Anden, organisationen och Ordet

 1. Vad åligger det en kristen att rådfråga och studera? Varför?

DÅ den heliga bibeln ju framställer Guds vilja och då en kristen är invigd till att göra Guds vilja, hålles han ansvarig för om han rådfrågar och studerar Guds ord eller ej. Endast om han gör det, kan han få veta, hur han skall vinna evigt liv. Till Timoteus skrev aposteln Paulus: ”Från din tidiga barndom har du känt de heliga skrifter som kunna göra dig vis till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus. All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” — 2 Tim. 3:15, 16, NW.

 2. Hur visas det att läsning och studium av bibeln inte är något som tillkommer och åligger endast bröder i tjänsteställning?

2. Det är sant, att dessa Paulus’ ord skrevs till en man som var tillsyningsman i den kristna församlingen. Men det betyder inte, att detta att personligen läsa och studera den Heliga skrift är begränsat endast till en klass av tjänare i ämbetsställning och att menige man i församlingen inte på egen hand får studera den. Timoteus kände de heliga skrifterna, innan han någonsin blev tillsyningsman, och det förhållandet, att en tillsyningsman skall vara ett föredöme för hjorden, betyder att medlemmarna av hjorden skall följa hans exempel genom att själva studera Guds ord. På det sättet kan de avgöra, om det som de blir lärda är sant, dvs. i harmoni med Guds vilja och ord.

 3, 4. Kan en kristen med endast bibeln till hjälp förstå Guds ord? Och vilka förhållanden ligger till grund för svaret?

3. Men nu en fråga. Kan någon enskild kristen med endast bibeln till hjälp av sig själv förstå allt vad Skriften lär? Är bibeln ensam allt vad han behöver för att kunna utröna Guds vilja? Han har rätt att ha ett eget exemplar av Guds bok, och för honom gäller den apostoliska föreskriften om självstudium av denna bok. Men han kan inte lita bara på sig själv i fråga om att förstå den till fullo. I ett allmänt brev till kristna skriver aposteln Petrus: ”Fördenskull står oss det profetiska ordet så mycket fastare, och ni göra väl i att giva akt på det såsom på en lampa, som lyser på en mörk plats, till dess dagen gryr och en morgonstjärna går upp, i edra hjärtan. Ty ni veta detta först och främst, att ingen Skriftens profetia kommer från någon enskild källa. Ty profetior hava icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” (2 Petr. 1:19—21, NW) Eftersom Guds ord befordrades till oss genom människor under Guds heliga andes eller aktiva krafts makt eller påverkan, så behöver vi Guds andes hjälp för att förstå detta ord.

4. De inspirerade hebreiska skrifternas kanon eller auktoriserade samling avslutades på 400-talet före Kristus, och likväl kunde hebréerna, som kände det språk, varpå dess grundtext var avfattad, inte förstå dess fulla innebörd. De profetiska skribenterna själva förstod inte innebörden i de profetior som de uttalade och skrev ner. Hur gick det då till, att de första kristna kom att förstå dessa skrifter? Genom Guds andes eller aktiva krafts hjälp, i det att dess upplysande förmåga verkade på deras sinnen.

 5. Hur förklarar Paulus behovet av anden i förbindelse med Guds heliga hemlighet?

5. Vi kan belysa detta med ett exempel. Guds ord innehåller en helig hemlighet, vilken åt kristna erbjuder hoppet om himmelsk härlighet. Det erfordras att Guds andes upplysande kraft tränger ned i denna hemlighets djup och uppenbarar dess betydelse för oss. Paulus visar vårt behov av andens hjälp, när han skriver: ”Vi tala Guds vishet i en helig hemlighet, den dolda visheten, vilken Gud förutbestämde före tingens ordning till vår härlighet. Denna vishet har ingen av denna tingens ordnings styresmän lärt känna, ty om de [de judiska styresmännen, som ägde de hebreiska skrifterna] hade känt den, hade de icke naglat den härlige Herren fast vid pålen. Men som det är skrivet: ’Öga har icke sett, och öra har icke hört, och icke heller har i människans hjärta uppkommit någon föreställning om de ting som Gud har berett för dem som älska honom.’ Ty det är för oss som Gud har uppenbarat dem genom sin ande, ty anden tränger in i allt, till och med i Guds djupheter. Så har heller ingen lärt känna de ting som höra Gud till utom Guds ande. Nu hava vi mottagit, icke världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi måtte känna de ting som Gud i sin godhet har givit oss ... , emedan de utrannsakas andligen.” — 1 Kor. 2:7—10, 11—14, NW.

