföras med en matt, oslipad och opolerad ehuru dyrbar sten. Den slumrande förmågan att verka tilldragande på andra, att göra dem glada och lyckliga, att värma dem finns där, men i ett oslipat och opolerat tillstånd. Hur skall vi kunna ”slipa” och ”polera” den för att öka dess glans? Hur kan vi såsom kristna ta denna matta diamant, så att säga, och få den att gnistra med skimrande skönhet? Jo, först måste vi låta Guds ords ljus lysa på denna ädelsten, kärleken.

 2. a) Trots vad har Jehova visat kärlek? b) Hur har Gud och Kristus visat kärlek i förbindelse med återlösningen?

² Jehova är en mästare i att visa kärlek. Under flera tusen år och trots mänsklighetens egensinnighet har Skaparen trofast, osvikligt ådagalagt denna oöverträffliga egenskap — ja, allt detta, fastän hans kärlek har varit oförtjänt. Jehova ”låter ... sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga”. Den Högste har varit ”mild mot de otacksamma och onda”. Jesus Kristus kunde vittna om allt detta i sin bergspredikan. (Matt. 5:45; Luk. 6:35) I själva verket har både Jehova och Kristus visat stor kärlek i förbindelse med återlösningen. ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” (Joh. 3:16) Och Jesus sade till sina efterföljare: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” (Joh. 15:13) Jesus Kristus gjorde just detta för de fårlika, i överensstämmelse med hans egna ord: ”Jag är den förträfflige herden. Jag utgiver min själ för fårens skull.” (Joh. 10:11, 15, NW) Vilka underbara föredömen, när det gäller kärlek, har vi inte i Jehova och hans Son!

 3. Vilken egenskap måste vi ådagalägga för att kunna äga Jehovas ynnest, och gentemot vilka måste vi utöva den?

³ För att kunna äga Jehovas ynnest måste vi ådagalägga kärlek, såsom Gud och hans Son gör. (1 Joh. 3:21—23) Därför håller sanna kristna de två stora buden, som Kristus formulerade så här: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” (Matt. 22:37—39, NW) De kristna kan visa sådan kärlek, ty de har Guds ande och frambringar dess frukter, till vilka kärleken hör. — Gal. 5:22.

 4. Vad säger Paulus att kärleken är?

⁴ Kärleken är en egenskap som det är svårt att uttömmande beskriva. Men under inspiration skrev Paulus om den: ”Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken förgår aldrig.” (1 Kor. 13:4—8) Det är uppenbart att kärleken inte verkar frånstötande, att den måste verka tilldragande. Den är helt naturligt tilldragande, den drar människor samman. Detta har den i sanning gjort inom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, ty i detta samhälle råder enhet och endräkt världen utöver. Men låt oss nu omsorgsfullt begrunda de olika dragen, de många fasetterna, hos denna ädelsten, kärleken.

”Kärleken är tålig och mild”

 5. a) Vad har Jehovas tålamod inneburit för många? Har Jehova fördrag med orätta handlingar i det oändliga? b) I vilka avseenden kan vi vara tålmodiga?

⁵ Paulus sade: ”Kärleken är tålig och mild.” Att vara tålig eller ”långmodig” (NW) innebär att ha fördrag med andras svagheter och ofullkomligheter. Jehova har haft det, och för många har detta inneburit frälsning. (Rom. 2:4; 2 Petr. 3:9, 15) Naturligtvis har han inte fördrag med orätta handlingar i det oändliga. Paulus sade till de avgudadyrkande atenarna: ”Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag, men nu bjuder han människorna, att de alla allestädes skola göra bättring. Ty han har fastställt en dag, då han skall ’döma världen med rättfärdighet’ genom en man, som han har bestämt därtill.” (Apg. 17:29—31) Om vi vill följa Guds exempel, måste vi vara tåliga och långmodiga mot andra, som kanske är långsammare i fysiskt eller mentalt avseende, därför att de t. ex. blivit litet till åren. Kärleken söker olika utvägar att visa förstående omtanke. Detta innebär inte att vi ständigt måste finna oss i ett orätt handlingssätt eller att vi själva kan bryta mot Skriftens principer. Men somliga saker kan utföras på flera sätt. Det gäller inte någon biblisk princip. Varför skulle du då hålla på att ditt sätt är det enda rätta i sådana sammanhang? Det skulle kanske bara föra med sig kärlekslösa handlingar, tvister och förlust av glädjen och lyckan. (1 Kor. 9:22) Att vi bör vara tåliga och förlåtande framhävdes av Jesus, som sade till Petrus att han skulle förlåta ”icke: Ända till sju gånger, utan: Ända till sjuttiosju gånger.” (Matt. 18:21, 22, NW) Vi har följaktligen orsak att fråga oss: ”Visar jag verkligen tålamod? Är jag förstående? Tänker jag mig in i andra människors situation? Förlåter jag andra?” Om du är tålig och kan svara ja på detta, då måste detta drag hos din kärlek framstå med klar glans!

