Guds minne

”Förundra eder icke över detta, ty den stund kommer, då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut.” —Joh. 5:28, 29, NW.

 1. Vad är Guds slutliga uppsåt med avseende på människosläktet, hur kommer det att förverkligas, och på vad beror detta?

DEN fullkomliga människan är en fullkomlig återspegling av sin store och härlige Skapare. Det var så det var i det mänskliga livets början på jorden, och det är så det kommer att bli ännu en gång, när Gud — under den förvaltning som ”den heliga staden, det nya Jerusalem”, utövar — på nytt tar sin boning hos människosläktet. Då, när allt göres nytt och varje individs livsmönster till sist har befriats från varje ofullkomlighet, då kommer åter varje människa, som lever på denna förnyade jord, att fullkomligt återge sin Skapares bild, liksom ett klart stilla vatten skönt återspeglar kvällshimlen och varje detalj hos berghällarna och lövverket omkring det. Den tiden är väl värd för oss att mana fram för vår syn och med glädje emotse, men om allt detta skall bli verklighet beror bland annat på Guds minne. — Upp. 21:2—5; 22:1—3.

 2. Hur bör det påverka oss, att vi inser att vi nu lever på en domsdag?

² Säg inte till dig själv: ”Ack ja, men den dagen är så långt borta, och under tiden känner jag mig som en riktig slav under den nuvarande onda tingens ordning och dess fördärvliga inflytande.” Syftet med den här artikeln är att hjälpa dig att inse, att vi nu lever på en domsdag och att det är möjligt och i högsta grad nödvändigt för dig att nu genast bringa ditt livsmönster i överensstämmelse med de nya himlarna och den nya jorden såsom en medlem av den nya världens samhälle. Vår tid är en avgörandets tid, då alla måste besluta sig för att vara antingen för eller emot Guds rättfärdiga, heliga vilja och uppsåt. Såsom det sades till Johannes omedelbart efter det att han hade fått se den underbara syn, som vi häntytt på här ovan: ”Den fastställda tiden är nära. Den som övar orättfärdighet, må han fortfarande öva orättfärdighet, och må den orene fortfarande göras oren; men må den rättfärdige fortfarande öva rättfärdighet, och må den helige fortfarande göras helig.” — Upp. 22:10, 11, NW.

 3. Var finner vi grundvalen för vårt studium, och hur skall vi förstå uttrycket ”livsmönster”?

³ Säger du alltjämt att förhållandena är alltför mycket emot dig, och gör det påståendet dig förbryllad, att allt beror på Guds minne? För att finna ett svar på de frågor, som påståendet framkallar, och för att få det rätta perspektivet på den lärdom, som det studium vi nu skall börja vill inskärpa, och på det ämne, som berörs därav, skall vi nalkas detta vårt ämne från den synpunkt som aposteln utgår ifrån i sin bevisföring i Hebréerbrevet 11. Det kapitlet torde vara välkänt för många av våra läsare, därför att det innehåller en utomordentlig definition av begreppet tro och en storslagen redogörelse för trons yttringar. Och det gör det naturligtvis också, men genom hela framställningen går som en röd tråd själva grundbeståndsdelen av ämnet för vårt studium, nämligen Guds minne, och även frågan om vårt livsmönster kommer i betraktande. Kanske bör vi genast förklara, att med uttrycket ”livsmönster” menar vi helt enkelt det slags människa man är och det slags liv man lever, i det man rättar sig efter vissa ledande principer eller — såsom fallet är med många i våra dagar — är totalt utan principer och driver med strömmen, dvs. med det strömdrag som gör sig mest gällande.

 4. a) Vem utövar vi tro på? b) Vilken belöning omnämns i Hebréerna 11?

