Frågor från läsekretsen
■ Är det det annalkande slutet år 70 v.t. för den judiska ordningen som åsyftas i Hebréerna 8:13, när det sägs om lagförbundet att det ”blir gammalt [och] är nära att försvinna”?
Nej. Några har förklarat Hebréerna 8:13 på det sättet. Men sammanhanget visar att det åsyftar den situation lagförbundet befann sig i från den tid då Jeremia förutsade det nya förbundet.
I Hebréerbrevets åttonde kapitel jämför aposteln Paulus de båda förbunden. Det ”första förbundet” var lagförbundet för vilket Mose var medlare. Det ”andra” eller nya förbundet är ett ”bättre förbund”, som har Jesus som medlare och som har ”blivit lagligt stadfäst på bättre löften”. — Hebréerna 8:6, 7.
Paulus citerade Jeremia 31:31—34, där Jehova lovade att ”sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Judas hus”. Därefter skrev aposteln: ”I det han säger ’ett nytt förbund’, har han gjort det förra föråldrat. Och det som föråldras och blir gammalt är nära att försvinna.” — Hebréerna 8:13.
Hebréerbrevet skrevs antagligen omkring nio år innan romarna förstörde Jerusalem år 70 v.t., under ”avslutningen på [de judiska] tingens ordningar”. (Hebréerna 9:26) Därför har några förklarat versen så här: Guds godkännande av lagen upphörde i och med Jesu död, men tillbedjan i templet fortsatte till år 70 v.t. När Paulus skrev Hebréerna 8:13 höll därför lagförbundet på att bli gammalt, och det närmade sig den tidpunkt då det fullständigt skulle försvinna, och den tidpunkten kom år 70 v.t.
Men en annan förklaring stämmer bättre med vad Hebréerbrevets åttonde kapitel säger.
Paulus betonade vad Gud hade sagt genom Jeremia om att ett nytt förbund skulle ersätta lagförbundet, som inte var felfritt, eftersom det inte kunde frambringa ett rättfärdigt folk. (Romarna 3:20) Judarna på Jeremias tid måste ha blivit förvånade, när de fick höra att lagförbundet skulle ersättas av ett nytt förbund, som kunde sörja för att synderna förläts fullständigt.
Men när Gud väl uttryckligen hade förutsagt det nya förbundet, var det gamla förbundet i viss mening redan föråldrat. Även om lagförbundet fick vara kvar till dess Messias kom och tjänade som medlare för det nya förbundet, kunde det sägas att dess dagar var räknade från den tidpunkt då Jeremia skrev som han gjorde. Det är därför som versen börjar: ”I det han säger ’ett nytt förbund’, har han gjort det förra föråldrat.” Eller som J. B. Phillips återger det: ”Bara det förhållandet att Gud talar om ett nytt förbund ... gör det gamla föråldrat.”
Det föråldrande som var aktuellt från och med den tidpunkt då Jeremia 31:31—34 skrevs blev en fullständig verklighet, när Jesu död fick lagförbundet att upphöra. Omkring 28 år senare kunde Paulus därför tillägga i följande vers: ”Så hade då det förra förbundet, för sin del, stadgar om en helig tjänst och hade sin jordiska heliga plats.” — Hebréerna 9:1.
■ I Första Timoteus 4:10 kallas Gud ”en frälsare för alla slags människor, särskilt för de trofasta”. Kommer då några som inte är trofasta att bli frälsta?
Nej. Poängen är att frälsning framför allt försäkras dem som utövar tro.
Aposteln Paulus sade till Timoteus att en av den gudaktiga hängivenhetens fördelar är att den ”har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma”. (1 Timoteus 4:6—8) Därefter skrev Paulus: ”Ty med detta som mål arbetar vi strängt och uppbjuder våra krafter, eftersom vi har satt vårt hopp till en levande Gud, som är en frälsare för alla slags människor, särskilt för de trofasta.” — 1 Timoteus 4:10.
Gud ger alla människor möjligheten att bli frälsta. Som Paulus skrev: ”En enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” (1 Timoteus 2:5, 6) Men vilka kommer att reagera positivt för lösenanordningen och välja liv i stället för död? (5 Moseboken 30:19, 20) Somliga människor förkastar det kristna frälsningsbudskapet. Hos andra slår ”säden” rot och växer ett tag, men sedan låter de motstånd, materiella eller andra intressen eller bekymmer komma emellan dem och frälsningen. — Matteus 13:3—8.
Så även om det finns möjlighet för alla att vinna den frälsning Gud erbjuder, kommer utgången av saker och ting att bevisa att frälsningen framför allt är för ”de trofasta”. Aposteln Petrus gav därför följande uppmaning: ”Av den orsaken, bröder, skall ni så mycket mera göra ert yttersta för att göra kallelsen och utväljandet av er till något säkert och visst för er; ty om ni fortsätter att göra dessa ting, skall ni aldrig någonsin snava.” — 2 Petrus 1:10; Johannes 3:16.
