Hur hela Skriften, inspirerad av Gud, är gagnelig
1. Vad är det verkliga syftet med bibeln, och kan då någon annan bok jämföras med den?
FLERTALET böcker i våra dagar är skrivna för att säljas med vinst för författare och förläggare. Bibeln skrevs inte för att rätt och slätt vara ”bestsellern”. Den är verkligen vår tids ”bestseller”, ty den har hittills blivit översatt till 1.202 språk och säljs i millioner exemplar varje år, och därför har den en oöverträffad spridning. Detta är just såsom sig bör. Men det verkliga syftet med bibeln är inte att den skall ge materiell vinst utan andlig vinst, som medför evigt liv i Guds härliga, nya tingens ordning. Fördenskull kan ingen annan bok jämföras med bibeln i fråga om det gagn den blir till för dem som läser den och lever i överensstämmelse med den. Det är den mest gagneliga boken på jorden. Därför bör vi läsa den.
2. a) I vilka avseenden är Skriften till gagn, enligt vad som sägs i 2 Timoteus 3:16, 17? b) Hur mycket av de ”heliga skrifterna” syftade Paulus på, då han talade om ”hela Skriften”, och hur framgår detta av Paulus’ egna ord?
2 Låt oss närmare undersöka hur gagneliga de ”heliga skrifterna” är för dem som läser dem och som vill vara gudsmänniskor och utgöra det folk som hör Gud till, därför att de odelat överlämnat sig åt honom och tjänar honom såsom gudsmänniskor bör tjäna honom. Så här skrev aposteln Paulus till den Kristne tillsyningsmannen Timoteus om gagnet av den Heliga skrift: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till att bringa ordning i tingen, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” (2 Tim. 3:16, 17, NW) Då Paulus sade ”hela Skriften”, menade han hela bibeln, inte bara det så kallade Nya testamentet, som några religionsanhängare i kristenheten säger är allt som de kristna behöver, och inte heller bara de inspirerade hebreiska skrifterna, som judarna säger är det enda man behöver för att kunna vinna ett välsignat liv i framtidens värld. Vi behöver hela bibeln, dess förkristna del såväl som dess kristna del, ty var och en av delarna är ”inspirerad av Gud”, och vi vågar inte ignorera något av det som Gud har inspirerat. Alltsammans är gagneligt för dem som söker vinna evigt liv i lycka. Det förhåller sig alldeles såsom aposteln Paulus skrev, sedan han hade citerat från de förkristna hebreiska skrifterna och tillämpat det citerade på Jesus Kristus. Han sade: ”Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom skedde, såsom det är skrivet [i Psalm 69:10]: ’Dina smädares smädelser hava fallit över mig.’ Ty allt vad som fordom har blivit skrivet [dvs. före Kristi tid], det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna [skrivna före Kristus] giva, skola bevara vårt hopp.” (Rom. 15:3, 4) Om en ”Guds människa” skall bli ”fullt duglig, fullständigt utrustad”, måste hon ha och använda hela bibeln.
”Till undervisning”
3. Vilka kvalifikationer såsom lärare hade Paulus, och vem är vår störste lärare?
3 Lägg märke till att aposteln Paulus säger att alla de skrifter, som Gud inspirerat, är gagneliga till undervisning, dvs. till att användas vid undervisning av andra om hur de skall kunna vinna den dyrbara belöningen evigt liv. Paulus var själv ett utomordentligt föredöme i att ge sådan undervisning, och han skrev så här till Timoteus: ”Jag [blev] förordnad till predikare och apostel — jag talar sanning, jag ljuger icke — en lärare för nationer i fråga om tro och sanning.” (1 Tim. 2:7, NW) Paulus var den störste av de inspirerade kristna skribenter, som deltog i att skriva bibeln. Han och sju andra Kristi lärjungar skrev de kristna grekiska skrifterna, och de var efterföljare till den störste lärare som någonsin levat på jorden såsom människa, nämligen Jesus Kristus. Vidare är han som är hela bibelns himmelska inspirationskälla den störste lärare som någonsin existerat, och om honom har dessa ord yttrats till Guds organisation: ”Alla dina söner skola vara personer som bliva lärda av Jehova.” — Jes. 54:13, NW; Joh. 6:45.
4. Hur blir Jehova vår lärare?
4 Borde det inte vara en kraftig stimulans för oss att veta att vi blir lärda av Jehova Gud själv? Han blir vår lärare, om vi tar hans inspirerade bok och läser, studerar och följer den såsom hans lärjungar. Hans heliga bok bör ha undervisande egenskaper vida överlägsna dem som kännetecknar det allra senaste i bokväg som människor har frambragt, naturligtvis inte med avseende på undervisning i världsliga skolämnen utan i fråga om att bibringa oss undervisning om hur vi skall kunna vinna strålande framgång i livet genom att leva i överensstämmelse med Jehova Guds uppenbarade uppsåt, hans som ger evigt liv.