 6. a) Nämn några exempel på ”människovänlighet”. b) Hur kan man påstå att den kristnes liv helt präglas av vänlighet?

⁶ Men är du mild och vänlig? Kärleken är mild och ”vänlig” (NW). Man kan tala om människovänliga handlingar, och när olycka drabbar andra, visar folk ofta stor offervilja. Invånarna på Malta visade ”utomordentlig människovänlighet” mot den skeppsbrutne Paulus och andra skeppsbrutna. (Apg. 28:2, NW) Men detta gjorde de inte därför att Paulus var en tjänare åt Jehova Gud. De idkade bara välgörenhet, även om de gjorde detta rikligen. När nöd uppstår i våra dagar, visar många ”människovänlighet”. De hjälper sina lidande medmänniskor. I februari 1953 inträffade till exempel svåra olyckor i Nederländerna, då vallarna gav vika och stora områden sattes under vatten. En skribent sade, då han gjorde en återblick på det inträffade och på liknande händelser: ”Ibland händer det att allmänheten är frikostig i överkant. Det skänktes så många filtar till offren för översvämningarna i Nederländerna att hela den nederländska befolkningen kunde fått behovet fyllt för ett år framåt.” När sanna kristna får veta att deras andliga bröder och systrar någonstans i världen har drabbats på ett eller annat sätt, driver dem deras vänlighet och kärlek till handling. Materiella ting, kläder och andra förnödenheter, skänks av medtroende i länder som inte berörts. Men de kristna gör det till sin livsuppgift att visa vänlighet, inte endast när det gäller materiella ting, utan i synnerhet när det gäller andliga ting. De använder sin tid och sina tillgångar och de offrar sina krafter för att utföra av vänlighet och kärlek dikterade handlingar, i det att de bistår människor på ett andligt sätt genom sin förkunnargärning. En åt Gud överlämnad kristen nöjer sig alltså inte med tillfällig filantropisk eller humanitär verksamhet, sporadisk ”människovänlighet”. Hans liv präglas helt av vänlighet. — 1 Tim. 4:16.

 7. Illustrera behovet av att visa vänlighet.

⁷ Vi tänker oss nu att du befinner dig på församlingens mötesplats, i Rikets sal. När du ser dig omkring, vad ser du då? Du ser leende ansikten. Endast tillfälligtvis kanske du märker ett annat ansiktsuttryck. Din kristna syster där, som inte har sin familj med sig, döljer modigt den smärta hon känner. Hon har kanske tråkigheter att vänta, när hon kommer tillbaka hem. Hon har kanske kommit i väg till detta fridsamma, uppbyggande möte, först sedan hon måst utstå en hel del svåra, nedstämmande ting. Hon grät, innan hon gick hemifrån, för mannens skull, som är motståndare, även om du kanske inte vet det. Hur stor kärlek och omtanke skulle du inte visa detta Guds ”får”, om du bara kände till hennes belägenhet! Hur skulle inte ditt hjärta vidga sig för henne! Naturligtvis skulle du inte ignorera henne eller säga något ovänligt till henne i obetänksamhet. Ja, den här systern kanske rentav finner det nödvändigt att inskränka på mötesbesöken en del, därför att hennes man ställer krav på henne, även om hon inte helt avstår ifrån att komma tillsammans med sina medkristna. Börjar vi då se ned på henne? Det bör vi inte göra, ty om hon gör sitt bästa, vet Jehova det, och han är inte missnöjd. Tänk på att Gud ”ser till hjärtat”. (1 Sam. 16:7) Det skulle vara verkligt ovänligt att finna fel hos systern. Hon behöver hjälp, inte något som slår ned hennes mod; hon behöver vänlighet, inte kritik. När vi talar uppmuntrande till henne, värmer vi hennes hjärta, får henne att känna sig verkligt lycklig över att hon tillhör en sådan underbar, kärleksfull organisation. Och när vi på detta sätt visar mildhet och vänlighet, slipar och polerar vi på en annan fasett hos ädelstenen kärlek.

