Mitt sökande efter meningen med livet
Berättat av Gerhard Pluntke
JAG var på väg tillbaka till vår arméförläggning vid den ryska fronten, när ett intensivt bombardemang började. Två granater briserade i träden rakt ovanför mig. Den första kastade mig mellan två träd, och flera stora skärvor borrade sig in i min kropp. Splitter från den andra borrade sig igenom mitt ben från den ena sidan till den andra. Smärtan var outhärdlig.
Jag kunde inte röra mig. Det var först när bombardemanget upphörde som jag kunde befrias från mitt kvalfyllda läge. Man lade förband på mina sår, och sedan började färden till sjukhuset. Två personer måste bära mig på en bår i flera timmar genom ett farligt område. De gick vilse. De föll ständigt. De måste söka skydd undan fiendens anfall — en färd som rentav är svår att beskriva.
Till sist hamnade jag på ett sjukhus i södra Tyskland. Det fanns fyra personer i rummet, och det verkade som om vi alla led av andlig hunger till följd av allt det hemska vi hade upplevt. Vi läste många böcker om religion, ockultism, filosofi och liknande. Vi talade ingående om sådant, men ingen kunde besvara en fråga som oroade mig: Vad är meningen med livet?
Allt detta hände för många år sedan, då jag var tysk soldat under andra världskriget. Nu har jag emellertid funnit meningen med livet, en kraftfull sådan. Hur fann jag den?
Ungdomen
Religion betydde inte mycket för oss i vår familj, även om vi formellt tillhörde den lutherska kyrkan, som är den stora religionen i norra Tyskland, där jag föddes. Mina intressen kretsade i stället kring sport och nöjen, och staden Hamburg gav mer än nog tillfälle till att ägna sig åt sådana intressen.
Den stora förändringen i mitt liv kom år 1939 i och med att andra världskriget började. Eftersom jag var mekaniker till yrket och detta yrke var i hög grad specialiserat, blev jag befriad från militärtjänst under de två första åren. Men eftersom kriget intensifierades, blev jag inkallad till ett infanteriregemente för militärutbildning. Fram till dess var ungdomarna i Tyskland fyllda av stor entusiasm. För mig var utbildningen som en sport. Men snart skulle jag få mina ögon öppnade för vad krig i verkligheten innebär!
Den tid kom då vår utbildning var slut och vi förflyttades till den ryska fronten. Jag kan fortfarande se min mor med tårar i ögonen, då vårt tåg tuffade i väg. Hon visste vad det innebar. Hon hade upplevt första världskriget som min far hade kämpat i.
Krigets fasor
Det tog fyra dagar för oss att komma till Ryssland, och då började den svåraste tiden i mitt liv såväl som den tid då de största förändringarna i min personlighet skedde.
Vi kom långt in i Ryssland, till ett öde träskområde. Tåget förde oss bara en bit på vägen; sedan fördes vi närmare stridslinjen med hjälp av lastbil. Sista biten fick vi gå till fots. En natt fick vi gå 51 kilometer med tung packning.
Vi nykomlingar fördelades bland flera förband som hade haft stora förluster. Jag anvisades till ett signalkompani vid själva stridslinjen. Så annorlunda att stå inför krigets verklighet!
Vi var tvungna att passera ett område som ryssarna hade full överblick över, och det var där som jag fick mitt ”elddop”. Det ryska artilleriet gav oss ett sådant ”varmt” välkomnande att vår första entusiasm snabbt svalnade! Det här var inte alls som när vi övade vid regementet. Nu var det fråga om liv eller död!
Jag kommer aldrig att glömma de första liken jag såg. De som låg där var uppenbarligen ryska soldater som inte hade begravts. Fastän jag från den stunden blev nära bekant med döden, kunde jag ändå inte vänja mig vid de fasansfulla scenerna, de lemlästade kvarlevorna av dem som hade fallit. Jag tyckte att det var synd och skam att dessa unga män skulle dö. Jag plågades när jag tänkte på föräldrarna som aldrig mer skulle få se dem och när jag tänkte på de familjer som hade förlorat mannen och fadern i döden.
Jag kunde inte hjälpa att jag funderade: Varför lever vi? Och varför får sådana grymheter försiggå i tider av krig? Jag tyckte att det var så absurt att jag måste döda människor som jag aldrig hade sett i hela mitt liv, människor som aldrig hade gjort mig någon skada, människor som hade familjer som älskade dem och som ivrigt väntade på att de skulle komma hem igen. Varför? Det var ju tvärtemot de moralnormer som vi tidigare hade fått inpräntade i oss!
