Kristen storhet kommer av att man tjänar

”Den som vill bli stor bland er, han skall vara de andras tjänare.” — Matt. 20:26, Hd.

1. Hur står Jesu liv i kontrast till många människors liv i denna tid?

TJÄNANDET intar en mycket väsentlig plats i den sanna kristendomen. När Guds Son var på jorden, sade han att han kom ”icke för att låta sig tjänas utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många”. (Matt. 20:28, Hd) Hans liv står i stark kontrast till den egoistiska, ärelystna inställning som visas av så många i vår tid som är okänsliga för andras behov. Genom ett liv av osjälvisk tjänst gav Jesus den fullkomliga förebilden, som alla hans sanna efterföljare har att efterlikna. Deras liv bör, i likhet med hans liv, kännetecknas av tjänst och givandets ande.

2, 3. a) Vad är särskiljande i fråga om det i Matteus 20:28 använda ordet för ”tjäna” i jämförelse med andra grekiska ord som har samband med tjänst? b) Vad är vi nu intresserade av att ta reda på?

² Det ord som översätts med ”tjäna”, det ord som bibelskribenten Matteus använde när han citerade Jesus, är av intresse för oss. På grekiska är det verbet diakoneʹo. Det finns andra grekiska verb som har avseende på tjänst och som vart och ett har sin egen ”valör” eller betoning av ett visst slag av tjänst. Ett verb kan framhålla den underdånighet som är inbegripen i att tjäna som slav (douleuʹo; Kol. 3:24, NW; Åk), ett annat heligheten i religiös tjänst (latreuʹo; Matt. 4:10, NW) och ytterligare ett annat den offentliga beskaffenheten i den tjänst som utförs (leitourgeʹo; Apg. 13:2, NW). Diakoneʹo å andra sidan lägger tonvikten på den personliga beskaffenheten i den tjänst som utförs åt en annan. Enligt en auktoritet uttrycker detta verb ”ett starkare närmande till tanken på tjänst i kärlek”. — Theological Dictionary of the New Testament, band 2, sid. 81.

³ Vad omfattar då kristen tjänst? Är den begränsad till sådant som att predika Guds ord, göra lärjungar av andra eller tjäna församlingsmedlemmarna genom att tillgodose deras andliga behov? Vad visar det ord som vi begrundar (diakoneʹo)?

Att passa upp på andra och ha omsorg om dem

4. Hur belyser bibeln träffande den grundläggande betydelsen i det grekiska ord för ”tjäna” som vi begrundar?

⁴ Bibelns bruk av detta ord belyser träffande den grundläggande betydelsen personlig tjänst (som kommer till uttryck inte bara i det grekiska verbet, utan också i de besläktade substantiven diaʹkonos [tjänare] och diakoniʹa [tjänst]).a Ett tidigt användningssätt för ordet har avseende på att ”passa upp vid borden”. Lukas använder ordet på det sättet, när han citerar Jesu ord om att en slav gör i ordning sin herres måltid och sedan passar upp (diakoneʹo) honom medan han äter och dricker. (Luk. 17:7—10, Hd) I Lukas 12:35—38 framställde Jesus för sina lärjungar en liknelse, i vilken en herre, som representerade Jesus själv, bytte roller med sina slavar, som troget hade väntat på att han skulle komma tillbaka från sin bröllopsfest. Jesus sade om denne herre i liknelsen: ”Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna [diakoneʹo; passa upp på, Hd] dem.”b

5, 6. a) På vilket sätt tog vissa kristna kvinnor del i tjänst av detta slag? b) Vad visar allt detta beträffande vad det bibliska ord som begrundas kan omfatta?

⁵ Men ordet kom inte bara att betyda ”passa upp vid borden”, utan det kom att omfatta alla tjänster av ett liknande personligt slag. Bibeln nämner om vissa kristna kvinnor, som ”tjänade” Jesus och hans apostlar ”med sina ägodelar”, både i Galileen och i Jerusalem. (Luk. 8:1—3; Matt. 27:55; Mark. 15:41) De kan ha köpt in och lagat mat, lagat och tvättat kläder eller utfört andra tjänster av liknande slag, och de kan till och med ha använt sina egna tillgångar och ägodelar för att tillhandahålla det som behövdes i materiellt avseende.