 6, 7. a) Hur ådagalade anden på apostlarnas tid sin makt gentemot lärjungarna? b) På vad är det ett insegel, att man har anden?

6. Ja, vi behöver anden förutom Guds skrivna ord. Paulus framhåller detta på nytt, när han skriver: ”Ni kunna, när ni läsa detta, förstå vilken insikt jag har i den heliga hemligheten om Kristus. Under andra släktled blev denna hemlighet icke kungjord för människors söner, såsom den nu har blivit uppenbarad av anden för hans heliga apostlar och profeter.” (Ef. 3:4, 5, NW) I apostlarnas dagar fick de troende kristna Guds skrivna ord förklarat för sig av Guds ande. Och inte nog därmed, utan de erhöll också gåvor av anden, genom vilka den gav sig till känna på olika sätt genom mirakulös förmåga att tala främmande tungomål, översätta dem, utföra helbrägdagörelser, göra kraftgärningar och uttala profetior. I samma brev talar aposteln om hur de, sedan de hade trott Ordet, fick Guds ande utgjuten över sig med dess olika yttringar. Detta var ett auktoritativt insegel på dem, som gav till känna, att de tillhörde Gud och var hans besittning.

7. Paulus skriver: ”Vi skulle tjäna till hans härlighets pris, vi som hava varit de första att sätta vårt hopp till Kristus. Men också ni hoppades på honom, sedan ni hade hört sanningens ord, de goda nyheterna om eder frälsning. Förmedelst honom blevo ni också, sedan ni hade kommit till tro, beseglade med den utlovade heliga anden, som är ett i förväg givet tecken på vårt arv, för att genom en lösen Guds egen besittning skulle frigöras till hans härliga pris.” ”Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom bliva också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” — Ef. 1:12—14; 2:20, 22; NW; 2 Kor. 1:21, 22.

 8. Vilken andens frukt ger oss styrka att uthärda mångt och mycket?

8. Denna heliga ande delger de troende glädje till och med mitt under förföljelse och förtryck. Paulus säger, att det förhöll sig så med tessalonikerna, till vilka han skriver: ”Ni togo emot ordet under stort betryck med den glädje som helig ande skänker, så att ni blevo till ett föredöme för alla de troende i Macedonien och i Akaja.” En av den heliga andens frukter eller verkningar i oss är glädje över Guds ord, verk och folk. Denna glädje ger oss styrka att uthärda mångt och mycket som vi annars inte skulle kunna bära, i synnerhet inte i den rätta sinnes- och hjärteinställningen. — 1 Tess. 1:6, 7, NW; Gal. 5:22; Neh. 8:10.

 9. Hur bör vi inte bedröva anden, och till vilken hjälp är den för oss, när vi studerar Guds ord?

9. På grund av den viktiga uppgift som anden utför i oss såsom kristna bör vi inte bedröva den genom att motarbeta dess verksamhet eller genom att leva i strid med det som den genom sitt insegel anger att vi är, nämligen Guds besittning, barn som tillhör honom. ”Bedröva icke Guds heliga ande, med vilken ni hava blivit beseglade för en dag av frigörelse genom lösen.” (Ef. 4:30, NW) Om vi alla har det gemensamt, att denna heliga ande eller aktiva kraft verkar i oss, och om vi låter den frambringa sin frukt i uttryck av kärlek, blir vi alla förbundna med varandra genom en kraft som är starkare än mänsklig släktskap. Att de kristna har denna ande befriar dem inte från att studera och rådfråga Guds ord för att taga reda på hans vilja. Men när de verkligen studerar det skrivna ordet, hjälper Guds ande dem att förstå och uppskatta det.

Behov av hans organisation

10, 11. Vad är också behövligt för de kristna jämte ordet och anden, och varför är det så?

10. Guds ande är en verksam kraft, som utför saker och ting. Den brukades till att kräva, att lärjungarna Barnabas och Paulus skulle avskiljas för särskilt missionsarbete. Den brukades till att förbjuda dem att tala Guds ord i provinsen Asien. Likaså tillät den inte Paulus att resa österut till Bitynien, utan ledde honom västerut till det europeiska Macedonien. (Apg. 13:2; 16:6—10; NW) Men kan vi i våra dagar förvänta, att Guds ande skall föra oss omkring på det sättet i våra individuella bemödanden i Guds tjänst? Nej, anden ger sig inte till känna på det sättet i denna tid. Icke desto mindre kan vi ha ögonen öppna för att se, vad Guds ledning utpekar för oss, medan vi flitigt rådfrågar hans ord. Men om var och en av oss lämnades åt sig själv, endast därför att han har ett exemplar av bibeln, och skulle vara nödsakad att bestämma sina åtgärder på egen hand, allteftersom han menade sig förstå detta ord, hur bleve det då? Det är sannolikt eller möjligt, att det skulle bli en hel del förvirring ibland oss eller att vi skulle komma att konkurrera med varandra i vårt arbete.