⁴ Vi lägger märke till, att i Hebréerna 11 för aposteln in varje omnämnd individ i sammanhanget med uttrycket: ”Genom tron ...” Det utlåtande han så har börjat fullföljer han i varje enskilt fall genom att anföra fakta från Skriften, vilka vittnar om den nämnde individens starka tro. Ja, men tro på vem och på vad? Detta är den fråga som för ögonblicket intresserar oss, och Paulus besvarar den genom att säga att ”den som nalkas honom [Gud] måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom”. (Hebr. 11:6, NW) Detta betyder, att man måste erkänna, inte endast det förhållandet att det finns en Gud, utan också att han alltid är — eller alltid existerar som — den självexisterande. (Ps. 90:2) Med detta sammanhänger att man också måste tro på löftet om en belöning till dem som uppriktigt söker honom. Och då Gud ju existerar i evighet, blir den logiska följden den, att den som behåller Guds ynnest för alltid kommer att få åtnjuta belöningen. Vari består då belöningen? Aposteln går närmare in på detta litet längre fram i samma kapitel, när han talar om hur alla dessa troende människor ”sträcka ... sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen”, och att Gud ”har berett en stad åt dem”. Ännu längre fram i samma brev ger han tydligt till känna, att denna stad är ”en den levande [självexisterande] Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. (Hebr. 11:16; 12:22; NW. Se också Uppenbarelseboken 21:2.) Detta för våra tankar direkt fram till det slutliga förverkligandet av det gudomliga mönstret. På samma gång slås det en bro mellan oss och det avlägsna förflutna, ty Paulus anför Abel såsom den förste av dem som ådagalade sann tro. Det är i detta sammanlänkande av längesedan flydda tider med den avlägsna framtiden som minne och mönster kommer in i sammanhanget. Dessa båda ord och de begrepp som de representerar är nära förbundna med varandra, och vi ämnar i korthet avhandla dem, innan vi går vidare.

Minne

 5, 6. a) Hur visar minnet sig vara en underbar egenskap? b) Hur är det också en dyrbar gåva?

⁵ Vad är minnet? Minnet är den sinnesegenskap, med vars hjälp vi bevarar och återkallar tidigare idéer och intryck. Vi behöver inte bekymra oss om hur minnet fungerar i människohjärnan; vi tvivlar rentav på att den frågan kan vetenskapligt besvaras med någon grad av visshet. Medan de flesta av oss suckar och klagar över hur kort och ofullkomligt vårt minne är, som t. ex. när vi träffar någon som vi känner väl men vars namn vi inte alls kan komma ihåg eller förväxlar med någon annans, så måste vi ändå förundra oss över denna särskilda förmågas ofantliga räckvidd och möjligheter. När man tänker efter blir man faktiskt förbluffad över vad människosinnet är mäktigt i detta hänseende, trots det att det är så ofullkomligt. En begåvad musiker till exempel, som inriktar sina tankar på sin uppgift och också tar andra förmågor i bruk, kan slå sig ned vid ett piano och spela i timtal, i det han exakt kommer ihåg och återger den mest invecklade musik med alla dess harmonier. Vid närmare eftertanke finner man det troligt, att människan, när hon blir återställd till fullkomlighet, skall äga oinskränkt förmåga att fullkomligt minnas allt som hon önskar och beslutar sig för att minnas. Å andra sidan kommer hon att kunna avsiktligt glömma allt som hon önskar avlägsna ur sitt sinne. Den fullkomliga människan kommer aldrig att behöva säga: ”Åh, vad jag önskar att jag kunde komma ihåg!” eller ”Åh, vad jag önskar att jag kunde glömma!” Och må den dagen, då detta blir verklighet, komma snart, det är allas vår önskan.

⁶ Förutom att minnet är en underbar gåva, är det också en mycket dyrbar gåva, förutsatt — naturligtvis — att vi har dyrbara ting att minnas. Till och med under de nuvarande förhållandena förnimmer vi det största nöje och välbehag, när vi i minnet återkallar och åter upplever någon särskilt lycklig erfarenhet. Kanske är det ett minne från långt tillbaka, då vi fann någon, tillsammans med vilken vi först erfor all den djupt rotade glädje som sann vänskap kan skänka. Många av våra läsare kommer också att ha ett starkt minne av vad det betydde för dem, när de först insåg, att de hade kommit att rätt förstå Jehovas underbara uppsåt och nåderika föranstaltning. Ja, sådana minnen är både starka och ljuva, och de griper tag i oss i djupet av vårt hjärta och sinne, genom det speciella språk de talar till oss. De lockar fram ett lyckligt leende på våra läppar eller kanske en ofrivillig tår i vårt öga. Låt oss för all del till fullo uppskatta och visligen bruka denna kärleksrika gåva av en nådig Skapare.