 8. Hur visar vi mildhet och vänlighet i vår förkunnargärning?

⁸ Vi ger också uttryck åt mildhet och vänlighet, när vi tålmodigt förklarar sanningar för folk i vår förkunnargärning — ja, så är det, även om de till en början har svårt att fatta en del saker eller att tillämpa Skriftens principer i sitt liv och i sitt tänkande. Men antingen vi är hemma, ute i tjänsten eller på ett möte i församlingen, så är det viktigt att vi är milda och vänliga. Det är ett betydelsefullt drag hos vår kärlek. Vi får också denna förmaning: ”Bliv i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåta varandra, alldeles såsom Gud också genom Kristus villigt har förlåtit eder.” — Ef. 4:32, NW.

Kärleken avundas inte, den förhäver sig inte

 9. a) Hur bör vi handla då någon får en ansvarsfull ställning anförtrodd åt sig i församlingen? b) Vad bör vi mena om avunden, eftersom det heter: ”Kärleken avundas icke”?

⁹ ”Kärleken avundas icke” eller ”är icke svartsjuk” (NW). Vi kommer alltså inte att ridas av avund, om vi har kärlek. Vi kommer inte att låta vår kärlek undertryckas, om någon annan får en ansvarsfull ställning anförtrodd åt sig inom den kristna församlingen. Vi kommer inte att neka honom vårt stöd på grund av avund eller svartsjuka. Vi kommer i stället att tacka Jehova för att vår andlige broder kan få använda sina goda egenskaper och förmågor för att främja verksamheten inom Guds jordiska organisation. Vi kommer att fröjdas över att se honom lyckas väl. Vi inser klart vad avunden verkligen är — en synd. Rådet i Galaterna 5:26 tar vi till hjärtat: ”Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” — NW.

 10. Varför bör vi berömma oss av Jehova och inte av oss själva?

¹⁰ Men vi kanske har en med ansvar förbunden ställning. Har vi då orsak att skryta över våra framgångar? Kärleken ”förhäver sig icke”. Vi äger ingenting som vi inte har fått oss givet. (1 Kor. 13:4; 4:7) Vi kanske är herdar, som övar tillsyn, men kom ihåg att vi aldrig förlorar ställningen såsom får genom ett sådant förordnande. Såsom får har vi alla orsak att ”skryta” eller ”berömma” oss, men inte av oss själva. Av vem då? Första Korintierna 1:31 svarar: ”Den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren”, Jehova. Hur lämpligt är det inte att alla fåren berömmer sig av den store herden för alla fåren! Och varför skulle man inte berömma sig av Jehova? Vi kan plantera och vattna, såsom Paulus och Apollos gjorde, ”men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten.” (1 Kor. 3:6—9) Och hur kan det vara i morgon? Om vi förhäver oss i dag och förlitar oss på oss själva, kan detta bli ödesdigert. Lägg märke till apostelns varning: ”Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” (1 Kor. 10:12) Glöm inte bort att ”om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv”. (Gal. 6:3; Rom. 11:18) Om vi berömmer oss av Jehova och inte av oss själva, kommer vi att handla kärleksfullt, inte övermodigt. Därigenom kommer vi att slipa och polera på ännu ett drag hos kärleken. Hur då?

 11. a) Hur visar sig en människa ha ett köttsligt sinne? b) Vilken inställning bör vi ha gentemot andra?

¹¹ Aposteln framhåller vidare om kärleken att ”den uppblåses icke”. Vi kan inte ignorera detta drag, ett av de många som finns hos kärleken. En människa kanske är ärelysten eller tar sig själv för högtidligt. Hon kanske menar att hon bör rätta till saker och ting i andras liv. Hon anser kanske helt enkelt att hon är förmer än sin nästa. Men då fattas det något hos hennes kärlek, eller hur? Ja, ty hon har ett köttsligt sinne. (Kol. 2:18) Detta innebär naturligtvis inte att tillsyningsmannen skulle avstå från att begagna tillfällen och möjligheter att hjälpa människor andligen eller att andra likaså skulle underlåta att göra detta. Men det finns saker av rent personlig natur, och sådana bör man inte befatta sig med. (Gal. 6:5) I detta sammanhang är rådet i Kolosserna 3:12 mycket passande: ”Så kläden eder nu såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod.” Ge akt på er andliga dräkt. Handla kärleksfullt, och se till att ni ”med anspråkslöshet i sinnet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. — Fil. 2:3, NW.