⁶ Vi ser således att detta ord inte är begränsat till rent ”religiös” verksamhet, utan omfattar ett brett register av tjänst.

Att tjäna behövande bröder

7. Varför kan vi vara säkra på att Jehova Gud och Jesus Kristus fäster stort avseende vid detta slag av tjänst och inte underskattar det?

⁷ Vi bör aldrig tvivla på att Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, fäster stort avseende vid detta slag av tjänst. Jesus erfor själv sådana mänskliga känslor som hunger och törst. Han kände utan tvivel stor uppskattning, när han hade fastat i fyrtio dagar och ”änglar trädde fram och betjänade [diakoneʹo] honom”. (Matt. 4:11) I en liknelse som Jesus framställde mot slutet av sin jordiska tjänst beskrev han sin dom över två klasser av människor — den ena klassen liknades vid ”får” och den andra vid ”getter”. ”Fåren”, som blev godkända och välsignade, hade kommit till Kristi bröders hjälp, när de såg att dessa var i nöd. Men ”getterna”, som blev fördömda, hade sett dessa hungra och törsta, behöva gästfrihet eller husrum, sakna kläder eller vara sjuka eller i fängelse ”utan att komma till ... [deras] hjälp [diakoneʹo; ”tjänade ... (dem) icke”, 1917]”. — Matt. 25:31—46, Hd.

8, 9. a) Hur visade kristna under första århundradet att de tydligt insåg vikten av att tjäna sina bröder med tanke på fysiska behov? b) Hur visade Paulus att han var angelägen om att denna ”tjänst” skulle utföras på tillbörligt sätt?

⁸ Sanna lärjungar till Jesus under första århundradet v.t. visade sig vara ”fårlika” i inställning och handlingssätt. När kristna i Macedonien och Akaja hörde att deras bröder i Judeen var i nöd, samlade de förråd och sände till dem som ”understöd [diakoniʹa]”. (Apg. 11:29; 12:25) De insåg nämligen att de judeiska bröderna hade gjort dem en värdefull andlig tjänst och att de själva hade en motsvarande ”skuld”, som gjorde det passande för dem att ”hjälpa dessa fattiga med materiella gåvor” (Hd); ”offentligen betjäna dem med sådant som är avsett för den köttsliga kroppen” (NW); ”vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda”. (Rom. 15:25—27) Detta var särskilt berömvärt när det gällde församlingarna i Macedonien. Fastän de själva var fattiga, hade de ”givit rikliga gåvor”; ”flödat över i den rikaste frikostighet” (Hd). Paulus säger: ”De hava givit efter sin förmåga, ja, över sin förmåga och det självmant; därom kan jag vittna. Mycket enträget bådo de oss om den ynnesten att få vara med om understödet [diakoniʹa; kärlekstjänsten, Åk] åt de heliga.” (2 Kor. 8:2—4) Vilket kraftfullt exempel på osjälvisk tjänst för oss i denna tid!

⁹ Aposteln Paulus var mycket angelägen om att denna understödsåtgärd skulle handhas väl, så att ingen skulle tala ”illa om oss med anledning av denna frikostiga gåva, som kommer till stånd genom vår försorg [diakoneʹo; vårt handhavande, Jerusalem Bible]”, vare sig bland dem som gav eller dem som fick ta emot. Av det skälet var det andra, ”sändebud från församlingarna”, som man hade ”utsett ... att följa med” Paulus och Titus (som Paulus kallade ”min följeslagare och medarbetare” [J. N. Darbys övers., sv. uppl.]). — 2 Kor. 8:19—23, Hd.

10. Vilka utmärkta resultat blir det av att man osjälviskt tjänar andra på detta sätt, enligt vad som visas av 2 Korintierna 9:1, 11—14?