 7. Var finner vi den bästa vägledningen angående Guds uppsåt, och vari ger det oss en inblick?

⁷ Men hur förhåller det sig med Guds minne? Det skulle vara förmätet av mänskliga skapelser att dryfta Skaparens sinne, hur det verkar och vilka funktioner och förmågor det har, annat än i den mån Skaparen själv behagar upplysa människan om detta. Har han gjort det? Ja, det har han i sanning. Till och med de synliga verken i skapelsen vittnar vältaligt om ett skapande sinne med oändlig förmåga och vishet, ty, säger aposteln, ”hans osynliga egenskaper kunna tydligt ses alltifrån världens skapelse, emedan de förstås genom de frambragta tingen, ja, hans eviga makt och gudom”. (Rom. 1:20, NW) Men det är i och genom sitt skrivna ord som Gud har behagat ge en mycket fullständigare uppenbarelse av sitt uppsåt beträffande människosläktet och — i samband därmed — ge oss en inblick i hur hans sinne verkar. Allra först läser vi i berättelsen om människans skapelse, att Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, enligt vår likhet.” (1 Mos. 1:26, NW) Detta inbegriper förvisso en likhet i sinnesförmågor och tankeprocesser och minne. Ja, det första upptecknade samtalet i bibeln innefattade bland annat ett minnesprov. Ormen sade till Eva: ”Är det verkligen så, att Gud har sagt ...?” Och Eva visade genom sitt svar att hon kom ihåg och förstod och var i stånd till att fullkomligt upprepa vad Gud hade sagt. — 1 Mos. 3:1—3, NW.

 8. Vad uppenbarar bibeln om Guds minne i dettas förhållande till hans uppsåt?

⁸ Låt oss nu ta itu med denna fråga angående Guds minne med utgångspunkt från de framställningar som görs i Hebréerna 11. Vi kommer ihåg, att när Paulus där framlägger den långa listan över troende män och kvinnor, talar han om den belöning, som de alla gemensamt utövade tro på. Denna belöning var koncentrerad till en stad av himmelskt ursprung. Men blev det något sagt till Abel, den första troende människan, om en stad? Nej, men på Abels tid hade Gud redan givit sitt inledande löfte, inte om en stad, men om en säd åt kvinnan, en säd som slutligen skulle krossa ormens huvud. (1 Mos. 3:15; Rom. 16:20) När man studerar detta tema i Skriften, finner man ingenting framstå klarare än det förhållandet, att Gud alltid har detta ursprungliga löfte i minne. Inte nog därmed, utan han visste och bestämde exakt hur detta löfte slutligen skulle förverkligas, ty han säger själv: ”Jag är Gud och ingen är såsom jag, som från begynnelsen har förkunnat slutet ... [och] som säger: ’Mitt beslut skall bestå, och all min vilja skall jag göra.’” (Jes. 46:9, 10, Åkeson) Detta storslagna tillkännagivande visar att Guds minne aldrig är verksamt liksom på måfå, såsom ofta händer i vårt fall, när någonting råkar livligt framstå i vårt minne endast på grund av att någon därmed nära förbunden sak blir föremål för vår uppmärksamhet. Men när det sägs att Gud från början visste och bestämde hur slutet skulle bli, så betyder det däremot, att han alltid har det i tankarna och utövar en beständig och avsiktlig hågkomst beträffande det. Det betyder också någonting annat. Det betyder att han är en målmedveten Gud, som utarbetar och utformar sitt uppsåt och dess förverkligande. Här kommer nu det andra av de båda ord, som vi här är särskilt intresserade av, in i sammanhanget, nämligen ordet ”mönster”.

Mönster

 9. Hur begagnas ordet ”mönster” i Skriften, och med vilket annat ord är det besläktat till sin innebörd?

⁹ Ett mönster är någonting som har utformats eller tecknats för att tjäna som en vägledning eller modell att följa eller göra efter. Det är till innebörden likt ordet ”förebild”, som betecknar en profetisk bild eller framställning av någonting som skall komma. Ordet ”mönster” förekommer några gånger på olika ställen i Skriften. Ett gott exempel på dess användning finner vi i Hebréerna 8, där aposteln talar om de israelitiska prästerna och tabernakelanordningarna och säger: ”Dessa män utföra helig tjänst i en förebildlig modell och en skugga av de himmelska tingen, alldeles såsom Mose, när han skulle göra det fullständiga tältet, fick den gudomliga befallningen. Ty han säger: ’Se till, att du gör allt enligt det mönster [fotnot: den förebild] som visades dig på berget.’” (Hebr. 8:5, NW) Därpå fortsätter Paulus med en förklaring om uppfyllelsen av mönstret eller förebilden och visar den nära överensstämmelsen, ehuru han samtidigt visar hur uppfyllelsen är långt bättre och större. Så gott som hela Hebréerbrevet är grundat på detta slags bevisföring.