■ Vad bör en kristen göra, om han inte har möjlighet att vara med vid högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid?
Det är viktigt att de kristna är med vid det årliga högtidlighållandet av Herrens kvällsmåltid, för Jesus sade när han instiftade den: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Lukas 22:19) De första kristna gjorde det. Aposteln Paulus kunde således skriva om bröderna i Korint att de varje år kom ”tillsammans som församling” för att högtidlighålla minnet av Jesu offerdöd. (1 Korintierna 11:20, Hedegård) Men vad skulle de ha gjort, om det hade varit svårt att komma tillsammans för att hålla denna åminnelsehögtid? Vad gjorde till exempel Paulus själv under de år som han satt i fängelse (under sträng bevakning och kanske rentav i kedjor) i Caesarea? — Apostlagärningarna 23:35; 24:26, 27.
Även om Paulus var isolerad, då Herrens kvällsmåltid skulle högtidlighållas, skulle han helt visst med tanke på Jesu klara befallning ha gjort en återblick på de bibliska aspekterna på den händelsen. Eftersom han var en med anden smord kristen, skulle han ha gjort allt för att få tag i något som var så passande som möjligt att använda som emblem för att så kunna ta del av dem. Vin var då en vanlig dryck, och därför kunde han kanske få tag i lite vin och något slags bröd som han kunde använda, trots att han satt i fängelse. När han sedan längre fram satt i fängelse i Rom, där han fick ta emot besökare, hade han troligen ännu större möjlighet till detta. Förmodligen försökte några bröder från Rom ”komma tillsammans” med honom i en liten grupp för att högtidlighålla minnet av Herrens kvällsmåltid. — Apostlagärningarna 28:30.
I vår tid samlas Jehovas vittnen i sina församlingar runt om på jorden den dag som motsvarar den 14 Nisan för att högtidlighålla minnet av Kristi död. Men ibland kan ovanliga hinder uppstå. Någon gång har det hänt att fruktansvärda oväder eller översvämningar har hindrat en församling eller några av dess medlemmar från att komma tillsammans som planerat. I sällsynta fall har det rått undantagstillstånd, varvid beväpnade soldater hindrat befolkningen från att vistas utomhus efter solens nedgång. Andra kristna har inte kunnat vara med vid åminnelsehögtiden i församlingen på grund av att de legat på sjukhus eller varit svårt sjuka. Vad kan man göra i sådana fall?
Även om det är lämpligt att hela församlingen kommer tillsammans för att högtidlighålla denna viktiga händelse, kan sådana omständigheter som nämnts här ovan göra detta omöjligt. När extrema väderleksförhållanden, en naturkatastrof eller någonting liknande helt hindrar en familj eller delar av en församling från att komma tillsammans med den övriga församlingen, kan de som är isolerade samlas och gå igenom sådana redogörelser i bibeln som dem vi finner i Lukas 22:7—23, 28—30 och 1 Korintierna 11:20—31 och dessutom gå igenom innebörden i denna händelse. Och om en församling på grund av utegångsförbud inte kan komma tillsammans rätt kväll, kan det bästa alternativet vara att samlas i församlingsbokstudiegrupperna eller att grannar samlas i små grupper. Summan av antalet närvarande i de olika grupperna utgör den fullständiga närvarosiffran som församlingen sedan rapporterar. Ett kort tal kan också hållas, om det finns någon duglig, överlämnad broder i gruppen. Man behöver inte i denna nödsituation bekymra sig för att man inte har de tillbörliga emblemen, såvida det inte i gruppen finns någon som tidigare tagit del av brödet och vinet som smord kristen.
I Guds lag till Israel fanns en särskild anordning för den som inte hade någon möjlighet att ta del av den sedvanliga påskmåltiden; en sådan individ kunde i stället göra det en månad (30 dagar) senare. (4 Moseboken 9:10, 11; 2 Krönikeboken 30:1—3, 15) I en extrem situation kan på liknande sätt en andlig israelit som absolut inte kan vara med eller bjudas på emblemen den 14 Nisan ta del av dem 30 dagar senare. Detta gäller enbart smorda kristna som blivit befallda att ta del av brödet och vinet. — Galaterna 6:16.
Efter solnedgången den 4 april 1985 kommer alla församlingar av sanna kristna jorden runt att samlas i lydnad för Jesu befallning: ”Gör det till min åminnelse.” Vi inbjuder dig att samlas tillsammans med dem. — 1 Korintierna 11:25, Bo Giertz’ översättning.