Du kan göra slut på skvaller

”Nordanväder föder regn och viskande tunga misslynt ansikte.” — Ords. 25:23, Åk.

 1. Med vilka illustrationer visade Jakob tungans makt och det inkonsekventa i att bruka den till välsignelse och förbannelse?

LÄRJUNGEN Jakob höll vidräkning med den mänskliga tungan. Genom träffande illustrationer framhävde han, hur svårt det är att behärska denna lilla lem i vår kropp. Betsel i hästarnas mun kan få hela deras kropp att vända sig hit eller dit. Små roder kan komma stora skepp att svänga runt. Så kan den lilla tungan berömma sig av stora ting. Liksom en ringa gnista kan sätta en skog i brand, så kan den lilla tungan vara en eld som antänder hela kroppen och befläckar den. Jordens djur kan människorna tämja, ”men tungan, icke en enda av människorna kan få den tämjd”. Ja, ”om någon icke felar i ord, är denne en fullkomlig man”. Både sött och bittert vatten porlar inte fram ur en och samma källa. Ett fikonträd frambringar inte oliver och ett vinträd inte fikon. Inte heller frambringar salt vatten sött vatten. Likväl sänder samma tunga ut både välsignelse och förbannelse. Detta är inte på sin plats. Visserligen är ingen människa fullkomlig, och ingen människa kan fullkomligt behärska tungan, men detta får inte tas som en tillåtelse till skvaller eller oanständigt tal. Vi kan begränsa tungans skadegörelse till ett minimum. Vi kan avhålla den från att vara full av etter och därmed förgifta den enes sinne mot den andre. Vi kan avhålla den från att bli ett svärd, som stinger, eller en pil, som genomborrar, i det vi inte låter den mordiskt flyga i väg för att genom skvaller förstöra andras goda namn och rykte. Om tungan är sysselsatt med att sprida ut sanningens vatten, så kan den inte vara antänd av skvallrets eld. Jakob visade, att tungan måste hållas under en viss kontroll, när han sade: ”Det är icke tillbörligt, mina bröder, att det fortfar på detta sätt.” — Jak. 3:2—12, NW.

 2. Vad kan delvis förklara, varför folk är snabbare till att kritisera än till att berömma?

² Om vi förstår, varför vi skvallrar, så kanske det kan hjälpa oss att sluta upp, innan vi ens har börjat. Det är ett faktum att folk är snabbare till att kritisera än till att berömma. Varför är vi benägna för att tala om det dåliga och hålla tyst med det goda? Betraktar vi det goda som självklart och godtar det som riktigt utan kommentarer? Väljer vi att tala om det dåliga, därför att vi känner irritation eller rentav rättfärdig harm över det? Det kan förhålla sig så i vissa fall. Eller fängslas vår uppmärksamhet av ytterligheter, så att vi får lust att tala om dem? Vi yttrar oss om det goda, om det är särskilt iögonenfallande, och om det dåliga, om det går till ytterlighet. Men skvaller är oftast småaktigt och inriktar sig på triviala ting. Så det är tydligtvis fler faktorer med i spelet än de här nämnda: ytterligheter som fångar vår uppmärksamhet eller överträdelser som är tillräckligt allvarliga för att fylla oss med rättfärdig harm.

 3. Vilka nuvarande naturliga förhållanden kan förklara tendensen att skvallra, och vilken strid blir följden av denna tendens?

