Har du evangeliseringsandan?
1. Varför är arbetet med att kungöra de goda nyheterna ett av de viktigaste arbeten som utförs på jorden?
ARBETET med att kungöra de goda nyheterna om Riket är ett av de viktigaste arbeten som någonsin har utförts på jorden. Varför det? Därför att dessa goda nyheter är den ”prövosten” som människorna döms efter. Att man tar emot och lyder de goda nyheterna leder till frälsning; att man förkastar dem och är olydig betyder undergång.
2, 3. a) Ge ett exempel på hur de goda nyheterna uppenbarar en persons verkliga inställning. b) Vilka frågor beträffande de goda nyheterna har man gagn av att ställa sig själv?
2 Någon kan till exempel vara mycket religiös. Han kan förefalla att ha en förträfflig personlighet, vara frikostig, ha en humanitär inställning. Men hur han reagerar för de goda nyheterna visar om han är en verklig vän till Gud. Gud känner ju människors hjärtan. ”Alla en mans vägar är rättrådiga i hans egna ögon”, säger Ordspråksbokens skribent, ”men Jehova bedömer hjärtan.” (Ords. 21:2, NW) En kristen måste ha en förträfflig personlighet, men oberoende av detta eller något annat utmärkande drag är han ingenting, om han inte har kärlek till Gud och till sina medmänniskor. — 1 Kor. 13:1—3.
3 Tar du emot de goda nyheterna? Är du lydig mot dem? Vill du tala med andra om dem? Är det nödvändigt att du kungör de goda nyheterna för att vara lydig mot dem?
Evangeliseringsandans betydelse
4. Varför bör vi önska kungöra de goda nyheterna?
4 Vad det vara må vi får som goda nyheter vill vi helt naturligt föra vidare till andra, och vi gör ofta detta på grund av den glädje det skänker att tala om dem. Men de goda nyheterna om Riket manar oss att tala med andra om dem, inte bara av glädje, utan också av kärlek till våra medmänniskor. Evangeliseringsandan kännetecknas av kärlek till Gud och nästan. De goda nyheterna betyder liv för den som tar emot dem, och därför är det nödvändigt att de kungörs vida omkring. Aposteln Paulus skrev i ett av sina första inspirerade brev att när Kristus uppenbarade sig från himmelen skulle de som ”inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus ... undergå det rättsliga straffet evig tillintetgörelse”. — 2 Tess. 1:8, 9, NW.
5. Hur visade aposteln Petrus vikten av de goda nyheterna?
5 Aposteln Petrus betonade vikten av att känna de goda nyheterna och vara lydig mot dem, när han talade om att kristna blir dömda. Han sade: ”Om den [domen] nu tar sin början med oss, vad skall då slutet bli för dem [till bekännelsen kristna] som inte är lydiga mot Guds goda nyheter?” Han tillfogade: ”Och om den rättfärdiga människan blir frälst med svårighet, var skall man då finna den ogudaktiga människan och syndaren?” (1 Petr. 4:17, 18, NW) Den anda som den som kungör de goda nyheterna måste ha är följaktligen inte bara inställd på att kungöra dem, utan på att få dem fast befästa i hjärtat hos dem som hör. Varför det? Därför att också den rättfärdiga människan bland dem som bekänner sig vara kristna skall bli frälst bara ”med svårighet”.
6. Hur gör bibeln bruk av uttrycket ”evangelieförkunnare” i en särskild betydelse?
6 Det grekiska ord som i bibeln används för ”goda nyheter” är evangeʹlion eller ”evangelium”. Bibeln använder uttrycket ”evangelieförkunnare” med avseende på vissa utsedda personer, eftersom den omtalar för oss att Jesus, när han for upp till himmelen, gav gåvor i form av människor, ”några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare, i syfte att uppnå de heligas återförande till rätta, för arbete som tjänare, för uppbyggandet av den Smordes kropp”. (Ef. 4:11, 12, NW) Dessa ”evangelieförkunnare” förefaller att ha fått Guds ande på ett särskilt kraftfullt sätt när det gäller predikande och undervisning och uppbyggande av andra. Filippus var en av dessa. — Apg. 21:8, 9.
7. Hur bör alla som kungör de goda nyheterna vara evangelieförkunnare i allmän bemärkelse?
7 Likväl är alla som kungör de goda nyheterna evangelieförkunnare i allmän bemärkelse. De bör helt visst ha evangeliseringsandan. De bör kungöra de goda nyheterna men inte låta det stanna med detta. De bör göra allt de kan för att öva och bygga upp andra, så att de i sin tur kan ha samma starka anda. För att åstadkomma detta kommer de att behöva utnyttja varje tillfälle och möjlighet att tala om de goda nyheterna. De kristna under det första århundradet ger oss många exempel.
Hur de goda nyheterna kungjordes under det första århundradet
8. Hur och var utförde Jesus evangeliserande arbete?
8 Jesus själv begav sig ut ”på en färd från stad till stad och från by till by, predikande och kungörande de goda nyheterna om Guds rike. Och de tolv var med honom.” (Luk. 8:1, NW) Jesus företog nästan alla sina färder till fots. Ibland sände han ut sina lärjungar framför sig, så att en by eller stad skulle vara förväntansfull och redo att lyssna till honom. (Luk. 10:1) Han gav undervisning där han kunde nå människor. Det kunde vara i en by, i templet i Jerusalem, i någons hem, där han själv bodde, i synagogorna, vid stranden, på ett berg. Och han talade med dem han träffade på vägen eller medan han vilade — kort sagt, när som helst och på varje plats där människor befann sig. — Matt. 5:1; 13:1, 2; 26:6—13; Mark. 2:1, 2; 3:1—5; Joh. 4:6—10.