Kärleken är inte ohövisk eller självisk

 12. Hur bör vi uppträda, eftersom det heter om kärleken: ”Den skickar sig icke ohöviskt”?

¹² När vi är i färd med att polera på detta drag hos ädelstenen kärlek, är det bra att vi tänker på att det sägs om kärleken: ”Den skickar sig icke ohöviskt.” Detta innebär att vi bör vara artiga och belevade hemma, i församlingen och i förkunnartjänsten. Vi uppträder inte ohyfsat och okristet. Vi handlar inte heller omoraliskt, söker inte i själviskhet fördärva en annan människa. (1 Kor. 10:8; 2 Petr. 2:9, 10) Men vi måste tänka rätt för att kunna handla rätt. Vi måste sky sådant som är oanständigt. Efesierna fick denna förmaning: ”Må otukt och orenhet, av vad slag det vara må, eller girighet icke ens nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor; och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan fastmer tacksägelse.” (Ef. 5:3, 4, NW; Kol. 3:5—8) De kristna befinner sig på en scen, så att säga. Vi är ett skådespel för människor och änglar. (1 Kor. 4:9) Vilket slags gestalter kommer vi att vara i det nuvarande dramat, om vi glömmer bort att handla kärleksfullt, om vi i vår tanklöshet drar smälek över Jehova, som vi bör älska först och främst? Må detta aldrig inträffa!

 13, 14. a) Vad innebär det för en tillsyningsman att kärleken inte ”söker ... sitt”? b) Vilket föredöme får tillsyningsman inte glömma bort? c) Hur bör de kristna i kärlek tänka på andras intressen?

¹³ Kärleken söker inte i själviskhet sina egna intressen, ”den söker icke sitt”. För en tillsyningsman till exempel innebär detta att ge ut sig själv. Det kräver av honom att han alltid skall vara tillgänglig. Han får aldrig vara för upptagen för att bistå andra. Om några i församlingen har problem, som de inte kan reda ut, och är i behov av bistånd, bör de då inte känna sig oförhindrade att be den mogne tillsyningsmannen om hjälp? Och bör han inte vara kärleksfull och omtänksam? Tänk på Jesus. Hur upptagen var inte han! Men folk kunde ändå vända sig till honom. Han predikade för dem. Han undervisade dem. Han botade dem. Han ömkade sig över dem. Han älskade dem! Han var ett fullkomligt föredöme, ett föredöme som mogna och kärleksfulla tillsyningsman inte får glömma bort. — Matt. 4:23; Mark. 1:21, 22; 2:13; Luk. 7:13; Joh. 13:34; 15:9, 12.

¹⁴ Kärleken förmår oss att då och då avstå från våra egna rättigheter och att vara fördragsamma, när det gäller sedvänjor som i sig själva inte är oskriftenliga. De kristna i Korint undrade om de kunde äta kött som man köpt i köttboden men som kom från djur vilka hade offrats åt avgudar. Det fanns inte något att direkt invända mot att någon åt av sådant kött, så länge han inte åt en offermåltid i dyrkan av demongudar, som avgudarna representerade. Men om en kristen genom att äta sådant kött skulle bringa en annan på fall, rådde Paulus honom att avstå från att äta av det. Han sade: ”’Allt är lovligt’; ja, men icke allt är nyttigt. Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.” (1 Kor. 10:23—33) Så bör det vara också i vår tid. En förtänksam kristen avstår till exempel från att dricka alkoholhaltiga drycker på en ort där det anses opassande att göra det. Han har en skriftenlig rätt att dricka med måtta, men han avstår helt, därför att han inte vill bringa någon annan på fall. Tänk alltså på andras bästa och uppbyggelse. Slipa och polera på detta drag hos ädelstenen kärlek. Tänk inte i själviskhet på dina egna intressen, utan tänk på andras intressen, på deras bästa. Kärleken förmår dig att göra allt detta, ty kärleken förgår aldrig, den ”tryter aldrig” (NW). — Fil. 2:4.