11. Jämte det att vi var för sig äger Guds ord behöver vi därför en teokratisk organisation. Ja, jämte det att ha Guds upplysande ande behöver en kristen Jehovas teokratiska organisation för att förstå bibeln. Han behöver vara med vid de möten som denna organisation anordnar och studera med sina medkristna. Han behöver också organisationen för att kunna arbeta i harmoni med Guds uppsåt och kunna bli ledd på rätt sätt i det som han företar sig. Orsaken är den att Jehova Gud handlar med sin organisation och inte handlar med individer som är utanför hans organisation eller som trotsigt försöker att handla oberoende av den.

12. Varför är det så nödvändigt att se den teokratiska organisationen och få del av dess tjänster?

12. Med undantag för Jesus Kristus har Guds profetiska ord inte förutsagt någon individs personliga verk, handlingssätt och förehavanden. Hans ord förutsäger det som han gör med sin teokratiska organisation under Kristus och talar i förväg om dess verksamhet, dess erfarenheter, de förföljelser den blir utsatt för, dess befrielse och dess triumf. Om vi inte ser organisationen, utan försöker tillämpa profetiorna på oss själva individuellt, kan vi följaktligen inte se profetiornas sanna uppfyllelse och förstå Guds ord. Om vi inte är förbundna med hans organisation och arbetar i harmoni med den och genomgår dess erfarenheter, kan vi inte begripa meningen i Guds ord och utföra hans verk på rätt sätt. Jesus, huvudet för Guds organisation, måste öppna sina lärjungars sinnen, för att de skulle till fullo fatta meningen i Skriften. Sedan Jesus hade farit upp till himmelen, behövdes apostlarna, som påverkades av Guds genom Jesus givna ande, till att förklara djupheterna i Guds ord och uppsåt. Apostlarna var de medlemmar av Guds synliga organisation på den tiden som utgjorde grunden för den. I våra dagar har Jehova Gud byggt upp sin synliga organisation med dem som han har befriat från det stora sinnebildliga Babylon i uppfyllelse av bibelns profetior. I vår tid har Guds skrivna ord stadigt och jämnt upplåtits och dess innebörd klargjorts genom denna teokratiska organisation, som är fylld av hans ande.

13. Vilka får gagn av Jehovas undervisning och av att han handlar med dem, enligt vad Jesajas profetia visar?

13. Jehova handlar med sin synliga organisation, och han känner dem som tillhör den, sak samma hur i kroppslig måtto isolerade de må vara från andra av hans organiserade folk. Det är sin organisation som han undervisar genom dess huvud, Jesus Kristus. De som med kärlek håller fast vid denna organisation röner gagnet av hans handlingssätt med den och hans undervisning. Det är inte till någon av oss, utan det är till organisationen, vilken han tilltalar som sin hustru, som han yttrar dessa ord: ”Din Skapare är din man, härskarornas Jehova är hans namn; och Israels Helige är din Förlossare; hela jordens Gud skall han kallas. Och alla dina barn skola bliva lärda av Jehova, och stor skall dina barns frid vara.” — Jes. 54:5, 13, AS.

14. Varför behöver vi organisationen för att kunna röna gagnet av Guds anvisningar och ledning, trots det att vi har bibeln?

14. Blotta det förhållandet, att du har bibeln och har den som din vägvisare och grundläggande lärobok, berättigar dig inte till att handla självständigt och inbilla dig att du har direkta förbindelser med Jehova och är föremål för hans handlande oberoende av den teokratiska organisationen och med ringaktning för den. Hans ord lär oss inte att man kan vandra på egen hand med endast bibeln och vara föremål för enskild påverkan av den heliga anden. Det är nödvändigt att se Guds händers verk och att erkänna den organisation som han har byggt upp och handlar med. Det är denna organisation, som är uppfylld av hans ande och strängt håller sig till hans ord, som han brukar i denna tid till att vägleda oss i våra förenade ansträngningar hela världen utöver. Denna organisation behövs för att sammansmälta och fullständiga allas våra bemödanden överallt i de många nationerna av många olika tungomål. Den behövs för att betjäna alla troende på ett enhetligt sätt med uppenbarelserna av Guds ord. Den bringar alla rikesförkunnare i samverkan, med sanningens ena och enda ”rena språk”. Den hindrar oss från att arbeta på ett sådant sätt, att vi i själva verket motarbetar varandra, och från att göra om samma sak som andra redan har gjort eller blanda ihop distrikten. Den förhindrar att svagheter uppkommer av oenighet och att andra ting får avhålla oss från att utföra Guds verk. Jehova leder sin organisation genom dess huvud, Jesus Kristus. Om vi vill röna gagn av hans anvisningar och ledning, behöver vi arbeta tillsammans med organisationen. Om fienden isolerar dig, fortsätt då som du har blivit lärd och övad genom organisationen.