5. Vilka fakta uppenbarar att det inte bara var de elva trogna apostlarna som skulle vara lärare i Guds ord?
5 Inte bara till de elva trogna apostlarna, utan till alla lärjungarna, som vid ett tillfälle var samlade i Galileen, gav den uppståndne Jesus Kristus denna befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matt. 28:19, 20, NW) De elva trogna apostlarna var allesammans döda vid utgången av första århundradet, och denna befallning att göra lärjungar, att döpa och undervisa intill avslutningen på tingens ordning kunde inte ha haft avseende endast på apostlarna utan avsåg alla Jesu lärjungar. Det är inte de elva trogna apostlarna, utan vi i våra dagar, som lever på jorden vid ”avslutningen på tingens ordning”, och vi förlitar oss på att den uppståndne Jesus Kristus skall vara med oss alla de dagar, som återstår, intill änden på ”avslutningen på tingens ordning”. Det är alltså på oss som hans befallning att göra lärjungar, att döpa och undervisa dem också är tillämplig. För att vi skall kunna bevisa oss vara hans trogna efterföljare, måste vi nu göra detta.
6. Varför behöver det finnas en exakt skriven redogörelse till undervisning i sanningen, och blev det någon förändring med avseende på detta behov efter Jesu död och uppståndelse?
6 Om vi skall kunna fullgöra dessa påbjudna ting, behöver vi en bok, någonting skrivet eller tryckt, inte bara hörsägner, inte någon oskriven tradition, som för sin exakthet är beroende av de människors ärlighet eller fullkomliga minne, som vidarebefordrat upplysningarna muntligen. Inte ens Jesus Kristus, den störste lärare som någonsin funnits på jorden, talade rätt och slätt som det föll honom in. Han använde en lärobok, och denna bok var bibeln, sådan den förelåg på hans tid, de inspirerade ”heliga skrifterna” på hebreiska och arameiska, vilka han kunde läsa och studera. Fördenskull sade han ständigt: ”Det är skrivet”, och så citerade han från de inspirerade hebreiska skrifterna. (Matt. 4:4—10; Luk. 24:27, 32, 44—47) Sedan han blivit uppväckt från de döda och åter farit upp till himmelen, byttes inte läroboken, som skulle tjäna till undervisning för hans lärjungar, ut och ersattes inte av något annat; den behölls, men den utvidgades genom att det gjordes tillägg till den. Under inspiration från Gud gjordes tjugosju tillägg till denna lärobok, för att den skulle bli fullständig. I sin helhet är den nu i det närmaste nitton hundra år gammal, men den är inte föråldrad och behöver inte ersättas med något mera nymodigt.
7. Varför är denna urkund alltjämt den ”rätta” läroboken i våra dagar?
7 Med sina profetior är den rentav alltjämt före vår tid. Den kommer alltid att förbli ”inspirerad av Gud”, och fördenskull är den alltid rätt, korrekt, till och med i denna kärnvapen- och rymdålder, denna ”hjärnålder”, under vilken människor på ett eller annat sätt använder de hjärnor, som bibelns Gud har givit dem. Vi behöver alltså inte byta ut vår lärobok. Vad vi behöver göra, det är att lyda befallningen att undervisa i den, ty den är ”Guds ord”. Häri kan vi efterlikna vår föredömlige lärare, Jesus Kristus, och även hans tolv apostlar. Om aposteln Paulus, vid den tid, då han befann sig i Korint, säger Lukas, Paulus’ följeslagare på missionsresor, så här: ”Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader och undervisade i Guds ord.” — Apg. 18:1—11.
8, 9. Vilka problem ställs vi inför i denna tid, då vi skall undervisa om sanningen?
8 I denna tid måste vi undervisa omgivna av religiösa präster, som söker åstadkomma att deras kyrkliga hjordar får öronen kliade med sådant som folk gärna vill höra, varigenom de söker behaga dem som tillhör dessa hjordar och förväntar att få uppbära lön av dem. Det förhåller sig alldeles såsom Paulus skrev till Timoteus att det skulle bli. Paulus sade:
9 ”Ty den tid kommer, då de icke längre skola fördraga den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skola samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid, då de skola vända sina öron från sanningen och i stället vända sig till fabler.” (2 Tim. 4:3, 4) ”Emellertid säger det inspirerade uttalandet avgjort, att i senare tidsskeden några komma att avfalla från tron, i det att de ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror, genom människors skrymteri, vilka tala lögner och äro märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn; och de förbjuda äktenskap och påbjuda att man skall avhålla sig från födoämnen som Gud har skapat till att med tacksägelse förtäras av dem som hava tro och känna sanningen på ett exakt sätt. Genom att giva bröderna dessa råd kommer du att vara en förträfflig tjänare åt Kristus Jesus, en som har blivit närd genom trons och den förträffliga undervisningens ord, vilka du noggrant har efterföljt. Men avvisa de fabler som våldföra sig på det heliga och som gamla kvinnor berätta.” — 1 Tim. 4:1—3, 6, 7, NW.