³ Människor är sällskapliga varelser, som helt naturligt sluter sig tillsammans i samhällen. De tycker om att meddela sig med varandra, och vi har en stark böjelse för att tala om för andra, vad vi just har fått veta. Att veta något som en annan inte har reda på och att kunna föra denna godbit vidare kommer oss att känna oss visa. Men varför är skvallrets läckerheter de mest välsmakande av alla godbitar? Jo, det heter, att ”varav hjärtat är fullt, därav talar munnen”, och om den fallna människans hjärta läser vi: ”Hjärtat är förrädiskt framför allting och hopplöst sjukt — vem kan förstå det?” Eller: ”Bedrägligt är hjärtat framför allting och farligt egensinnigt — vem kan känna det?” Därefter sägs det att Jehova känner hjärtat, och den bönen framställs till honom, att han skall hela det. Den fallna människan med en syndig natur som arv är böjd för att göra orätt, och hennes hjärta, som är sätet för motiven och tillgivenheten, är bedrägligt och sjukt, och av det som detta svaga organ av fallet kött innehåller är det som människans mun talar. Den syndiga tendensen är att tala på ett syndigt sätt, men sinnen som har blivit fostrade av Jehovas ord strävar efter att följa Jehovas lag. Alltså uppstår det strid mellan Guds lag i sinnet och syndens lag i köttet med detta mycket vanliga resultat: ”Vad jag önskar, det gör jag icke, men vad jag hatar, det gör jag.” Sedan vi har skvallrat, ångrar vi oss och önskar att vi hade tystat vår tunga. Vi är bedrövade över vår svaghet att låta skvallret gå in genom ena örat och ut genom munnen. Vi måste stärka vårt sinne i Jehovas lag och bedja honom om att hela vårt hjärta för att hjälpa oss att göra slut på syndens lag i vårt kött och vinna seger över den. Sjuka och egensinniga hjärtan är benägna för att se det sjuka och egensinniga hos andra, och av detta som fyller hjärtat talar munnen. Många av tidningarna underblåser denna benägenhet genom att ropa ut smutsiga brott i braskande rubriker och genom att ha särskilda skvallerspalter. — Matt. 12:34, NW; Jer. 17:9, 10, 14, AT, Ro; Rom. 7:15, NW.

 4. Vilka motiv kan ligga bakom skvaller?

⁴ Ibland är skvallret avsiktligt och illvilligt, beräknat på att nedsätta en människa, medan det upphöjer den som skvallrar. Baktalaren kanske försöker undergräva en annans ställning för att få hans arbete eller stjäla hans vänner eller få hans tjänarpost i en församling. Han kanske försöker skapa motvilja eller opposition mot en individ, därför att han tycker illa om honom. Ofta ligger det en ande av avund eller svartsjuka till grund för skvaller och förtal. Den skvallrande kan avundas sitt offer dennes bemärkta ställning eller anseende eller goda gärningar, eftersom han själv inte förmår hävda sig vid jämförelse. Varför dödade Kain Abel? ”Därför att hans egna gärningar voro onda men hans broders voro rättfärdiga.” Av samma orsak försöker skvallerbyttor komma högre upp genom att nedsätta andra. Alla som på det sättet försöker upphöja sig själva kommer förvisso att bli förödmjukade och förnedrade och likaså de som främjar dessas planer genom att föra deras avundsjuka förtal vidare. En intrigmakare, som vill vinna fördelar och vill ställa sig in hos en viss person, kan också skvallra om någon som han vet att den personen tycker illa om. Detta kan vändas i smicker, på så sätt att lyssnarna framställs i gynnsam kontrast till den förtalade. Om dem som handlar så gäller dessa ord: ”Deras mun för ett storordigt tal, medan de beundra personligheter för sin egen fördels skull.” De kristna söker efterlikna Paulus, som sade: ”Vi hava ... aldrig uppträtt vare sig med smickrande tal (som ni ju veta) eller med ett falskt sken för vinningslystnads skull, därom är Gud vittne!” Jehova hatar ”ett sinne med listiga planer”. — 1 Joh. 3:12; Jud. v. 16; 1 Tess. 2:5; NW; Ords. 6:18, Mo.

 5. Hur kan skvaller användas till att avleda uppmärksamheten från en själv?

⁵ En person kan skvallra för att avleda uppmärksamheten från sig själv. Om han utsätter andra för det kritiska strålkastarljuset, behöver detta inte riktas mot honom själv. Alltså kan han försöka dölja sin egen orenhet genom att kasta smuts på andra. Eller en som skvallrar kan kritisera andra för synder som han själv begår. Han önskar ha sällskap, ty då kan ogillandet inte koncentrera sig på honom ensam, utan sprider sig ut över en grupp av flera. Om han blir anklagad, kan han peka på andra, som gör detsamma, och han menar att han därigenom rättfärdigar eller ursäktar sig. I förbigående sagt är skvallerbyttor ofta de första som beskyller andra för att skvallra. Då de vet att de själva är skyldiga till skvaller, dömer de andra efter sig själva, men dömer dem mycket hårdare än de dömer sig själva. Det är alltid någon annan som har börjat. Följaktligen gestaltar det sig så som bibeln säger: ”Därför är du utan ursäkt, o människa, vem du än är, om du dömer, ty i den sak, vari du dömer en annan, domfäller du dig själv, eftersom du, som dömer, utövar detsamma.” — Rom. 2:1, NW.