15. Vad är det vi hör bakom oss, som talar om för oss, var vi skola gå?

15. Detta är vad som är rätt och tillbörligt att göra, i stället för att vänta på att en ängel liksom i forna tider skall visa sig och ge oss särskilda föreskrifter angående vad vi skall göra i det ena eller andra fallet eller att vi genom kläraudiens skall få höra en röst tala till oss från det osynliga och tala om för oss vad vi skall göra och vart vi skall bege oss. Detta är inte innebörden i Jesaja 30:20, 21 (AT): ”Din Lärare skall icke mera dölja sig, utan dina ögon skola skåda din Lärare. Och när du viker av åt höger eller åt vänster, skola dina öron höra en röst bakom dig, som säger: Hetta är vägen; vandra på den!’” Rösten bakom oss är Guds röst från det förgångna, som talar genom hans skrivna ord, när det göres klart och förståeligt genom hans organisation.

16. Varför är det lämpligt, att vi vänder oss till organisationen för att få distrikt anvisat åt oss?

16. Till den synliga teokratiska organisationen kan vi vända oss för att den skall ge oss ett visst område att arbeta på, och detta kommer att hindra oss från att förirra oss in på en annans distrikt och vålla förvirring, irritation och gnissel. Det kommer att bringa våra bemödanden i harmoni med alla andra rikesförkunnares på den ifrågavarande gruppens distrikt och kommer att resultera i frid och enhet. Detta kommer att behaga Gud, ty det är skrivet: ”Gud är icke en oordningens, utan en fridens Gud. Såsom i alla de heligas församlingar ... Låt allt gå tillbörligt till väga och ske efter bestämmelse.” — 1 Kor. 14:33, 40, NW.

17. Vad har vi, sedan vi har fått anvisningar i stora drag av organisationen, frihet att själva bestämma, och hur framgår detta av Skriften?

17. Medan vi arbetar under Guds ledning i stort genom att samarbeta med hans teokratiska organisation, ger han oss frihet att själva bestämma angående våra mera personliga eller enskilda förehavanden. Vid en hel del tillfällen blev aposteln Paulus direkt vägledd genom andens verkningar eller syner från Herren. Detta gällde själva riktlinjerna för hans verksamhet, men i andra avseenden måste han göra upp sina personliga planer och avgöra vilka anordningar som var bäst att vidtaga. På sin första missionsresa med Barnabas blev han särskilt sänd genom den heliga andens kallelse. Men vad hans andra missionsresa beträffar, var det Paulus som sade till Barnabas: ”Låt oss framför allt fara tillbaka och besöka bröderna i var och en av de städer, i vilka vi förkunnade Jehovas ord, för att se hur det är med dem.” (Apg. 13:1—4; 15:36; NW) Men det uppstod en meningsskiljaktighet beträffande vem de skulle taga med på resan, och varken den heliga anden eller någon ängel ingrep direkt för att avgöra saken. Däremot ser vi, att Herren Jesus, när han visade sig för Paulus och underrättade honom om vilket verk Paulus skulle utföra, sade till honom: ”Begiv dig i väg, ty jag skall sända dig till nationer långt borta.” Detta var allmänna anvisningar, men det överläts åt Paulus att lägga planer för det som han skulle göra och sedan arbeta på att utföra dem och se, i vad mån de överensstämde med Guds vilja. Han talar om för oss, att han beslöt sig för att fara till ett verkligt främmande område, där Kristus ännu inte hade blivit predikad, för att han inte skulle bygga på någon annans grund. — Apg. 22:17—21; Rom. 15:18—21; NW.

”Om Jehova vill”

18. Sedan Paulus hade gjort upp sina planer, vad litade han då på att Gud skulle göra, och hur visas det, om Gud lät något komma i vägen för Paulus’ planer?