10, 11. a) Vad måste var och en av oss förvissa sig om, när det gäller vår undervisning, med tanke på de förhållanden som råder i denna tid? b) Vilket enastående bistånd får vi?
10 Eftersom det nu råder sådana förhållanden, måste vi inte endast noggrant pröva vad dessa kristenhetens präster lär, genom att göra jämförelser med våra egna exemplar av bibeln, utan vi måste också undervisa oss själva, på det att vi alltid må hålla oss strängt till Skriften. Vi önskar sannerligen inte fara med osanning, bli mentalt eller andligen fördärvade och verkligt antikristliga såsom lärare. Från Guds inspirerade ord måste vi alltså undervisa oss själva såväl som andra, och därmed följer vi själva det som vi lär andra att följa. Då vi studerar bibeln såsom Jehova Guds lärjungar, förvärvar vi en upplysande kraft. Vad är det för något? Det är Guds heliga ande. Bibeln har frambragts genom Guds andes inspiration, och för att förstå den måste vi få hjälp och vägledning av just denna ande. Paulus framhöll detta behov, då han skrev om de ting, som Gud har berett åt dem som älskar honom:
11 ”Det är för oss som Gud har uppenbarat dem genom sin ande, ty anden tränger in i allt, till och med i Guds djupheter. ... Ingen [har] lärt känna de ting som höra Gud till utom Guds ande. Nu hava vi icke mottagit världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi måtte känna de ting som Gud i sin godhet har givit oss. Detta tala vi också, icke med ord som mänsklig vishet lär oss, utan med dem som anden lär oss, i det att vi förbinda andliga ting med andliga ord.” — NW.
12, 13. a) Varför behöver de kristna i våra dagar få Jehovas heliga ande utgjuten över sig, och var finner de ett stort mått av denna ande? b) Vad gör de då?
12 I överensstämmelse med dessa ord i 1 Korintierna 2:10—13 undervisade aposteln Petrus sig själv förmedelst Guds utgjutna ande på pingstdagen för att säga det han då sade om uppfyllelsen av profetiorna i Joel 2:28—32, Psalm 16:8—11 och Psalm 110:1, utsagor i Skriften som Kristi lärjungar inte hade förstått tidigare. (Apg. 2:1—36) Sedan första världskrigets slut år 1918 har vi, som ägnat oss åt att studera Guds ord, behövt Guds andes bistånd lika mycket som dessa första kristna gjorde den där pingstdagen år 33 e. Kr. Om vi inte hade haft detta bistånd, skulle vi inte ha kunnat urskilja den förunderliga uppfyllelsen av bibelns profetior, som givit våra ögon, vårt sinne och vårt hjärta bevis för att Guds messianska rike upprättades i himmelen år 1914 för att slå ned alla Guds fiender och bereda ett fullkomligt, rättfärdigt herradöme åt människorna. (Matteus, kapitel 24, 25; Markus 13; Lukas 21; Upp. 11:15—12:10) Guds bibel är ”laddad” med hans ande, och var och en som uppriktigt tar bibelns ord till hjärtat känner verkan av denna ande. Om det talade ordet sade Jesus: ”Det är anden som är livgivande; ... De ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv.” (Joh. 6:63, NW) Så förhåller det sig med Guds skrivna ord: det har Guds ande i sig, och fördenskull är det instruktivt.
13 Vi måste följa den ande, som funnit uttryck i detta skrivna ord. Vi får inte låta antikrister lära oss sådant som strider mot detta andliga ord. Såsom aposteln Johannes skrev, sedan han talat om antikristliga lögnare: ”Vad eder beträffar, förblir den smörjelse [med Guds ande], som ni mottogo från honom, i eder, och ni behöva ingen till att undervisa eder; men såsom smörjelsen från honom undervisar eder om allting, och är sann och icke är lögn, och alldeles såsom den har lärt eder, så förbliv i förening med honom”, från vilken ni erhållit smörjelsen med anden. Detta gör vi genom att förbli i överensstämmelse med Guds skrivna ord. — 1 Joh. 2:27, NW.