¹⁰ Paulus fick själv längre fram vederkvickande hjälp från sådana män som Onesiforus och Onesimus, då de var honom till ”tjänst” och ”betjänade” (diakoneʹo) honom i tider av prövningar. (2 Tim. 1:16—18; Filem. v. 10—13) När han skrev till korintierna, visade han dem vilka goda resultat som sådant omtänksamt, osjälviskt tjänande medförde till lovprisning av Gud och till framåtskridande för de goda nyheterna. Om ”understödet” (diakoniʹa; ”tjänsten”, Darby; Åk) till de judeiska bröderna sade han: ”Man tackar Gud, när vi bär fram gåvan. Ty den hjälp, som ni ger genom denna heliga tjänst, fyller inte bara de heligas behov. Den bär också rik frukt genom att den framkallar många tacksägelser till Gud. Er gåva visar, att ni har bestått provet. Då skall de prisa Gud för att ni lyder honom, bekänner er till evangeliet om Kristus och av gott hjärta delar med er till dem och alla andra. När de beder för er, kommer de också att längta efter er på grund av den Guds nåd, som är så väldig över er.” — 2 Kor. 9:1, 11—14, Hd.

11. a) På vilka sätt bidrar vår uppmärksamma omvårdnad om andras fysiska behov till utvidgningen av den rena tillbedjan? b) Nämn ett av de sätt på vilka vi kan visa kärlek till Guds namn, enligt Hebréerna 6:10.

¹¹ Ja, de goda nyheterna om Guds rike blir meningsfulla för människor, när de ser den verkan de har på deras personligheter som omfattar dem, den frikostighet och kärlek till nästan som de framkallar. Sådan uppmärksam tjänst för andra och sådant givande till förmån för dem gör inte bara att de känner tacksamhet mot dem som ger, utan det är också så att ”den framkallar många tacksägelser till Gud”. Detta anbefaller den sanna kristendomen som den bästa levnadsvägen, som den sanna tillbedjan av en omtänksam och kärleksfull Gud. (Jämför Jakob 1:26, 27; 2:14—17; 1 Johannes 3:16—18.) Det var då inte att undra på att Paulus kunde skriva till hebreiska kristna, som hade kommit till sina bröders hjälp, och försäkra dem om att ”Gud är icke orättvis, så att han förgäter, vad I haven verkat och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden [diakoneʹo] de heliga, såsom I ännu gören”. — Hebr. 6:10; jämför 10:32—34; 1 Korintierna 16:15, 16.

12, 13. a) I vilken bemärkelse kan världsliga regeringar kallas Guds ”tjänare”? b) Vad är skillnaden mellan deras tjänst och den tjänst som utförs av Jesu lärjungar?

¹² På grund av att dessa grekiska ord för att tjäna utvidgades till att inbegripa inte bara att ”passa upp vid borden”, utan alla slag av personlig tjänst, kan de tillämpas också på världsliga regeringar. Av detta skäl kallas ”överheten” eller ”de överordnade myndigheterna” (NW) i den nuvarande tingens ordning Guds ”tjänare” i en särskild bemärkelse. I Romarna 13:4 (Hd) säger den inspirerade aposteln om denna styrande myndighet: ”Den är en Guds tjänare [diaʹkonos], som skall vara dig till gagn. Men om du gör det som är ont, har du skäl att frukta den. Ty det är inte för ingenting som överheten bär svärdet. Den är Guds tjänare [diaʹkonos], som verkställer hans dom, så att hans vrede drabbar den som gör det onda.” Gud tillåter att dessa politiska system får fortsätta till en tid och utföra vissa tjänster som är till gagn för hans folk på jorden och som bidrar till ett mått av ordning och skydd mot laglöshet. I denna bemärkelse är de hans ”tjänare”.

¹³ Men dessa världsliga regeringar tjänar inte av kärlek till Gud eller till hans Sons sanna lärjungar. I stället utför de dessa offentliga tjänster utan åtskillnad till gagn för alla och envar av deras undersåtar. Deras tjänster ger dem därför inte den belöning som tillfaller dem som tjänar Jehova Gud av kärlek till honom och till sin nästa.

En ännu viktigare tjänst

14, 15. a) Det är ett viktigt slag av kristen tjänst att ha omsorg om andras fysiska och materiella behov, men vilket annat slag av tjänst är ännu viktigare? b) Hur belyser skildringen i Apostlagärningarna 6:1—4 detta?

¹⁴ Av det vi har tagit i betraktande framgår det tydligt att det är en viktig del av den kristna tjänsten att vi sörjer för andras, och särskilt då våra kristna bröders, fysiska och materiella behov. Ingen av oss bör någonsin betrakta det som ”under sin värdighet” att tjäna ödmjukt på detta sätt och inte heller underskatta den betydelse sådan tjänst har i Guds ögon. Och ändå finns det ett ännu viktigare slag av tjänst som sanna kristna är mycket angelägna om att utföra. Vad är det? Det är det som innebär att tjäna andra genom att tillgodose de andliga behov de har.