10. a) Vad inbegrips alltid i ett mönster? b) Hur är detta tillämpligt på ämnet för vårt studium?

¹⁰ Var god och lägg märke till detta, att närhelst vi talar om ett mönster, en modell eller en förebild, är därmed alltid förbunden tanken på ett särskilt uppsåt eller en planritning, om man så vill. Först och främst framställs inte mönstret självt på en slump, utan i enlighet med ett visst mål eller syfte. Vad sedan varje steg på vägen beträffar, varje ytterligare åtgärd som det blir fråga om, vilket allt har det slutliga uppnåendet av detta uppställda mål i sikte, måste det råda en noggrann överensstämmelse med det ursprungliga mönstret. Tillägg och utvidgningar kan införas, men allt måste vara i harmoni med begynnelsemönstret och det uppsåt som är förbundet med det. Se hur sant detta är med avseende på de ting som vi just har dryftat. I detta fall var det ursprungliga mönstret inte något påtagligt, materiellt ting, utan det var ett löftesord, givet i Eden, löftet om en säd. Detta var det enda löfte som Abel hade som en grundval för tron, men det var tillräckligt. Och eftersom varje ytterligare av Gud givet löfte var en harmonisk utveckling av detta första, hade Paulus sedan möjlighet och rätt att i en enda sammanhängande kedja länka ihop alla dem som omnämns i Hebréerna 11 såsom i besittning av samma tro på den ende sanne Guden, vilken existerar för evigt, och på den storslagna belöning som utlovats för den tid då det ursprungliga löftet skall till fullo förverkligas. Visserligen blev, allteftersom tiden gick, ett ytterligare tema, löftet om en ”stad”, inarbetat i mönstret, men vi kan lätt se harmonien i det hela, ty konungen i denna stad, som symboliserar Guds styrande organisation och herradöme, är ingen annan än den utlovade ”säden”, den Son som Guds kvinna föder, Konungen, Kristus Jesus.

11. Hur är de kristna nära sammanlänkade med dem som är uppräknade i Hebréerna 11?

¹¹ Lägg också märke till, att denna sammanhängande kedja inte slutar med dessa trons män, som levde och dog innan Kristus kom, utan den fortsätter med dem som följer efter Kristus, med Kristus själv som medelpunkten, kring vilken allt rör sig, i hela gruppen av vittnen. Det är just i denna förbindelse vi inser, såsom det nämndes tidigare, hur detta studium hjälper oss att förstå det nödvändiga i att på denna avgörandets dag forma vårt liv efter det rätta föredömet, ”medan vi oavvänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, Jesus”, förutom det att vi får mycken uppmuntran och förmaning av att ge akt på denna kedja och ”sky av vittnen som omgiver oss”. (Hebr. 12:1, 2, NW) Ja, vi måste ha samma tro som de hade, den måste ådagaläggas på samma sätt och vara riktad mot samma stad. Liksom Abraham, Isak och Jakob måste vi bevisa oss vara ”främlingar och tillfälligt bosatta” under denna nuvarande onda tingens ordning och dess fördärvliga inflytande, ”ty vi hava icke här en stad som förbliver, utan vi söka allvarligt den som skall komma”. — Hebr. 11:13; 13:14; NW.

12, 13. a) Hur är Guds minne och hans uppsåts mönster förbundna med hans namn och ord? b) Verkar Paulus’ argument stärkande på tron endast i ett avseende?

¹² Hittills har vi alltså sett hur Paulus’ dryftande av ämnet tro kommer både Guds ofelbara minne och hans uppsåts följdriktiga mönster, som han alltid har levande för sitt sinne, att framstå i ett särskilt ljus. Ja, själva Guds namn och ord framhäver kraftigt dessa ting. Hans namn, Jehova, ger den allra första grunden för tro på att det gudomliga mönstret kommer att fullbordas utan någon avvikelse, såsom han själv ger till känna: ”Ty jag, Jehova, förändras icke.” Han har alltid sitt förbund i tankarna. Hans ord låter också en författare framträda, som vet hur han skall ta upp tråd efter tråd, tema efter tema och väva dem tillsammans till ett storslaget och harmoniskt mönster, enkelt i sina konturer men invecklat i fråga om de detaljer som är invävda däri. — Mal. 3:6, AS; 1 Mos. 9:15, 16; 3 Mos. 26:42, 45; Hes. 16:60.