 6. Hur upphöjer somliga spetsfundigt sig själva, och med vilken påföljd?

⁶ Många gånger skvallrar människor om andra för att upphöja sig själva. De kanske inte inser detta, men det är ett försåtligt motiv bakom deras tal. Att man kritiserar andra upphöjer i själva verket en själv. Eftersom man ogillar det fel man talar om, kan man förstås inte själv göra sig skyldig till det, blir den naturliga slutsatsen. Detta slags skvaller kan vara en form av skryt med det egna jaget. Du utpekar en annan som skyldig till något fel, och du känner dig överlägsen. Du känner dig en smula självbelåten i den här saken. Du liknar fariséen, som i bön till Gud skvallrade om andra och frambar tacksägelse för att han inte var lik dem, ”icke ... som de övriga människorna, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som denne skatteindrivare”. Men när skatteindrivaren bad, ”slog [han] sig gång på gång för sitt bröst och sade:’O Gud, var nådig mot mig, en syndare.’ ” Han kände sig inte självbelåtet överlägsen andra, utan beklagade ödmjukt sin ovärdighet. I detta sammanhang tillkännagavs denna gudomliga regel: ”Var och en som upphöjer sig kommer att bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig kommer att bliva upphöjd.” Om man helt spetsfundigt upphöjer sig själv genom att skvallra, så leder det till förödmjukelse. För att du skall kunna bli upphöjd av Jehova, vill det till att du ödmjukt betänker dina egna fel, inte sysselsätter dig med andras. — Luk. 18:9—14, NW.

 7. Vilka andra faktorer kan bidra till uppkomsten av skvaller, men vad ser vi att skvaller är, när allt kamouflage har tagits bort?

⁷ En del andra faktorer kan bidra till uppkomsten av skvaller. Om någon är alltför hämmad för att kunna göra vissa saker eller av någon orsak är ur stånd att göra dem, så kan han kompensera sig för detta genom att kritisera andra som gör dessa saker och således komma deras uppförande att te sig orätt. Någon kanske känner sig osäker, och därför söker han finna fel hos andra för att lugna sig själv. Om någon är stark i ett visst avseende, kan han vara mycket kritisk mot dem som är svaga i det hänseendet, därför att han saknar barmhärtighet och självkärt menar att han är den måttstock som alla bör försöka nå upp till. Genom att kritisera denna svaghet hos andra riktar han helt underfundigt uppmärksamheten på sin egen överlägsenhet på denna punkt. I många fall skvallrar folk för att dra uppmärksamhet till sig, för att få någon att höra på sig. Det smickrar dem att veta något som andra gärna vill höra, det kommer dem att känna sig visa. I själva verket är de ytliga, alltför ytliga eller alltför lata för att tänka djupt och vinna uppmärksamhet genom ett intelligent tal. Det är lätt att skvallra, kritisera, förklena och överdriva, och därför gör de det för att kittla de öron som kliar efter att höra pikanta historier. Den skvallrande lägger ihop två och två och får det till fem, och vid upprepning ökar summan till sex eller sju. Utan tvivel finns det många orsaker, ibland en hel kombination av orsaker, till att folk skvallrar. Men när allt kamouflage har tagits bort och vi ser skvallret sådant det är, ovänligt, orättvist, skadligt, hätskt, ytligt, ärerörigt, illvilligt, mordiskt, då förstår vi varför Jehova avskyr det och de kristna bör hålla sig undan från det.

Sätt stopp för skvallret — låt det varken gå eller komma!