¹⁵ Den relativa vikten av att tjäna andra med tanke på deras fysiska behov i jämförelse med att tjäna dem med tanke på deras andliga behov klargörs genom skildringen i Apostlagärningarna 6:1—4. Ett problem uppstod efter pingsten år 33 v.t. på grund av att ett mått av partiskhet gjorde att vissa änkor blev ”förbisedda vid den dagliga utdelningen [diakoniʹa; det dagliga framsättandet av mat, New American Standard Bible]”. När apostlarna blev underrättade om detta, sammankallade de ”hela lärjungaskaran och sade: ’Det är icke tillbörligt, att vi försumma Guds ord för att göra tjänst [diakoneʹo] vid borden.’” Därför uppmanade de bröderna att söka ut sju män med ”gott vittnesbörd om sig”, så att apostlarna, som hade myndighet att förordna, kunde ”sätta [dem] till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst [diakoniʹa].”

16. Intog apostlarna den nämnda ståndpunkten på grund av att arbetet att skaffa mat åt dessa änkor var en verksamhet som låg utanför församlingens område?

¹⁶ Att sörja för att dessa förbisedda änkor fick mat var helt visst en nödvändig del av den kristna tjänsten. Därför var det inte en verksamhet som låg utanför församlingens område, utan den hade en andlig sida. Lärjungen Jakobs ord i Jakob 1:26, 27 (NW) visar att detta avgjort är en del av ren ”tillbedjan”. Likväl erkände apostlarna att det skulle visa brist på urskillning, om de använde sin tid till att handha denna materiella kost i stället för att koncentrera sig på att handha det som var av direkt andlig beskaffenhet, särskilt att ge bröderna andlig mat och vägledning från Guds ord.

17. Hur följde församlingarna på andra håll den ledning som församlingen i Jerusalem gav i sådana angelägenheter?

¹⁷ När det bildades församlingar på orter utanför Jerusalem, rättade man sig efter denna princip. Man ägnade först och främst uppmärksamhet åt att tjäna med tanke på de rent andliga behoven, medan man inte förbisåg eller underlät att fästa tillbörlig vikt vid fysiska eller materiella angelägenheter. Kretsar av äldste förordnades att tjäna som andliga herdar och föreståndare eller tillsyningsmän i församlingarna. (Apg. 20:17, 28) Och för att det skulle vara möjligt för dem att koncentrera sig på att bygga upp bröderna och ge dem råd fanns det grupper av medhjälpare, som under de äldstes ledning arbetade med att sköta plikter som inte var av direkt andligt slag. — Fil. 1:1, NW.

18. Kunde vem som helst tjäna som en av de biträdande tjänarna (diaʹkonos) i församlingen? Hur visar detta att den tjänst som dessa utförde inte var någon obetydlig angelägenhet i Guds ögon?

¹⁸ Sedan aposteln Paulus gett Timoteus anvisningar om kvalifikationerna för dem som skulle bli förordnade som äldste, sade han vidare: ”Likaledes böra tjänare [diaʹkonos; biträdande tjänare, NW; diakonerna, Benelius; Hd] vara allvarliga, icke tvetaliga, icke begivna på mycket vin, icke sökande vinning genom låga medel, hållande trons hemlighet i ett rent samvete. Och dessa må först prövas, sedan må de tjäna [diakoneʹo], om de äro utan klander. ... Ty de, som hava tjänat väl, vinna för sig själva en god ställning och mycken frimodighet i tron, som är i Kristus Jesus.” — 1 Tim. 3:8—13, Darby.

19, 20. a) På vilket särskilt sätt använde man därför det grekiska ordet diaʹkonos (tjänare) i den första församlingen? b) Vilken fråga uppstår nu beträffande förhållandet mellan sådana ”tjänare” i församlingen och dem som var förordnade som äldste?