18. Paulus skröt inte med vad han skulle göra, men han utstakade i detalj vad som tycktes tjäna verksamhetens intressen och vara till fördel för dess utvidgning. Han litade på att Gud skulle leda honom vid verkställandet av dessa planer och understödja honom i dem så långt som det verkade i harmoni med Guds uppsåt. Lät Gud något ingripa hindrande i Paulus’ planer? När Paulus skriver till församlingen i Rom, visar han att Gud gjorde det, ty han säger: ”Jag blev många gånger hindrad från att komma till eder. Men nu, då jag icke längre har orört område i dessa trakter och under några år har känt längtan efter att komma till eder, närhelst jag är på väg till Spanien, hoppas jag framför allt, när jag är på resa dit, att få se eder och att bliva ledsagad av eder under en del av vägen dit, sedan jag först i någon mån har blivit tillfredsställd av edert sällskap. Men nu står jag i begrepp att färdas till Jerusalem för att betjäna de heliga.” Om hinder också på andra håll talade Paulus, när han skrev till tessalonikerna: ”Bröder, då vi voro berövade eder under en helt kort tid, visserligen endast till personen och icke till hjärtat, eftersträvade vi med stor åstundan, långt mer än som är vanligt, att få se edra ansikten. Fördenskull ville vi komma till eder, ja, jag, Paulus, både en och två gånger, men Satan avskar vår väg.” — Rom. 15:22—25; 1 Tess. 2:17, 18; NW.

19. Sköt Paulus med orätt skulden för saker och ting på djävulen, och hur visar berättelsen att han fattade beslut och försökte utföra dem?

19. Paulus sköt inte med orätt skulden för någonting på djävulen. Utan tvivel uppreste Satan genom sina bedragna fanatiska anhängare på jorden effektiva hinder mot att Paulus skulle komma tillbaka till Tessalonika, när han ville fara dit. I varje fall visar allt detta, att Paulus hade mycken personlig frihet och mycket personligt ansvar, när det gällde för honom att utstaka sin kurs i fråga om att sprida de goda nyheterna. Han tittade inte efter Guds ängel vid varje steg eller väntade sig en syn eller ett uttalande av den heliga anden som han skulle kunna uppfånga genom kläraudiens. Han fattade beslut. Så till exempel beslöt han i sin ande, att ”han skulle resa till Jerusalem, och sade: ’Sedan jag har varit där, måste jag också se Rom.’” Han var så fast besluten att därifrån Efesus fara upp till Jerusalem, att när den heliga anden genom olika redskap angav att Paulus skulle råka i svårigheter i Jerusalem, framhärdade han likväl i sitt beslut. I Caesarea, omkring 88 km från Jerusalem, fick han en slutlig varning av profeten Agabus. Då försökte lärjungarna där att avråda honom. Men Lukas omtalar för oss: ”När han icke ville låta sig avrådas, gåvo vi oss till freds till Rom, om det också var såsom fånge. — Paulus kom slutligen och sade: ’Må Jehovas vilja ske.’” Och Jehovas vilja skedde också. Apg. 19:21; 20:22—24; 21:4, 10—14; NW.

20, 21. a) Sedan vi har gjort upp personliga planer, vad bör vi då hoppas på? b) Vilken förmaning ges oss emot att skryta med våra planer?

20. Så är det med oss i våra dagar. När vi samarbetar med den teokratiska församlingen av Jehovas folk, medges oss en betydande handlingsfrihet. Vi får själva taga ansvaret för hur vi personligen går till väga på vårt distrikt. När vi har bestämt oss för hur vi personligen skall handla, kan vi hoppas på Jehovas välsignelse och ledning och på att han skall bruka oss i sin tjänst. Om vi sår mycket, i det vi gör goda förberedelser för det, kan vi förvänta att skörda mycket, och omvänt.

21. Vi bör inte skryta med våra planer eller förlita oss på vår egen kraft och vishet, när det gäller att verkställa dem. Jakob varnar för detta med dessa rättframma ord: ”Hör nu, ni som säga: ’I dag eller i morgon skola vi resa till denna stad och skola tillbringa ett år där, och vi skola ägna oss åt affärer och skaffa oss vinning’, fastän ni icke veta, vad edert liv kommer att vara i morgon. Ty ni äro en dimma, som visar sig en liten stund och sedan försvinner. I stället borde ni säga: ’Om Jehova vill, skola vi leva och även göra det eller det.’ Men nu yvas ni i edert inbilska skryt. Att på detta sätt yvas är alltid av ondo. Om alltså någon vet, hur man skall göra det rätta, och ändå icke gör det, är det för honom en synd.” — Jak. 4:13—17, NW.