 8. Vad gör skvaller fegt, och vilken tanke hjälper oss att hålla tungan i styr?

⁸ Att vi ser skvallret sådant det är hjälper oss att hindra det från att gå ut ur vår mun. Det är fegt prat, och en stor procent av det är lögnaktigt prat. Vem tycker om en feg stackare och en lögnare? Inte Jehova. Hans ord säger: ”Vad angår de fega ... och alla lögnarna, så komma de att få sin del i den sjö, som brinner med eld och svavel. Detta betyder den andra döden.” Att säga bakom ryggen på någon vad man inte vågar säga i ansiktet på honom, det är fegt. Vi bör inte skjuta andra i ryggen med ord. Vill du inte att den anklagade skall få höra anklagelsen? Är du inte villig att ge honom möjlighet att försvara sig, att ge sin version av saken, att klargöra förhållandena, att göra slut på ett rykte eller vederlägga en lögn? Hur skall han kunna göra det, om du inte möter honom ansikte mot ansikte? Är du verkligen rättvis och hederlig mot din broder? När du börjar säga något om någon, fråga då dig själv: ”Är jag villig att säga detta till honom själv?” Om det är skvaller, kommer du förmodligen att svara: ”Nej”, och om du är en skvallerbytta, kommer du förmodligen att säga det i alla fall. Kanske låter du den som du talar om det för dyrt lova att inte föra det vidare. Men ett av bibelns ordspråk framhåller med eftertryck, hur sådant tal når fram till den som skvallret rör sig om: ”Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man; ty himmelens fåglar bära fram ditt tal, och de bevingade förkunna, vad du har sagt.” Och kan du med rätta klaga över detta? Du kunde ju inte själv bevara hemligheten. Varför då vänta att en annan skall göra det? Varför vänta mer av en annan än av dig själv? Att tiga var ju alltför påfrestande för dig. Varför väntar du då att en annan skall stoppa för den påfrestning som du inte själv kunde stå ut med? För resten kan det hända att han tycker om den person, som du förtalar, och vill ge honom en möjlighet att försvara sig. Detta är bara rättvist. Tänk därför, när du börjar skvallra, på hur du skall känna dig, när ditt offer får höra det, antagligen i en överdriven version. Låt denna tanke hjälpa dig att hålla din tunga i styr. — Upp. 21:8, NW; Pred. 10:20.

 9. Vilket bättre skäl finns det till att sätta stopp för skvallret, och på vilka olika sätt kan vi försöka bryta vanan?

⁹ Emellertid bör vi ha ett bättre motiv för att hålla våra läppar förseglade, när det gäller skvaller, än fruktan för repressalier när vårt offer ertappar oss. Skvaller behagar Satan, det misshagar Jehova. Vem vill vi behaga? Vilkendera vill vi tjäna? Du tjänar den som du lyder. Det är Satans vilja att du skall skvallra. Det är Jehovas vilja att du skall göra slut på skvallret. Att skvallra blir en vana. Ju mer du skvallrar, dess mer inrotad blir vanan. Det behövs medveten, orubblig, beslutsam, trägen ansträngning för att bryta denna vana. Du får inte vara eftergiven mot dig själv. Försök inte komma från vanan så småningom. Sluta upp med den nu! Kämpa en aldrig sviktande kamp! Varje gång du motstår driften att skvallra, så förlorar vanan terräng, försvagas dess grepp om dig, men var gång du ger efter för den, så gör du dess grepp om dig fastare. Kämpa mot den till det yttersta utan att låta dig rubbas, utan att ge efter, utan att retirera. Bekämpa den vid själva källan, döda dess rötter, som finns i sinnet och hjärtat. Du måste göra mer än bara skjuta undan skvallret från ditt sinne; du måste sätta goda tankar i dess ställe. Jesus visade att när en oren ande blev utdriven ur en människa, skulle den komma tillbaka med sju andra, om inte den människan bleve uppfylld av Jehovas ande. (Matt. 12:43—45) Träng därför ut ont skvaller med hjälp av goda tankar. Bed om Jehovas hjälp: ”Sätt, o HERRE [Jehova], en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr.” De som skvallrar är på utkik efter det dåliga hos människor. Skaffa dig den vanan att se efter det goda hos dem. I stället för att kritiskt mönstra dåliga människor så ”håll blicken fäst vid dem som vandra på ett sätt som överensstämmer med det föredöme ni hava i oss”, säger Paulus. — Ps. 141:3; Fil. 3:17, NW.

10. Vilka tankar kommer att hjälpa oss att avhålla oss från skvaller, även när vi själva blir föremål för det?

¹⁰ Nå, men om någon skvallrar om oss? Kan vi då inte ge tillbaka i självförsvar? Med sanning, jo, men inte med skvaller. Varför låta andra reta oss till synd, som Mose en gång gjorde: ”De gjorde hans ande bitter, så att han talade överilade ord”? Varför låta en som skvallrar göra dig till en av samma sort, göra dig till sin onda avbild genom att få dig att skvallra tillbaka? Bevisa dig starkare än denne svage stackare genom att ”icke återgälda oförrätt med oförrätt eller smädelse med smädelse”. ”Vedergäll ingen med ont för ont.” Vägra att lägga mer bränsle på skvallrets eld, och förbli hellre sval och lugn i anden i stället för att flamma upp till följd av hetsande tal: ”Den som är snar till vrede går långt i oförnuft.” David insåg faran av upphetsade svar: ”Jag sade: ’Jag vill akta på mina vägar, för att jag icke må synda med min tunga; jag vill tygla min mun, så länge de ogudaktiga äro i min närhet.’ Jag var stum och tyst, jag teg stilla till ingen nytta; mitt betryck blev värre, mitt hjärta blev hett inom mig. Medan jag grubblade, brann elden; då talade jag med min tunga.” Medan han tänkte, sjöd han invärtes, men när han talade, skedde det inte i hetsiga, äreröriga utfall mot motståndarna, utan i andaktsfull bön till Jehova. — Ps. 106:33, RS; 1 Petr. 3:9; Rom. 12:17; NW; Ords. 14:29; Ps. 39:2—4, RS.