14. Varför är Jesus ett sådant utomordentligt föredöme?
14 Jesus Kristus, vår föredömlige lärare, sade: ”Jag [gör] ingenting ... av mitt eget initiativ, utan alldeles såsom Fadern har lärt mig talar jag dessa ting.” (Joh. 8:28, NW) Såsom en fullkomlig gudsmänniska hade också Jesus fått undervisning genom det som då fanns av Guds skrivna ord. Eftersom han var ödmjuk nog att ta emot Jehovas undervisning, har vi såsom hans efterföljare inte något skäl till att vara för stolta att ta emot Jehovas undervisning som han ger oss förmedelst sin bok och sin andes bistånd. Ingenting kan jämföras med hans inspirerade ”heliga skrifter” i fråga om att vara gagneligt ”till undervisning”. Låt dig bli undervisad av dem, och undervisa sedan i din tur andra människor förmedelst dem.
”Till tillrättavisning”
15. Varför är ”hela Skriften” gagnelig till tillrättavisning av den enskilde?
15 Aposteln Paulus skrev att hela den inspirerade Skriften även är gagnelig ”till tillrättavisning”. Eftersom människor är ofullkomliga, ja, även vi kristna, måste kristna människor då och då bli tillrättavisade. Vid ett tillfälle tillrättavisade den uppståndne Jesus Kristus strängt en hel kristen församling och påpekade hur materialistisk den hade blivit och hur eländig, ömkansvärd, fattig, blind och naken den var andligen. Och i sina avslutande råd till denna församling i Laodicea i Mindre Asien sade han: ”Alla dem som jag hyser tillgivenhet för tillrättavisar och agar jag. Var därför nitisk och gör bättring.” — Upp. 3:14—19, NW.
16, 17. a) Varför måste Petrus bli tillrättavisad? b) Varför tillrättavisade Paulus Petrus på detta sätt?
16 Till och med en apostel måste en gång bli tillrättavisad. Det var aposteln Petrus, också kallad Kefas. År 36, när han öppnade dörren för de oomskurna hedningarna (icke-judarna), på det att de skulle få komma in i den kristna församlingen, antog han rätt och tillbörligt inbjudningen att gästa en hednings hem, vilket skedde för första gången. Flera år senare vägrade han, av fruktan för att möjligen bli kritiserad, att vara tillsammans med hednakristna i Antiokia i Syrien, och han övade också inflytande på andra judekristna, så att de handlade på samma skrymtaktiga sätt. Gud använde en annan apostel, nämligen Paulus, för att tillrättavisa Petrus.
17 Paulus säger: ”När jag såg att de icke vandrade rätt enligt sanningen om de goda nyheterna, sade jag till Kefas inför dem alla: ’Om du, fastän du är jude, lever som nationerna göra och icke som judarna göra, hur kommer det sig då att du tvingar människor av nationerna att leva enligt judisk sedvänja?’” (NW) Paulus tillrättavisade Kefas, dvs. Petrus, inför alla de andra. Varför det? Såsom förklaring säger Paulus: ”Jag [trädde] öppet upp mot honom, ty han hade befunnits skyldig till en försyndelse.” (Gal. 2:11—14; Apg. 10:24—48) Vi förmodar att Petrus (Kefas) insåg att han handlat orätt och rättade till sitt kristna handlingssätt och hädanefter bekymrade sig mera om kritiken från Gud genom en apostolisk tjänare än om kritiken från människor som hade en felaktig syn på saker och ting.
18. Förklara skillnaden mellan tillrättavisning å ena sidan, förebråelse och näpst å den andra.
18 I detta sammanhang kan vi lägga märke till att det i Skriften görs en viss skillnad mellan det begrepp som orden förebrå och näpsa ger och det som ordet tillrättavisa ger. I de grekiska skrifterna förekommer två olika ord för dessa begrepp. Vad en förebråelse eller näpst beträffar, så kanske det inte finns någon verklig grund för den. Den kan fördenskull ges med orätt, och i ett sådant fall överbevisar den inte den förebrådda personen om någon synd eller felaktig handling och fäller honom inte för något oegentligt uppförande, eftersom han inte gjort sig skyldig härtill. En sådan förebråelse åstadkommer inte någon förändring i handlingssättet till följd av ånger och bättring hos den som varit föremål för förebråelsen eller näpsten. Slutligen bör detta leda till att den som givit förebråelsen eller näpsten inser att han haft orätt.
19. a) Hur kan det då sägas att Petrus snarare förebrådde Jesus än tillrättavisade honom? b) Varför var det tillbörligt att Jesus näpste demonen och stormvindarna och sjön?