22. Under vems vilja bör vi ställa våra planer, sedan vi har gjort upp dem, och hur bör vi taga våra erfarenheten, medan vi strävar framåt?

22. I överensstämmelse med detta bör vi, sedan vi har gjort upp våra personliga planer beträffande var, när och hur vi skall vara verksamma på fältet såsom offentliga vittnen för Gud, den Högste, alltså säga: ”Om Jehova i vill, skall jag arbeta i hans verk då och där.” Om han låter en leva och låter en fara dit och tjäna, kan man tacka honom för detta privilegium. Om man har angenäma erfarenheter och får uppmuntrande resultat av sina ansträngningar, kan man tacka honom för dessa uttryck för hans ynnest, ty varje god gåva och varje fullkomlig skänk kommer från honom, himlaljusens Fader. Om man däremot möter motstånd eller blir utsatt för prövningar, om gynnsamma resultat inte snabbt visar sig, kan man undersöka saken och avgöra, i vad mån Satan är ansvarig, såsom i Paulus’ fall, eller i vad mån felet ligger hos en själv — i ens brist på förberedelse för tjänst, ens brist på takt eller i att man drar smälek över budskapet genom sitt personliga uppförande eller andra orsaker. Fäll inte modet på grund av svårigheter, motstånd eller förföljelse, liksom inte heller Jesus eller Paulus gjorde det. Men då du vet, att du gör Guds vilja, fullgör då hans tjänst troget och gör fiendens syften om intet genom denna ihärdighet.

En vapenrustning till skydd

23. Varför och hur samarbetar organisationen med dig i verket?

23. Ditt bemyndigande att utföra Guds verk såsom en av hans förkunnare av de goda nyheterna om hans rike har du direkt från hans ord. Hans teokratiska organisation erkänner ditt bemyndigande från hans ord, bibeln. Därför brukar den dig såsom en av sina representanter på fältet, och den samarbetar med dig, förser dig med det som du behöver och ger dig bistånd. Den låter dig få den hjälp och det skydd i legalt avseende som den kan bjuda dig. Den hjälper dig att kämpa för sanningen i enhet med dina bröder över hela jorden.

24. Hur måste vi alltså kämpa enligt det råd vi får, men inte mot vilka?

24. Du kan inte stå ensam. Du måste kämpa skuldra vid skuldra med dina medvittnen, såsom Paulus beskriver det: ”Ni stå fasta i en ande, i det att ni med en själ kämpa sida vid sida för tron på de goda nyheterna och icke i något avseende låta skrämma eder av edra motståndare. Just detta är ett bevis på tillintetgörelse för dem, men på frälsning för eder, och det är Gud som angiver detta, ty åt eder blev för Kristi skull privilegiet givet, icke endast att sätta eder tro till honom, utan också att lida för hans skull. Ty ni hava samma kamp som ni sågo i mitt fall och som ni nu höra om i mitt fall.” (Fil. 1:27—30, NW) Du får inte utkämpa fysiska strider med män och kvinnor utanför den teokratiska organisationen. Och naturligtvis får du inte göra det inom organisationen. Du skall strida mot den gemensamme fienden, inte mot dina bröder. Hela tiden bör du ”allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet i fridens föreningsband [mellan bröderna]. En kropp finnes det och en ande ...; en Herre, en tro, ett dop; en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla”. Den är en garanti för segern, denna enhet! — Ef. 4:3—6, NW.

25. Är allt vårt försvar överlämnat åt organisationen och änglarna? Vilket redskap fullgör en uppgift?

25. Den teokratiska organisationen skänker oss en del hjälp och beskydd, för att inte också tala om vad de osynliga heliga änglarna under Kristus gör. Trots detta finns det också personliga försvarsåtgärder som vi var för sig måste vidtaga. Vid dessa åtgärder utför Guds skrivna ord en nödvändig och väsentlig uppgift; det har stor makt att skydda oss. Paulus gör detta klart i sina ytterligare ord till församlingen i Efesus, till vars medlemmar han vädjade om att de måtte iakttaga kristlig enhet.