11. Varför är det orätt att lyssna till skvaller?

¹¹ När du skvallrar, hjälper du på sin höjd ingen, och du skadar åtminstone tre: den du talar om, den du talar till och dig själv. Detsamma gäller när du lyssnar till skvaller. Du skadar då också dessa tre. Vill du veta ett säkert sätt att göra slut på skvaller? Låt bli att höra på det. Den skvallrande vill ha ditt öra. Låna honom inte ditt öra. Han kommer bara att fylla det med smuts. Och du kan bli frestad att sprida smutsen vidare till andra öron. Hjälp honom och skydda dig själv genom att inte höra på. När du lyssnar till skvaller, är du inte en oskyldig, ovidkommande part. Du bör sätta stopp för skvallret, så att det varken får gå ut eller komma in. Om du sänder ut det, syndar din tunga; om du insuper det, så syndar dina öron. Om du lyssnar till skvaller och tror det, så svarar du i själva verket på en sak, innan du har hört den, ty förrän du har hört båda sidor, har du inte hört den till fullo. Därför är du enligt bibelns utsago orättvis och begår en dårskap: ”Den som svarar, förrän han har hört, han gör en dårskap, av vilken han får skam.” Slå därför dövörat till för skvaller. Tänk efter ett slag. Om en som skvallrade hölle på med att förtala dig, skulle du då inte gärna vilja att åhöraren hejdade honom? Gör alltså vad du skulle vilja att andra gjorde mot dig, såsom Jesus sade: ”Därför, allt vad ni vilja att människorna skola göra mot eder, det skola också ni likaså göra mot dem.” — Ords. 18:13, Åk; Matt. 7:12, NW.

12. Vad bör vi komma ihåg om dem som skvallrar, och hur kan vi försöka hjälpa dem?

¹² Kom alltid ihåg en sak: den som skvallrar är inte någon sann vän. Om han skvallrar för dig, så kommer han också att skvallra om dig. Genom att skvallra kanske han ger dig en impuls till att skvallra och pumpar dig på så sätt, och ”sedan går han ut och talar därom”. Detta är slugt skrymteri. Men en som skvallrar behöver inte ha två huvuden för att kunna ha två ansikten. Han kommer att skvallra för vem som helst som han är tillsammans med, därför att det är en inrotad vana som behärskar honom. Om du genom att vägra att höra på honom kan hejda hans tunga, vilket han själv inte kan, så hjälper du honom, och han kanske blir tacksam för det längre fram: ”Den, som tillrättavisar en människa, vinner slutligen mera ynnest, än den som smickrar med sin tunga.” Men vare sig han senare uppskattar det eller inte, måste du — såsom en som följer Jehova — ge ditt ogillande till känna och möta hans skvaller med bister uppsyn: ”Nordanväder föder regn och viskande tunga misslynt ansikte.” Om han inte bättrar sig och ersätter sina dåraktiga ord med ord av vishet och kunskap, bör du göra såsom bibeln säger: ”Gå din väg från en dåre, ty där möter du icke ord av kunskap.” Endast de som är lika honom kommer att lyssna till honom: ”En ogärningsman lyssnar till ondskefulla läppar, och en lögnare fäster avseende vid en elak tunga.” Till skydd för oss själva måste vi avbryta umgänget med den som ständigt skvallrar: ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — Ps. 41:7; Ords. 28:23 och 25:23, Åk; 14:7; 17:4; RS; 1 Kor. 15:33, NW.