Om man i fredstid skulle döda någon annan, skulle man som mördare få ett strängt straff, kanske dödsstraff. Men nu, i krig, tvingade samma myndigheter som fördömde mord oss att döda okända och oskyldiga människor. Och i stället för att bli straffade fick vi ärofulla medaljer; ju fler människor som dödades, desto större ära! Krig är absolut meningslöst!
Religiöst skrymteri
Vid fronten höll vi telefonkontakt med de olika stridande grupperna, och det var min uppgift att hålla linjerna i funktion. Det var ett arbete som aldrig tog slut, eftersom granaterna ständigt sprängde sönder kablarna. När jag gick runt för att reparera kablarna, stötte jag på många gravar med tyska soldater. De kändes igen på de rustika korsen gjorda av grenar som man sedan hängt de döda soldaternas stålhjälmar på — eller åtminstone de sönderskjutna resterna av dem. Jag hade aldrig bett till Gud i hela mitt liv. Jag visste inte ens till vem jag skulle be. Men jag stod många gånger vid dessa gravar och bad tyst till en okänd Gud, och jag frågade vad det är för mening med livet.
Det var en annan sak som inte stämde med de tankar jag hade. Enligt de lutherska pastorernas och de katolska prästernas predikningar var Gud för de tyska trupperna i kriget; han skulle ge oss den slutliga segern över våra fiender. På spännet på det skärp som alla tyska soldater bar stod i själva verket ingraverat Gott mit uns, vilket betyder ”Gud är med oss”.
Men vi visste att våra ”fiender” tillhörde samma religion som vi. Och pastorerna och prästerna på deras sida predikade samma sak för dem, med det undantaget att vi var fienden som förtjänade Guds straffdom. Dessa prästers bedrägeri var så uppenbart. ”Vilka skrymtare!” tänkte jag. Likväl fortsatte jag att gång på gång fråga mig: ”Varför får allt detta hända? Vad är meningen med livet?” Ingen kunde ge mig ett tillfredsställande svar.
Fortfarande sökande
Förlusten av människoliv var mycket stor. Av de cirka 180 personer som vårt kompani ursprungligen bestod av var det bara 5 kvar. Vad hade hänt de övriga? De hade antingen dött eller skadats. Under flera månader levde vi i skogen. Så fort vi grävde ett hål fylldes det genast med vatten. För att vi skulle kunna sova var vi tvungna att skära av grenar från träden och lägga ner dem i tillräckligt tjocka lager för att skydda oss från vattnet. Jag vet inte hur vi kunde hålla oss fysiskt friska. Vi var också utsatta för en fruktansvärd psykisk press. Vi visste att varje minut kunde vara den sista.
Till sist var också min tid kommen — granatelden som gjorde att jag hamnade på sjukhuset i södra Tyskland. Efter många månaders sjukhusvistelse kunde jag fara tillbaka till Hamburg, men jag kunde inte fortsätta att ta del i kriget.
Kriget tog slut, och jag beslöt att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle ta ett vapen i min hand. Jag fortsatte att söka meningen med livet och gjorde det mer energiskt än någonsin. Jag blev medlem av ett kosmologiskt sällskap. Vi studerade ockultism, astrologi och många andra ämnen. Men ingenting besvarade min grundläggande fråga: Varför lever vi?
År 1947 gifte jag mig med Dolly, den flicka som jag hade uppvaktat en tid. Men vår lycka blev störd, eftersom jag beslöt att fara utomlands för att söka vidga min horisont. Mitt mål var att komma till Sydamerika — Chile för att vara exakt.
I februari 1949 anlände jag således till Valparaíso och började så bygga upp ett nytt liv. Min hustru kom ett år senare, då jag hade stadgat mig ekonomiskt. Men vi saknade fortfarande någonting, någonting viktigt — en mening med livet. Det hände många kvällar att jag, innan jag gick och lade mig, såg ut genom vårt sovrumsfönster, blickade upp mot den stjärnbeströdda himlen och bad till en Gud som fortfarande var okänd för mig. Föga anade jag hur nära jag var att finna meningen med livet.
Finner meningen med livet
År 1953 tackade jag ja till ett bibelstudium tillsammans med Jehovas vittnen. Det fanns en liten församling i Valparaíso, och det var ett tyskt vittne som studerade med mig på mitt modersmål. Så överlycklig jag blev, när jag första gången fick höra av honom att Jehovas vittnen är neutrala när det gäller världsliga angelägenheter! Det stämde mycket bra med de tankar jag hade. — Johannes 15:19; 17:14, 16.