26. Vilka är våra verkliga fiender? Vad måste vi därför göra personligt bruk av?

26. Vi befinner oss i verklig strid, och Paulus framhåller vilka som är våra verkliga fiender, mot vilka vi måste kämpa, och säger: ”Ikläd eder den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi hava strid, icke mot blod och kött, utan mot herradömena, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i det himmelska.” Tänk i betraktande av detta på vad det är som vi står ansikte mot ansikte med — hela denna stora osynliga härskara är emot oss! Den arbetar på ett organiserat sätt förmedelst djävulens synliga organisation med all dess propaganda och all dess makt att utöva press på oss för att tillintetgöra vår tro och för att locka eller tvinga oss bort från Guds tjänst. Vi skulle sjunka ihop i förskräckelse, om vi inte förvissade oss om att Gud har gjort anordningar för att beskydda oss. Men vi får inte lämna hela ansvaret för att beskydda oss åt Gud. Han har tillhandahållit vissa ting, som vi skall bruka till skydd för oss själva och våra bröder, och vi måste använda dem. Vad är det för ting? De delar som tillsammans utgör den fullständiga andliga vapenrustningen. Om vi inte gör bruk av den, står vi där blottställda.

27. Vad är vårt bälte, vårt bröstharnesk, vår fotbeklädnad i denna utrustning?

27. ”Tag fördenskull”, fortsätter Paulus, ”på eder den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå emot [alla de ovannämnda andliga fienderna] på den onda dagen och, sedan ni grundligt hava utfört allt, stå fasta. Stå därför fasta [hur?], med edra länder omgjordade med sanning, och var iklädda rättfärdighetens bröstharnesk, och hav edra fötter skodda med den utrustning som består i de goda nyheterna om frid.” Rättfärdighet är ett bröstharnesk till skydd för våra hjärtan, och det fridsamma evangeliebudskapet utrustar våra fötter så, att de kan vandra fram i tjänsten på fältet på ett fridsamt sätt. Att befrämja frid i stället för att taktlöst väcka strid gör det lättare för oss att gå, och vi kan täcka större områden. Rättfärdighet och de goda fridsnyheterna lär man känna och inhämtar man från bibeln och med den teokratiska organisationens hjälp.

28. Vad är vår sköld, och hur göres den stor?

28. ”Tag framför allt trons stora sköld, varmed ni skola vara i stånd till att utsläcka alla den ondes brinnande projektiler.” Vår tro, som vilar på vår kunskap om Guds ord och på vår förtrogenhet med honom och hans verk, hindrar de brinnande projektilerna av bittra smädeord och falska anklagelser att få fäste i oss och tillfoga vår andlighet ett dödligt sår. Ju mer vi känner Guds ord och ju mer erfarenhet vi får av hans sätt att handla med oss, desto större blir vår sköld av tro. — Ps. 64:4; Jer. 9:8.

29, 30. Vad är vår hjälm och vårt svärd? Hur får vi dem?

29. Men det är mer man behöver: ”Tag också emot frälsningens hjälm och andens svärd, det vill säga Guds ord, medan ni med varje form av bön och åkallan vid varje tillfälle ägna eder åt bön i ande.” Till skydd för vårt huvud eller sinne har Gud berett frälsningens hjälm eller ”frälsningens hopp”. Genom att pånyttföda Kristi ”lilla hjord” av efterföljare med sin ande har den himmelske Fadern i dem skapat ett hopp om himmelsk frälsning. Men nu i denna tid gör Gud förmedelst sitt ord och sin organisation den ”stora skaran” av andra får förtrogen med ett hopp om frälsning till liv i mänsklig fullkomlighet på en paradisisk jord. Genom att troget härda ut som kristna och sålunda vinna Guds godkännande ökar vi vårt hopp eller vår förväntan att få de ting som vi åstundar i enlighet med hans löfte. Med detta på insikt grundade hopp om frälsning kämpar vi vidare med ”andens svärd, det vill säga Guds ord”.

30. Det är ett andligt svärd att användas i närstrid med fienden. Guds ande smidde, härdade, formade och vässade detta svärd, ty de som skrev ned detta ord var bara människor, och därför behövde de Guds ande eller verksamma kraft till att driva dem att nedteckna Guds budskap. Därför talar Guds ande till oss genom detta ord, och detta ord är ett uttryck för eller en yttring av Guds ande. Hans ande är oövervinnelig, och det är det som gör detta svärd, Guds ord, oövervinneligt gentemot både människa och djävul. — Ef. 6:11—18, NW; 1 Tess. 5:8, 9.

31. Hur gav Jesus oss ett föredöme i fråga om att föra svärdet? Hur bad han?

31. Jesus gav oss ett föredöme i fråga om att bruka detta andliga svärd, Guds ord. När djävulen satte honom på prov i öknen, parerade Jesus med Guds ords svärd varje hugg, som djävulen gav honom genom sina förslag, i det han sade: ”Det är skrivet.” Och när djävulen och alla hans organiserade demoner angrep Jesus genom sin onda synliga organisation och angrep hans budskap och hans handlingssätt, mötte han deras angrepp genom en stöt med det andliga svärdet, i det han citerade Guds skrivna ord. ”Det är skrivet” dödade eller gjorde tvärt slut på de traditionella argumenten och världsliga filosofiska idéerna eller oskriftenliga resonemangen, som av demonerna bedragna religiösa människor förde till torgs. Men tillika med sitt sakkunniga bruk av detta svärd från Gud bad Jesus. Han bad regelbundet och uppriktigt och i full harmoni med Guds uppsåt, som fanns tillkännagivet i hans nedskrivna ord. Därför blev hans böner hörda.