Kärleken gör skvallret bankrutt

13. Hur gör kärleken skvallret bankrutt?

¹³ Skvallret livnär sig och växer av svagheter och fel, men kärleken berövar det dess näring genom att dölja dessa brister: ”Kärleken överskyler en mängd synder.” Kärleken gör skvallret bankrutt på stoff och utplånar det ur våra samtal, och därför är kärleken med dess förmåga att överskyla brister någonting som läggs de kristna på hjärtat: ”Framför allt hav intensiv kärlek till varandra.” Du älskar dig själv. Denna din kärlek är mycket påhittig, när det gäller att finna ursäkter för dina misstag eller förmildrande omständigheter för att överskyla dina förseelser. Den gör dig partisk för dig själv, och som följd därav har du svårt att se dina egna fel. Nåväl, ”du skall älska din nästa såsom dig själv”. Låt samma kärlek, som överskyler dina brister, vara verksam för att överskyla dina bröders fel. Låt den göra dig lika förstående, lika barmhärtig, lika förlåtande mot honom som den gör dig mot dig själv. Jehova ”känner vår skapnad; han kommer ihåg att vi äro stoft”. Du är glad åt att han kommer ihåg detta och inte väntar för mycket, eller hur? Då kommer du ihåg, att din broder också är stoft, och väntar inte för mycket av honom. Du måste förlåta för att få förlåtelse. Enligt Jesu mönsterbön ber du Jehova förlåta dig såsom du förlåter andra. Om du inte förlåter, har din bön om förlåtelse ingen verkan. När du förlåter förseelser, så glöm dem. Om du senare drar fram dem och skvallrar om dem, då kom din förlåtelse från bedrägliga läppar, inte från ett uppriktigt hjärta. Du saknar den kärlek som överskyler en mängd synder. — 1 Petr. 4:8; Matt. 19:19; NW; Ps. 103:14, RS.

14. Vilken god påminnelse ger Ordspråksboken 16:2, och vad kan, om det får fylla våra hjärtan, göra slut på skvaller?

¹⁴ Ordspråksboken 16:2 (AS) säger: ”Alla en människas vägar äro rena i hennes egna ögon, men Jehova väger andarna.” Jehovas våg är tillförlitlig, han har inget gunstlingssystem, ingen partiskhet, ingen fördom, som tynger ner vågskålen, och på denna sin våg väger han anden, sinnesinställningen, impulserna som driver en människa till att tänka, tala och handla. En människas kärlek till sitt eget jag gör henne partisk för sig själv, och för henne tycks hennes vägar vara rena, men Jehovas opartiska våg prövar äktheten hos motiven bakom hennes tanke eller ord eller handling. Akta dig därför och var inte för säker på att du är ren, medan du betraktar andra såsom nedsmutsade. När Jehova avläser sin våg, är hans öga opartiskt barmhärtigt mot alla. Försök därför att vara opartiskt barmhärtig också du, när du ser på dig själv och på andra, inte partisk för dig själv och fordringsfull mot andra. ”Kärlek överskyler alla överträdelser.” I sin kärlek åvägabringar Jehova Kristi lösenoffer till att överskyla lydiga människors alla överträdelser. Vi bör odla det slag av kärlek som på ett förlåtande sätt överskyler våra bröders överträdelser mot oss. Här följer en beskrivning av detta slags kärlek: ”Kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet. Den gläder sig icke över orättfärdighet, utan gläder sig med sanningen. Den fördrager allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting.” Om vi talar ur hjärtan som är fyllda av detta slags kärlek, kommer vi aldrig att skvallra! — Ords. 10:12, Åk; 1 Kor. 13: 4—7, NW.

15. Vilken skuld kommer vi alltid att ha, och vilket misstag bör vi undvika?

¹⁵ En sak kan vi lika gärna göra klar för oss med detsamma. Det är den, att vi aldrig kommer att bli skuldfria, hur länge vi än lever, inte ens om vi lever i evighet. Vi kommer alltid att vara skyldiga någonting. Och vad är det? Romarna 13:8 (NW) svarar: ”Var icke skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra.” Vi kommer alltid att vara skyldiga varandra kärlek. Vi bör sätta i gång med att betala på denna skuld nu och aldrig sluta upp med att betala. Ett sätt att börja med detta är att sluta upp med allt skvaller. Och om du menar att ditt tal om någon är rent, så kom ihåg att Jehova väger din ande, och om det finns någon anstrykning av orenhet hos det som du säger, så kommer det till synes på hans våg. Och tänk över detta, innan du låter din tunga få fritt lopp om någon. Kom ihåg, att i Jesu liknelse om fåren och getterna blev getterna överraskade, när de fick höra om sin likgiltighet och försumlighet gentemot Kristus; sedan fick de veta, att vad de hade gjort eller underlåtit att göra mot hans bröder, det räknades såsom gjort mot honom. Nåväl, skulle du skvallra om Kristus, finna fel hos honom, gå omkring med förtal mot honom? Om du inte skulle göra detta mot honom, så gör det inte heller mot dina bröder. Begå inte samma misstag som getterna. Det sätt som du behandlar dina bröder på är det sätt, varpå du behandlar Kristus. Ja, bibeln säger till och med, att om man säger sig älska Jehova och man så samtidigt hatar sin broder, är man en lögnare, ”ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, kan icke älska Gud, som han icke har sett”. Börja därför nu att betala på den kärleksskuld som du står i till dina bröder, och sluta aldrig upp med det. — 1 Joh. 4:20, NW.