Andra drag hos kärleken

 15. Vilken inställning bör en mogen kristen ha till sådana ting som att hysa vrede och gå och bära på agg? Ge skäl för svaret.

¹⁵ Kärleken ”förtörnas icke” och ”hyser icke agg för en oförrätts skull”. Vrede fördärvar goda förhållanden människor emellan, men dessutom är vreden skadlig för hälsan, den utgör en påfrestning för hjärtat. Salomo sade: ”Ett saktmodigt hjärta är kroppens liv.” (Ords. 14:30) Lyd fördenskull rådet: ”Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa.” (Ps. 37:8) Vrede är en av det fallna köttets gärningar. (Gal. 5:19, 20) Och det blir till skada för dig själv, om du hyser agg. Det är okristet. (Matt. 5:22; 3 Mos. 19:17, 18) Det uppstod en gång en tvist mellan Paulus och Barnabas. Men de kom över detta och fortsatte inte att hysa något groll. (Apg. 15:36—41) Gå då inte och bär på något agg, och sök inte på ett omoget sätt efter tid och tillfälle att vedergälla någon som förbrutit sig mot dig. Låt dig inte förtörnas och hys inte agg för en oförrätts skull. Tänk på att också dessa drag hos ädelstenen kärlek måste slipas och poleras. — Rom. 12:17.

 16. Över vad gläder sig kärleken inte? Vad har den sin glädje i? Gör en jämförelse mellan de kristna och de illvilliga i detta avseende.

¹⁶ Aposteln sade vidare om kärleken: ”Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.” (1 Kor. 13:6) Den kristne tycker inte om sådant som är orätt och orättfärdigt, inte ens när en motståndare drabbas. (Ords. 29:27) Men de som är illvilliga, Satan, demonerna och onda människor, gläder sig över orättfärdigheten och hyllar uppfattningen att ”ändamålet helgar medlen”. Detta är en av orsakerna till att jorden och dess invånare har drabbats av världskrigens fruktansvärda härjningar i denna generations tid. Städer har blivit till stenskärv, hemmen till stoft, ett visst mått av lycka har fått vika för sorg och smärta — och millioner har mött döden. Dessa och andra orsaker till lidande har vållats av dem som glatt sig över orättfärdigheten, av dem som hatar det som är rätt. Men de kristna gläder sig över Jehova, över sanningens triumf, inte över någon orättfärdighet av något slag. Fördenskull innebär framtiden verkligt storslagna ting för dem. De utsår kärlek, inte hat, och de skall få fortsätta att skörda Guds kärlek i gengäld, med lycka nu och i den nya ordning, som Gud har utlovat. — 2 Petr. 3:11—13; Gal. 6:7—10.

 17. Ge exempel på hur kärleken ”fördrager allting”.

¹⁷ Sann kärlek ”fördrager allting”. Om svårigheter uppstår, är de kristna alltså förlåtande. De tänker på Kristi ord: ”Om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder.” (Matt. 18:15—17) Detta första steg för att reda ut meningsskiljaktigheter vittnar om kärlek, ty luften fylls inte med skvaller, utan man vänder sig i enrum till den som har förbrutit sig. Man kan ta ytterligare steg, om detta är nödvändigt, men hur många problem kan inte lätt redas upp på detta sätt, genom kärlek! Man låter dessa problem vara vad de är — obetydliga personliga oförrätter som snabbt kan förlåtas och glömmas. Sanna kristna är måna om att deras kärlek inte förgår eller tryter. De föredrar ”att leva fridsamt”, att reda ut sina problem i all vänskaplighet. — 2 Kor. 13:11, NW.

 18. a) Hur kommer vi att i kärlek betrakta sanningen? b) Vilken inställning bör de kristna ha till den andliga födan de får genom den ”trogne och omdömesgille slaven”?