19 Så förhöll det sig med aposteln Petrus och Herren Jesus Kristus. Jesus hade just för första gången talat med sina apostlar om den smärtsamma offerväg, som han måste vandra för att göra Guds vilja. ”Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga [förebrå, Melin] honom och sade: ’Bevare dig Gud, Herre! Ingalunda får detta vederfaras dig.’ Men han vände sig om och sade till Petrus: ’Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.’” (Matt. 16:21—23) Petrus förebrådde Mästaren, Jesus, genom att göra kraftiga invändningar mot det som Jesus sade. Jesus förtjänade inte en sådan förebråelse eller näpst, och i stället för att ångra sig och ändra på sitt handlingssätt tillrättavisade han den tanklöse Petrus, som förivrade sig i sitt tal. Jesus hade naturligtvis rätt, när han näpste en demon och tvingade honom att fara ut ur den besatte gossen. (Matt. 17:18, NW) Under en storm på sjön näpste Jesus vindarna och sjön. Han kunde inte tillrättavisa dessa livlösa ting. — Matt. 8:23—27.
20, 21. a) Vilket råd gav Jesus i Lukas 17:3? b) Varför talade då Jesus i Matteus 18:15—17 om att tillrättavisa en broder?
20 Beträffande svårigheter kristna bröder emellan sade Jesus: ”Akter uppå eder själva. Om din broder syndar dig emot, så bestraffa [förebrå eller näps, RS; AV] honom, och om han bättrar sig, så förlåt honom.” (Luk. 17:3, Melin) Men syndaren kanske inte vid alla tillfällen ångrar sig och gör bättring, på det att han må vinna förlåtelse.
21 Varför talade Jesus då i ett liknande fall om tillrättavisning? Han sade: ”Om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel [tillrättavisa honom, Melin] på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig, har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar, tag då med dig en eller två till, så att varje sak må fastställas efter två eller tre vittnens utsago. Om han icke lyssnar till dem, tala då med församlingen. Om han icke lyssnar ens till församlingen, må han då vara för dig såsom en man av nationerna och såsom en skatteindrivare.” (Matt. 18:15—17, NW) Eftersom den anklagade, som det här är tal om, förtjänade att bli utstött ur församlingen, var han mera förtjänt av en tillrättavisning än av en blott och bar förebråelse. Han har bevisats ha orätt, och han vet det inom sig. Detta var avsikten, när den som försyndelsen begåtts emot först påvisade hans fel, då han var på tumanhand med syndaren, fastän denne inte ville bekänna sin synd. Framläggandet av bevis fortsatte, först inför flera vittnen och sedan inför församlingen.
22, 23. a) Vad inbegrips i att tillrättavisa en broder? b) Hur påvisade Paulus vad det innebär att tillrättavisa?
22 När det gäller en tillrättavisning, måste alltså den som ger tillrättavisningen inte bara framföra en anklagelse, utan han måste också framlägga bevis till stöd för den. Om den anklagade säger något till sitt eget försvar, nöjer sig den som ger tillrättavisningen inte med att bara svara honom; han vederlägger hans påståenden, överbevisar honom. Den som blivit tillrättavisad kanske inte ens då avger en bekännelse, han kanske inte öppet och ärligt tillstår sin synd, men invärtes känner han sig skyldig. Hans invärtes människa har blivit överbevisad om hans synd eller felaktiga handlingssätt. Detta bör leda honom till att ändra på sitt handlingssätt i överensstämmelse med sin medvetenhet om synd. Om han inte gör detta, kan han bli utesluten på grundval av de framlagda bevisen. Hur en tillrättavisning kan verka belyste aposteln Paulus i 1 Korintierna 14:24, 25, där han skriver till församlingen:
23 ”Om ni alla profetera [vid ett möte] och en icke troende eller vanlig människa kommer in, blir han tillrättavisad av dem alla, han blir noggrant utrannsakad av alla; hans hjärtas hemligheter bliva uppenbarade, så att han faller ned på sitt ansikte och tillbeder Gud och förklarar: ’Gud är verkligen ibland eder.’” — NW.
24, 25. Vilket ansvar, vad tillrättavisning beträffar, har en ljusbärare?
24 Om vi tillkännager Guds sanningsord, kommer det i sig självt att ge tillrättavisning. Fördenskull sade Jesus Kristus: ”Den som bedriver dåliga ting hatar ljuset och kommer icke till ljuset, för att hans gärningar icke skola bliva klandrade” genom en tillrättavisning. (Joh. 3:20, NW) De som bär ut Guds ”heliga skrifters” ljus bör rikta klander mot sådant som hör samman med religiöst, moraliskt mörker. Paulus säger till dessa ljusbärare:
25 ”Sluta upp med att taga del med dem i de ofruktbara gärningar som höra mörkret till; i stället böra ni till och med tillrättavisa dem, ty de ting som de i hemlighet bedriva är det skamligt till och med att omtala. Nu göres allt som blir tillrättavisat uppenbart genom ljuset, ty allt som göres uppenbart är ljus [något som inte längre är hemligt eller täcks av mörkrets dok utan är upplyst]. Därför säger han: ’Vakna, du sovare, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig.’” — Ef. 5:11—14, NW.