Ha respekt för det sinne som Gud har givit dig

16, 17. Vilka illustrationer visar det dåraktiga i att bruka sinnet till skvaller, och vilket citat visar sinnets underbara egenskaper?

¹⁶ Om du hade den finaste automobil som fanns, mekaniskt sett det mest gedigna arbete, med ett nytt, blänkande, flott karosseri, skulle du då använda den till att dra en plog eller transportera gödningsämnen med? Om du hade ett vackert hem i modern stil, med stora perspektivfönster, inramade av färgrika, draperade gardiner, ett hem som vore artistiskt dekorerat och smakfullt inrett med luxuösa möbler i alla rum och hade glänsande parkettgolv i somliga av rummen och i andra tjocka, mjuka mattor över hela golven, skulle du då låta grisar husera där? Du skulle aldrig missbruka en sådan fin bil och ett sådant vackert hem på det sättet, eller hur? De är gjorda för högre bruk och förtjänar en långt bättre behandling!

¹⁷ Så är det med människosinnet. Det förtjänar att brukas på ett mycket upphöjdare sätt än att fyllas med skvaller, späckas med förtal, fullproppas med smuts och förmås till att bruka tungan som ett redskap till att sprida ut denna smuts till andra. Hjärnan är en underbar gåva från Jehova, så labyrintisk och invecklad, att de visaste människor inte ens tillnärmelsevis kan utgrunda hur den arbetar. En forskare har sagt, att hjärnan är i stånd till att rymma femtio gånger så mycket vetande som innehållet i alla böckerna i Kongressbiblioteket i Washington. I en artikel i Reader’s Digest för juli 1954 heter det: ”För att få åtminstone ett vagt begrepp om vad som ständigt försiggår i hjärnan och ryggmärgen bör ni föreställa er 1.000 telefonväxlar, var och en stor nog för en stad som New York, vilka alla är i full verksamhet med att ta emot och vidarebefordra uppmaningar, frågor, order. ... Genom sin otroliga förmåga att på bråkdelen av en sekund koppla samman tusentals pulserande strömkretsar — som var och en representerar ett minne eller en idé — är hjärnan i stånd till att i en enda stor strömkrets sammanföra de data, som behövs för att man skall kunna tänka och fatta beslut. Många vetenskapsmän tror, att varje erfarenhet i vårt liv registreras och bevaras av dessa elektriska strömkretsar, inbegripet millioner ting som vi tycks ha glömt fullständigt. Psykiatriker har funnit, att när en patient försöker dag efter dag, kan han påminna sig bortglömda episoder från sin barndom, även om han oföränderligen börjar med att säga: ”Jag kommer inte ihåg någonting.’ ” Artikelförfattaren drar den slutsatsen, att inte ens en människa med den mest lysande begåvning under sin livstid använder ”mer än en literi del av sin hjärnas kapacitet”.

18. Är vi ”otäta” eller ”läckande” kärl, som några har sagt?

¹⁸ Lägg märke till den uppfattningen, att ”varje erfarenhet i vårt liv registreras och bevaras”. Hur stämmer detta med det påstående somliga kommer med, att vi är ”otäta” eller ”läckande” kärl, vilket de grundar på ett ställe i bibeln? Enligt marginalen i Konung Jakobs översättning, den auktoriserade engelska översättningen, får Hebréerna 2:1 denna lydelse: ”Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så att det icke någonsin rinner bort, såsom ur läckande kärl.” Nya Världens översättning framställer klart den rätta tanken: ”Det är därför som det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort.” Det är inte sanningarna vi hör som rinner ut, som om våra sinnen vore otäta eller läckande kärl, utan det är vi själva som är i fara att glida eller driva bort, om vi inte ägnar noggrann, ovanlig uppmärksamhet åt det vi lär. Våra sinnen är alltså inte läckande kärl, och saker som vi inhämtar registreras och hålls kvar, men vetandet kan bli begravet och gå förlorat för oss, vad angår att komma ihåg det och kunna begagna det, om vi inte har ”ägnat mer än den vanliga uppmärksamheten” åt det, när vi inhämtade det. Det blir svårt att gräva fram, och detta kommer att kräva trägen tankeansträngning genom ett flitigt letande i minnet. Om vi inte gräver fram det, så är detta inget bevis för att det inte finns där. Sinnets förunderliga egenskaper understryker kraftigt Davids tacksamma ord: ”Jag tackar dig, för att jag är danad så övermåttan underbart.” — Ps. 139:14.