¹³ Men Paulus’ argumentering verkar inte bara på ett storslaget sätt uppbyggande för tron på Guds minne med avseende på hans uppsåt. Den ger också en stark grundval för tro på någonting annat. Vad är då detta?

Tro på en uppståndelse

14. a) Visade Jesus att det krävdes verklig tro för att kunna hålla uppståndelsen för sann? b) Hur blir denna lära förvrängd genom kristenhetens förkunnelse?

¹⁴ När Jesus gjorde sitt stora uttalande, att ”alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut”, var det inte utan skäl som han lät det föregås av orden: ”Förundra eder icke över detta.” (Joh. 5:28, 29, NW) Han förstod väl, att försanthållandet av Skriftens lära om en uppståndelse utgjorde ett av de mest rannsakande trosproven. Det sätt varpå kristenheten i allmänhet förklarar läran om en uppståndelse gör naturligtvis verklig tro till stor del obehövlig, vilket utan tvivel är förklaringen till att dess läror är lättare för massorna att acceptera än bibelns sanning. Om man accepterar den allmänna läran att människan äger en odödlig själ, som är hennes verkliga jag, och att döden inte betyder att hon upphör att leva, avskärs från livet, utan snarare är den dörr som leder till ett mera fullt och helt liv, då blir uppståndelsebegreppet urvattnat till att betyda en återförening av kropp och själ och ingenting annat. Det är inte vår avsikt i detta studium att dra fram några bevis från Skriften för att vederlägga kristenhetens falska läror i detta ämne, eftersom det tidigare har behandlats utförligt i denna tidskrifts spalter såväl som i Sällskapet Vakttornets övriga publikationer. I stället är det vår avsikt att stärka tron på en uppståndelse genom en bättre förståelse och uppfattning av Guds minne och att sedan se hur detta väsentligt berör vårt livsmönster.

15. Vad visas av det sammanhang, vari Johannes 5:28, 29 förekommer, och vilken motsats råder mellan minnesgravarna och Gehenna?

¹⁵ Att Jesus själv hade obegränsad tro på en uppståndelse är utom allt tvivel. Detta var inte någonting som uppstod ur hans eget initiativ, utan han erkände att det helt och hållet var hans himmelske Faders förtjänst, liksom han också tillskrev honom myndigheten och makten att uppresa från de döda och på det sättet åstadkomma en ”uppståndelse” till liv, vilket är den verkliga innebörden i det grekiska ordet anástasis. Man inser detta klart, när man läser Johannes 5:19—27. Därpå kommer höjdpunkten i verserna 28 och 29. Lägg märke till det särskilda omnämnandet av ”minnesgravarna”. Därigenom framhålls raka motsatsen till den där andra platsen, ”Gehenna”, dit man ibland kastade de döda kropparna av avrättade förbrytare, därför att man menade att dessa människor varit alltför usla för att kunna få någon uppståndelse från de döda och därför inte var värda att få en anständig begravning och minnesgrav.

16. a) Hur gav Jesus till känna att han var överens med Predikaren 9:5, 10? b) Hur var hans uttalande i Johannes 11:25 berättigat?

¹⁶ Det förhållandet, att Jesus använde uttrycket ”minnesgrav”, visade att han var fullt överens med det inspirerade uttalandet i Predikaren 9:5, 10, som lyder: ”Och väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, ... ty i dödsriket [scheol], dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” Ja, scheol är människosläktets gemensamma grav, dit människorna går vid slutet av sin jordevandring. Men Jesus hyste en sådan tillit till sin himmelske Faders makt och förmåga att i sitt minne bevara så många av dessa som han behagade, att han avsiktligt valde uttrycket ”minnesgravar”, vilket var i allmänt bruk på hans tid. Såsom det längre fram ådagalades genom det mest övertygande bevis, var Jesus fullständigt berättigad att säga: ”Jag är uppståndelsen och livet”, när han genom Guds kraft uppväckte Lasarus från de döda, Lasarus som ”redan hade varit fyra dagar i minnesgraven”. Lägg märke till de båda skäl som kom Jesus att glädjas över att han inte hade varit där i tid till att bota sin vän från hans sjukdom, innan döden verkligen inträffade. Det första skälet var detta, att det var ”till Guds ära, på det att Guds Son må bliva förhärligad därigenom”. Det andra skälet angav han med dessa ord: ”På det att ni skola kunna tro.” Förvisso har vi alla skäl till att ha en stark tro på en uppståndelse. — Joh. 11:4, 15, 17, 25, NW.