26. Vad gör en vis och förståndig människa, då hon blir tillrättavisad?
26 Den som sover såsom befunne han sig i nattens mörker och som fördenskull är död i sina överträdelser och synder tar emot den tillrättavisning, som han får, och vaknar upp och står upp ur sitt andligen döda tillstånd och griper sig an med att följa Jesus Kristus. Kristus ”lyser” över honom med ynnest och med sanning, och han blir en ljusbärare, som återkastar det ljus han får från Kristus, vilken alla de ”heliga skrifterna” bär vittnesbörd om.
27. Hur visade Paulus, då han skrev till Timoteus och Titus, behovet av att ge tillrättavisning?
27 I en del fall måste en församlings tillsyningsman tillrättavisa en medlem eller flera medlemmar i församlingen offentligen. I sitt första brev till Timoteus sade Paulus fördenskull till honom: ”Tillrättavisa inför alla åskådare de personer som bedriva synd, på det att de övriga också må hysa fruktan.” I sitt andra och sista brev till Timoteus skrev Paulus: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid, tillrättavisa, förebrå [eller näps], förmana med all långmodighet och undervisningskonst.” (1 Tim. 5:20; 2 Tim. 4:2; NW) Han bemyndigade också en annan tillsyningsman, Titus, att på samma sätt ge tillrättavisning inför församlingen. Paulus skrev till honom: ”Som håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa [eller vederlägga] dem som säga emot. Just av den orsaken må du hålla i med att tillrättavisa dem med stränghet, för att de må vara vid god hälsa i fråga om tron. Fortsätt att tala dessa ting och att förmana och tillrättavisa med full myndighet att befalla. Låt ingen någonsin förakta dig.” — Tit. 1:9, 13; 2:15; NW.
28. Vilket verkligt värde har då tillrättavisningen, och från vilken synnerligen betydelsefull källa bör den komma?
28 Avsikten med tillrättavisningen är alltså att återvinna syndaren, att vederlägga och tysta ned den som säger emot, att hjälpa den materialistiskt inställda människan att uppnå ”god hälsa i fråga om tron”. Om vi skall kunna ge sådan effektiv tillrättavisning, antingen på tumanhand med syndaren eller inför församlingen, vad kan då vara mera gagneligt för oss att använda än de ”heliga skrifterna”?
29. Varför visar man kärlek genom att tillrättavisa?
29 Den som blivit tillrättavisad bör aldrig glömma att den verkliga drivfjädern till att någon ger en tillrättavisning är kärlek. Hur kommer det sig? Jo, den som ger tillrättavisningen söker rätta till den människas fel, som förgått sig; han söker överbevisa henne om hennes fel och hjälpa henne att inse det och ändra på sitt handlingssätt. Jesus sade att alla dem som han hyste tillgivenhet för tillrättavisade han. (Upp. 3:19, NW) Den som har begått ett fel bör inse att han kan få gagn av tillrättavisningen och bör försöka förvärva insikt genom den. Ordspråksboken 19:25 säger oss: ”Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.”
30. Vilka visa och förståndiga ord om tillrättavisning finner vi i Ordspråksboken 3:11, 12, och hur bör vi alltså ta emot tillrättavisning?
30 I så fall ringaktar eller förringar den tillrättavisade inte tillrättavisningen därför att han får den förmedelst ett mänskligt redskap eller språkrör. I Hebréerna 12:4—6 sägs det till dem som vill vara Guds söner att de inte får glömma Ordspråksboken 3:11, 12, som lyder: ”Jehovas aga, o min son, skall du icke förkasta; och avsky icke hans tillrättavisning, ty den som Jehova älskar, den tillrättavisar han, ja, såsom en fader gör med en son, i vilken han finner behag.” (NW) Även om tillrättavisningen alltså verkligen kommer förmedelst en mänsklig kanal, så kan vi likväl, om de inspirerade ”heliga skrifterna” ligger till grund för tillrättavisningen och om den har givits av en kristen ”Guds människa” (NW), vara säkra på att det är en tillrättavisning från Jehova Gud, och vi bör ta emot den såsom sådan. Men betrakta den såsom ett uttryck för Guds kärlek.
”Till att bringa ordning i tingen”
31. a) Hur kan man ha ytterligare gagn av de ”heliga skrifterna”? b) Hur visade Jesaja att det är nödvändigt att bringa ordning i tingen?
