Är du intresserad av människor på ett kärleksfullt sätt?
MÄNNISKOR är intresserade av människor. Det är väl sant. Vem av oss är inte intresserad av att höra om andra människor? Men om vi förnimmer skillnaden mellan enbart intresse för människor och ett kärleksfullt intresse för människor och handlar efter det, då kan vi öka vår glädje och tillfredsställelse. Låt oss med detta i tankarna ta upp något om skvaller.
”Den mest rekordartade succén i förlagsbranschen just nu.” Business Week för 16 maj 1977 citerade den anmärkningen om tidskriften People. Dess popularitet är bara ett av bevisen på att den stora allmänheten vill läsa artiklar om människor.
Har du också lagt märke till detta? De flesta tidningsstånd i Europa svämmar över av tidskrifter som lägger an på artiklar om prinsessor, grevar och internationella celebriteter — de människor som håller-i-gång eller det vackra folket, som man kallar dem. En artikel i McCall’s nyligen, ”The Gossipers”, innehöll följande:
”Liksom havet omkring oss finns [skvaller] överallt. Varannan bestsellerroman är avfattad som en skvalleraktig nyckelroman, där de ’uppdiktade’ personerna ... är verkliga personer, obetydligt förställda. Även de tidningar som förut var mest moderata har nu tinat upp tillräckligt för att hålla sig med spalter om ’folk’ — kändisskildringar, ju personligare dess bättre. Och skvallret har trängt fram från Amerikas verandor till Amerikas förstasidor.”
Det är sant att somliga människor kanske ogillar tanken att de läser ”skvaller”. De kanske menar att det är journalistik som grundar sig på grundlig efterforskning eller intima intervjuer. Men antropologen Margaret Mead påpekade:
”I ett våldsamt utbrott av entusiasm har kåsörer och författare av specialartiklar över hela landet — och faktiskt också i England och de övriga länderna i Västeuropa — gjort succé genom att förmedla prat om folk. För att säga rent ut: De har gjort succé som skvallerbyttor.”
Är det fult att vara intresserad av andra människor, någonting man bör undvika? Kan det också ha något gott med sig? Är det något nytt? Utgivaren av tidskriften Time, Henry R. Luce, sade en gång: ”Det var inte Time som började med detta att lägga tonvikten på berättelser om människor; det var bibeln.”
Ja, bibeln innehåller många berättelser om människor. Den ger oss också gudomliga råd när det gäller vårt intresse för människor.
Bibelns berättelser om människor är inte bara tomt prat. Till skillnad från mycket av skvallret nu för tiden är bibelns skildringar inte avsedda att underhålla med ingående redogörelser om människors fel eller att riva ner någons anseende eller att helt enkelt bara tillfredsställa läsarens nyfikenhet. Dess berättelser stimulerar snarare intresset för andra människor på goda grunder.
Ta till exempel berättelsen om Kain och Abel. Är den enbart en ”delikat historia” om ett familjeproblem, om rivalitet inom släkten? Inte alls. Bibeln ger oss här viktiga lärdomar om tro, om att undvika hat och om att behaga Gud. Vi har därför nytta av det som bibeln säger om Kain och Abel. — Hebr. 11:4; 1 Joh. 3:10—15; 2 Tim. 3:16, 17.
Också när bibeln skildrar ”goda” människors brister, finns detaljerna med för att vara till hjälp för den eftertänksamme läsaren. De flesta av oss har hört talas om Davids äktenskapsbrott med den vackra Bat-Seba. Men hur skiljer sig inte bibelns berättelse från nutidens tidnings- och tidskriftsartiklar om politikers och filmstjärnors otrohet! Bibeln gör klart att Gud fördömde Davids synd, och den visar att David blev straffad, fastän han hade varit nära förbunden med Gud. Den förhärligar inte omoraliskhet eller gör den tilldragande. Skriften skildrar också den djupa ånger som David kände och som gjorde att Gud visade barmhärtighet. — 2 Sam. 11:1—12:23; Psalm 51.
Nu kanske det är lätt för oss att dra lärdom av detta, när det gäller att begränsa vårt intresse för skvallret i tidningar och tidskrifter. Men hur är det med den mycket vanligare sidan av saken — sådant som våra kamrater berättar för oss om andra? Bör vi motarbeta varje tendens att tycka om att höra nyheter eller berättelser om människor som vi känner?
Inte nödvändigtvis, för vi har ett naturligt och tillbörligt intresse för våra släktingar, vänner och kamrater. När någon av dem gifter sig, har fått barn, blivit sjuk, gör fina framsteg i sitt studium av bibeln eller har haft en intressant semester eller erfarenhet i förkunnartjänsten, då har vi verkligen all anledning att vara intresserade. Vi är kärleksfullt intresserade av dessa människor. Så varför skulle vi inte tycka om att höra något om dem eller själva tala om dem?
Men bibeln varnar för faran av en massa tomt, löst prat. (Ords. 10:19; 15:2) Och Skriften fördömer att man blandar sig i eller lyssnar till elakt prat, som inte bottnar i ett kärleksfullt intresse för den människa som diskuteras. (Pred. 10:12—14; 3 Joh. v. 9, 10) De som ger efter för sådant skvaller — både den som talar och den som lyssnar — gagnar ingen. Att berätta om en annan människas misstag för att nedvärdera henne i andras ögon, för att väcka uppseende eller för att framställa sig själv som en källa till hemliga upplysningar, det är verkligen skadligt. Guds ord säger att sådant skvaller gör vänner oense. Då används tungan verkligen inte som ”en läkedom”. — Ords. 12:18; 17:9.
Aposteln Paulus’ råd bekräftar att detta kan vara en fara också för de kristna. På hans tid i det första århundradet v.t. var några kvinnor inte bara sysslolösa, utan sprang också med skvaller och befattade sig med andras angelägenheter och talade om saker som de inte borde tala om. — 1 Tim. 5:13.
Men hur kan vi avgöra, om vårt intresse för att få höra om någon är tillbörligt eller inte? Ett sätt är att fråga sig själv: ”Är jag kärleksfullt intresserad av den här människan som man talar om?” Om det som sägs är negativt, lyssnar vi då med tanke på hur vi skall kunna hjälpa? Kanske någon berättar om hur någon av våra bekanta har varit med om en olycka. Börjar vi då tänka på att besöka denne för att bygga upp honom, erbjuda oss att utföra vissa sysslor eller skicka ett kort, som ger uttryck för vår omsorg och vårt intresse? Men om det som sägs inte gagnar någon, varför då lyssna på det? Är det inte helt enkelt skvaller? Det kan till och med vara förtal. — Ords. 16:28; Rom. 1:28—32.
Aposteln Paulus är ett exempel på en som hyste kärleksfullt intresse för andra. Vid ett tillfälle fick han höra att de kristna i församlingen i Korint hade en tendens att följa olika framstående män. Lyssnade Paulus till detta därför att det var tilltalande skvaller? Nej. Han var kärleksfullt intresserad av sina korintiska bröder, och han gjorde något positivt för att hjälpa dem. Han skrev till dem och gav råd som skulle hjälpa dem att rätta till det felaktiga förhållandet. — 1 Kor. 1:11—13; 3:4—23.
I en tid när skvaller florerar som aldrig förr är det därför bra att tänka över hur vi reagerar för skvaller. Tar vi oss i akt, så att vi inte rycks med av skvaller som inte tjänar någonting till? Låter vi våra tankar och handlingar vägledas av ett intresse för människor som verkligen är kärleksfullt?