19. Med vad bör vi fylla våra sinnen?

¹⁹ Tackar du Jehova för ditt sinne, som är så övermåttan underbart danat? Hur tackar du? Genom att fylla det med skvaller och använda det till att spy ut skvaller? Är detta det tack han får från dig? Om detta är fallet med dig, så är det på tiden att du överger din skvalleraktighet och dina bakdantande tankar och visar att du respekterar och uppskattar det sinne, som Gud har givit dig, i det du fyller det med benägenhet för vad gott är och med upphöjda tankar, med benägenhet för Jehovas vägar och med hans tankar: ”Må den ogudaktige övergiva sin väg och den orättfärdige mannen sina tankar, och må han vända åter till Jehova, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall giva förlåtelse i rikt mått. Ty mina tankar äro icke edra tankar, icke heller äro mina vägar edra vägar, säger Jehova. Ty såsom himmelen är högre än jorden, så äro mina vägar högre än edra vägar och mina tankar än edra tankar.” Hans vägar och tankar finns uttryckta i bibeln, och genom den talar han till oss. Och vad talar han om? Vem Matteus var ute med i går kväll? Eller det senaste skvallret om Priscilla? Visst inte! Han förnedrar inte våra sinnen eller underblåser det fallna köttets syndiga böjelser; i stället söker han upplyfta och uppbygga och styrka oss i rättfärdighet. Hans ord uppenbarar den höga ståndpunkt vårt tänkande borde inta: ”Vadhelst som är sant [inte rykten eller förtal], vadhelst som har vikt och betydelse [inte triviala eller obetydliga ting], vadhelst som är rättfärdigt [inte orättvist eller ondskefullt], vadhelst som är kyskt [inte onda misstankar eller smutsigt skvaller], vadhelst som är värt att älska [som inte är nedsättande eller förhatligt], vadhelst som blir väl omtalat [som inte omnämns på ett förklenande eller illasinnat sätt], vad dygd [inte dålighet] som finnes och vadhelst lovvärt [inte underkänt och utdömt] som finnes fortsätt med att tänka över dessa ting.” — Jes. 55:7—9, AS; Fil. 4:8, NW.

20. Vilken, slutlig sammanfattning av detta studium ges här?

²⁰ Kom alltså ihåg, att skvallret har sitt ursprung hos Satan. Var på din vakt emot det. Det vållar skada. Jehova förbjuder det. Lär dig urskilja de onda motiven bakom skvallret. Låt det inte smutsa ned vare sig din tunga eller ditt öra. Låt det inte göra dig till sin slav bara därför att någon försöker göra dig till dess offer. Förbliv i sanning vänlig och kärleksfull, i det du kommer ihåg att den som skvallrar inte är någondera delen. Och behandla ditt övermåttan underbart danade sinne på rätt sätt. Fyll det med det som är gott. Mjölken och maten i Jehovas ord när och styrker människosinnet. Vidga och fördjupa ditt sinne, så att det når den mognad då det uppskattar kraftig mat. Det skvallrande sinnet är ett ytligt sinne, och en tom hjärna och en babblande tunga hör ihop. Det är bättre att ha mer i sinnet och mindre på tungan än att ha ett tomt sinne och en full tunga. Vi är förvisso inte okunniga om allt ont som är förbundet med skvaller, om sätt och möjligheter att bekämpa det och om hur vi skall bruka vår tunga rätt. Lärjungen Jakob sade: ”Om ... någon vet, hur man skall göra det rätta, och ändå icke gör det, är det för honom en synd.” (Jak. 4:17, NW) Med Jehovas lag i vårt sinne kan vi med full insikt om vad det gäller bekämpa denna synd i vårt kött. Vi måste göra slut på det skvaller som finns i vårt liv, innan skvallret ger Gud orsak till att göra slut på det liv som finns i oss!

(The Watchtower, 15 augusti 1955)