31 De inspirerade ”heliga skrifterna” är också gagneliga ”till att bringa ordning i tingen”. (2 Tim. 3:16, NW) När vi befann oss ”utanför”, i den fördärvade världen, behövdes det sannerligen, även om vi tillhörde kristenheten, att vi rättade till vårt förhållande till Gud. Det är just vad han vill att vi skall göra. I Jesaja 1:18, 19 talar han till sitt egensinniga folk och säger: ”’Kom nu, ni människor, och låt oss bringa ordning i förhållandena mellan oss’, säger Jehova. ’Om också edra synder, ni människor, skulle visa sig vara såsom scharlakan, skola de göras vita liksom snö; om de också skulle vara röda såsom karmosinfärgat tyg, skola de bliva alldeles såsom ull. Om ni människor visa villighet och verkligen lyssna, skola ni få äta av landets goda.’” — NW.
32. Hur bragte Gud ofta ordning i förhållandena i forna dagar, och hur gör han det i vår tid?
32 I forna dagar sände Jehova Gud sina profeter till att hjälpa hans syndiga folk att rätta till saker och ting och ge dem en rätt insikt om förhållandena och lära dem hur de skulle uppträda rätt gentemot Gud. I våra dagar har vi hans bibel, hans inspirerade ”heliga skrifter”, som hjälper oss att rätta till saker och ting i vårt liv, på det att vi må bli visa ”till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus”. Eftersom den Heliga skrift kan hjälpa oss häri, är den sannerligen en gagnelig bok, och vi behöver den framför alla andra böcker. Det är den bok som av alla böcker är allra dyrbarast för oss. Eftersom den har hjälpt oss att rensa bort förvändhet ur vårt liv, vet vi att vi kan bruka den för att hjälpa andra att ”bringa ordning” i saker och ting i deras sinne och få dem att rätta till saker och ting i deras moraliska och religiösa liv. Vi kan också hjälpa de modfällda att räta upp sig.
33—35. a) Hur måste vi handskas med Guds ord, om vi skall kunna bringa ordning i våra förhållanden till bröderna och till människor ”utanför”? b) Hur framhävde Paulus detta för Timoteus?
33 Det är just detta som vi blir uppmanade att göra, i Hebréerna 12:12, 13 (NW), som lyder: ”Räta ... upp de händer, som hänga ned, och de knän, som äro försvagade; och fortsätt med att göra räta stigar för edra fötter, för att det som är halt icke må vridas ur led utan att det i stället må bliva helat.” Ja, ibland behöver våra andliga bröder rätta till saker och ting, såsom det inträffade för länge sedan i Antiokia i Syrien, när aposteln Paulus såg att Petrus (Kefas) och andra judiska kristna ”icke vandrade rätt enligt sanningen om de goda nyheterna”. (Gal. 2:14, NW) Vare sig det gäller något förhållande till våra kristna bröder eller till spörjande människor ”utanför”, i världen, den skrymtaktiga kristenheten inbegripen, måste vi göra bruk av Guds inspirerade skrivna ord för att rätta till saker och ting på ett sådant sätt som är välbehagligt för honom, och detta är det enda rätta sättet. Det räcker inte med att vi bara använder bibeln, utan vi måste använda den på rätt sätt, på ett välbalanserat, konsekvent sätt. Tillsyningsmannen Timoteus förväntades hjälpa sina bröder och dem som sökte efter Gud att bringa ordning i saker och ting, och fördenskull skrev aposteln Paulus till honom:
34 ”Fortsätt med att påminna dem om dessa ting, i det du ålägger dem inför Gud såsom vittne att icke strida om ord, något som icke alls är till någon nytta, eftersom det verkar omstörtande på dem som lyssna. Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” — 2 Tim. 2:14, 15, NW.
35 Detta innebär att vi inte skall låta en sak som behöver rättas till bli virrig och oredig genom ord avsedda att dölja sanningen och kullkasta tron hos de troende eller hos dem som håller på att lära, utan att vi skall låta ”sanningens ord” från Gud avgöra saken. Det innebär att vi måste undervisa i den rätta läran. Om vi gör det, behöver vi aldrig blygas över resultaten.
”Till fostran i rättfärdighet”
36. a) Hur försvarar ofta religiösa präster oskriftenliga ting, men vad bjuder Guds ord under sådana omständigheter? b) Förklara Paulus’ ord i Efesierna 6:4, vilka riktas till dem som är fäder.