¹⁸ Kärleken kommer inte att tillåta att vi förkastar sanningen. ”Verkligheten [dvs. sanningen] är ... sällsammare än dikten”, har man sagt. Men om det är verklighet, sanning, så kommer kärleken att godta det. Varför det? Därför att kärleken ”tror allting”. Men kärleken är inte lättlurad eller lättrogen. Om något är otillbörligt eller osant, så kommer kärleken inte att tillåta oss att godta det. Men kärleken förmår oss att med uppskattning ta emot de sanningar som är upptecknade i Guds ord. Den förmår oss att ta emot den andliga födan vi får genom den ”trogne och omdömesgille slaven” (NW). (Matt. 24:45—47) Vi kommer inte att vara skeptiska inför den. Om vi skulle vara i tvivelsmål i denna sak, skulle vi bli såsom oroliga, upprörda havsvågor. Har du stått och betraktat dånande havsvågor, som kanske har drivits framåt av kastvindar? De rör sig hit och dit. Om vi är skeptiska, då påminner vi om sådana vågor. Till gagn för oss skrev Jakob: ”Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, ... och den skall bliva honom given. Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. En sådan människa må icke tänka, att hon skall få något från Herren”, Jehova. — Jak. 1:5—8.

 19. Kärleken ”hoppas allting”. Vilka ting?

¹⁹ En kristen måste också hoppas på allt i Guds ord. Tessalonikerna fick denna förmaning: ”Men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.” (1 Tess. 5:8) En soldat, som ger sig ut i strid utan tillräcklig utrustning eller betryggande skyddsanordningar, kan knappast hoppas på att få överleva. Om vår kärlek förgår eller tryter, vad slags andliga stridsmän skulle vi då bli? Vi skulle inte då vara ”iklädda trons och kärlekens pansar” eller ha den så betydelsefulla hjälmen, ”frälsningens hopp”. Det är fördenskull mycket lämpligt att kärleken ”hoppas allting”, allting som står skrivet i Guds ord, bibeln, och allt som i sanning är grundat på bibeln. — Joh. 17:17.

 20. Vad hjälper kärleken oss att uthärda?

²⁰ Ett annat drag hos ädelstenen kärlek består i att den ”uthärdar allting”. Kärleken till Gud gör det möjligt för oss att uthärda förföljelse. Till och med sedan apostlarna hade blivit pryglade och skymfligt behandlade för Kristi namns skull, heter det om dem: ”Varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” (Apg. 5:40—42, NW) Lidande till följd av förföljelse kan uthärdas genom den kraft och styrka som Gud ger. (Fil. 4:13) Men hur går det, om vi blir tillrättavisade av Gud genom hans ord eller organisation? Kom i så fall ihåg detta visa råd: ”Jehovas aga, o min son, skall du icke förkasta; och avsky icke hans tillrättavisning, ty den som Jehova älskar, den tillrättavisar han, ja, såsom en fader gör med en son, i vilken han finner behag.” (Ords. 3:11, 12, NW) Låt inte din kärlek förgå. Tag emot tuktan. Se till att den aldrig driver dig bort från Guds organisation, och låt den inte ta död på din kärlek till organisationen eller till Jehova. — Ps. 141:5.

 21. a) Vad måste de kristna förtrösta på för att kunna ådagalägga kärlek? b) Varför skall man älska och vårda kärleken?

²¹ Det måste medges att det inte alltid är lätt att utöva kärlek. Du måste fördenskull vinnlägga dig om att göra det och måste förtrösta på Jehovas ande. Om du gör det, blir det möjligt för dig att visa kärlek, ty kärleken är en av Guds andes frukter. (Gal. 5:22, 23) Föresätt dig att ådagalägga kärlek, som verkar tilldragande. Och håll detta i minnet: ”En sann vän älskar alltid och är en broder som födes för tider av nöd.” (Ords. 17:17) Paulus gör så en sammanfattning av sin inspirerade lovprisning av kärleken och säger: ”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.” (1 Kor. 13:13) Kärleken är den storslagna egenskap som präglar den kristna församlingen. Kärleken kommer att överleva Harmageddon, och det skall även sanna kristna göra, vilka ådagalägger kärlek. (Upp. 16:14, 16) Behåll därför ett fast grepp om ädelstenen kärlek. Tappa inte bort den. Låt ingen stjäla den ifrån dig. Älska och vårda den! Den kommer alltid att bli till välsignelse för dig, för dina kristna bröder och för alla andra som du har att göra med. Ådagalägg kärlek nu och i all framtid. Kom ihåg — ”kärleken förgår aldrig”! — 1 Kor. 13:8.