¹⁹ På samma sätt som det grekiska ordet presbyʹteros, som helt enkelt betyder ”äldre man”, kom att bli en benämning på en man med ett tjänsteuppdrag i församlingen, nämligen att vara ”äldste”, kom också ordet diaʹkonos, som helt enkelt betyder ”tjänare”, att beteckna en man med ett annat uppdrag i församlingen. I Theological Dictionary of the New Testament, band 2, sidan 89, ges under rubriken ”B. Diakonen som innehavare av ett ämbete i församlingen” följande kommentar angående de olika bruken av det grekiska ordet diaʹkonos:

”1. En åtskillnad kan göras mellan alla dessa allmänna användningssätt och utnyttjandet av ordet som den ’fastställda benämningen på innehavaren av ett specifikt ämbete’ som diaʹkonos enligt den ordning som utvecklades i församlingen. Detta finner man av ställen där [den latinska] Vulgata har lånordet diaconus i stället för [det latinska] minister, som används på andra ställen (jfr Fil. 1:1; 1 Tim. 3:8, 12).

Medlemmar av [den kristna] gemenskapen som kallas diakoner på grund av sin reguljära verksamhet finner vi först omtalade i Fil. 1:1, där Paulus sänder hälsningar till alla de heliga i Filippi syn episkoʹpois kai diakoʹnois [jämte tillsyningsmän och tjänare, Åk]. Redan i detta uttryckssätt framkommer en avgörande punkt när det gäller vår insikt om ämbetet, nämligen att diakonerna är förbundna med biskoparna [tillsyningsmännen] och nämns efter dem. Vid den tid då detta brev skrivs finns det således två samordnade ämbeten.

... beskrivningen av ämbetet har här blivit en fastställd benämning.”

²⁰ Dessa bröder benämndes alltså ”tjänare” i församlingen, och de tjänade ödmjukt sina bröder i tilldelade plikter. Gjorde detta de bröder som var ”äldste” berättigade att lägga sig till med en överlägsen inställning gentemot dem (dessa som var förordnade att tjäna som en diaʹkonos), som om de äldste nu var deras ”chefer”?

Ingen plats för en överlägsen inställning

21. Varför finns det inte skäl för någon äldste att mena att han står ”över” dem som verkar som ”tjänare” i församlingen?

²¹ Nej, ty detta skulle helt visst inte vara i samklang med Jesu råd och den princip han lärde sina apostlar. I själva verket var alla de som tjänade som ”äldste” också tjänare åt sina bröder, däribland dem som kallades ”tjänare” i församlingen (”biträdande tjänare”, NW). Jesus Kristus själv hade kommit ”icke för att låta sig tjänas utan för att tjäna”. Den inspirerade aposteln Paulus förklarade att ”för de omskurna har Kristus blivit en tjänare [diaʹkonos], till ett vittnesbörd om Guds sannfärdighet”. (Matt. 20:28, Hd; Rom. 15:8) Paulus talade om sig själv (såväl som sina medarbetare, Timoteus och andra) som en ”tjänare” (diaʹkonos). (Ef. 3:7; Kol. 1:23) Med detta menade han inte att han var en av ett antal tjänare (”biträdande tjänare” eller ”diakoner”) i en viss församling, utan i stället att han hade blivit utsedd att tjäna för den kristna församlingen som helhet. På tal om denna församling säger han: ”Jag har blivit församlingens tjänare [diaʹkonos] på grund av det uppdrag som Gud har gett mig med avseende på er, nämligen att fullgöra förkunnelsen av Guds ord.” — Kol. 1:24—26, Hd.

22, 23. a) Hur visar man att man är en sann tjänare åt en annan? b) Vad slags vittnesbörd hänvisade aposteln Paulus till som bevis för att han var en sann tjänare åt Gud och Kristus?

²² Att vara ”tjänare” åt någon annan kan kräva att man ödmjukt håller ut under svårigheter — uthärdar obehagliga omständigheter. Ens villighet eller brist på villighet att göra detta visar äktheten i den tjänst man utför för den som blir betjänad. På grund av att somliga var benägna att förringa Paulus’ värde i jämförelse med andra gav han bevis för att han var en verklig tjänare åt Kristus och åt Gud. Till de kristna i Korint, där somliga av dem som förtalade honom befann sig, skrev han: ”Vi [vilja] i allting bevisa oss såsom Guds tjänare [diaʹkonos], i mycken ståndaktighet, under bedrövelse och nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upprorslarm, under mödor, vakor och svält.” — 2 Kor. 6:4, 5.