36 Slutligen är ”hela Skriften”, som innehåller de inspirerade ”heliga skrifterna”, gagnelig ”till fostran i rättfärdighet”. (2 Tim. 3:16, NW) Ibland, när det påpekas att en viss sedvänja inom en religiös organisation eller ett visst krav, som denna organisation uppställer, inte är i överensstämmelse med de ”heliga skrifterna”, försöker religiösa präster att rättfärdiga det oskriftenliga genom att säga: ”Det är så kyrkan fostrar och lär.” Men om denna fostran inte är i överensstämmelse med ”hela Skriften”, då blir den inte till någon fostran i rättfärdighet, och den leder inte till någon frälsning för den som blir fostrad genom den. Fostrans förnämsta syfte är undervisning, bibringande av lärdom. (Apg. 7:22) En sådan undervisning kan ges inom ramen för en organisations bestämda lagar och föreskrifter. I Paulus’ ord till fäder utgör det kristna hemmet en sådan organisation, såsom när han säger: ”Ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) I det här fallet innebar fostran undervisning förbunden med handlingar som avsåg att öva upp barnen för att få dem att förstå hur de borde uppföra sig i det kristna hemmet i undergivenhet för den kristne fadern. För att hjälpa barnen att gå framåt i överensstämmelse med denna disciplinerande fostran kan man ge dem en del auktoritativa råd eller vägledande, uppmuntrande ord från Guds auktoritativa ord, allteftersom behovet inställer sig under deras fostran. Sådan disciplinerande fostran innebär alltså att de inte kan handla i överensstämmelse med sina omogna, barnsliga hugskott, inbillningar och tanklösa önskningar, utan de måste lära sig att lyda de kristna regler och föreskrifter som gäller i hemmet.
37, 38. Varför gäller en sådan disciplinerande fostran inte bara förhållandet mellan fäder och barn?
37 Vi har också den disciplinerande fostran som måste pågå inom den större, mera omfattande institution, som Jehova Guds organisation utgör, vilken nu är representerad här på jorden av församlingen av hans kristna vittnen. Denna församling representerar den store himmelske Faderns hus, ”Guds hus”. Dess regler, föreskrifter och tillvägagångssätt är rättfärdiga, och vilken medlem det vara må i detta hus som tänker och handlar i överensstämmelse med dem lär sig rättfärdighet.
38 Vi måste få anvisningar och föreskrifter om hur vi bör uppföra oss inom Guds organisation, och fördenskull gav Paulus föreskrifter till Timoteus, då han skrev: ”Jag skriver detta till dig, ... för att du må veta hur du bör förhålla dig bland Guds husfolk, som är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen.” (1 Tim. 3:14, 15, NW) Paulus’ föreskrifter till Timoteus finns nu med i de inspirerade ”heliga skrifterna”, och ”hela Skriften”, som Gud har inspirerat, är alltså gagnelig ”till fostran i rättfärdighet”.
39. Vad sägs det här på nytt att drivfjädern till den fostran som ges bör utgöras av, och vad innebär detta för de kristna?
39 Drivfjädern till en kristen fostran, vare sig det gäller den som ges i ett gudfruktigt hem eller i en församling av Jehovas vittnen, är kärleken. En sådan fostran kommer fördenskull att genomdrivas på ett rätt och tillbörligt sätt. Hur denna undervisning genom gärningar inom ramen för teokratiska lagar och föreskrifter skall försiggå får vi klart och tydligt veta i de inspirerade ”heliga skrifterna”. Eftersom drivfjädern till denna fostran är kärlek och eftersom avsikten är att vi skall få undervisning, med vår frälsning som mål, bör vi underkasta oss den, även om den inte tillåter oss att vare sig inom församlingen eller utanför den tala, handla och leva lättsinnigt såsom världen gör.
40. Vilka svårigheter kan vi komma att möta här i världen, men vilken glädje får vi också?
40 Om vi handlar i överensstämmelse med en sådan disciplinerande fostran, kan vi bli föremål för kritik, motstånd och förföljelse från världen, men allt detta hör nu samman med vår fostran i den här världen. Det kanske innebär att vårt gudagivna verk att predika de ”eviga goda nyheterna” blir svårt för oss att utföra ”offentligen och från hus till hus”, men detta är en nyttig fostran för oss, och den har ett gott syfte. ”Det är sant”, heter det i Hebréerna 12:11, ”att ingen aga i det närvarande synes vara glädjande, utan i stället smärtsam; likväl giver den sedermera åt dem som hava blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” (NW) Må vi alltså älska Gud, vår himmelske Fader, för denna fostran och aga.
41. Om vi ägnar uppmärksamhet åt ”hela Skriften”, vad blir vi då?
41 I denna tid måste vi framleva vårt liv, vi måste endräktigt fortsätta vårt världsomfattande arbete såsom Jehovas kristna vittnen, vilka blivit föremål för disciplinerande fostran. Vi måste handla och tjäna såsom gudsmänniskor, såsom hans överlämnade folk. Den vishet vi behöver för att vinna evig frälsning inhämtar vi genom att vi troget studerar hans bok med ”eviga goda nyheter” och gör flitigt bruk av den. I sin kärlek har han givit oss den ”för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk”. — 2 Tim. 3:17, NW; Upp. 14:6.