32. Varför är denna tid den ”onda dagen”? Vad är fördenskull av yttersta vikt?

32. Då Satan och hans demoner nu är nedstörtade från himmelen och skapar ve och elände på jorden och för krig mot dem som hör till Guds kvinna eller organisation, befinner vi oss på den onda dagen. Vi måste kämpa beslutsamt mot de mäktiga andliga fienderna. Vi behöver därför ikläda oss och behålla den fulla vapenrustningen från Gud. Rustningen är densamma för var och en av oss, och med den kan vi stå fasta i endräkt och hålla stånd mot fienderna och slå tillbaka deras anfall. Behåll därför varje del av rustningen på. Håll ditt hjärta fäst vid rättfärdigheten, Guds rättfärdighet, till ditt beskydd. Håll fast och utvidga din tro som en sköld. Fortsätt att vandra i den utrustning eller fotbeklädnad som de goda nyheterna om frid utgör, så att du blir skyddad mot vägens hårdhet. Spänn om dig sanningens bälte, som ger dig styrka att bära bördan och att hålla ut. Behåll på ditt huvud den hjälm som består i det rätta hoppet, vilket inte leder till någon missräkning. Gör ditt grepp om andens svärd, Guds ord, fastare. Nu då vi har kommit fienden in på livet, lär dig då att svinga detta svärd. Avvärj med det varje stöt från fienden och stick detta tveeggade vapen djupt in i själva hjärtat av fiendens propaganda, traditioner, filosofiska spekulationer och bedrägliga argument.

33. Kan vi kämpa och bedja på detta sätt, medan vi hålles inspärrade? Hur så?

33. Om vi är rustade på detta sätt, behöver vi inte falla till föga inför våra angripare, och djävulen och hela hans härskara av demoner kan inte göra oss ens den ringaste andliga skada. Vi kan bli dödade till följd av deras osynliga inflytande på sina jordiska verktyg, men Gud kommer att skydda och bevara vårt arv, liv i den nya världen, i det han förlänar oss en uppståndelse, när hans tid därför är inne. Vi kan befinna oss i fängelse eller koncentrationsläger genom demonbehärskade människors och regeringars förvållande, men våra fiender kan inte taga av oss vår andliga vapenrustning. Vi kan fortfarande behålla denna vapenrustning och kämpa i den där i vårt inspärrade tillstånd, ty Paulus själv bar denna vapenrustning i fängelset i Rom, när han skrev till oss, att vi skulle bära den. Och när vi kämpar i den, kan vi bevara oss i förbindelse med Gud och hans osynliga organisation medelst bön, varje form av bön, lovprisning, tacksägelse, uttryck för uppskattning eller böner varigenom vi begär eller allvarligt anropar Gud om något, för vår egen eller för våra bröders, våra medkämpars, räkning. Bönen kommer oss att känna, att den gudomliga hjälpen är nära.

34. Vilken plats måste vi alltså ge Guds ord, och vad leder detta till?

34. När vi tar allt i betraktande, kan vi alltså inte underskatta Guds ords värde, betydelse och kraft. Vi måste ge det en förblivande plats i vårt liv framför de ord och bud som några människor kan utfärda, vilka skulle vilja göra Guds ord av noll och intet värde, och vi måste göra detta också under förföljelse. Till vår ledning säger Psalm 119:161: ”Furstar förfölja mig utan sak, men mitt hjärta fruktar för dina ord.” Därför håller vi fast vid Guds skrivna ord och lyder det. Genom att rätta oss efter hans ord kan vi rena vår väg och hålla den ren och klar och tydlig, där den går genom denna nedsölade värld. När vi låter hans ord komma in i vårt hjärta och vårt huvud, kan det göra om vårt sinne, och på det sättet kan det förvandla vårt liv, så att vi helt upphör med att imitera denna fördärvade tingens ordning och övergår till ett handlingssätt som är välbehagligt för Gud, är i full harmoni med honom och för oss till evigt liv i hans nya värld. — Rom. 12:1, 2, NW.

(The Watchtower, 15 juni 1951)