Men jag hade lång väg att gå. Jag hade aldrig läst bibeln. Jag hade mycket svårt att godta den som Guds ord och att göra förändringar i mitt liv. Varje gång vi studerade satt vi och resonerade till klockan två eller tre på morgonen. Jag skaffade mig en bibel på tyska och läste igenom den från pärm till pärm, vilket tog flera månader. Jag ställde vittnet inför de ”motsägelser” jag fann. Men jag var tvungen att undan för undan medge att de ”motsägelser” som jag såg faktiskt berodde på att min kunskap och förståelse var bristfällig.
Jag var verkligen mycket svår mot vittnet. Men han hade ett stort mått av tålamod, och sakta började sanningen i bibeln tränga in i mitt sinne.
Vad som verkligen övertygade mig om att bibeln är Guds ord var uppfyllelsen av dess många profetior. Jag resonerade som så: Vem kan i förväg förutsäga vad som skall ske hundratals, ja tusentals, år senare? En profetia som gjorde ett djupt intryck på mig var Daniel 9:24—27, där tiden för Messias’ framträdande förutsades mer än 500 år i förväg. Jesus framträdde år 29 v.t. och uppfyllde därmed profetian i exakt rätt tid! (Lukas 3:1, 2) En annan övertygande profetia var Mika 5:2, där Messias’ födelseort, nämligen Betlehem, förutsades mer än 700 år i förväg. Och Jesus föddes sannerligen i Betlehem! (Lukas 2:1—7) Det blev uppenbart för mig att en övermänsklig författare vägledde bibelskribenterna.
Mina studier i mekanik var till stor hjälp för mig. Jag fann så många ovedersägliga bevis för att det finns en allvetande Skapare. En gång fann jag till exempel en krabbklo på stranden och undersökte den. Den var fantastiskt fint konstruerad. Senorna som gav den rörelseförmåga var fästa på bästa tänkbara ställen, mekaniskt sett, för att garantera den största möjliga kraft och rörelseförmåga. Vem hade räknat ut detta? Krabban? Och ju mer jag undersökte naturen och lät mina ögon öppnas för allt det underbara som omgav mig, desto mer insåg jag att det finns någon som är intelligentare än alla andra, någon som står över allt och alla.
Och meningen med livet? Finns det någon sådan? Ja, det finns det helt visst! Och så enkel och logisk den är! Vad är den? Denna: Vår kärleksfulle Skapares uppsåt med människan var att hon skulle leva för evigt, fullkomligt frisk och i frid och lycka i ett jordiskt paradis under en fullkomlig, himmelsk regering. Och Guds uppsåt var att vårt liv skulle återspegla varaktig kärlek till honom och våra medmänniskor. Jag tyckte att det var mycket intressant och spännande att få veta att vi nu lever nära den tid då detta uppsåt skall förverkligas! Vilken underbar mening med livet! — Psalm 37:10, 11, 29; Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 21:1—4; Markus 12:29—31.
När jag kom att inse detta, fanns det inte längre någonting som kunde hålla mig tillbaka. År 1957 började jag därför dela med mig av dessa ”goda nyheter” åt andra. Därpå, i februari 1959, överlämnade jag mig för att göra Jehovas vilja och blev döpt. Min hustru fortsatte att studera, och det var en glädje för oss att år 1961 få tillfälle att resa till Hamburg för att vara med vid en internationell sammankomst som Jehovas vittnen höll där, och vid denna döptes hon.
Jag är glad att kunna säga att våra två döttrar har varit aktiva vittnen under många år nu, och en av dem har tjänat som reguljär pionjär (heltidsförkunnare) i sex år. Kunskapen i bibeln har varit till stor hjälp för oss i vår familj. Vi är en enig och harmonisk familj som delar samma hopp och har samma målsättning.
Under årens lopp har jag haft privilegiet att få hjälpa andra att lära känna Jehova. Vilken glädje det har varit att få tala om för dem vad meningen med livet är! Jag har särskilt funnit glädje i att visa andra hur man kan identifiera den sanna kristendomen. Jag har ett favoritskriftställe när det gäller detta, ett skriftställe som verkligen ligger mig varmt om hjärtat på grund av mina tidigare erfarenheter i livet. Jesus sade i Johannes 13:34, 35: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Det är en sak att lyda denna befallning i fredstid, men vilken religion lever i enlighet med den vid alla tider och tillfällen, även i krigstid?
Vilken glädje det skänker att få tjäna tillsammans med sanna kristna, att få se fram emot en ny tingens ordning, där det inte mer skall finnas sjukdom, tårar och död och där det kärlekslösa kriget inte längre skall få störa människans lycka! Ja, det finns verkligen en kraftfull mening med livet.
[Bild på sidan 28]
Jag plågades när jag tänkte på föräldrarna som aldrig mer skulle få se sina söner och när jag tänkte på de familjer som hade förlorat mannen och fadern i döden