17. I vilka ord uttryckte Job tro på en uppståndelse?

¹⁷ Att denna tro på Guds förmåga att i sitt minne bevara dem som hade dött inte var ny på Jesu tid, det framgår klart av det som långt tillbaka i tiden nedskrevs om Job. Vilka storslagna om tro vittnande ord från hans mun läser vi inte i Job 14:13 (AS): ”O, att du ville gömma mig i scheol, att du ville hålla mig dold, till dess din vrede har upphört, att du ville utsätta för mig en fastställd tid och komma ihåg mig!”

18. Vad är Skriftens svar på frågan om alla de döda bevaras i Guds minne?

¹⁸ Som redan har antytts, har Gud inte för avsikt att i sitt minne behålla alla dem som har dött, utan undantag. Liksom han avsiktligt kommer ihåg några, kan han också uppsåtligt glömma andra, och han gör det också. Guds eget ord säger oss hur han avgör saken. ”Den rättfärdiges åminnelse lever i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort.” — Ords. 10:7.

19. Hur argumenterade Paulus för tro på en uppståndelse, i synnerhet i Hebréerna 11?

¹⁹ Att aposteln Paulus också hade en oinskränkt tro på en de dödas uppståndelse är likaså utom allt tvivel. Också han visste, att denna lära utgjorde ett rannsakande prov för tron, såsom det t. ex. framgår av hans upplevelse i Aten. (Apg. 17: 31, 32) I hans skrifter får detta ämne en framträdande plats, såsom t. ex. i det välkända kapitlet 1 Korintierna 15. Återigen visar han i Romarna 4:16—25 (NW), när han avhandlar fader Abrahams tro, hur viktigt det är att ha tro på Gud, ”som gör de döda levande och kallar de ting som icke äro såsom om de vore”. Men vi är särskilt intresserade av det tema, tron och dess förhållande till en uppståndelse, som aposteln behandlar i Hebréerna 11. Här anför han återigen Abrahams och Saras exempel, först vad beträffar deras tro på Guds makt att frambringa en utlovad säd, trots det att de båda var ”så gott som döda” i vad det gällde mänskliga utsikter i denna riktning. Därpå säger han, och inbegriper därvid alla som omnämns i detta kapitel: ”I tron dogo alla dessa”, och slutligen förklarar han, att de ”icke [fingo] uppfyllelsen av löftet, eftersom Gud förutsåg någonting bättre för oss [kristna], på det att de icke måtte göras fullkomliga förutan oss”. (Hebr. 11:12, 13, 39, 40, NW) Den slutsatsen är därför ofrånkomlig, att för att de skall få åtnjuta uppfyllelsen av det som blivit utlovat och som väntar dem i den stad som blivit beredd åt dem, måste det nödvändigtvis bli en de dödas uppståndelse.

20. Varför bör vi inte alls förundra oss över att det gives en de dödas uppståndelse?

²⁰ Förundrar du dig över detta? Det är förvisso inte alls orimligt eller långsökt att tänka sig en sådan möjlighet. Det händer ju ofta, som vi vet, att någon som börjar bli till åren får höra ett namn nämnas, som han inte har hört på länge, kanske inte sedan han gick i skolan. Genast kan han återkalla namnets ägare i sitt minne och så att säga skapa fram honom på nytt för sitt inre öga, se för sig hur han brukade vara klädd, se uttrycket i hans ansikte och erinra sig en mängd utmärkande drag samt omständigheter i samband med honom. Tänk återigen på den där musikern, som kan komma ihåg och exakt återge inte bara ett musikstycke med alla dess noter, utan många och olika sådana stycken. Vi måste därför villigt medge, att redan människan med sina många begränsningar och ofullkomligheter har underbara möjligheter inom sitt minnes räckvidd. Varför skulle vi då tänka att den allsmäktige och oändlige Skaparen, han som har danat människans sinne och vet precis hur det fungerar, inte har makt och förmåga att från minnesgraven kalla tillbaka och på nytt skapa alla dem som han har bevarat i sitt minne, ja, inbegripet alla karaktärsdragen och sinnesintrycken, vilka utgör varje individs personlighet? Såsom Paulus en gång just med tanke på denna sak frågade: ”Varför anses det för otroligt bland eder, ni människor, att Gud uppväcker de döda?” Det finns bara ett svar att ge: ”Förundra eder icke över detta.” — Apg. 26:8; Joh. 5:28; NW.