²³ Om dem som ringaktade honom frågade han: ”Är de Kristi tjänare?” och fortsatte sedan: ”Jag är det långt mer än de. ... Jag har arbetat vida mer än de, oftare suttit i fängelse, fått långt fler slag, oftare varit i dödsfara. Av judarna har jag fem gånger fått gisselstraffet med trettionio slag. Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, och en gång har jag ett helt dygn drivit omkring på öppna havet. På mina många resor har jag varit i faror på floder, i faror bland rövare, i faror bland landsmän, i faror bland hedningar, i faror i städer och i öknar, i faror på havet och bland falska bröder. Jag har haft möda och arbete, genomvakat sömnlösa nätter, utstått hunger och törst, ofta saknat bröd för dagen och i mina luggslitna kläder lidit svårt av kölden.” — 2 Kor. 11:23—27, Hd.

24. Hur hjälper aposteln oss att bevara den rätta synen, när vi skall bedöma äktheten i vår egen tjänst?

²⁴ Detta var verkliga bevis för att han var en sann tjänare! Han skröt inte med några imponerande prestationer, som han som människa kunde vara stolt över, sådant som att uppföra mäktiga byggnadsverk. Han sade ingenting om att han lockat stora skaror som kommit för att höra honom tala, och han tog inte själv äran för den underbara utvidgning som hade åstadkommits i spridandet av de goda nyheterna. I stället var det en skildring av ödmjuk tjänst — han liknade en tjänare som utan några fanfarer går ut också i nattens mörker och trotsar storm, besvärligheter och fara för att uträtta något ärende som hans herre sänder ut honom i. Vi kan tänka på detta, när vi bedömer äktheten i vår egen tjänst för Gud. Men vi kan också påminna oss att Paulus också riktade uppmärksamheten på sina anbefallningsbrev, nämligen de kristna lärjungar som han hade gjort, som bevis på sitt tjänarskap. — 2 Kor. 3:1—3.

25. Hur gav Paulus uttryck åt sin ödmjukhet, när han skrev till de kristna i Korint, där han hade arbetat så ihärdigt?

²⁵ Paulus gjorde sig aldrig skyldig till att upphöja sig själv eller önska att andra skulle se upp till honom med aktning som en som var ”främst” bland dem. Till dessa korintier, bland vilka han hade arbetat i ett och ett halvt år, sade han om sig själv och en medarbetare: ”Vad är i verkligheten Apollos? Vad är Paulus? De är Guds tjänare [diaʹkonos], som förde er till tro. Var och en av oss utförde det uppdrag, som Herren gav honom. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Därför betyder det ingenting vem den är som planterar eller vem den är som vattnar. Allt kommer an på Gud, ty det är han som ger växten. ... Vi är Guds medarbetare, ni är Guds åkerfält. Ni är Guds byggnad.” — 1 Kor. 3:5—9, Hd.

26. Hur kan vi söka vara stora och fortfarande vara fria från självisk ärelystnad och stolthet?

²⁶ Att söka vara stor på detta sätt — inte genom att vinna bemärkthet, prestige eller makt, utan genom att ge av sig själv i ödmjuk tjänst — är helt visst ett önskvärt mål. Det är inte ett bevis på ärelystnad eller stolthet eller själviskhet, utan det är ett bevis på kärlek — kärlek till Gud och kärlek till nästan. Må vi alla i denna tid söka sådan storhet — till lovprisning av Jehova Gud, som fastställde denna regel för storhet, och till ära för hans Son, som exemplifierade den på ett sätt som ingen annan någonsin har gjort. Att vi söker kristen ”storhet” kommer att medföra stort gagn för oss själva och för andra. Det kommer att medföra ett rikt utgjutande av Guds heliga ande, och detta kommer i sin tur att bidra till storslagen endräkt och harmoni bland oss, vilket följande artikel förklarar.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 220]

Det grekiska ordet diakoneʹo framhäver den personliga beskaffenheten i en tjänst som utförs för en annan

[Bild på sidan 221]

Kristen tjänst inbegriper att man har omsorg om kristna som lider brist; sådant givande leder till lovprisning av Gud

[Bild på sidan 223]

De första kristna ägnade i första hand uppmärksamhet åt att tjäna andra genom att tillgodose deras andliga behov