9, 10. Hur utförde Filippus evangeliseringsarbete, och hur kan han jämföras med vissa Jehovas vittnen i vår tid?
9 Somliga av evangelieförkunnarna under det första århundradet reste en hel del. De begav sig till platser där Gud visade att deras tjänster behövdes. Vi läser att Filippus begav sig ner till Samarien. Sedan han hade utfört ett gott arbete där, blev han av Jehovas ängel anvisad att bege sig söderut till den väg som ledde från Jerusalem till Gasa. Där klargjorde han de goda nyheterna för en etiopisk eunuck. Guds ande förde honom därifrån till Asdod, och han ”vandrade ... omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea”. (Apg. 8:4—40) Där finner vi honom längre fram i hans hem — en man med familj. — Apg. 21:8, 9.
10 Filippus kan på sätt och vis jämföras med ”pionjärerna”, ”pionjärerna med särskilt uppdrag” och missionärerna bland Jehovas vittnen, dem som har ett särskilt uppdrag att predika. Men en förträfflig evangeliseringsanda visas av dem som flyttar till platser där det råder större behov av människor som predikar. Några av dessa har familjer, alldeles som Filippus.
11. Hur utförde Paulus evangeliseringsarbete?
11 Paulus var en av de mest framträdande evangelieförkunnarna. Han reste vida omkring i Asien och Europa och förkunnade de goda nyheterna överallt dit han kom. Han sökte predika huvudsakligen där de goda nyheterna inte hade blivit förkunnade. På somliga platser stannade han ganska lång tid för att upprätta och styrka församlingar. Det är intressant att lägga märke till att Paulus i denna evangeliserande verksamhet försörjde sig genom att arbeta i ett yrke. — 2 Kor. 10:13—16; Apg. 18:1—4; 19:8—10; 1 Kor. 9:15—18.
Evangelisering behöver inte betyda att man reser
12. Är resor en nödvändig del av evangeliseringsarbete?
12 Det är riktigt att dessa evangelieförkunnare i flertalet fall reste en hel del, men vi måste inte resa till någon annan plats för att predika, om vi har evangeliseringsandan. Evangeliseringsandan är nämligen inte den anda som är inställd på resor och äventyr. Om någon är fri från sådana förpliktelser som skulle hindra att han flyttar, och om han erbjuder sig att flytta, då kan han genom deras försorg som har tillsyn över predikoarbetet i landet bli anvisad att flytta till en bestämd plats där hans tjänster mest behövs. Där kan hans resande sluta, eftersom han kan bosätta sig där, alldeles som Filippus bosatte sig i Caesarea, och fortsätta att förkunna de goda nyheterna och bygga upp församlingen på denna plats. Han kan stanna kvar där i många år, ja, ett helt liv, vilket många av Jehovas vittnens missionärer har gjort.
13. Vilket exempel visar oss att vi kan utföra evangeliseringsarbete utan att flytta från vår hemort?
13 Men somliga kan på grund av familjeförpliktelser eller hälsoskäl eller av andra orsaker vara ur stånd att flytta. Om de har evangeliseringsandan kan de likväl uträtta mycket gott i det område där de bor. Vi kan som ett exempel på detta tänka på en liten församling i Arkansas i Förenta staterna. Ett vittne i den församlingen har bott i området i många år. Hans uppförande har varit sådant att varje människa i ett stort område känner hans kristna personlighet, och han har ett gott anseende för ärlighet och rättrådighet. Församlingen är liten, men om alla som hört och tagit emot de goda nyheterna genom hans predikande och föredöme hade stannat kvar i trakten, skulle församlingen där vara av ansenlig storlek i förhållande till detta lilla samhälle. Men den här mannen och hans hustru arbetade så hårt och gav ett så gott föredöme i kärlek och kristet liv och gav en sådan god övning åt de nya som tog emot de goda nyheterna att de ingöt evangeliseringsandan hos dem som lyssnade i så hög grad att dessa i sin tur flyttade till platser där behovet är större. Det är ett förvånande antal förkunnare som har kommit från denna församling till missionärsskolan Gilead och sänts ut till främmande länder för att tjäna där. Bör den här mannen och hans hustru känna sig missmodiga på grund av att de inte har kunnat resa till platser där de goda nyheterna inte har fått sådan intensiv spridning? Inte alls. Jehova har rikt välsignat dem, och deras arbete på hemorten har fått världsvida verkningar.
14. Om du har evangeliseringsandan, hur har du då fullt upp av möjligheter att predika på den plats där du har ditt hem?
14 Varhelst du befinner dig har du alltså obegränsade möjligheter att predika. Du kan predika de goda nyheterna från dörr till dörr. Så finns det människor som du sällan, om någonsin, träffar i deras hem. Dem kan du se i ditt dagliga arbete, i din butik eller under dina resor. Du ser dem sitta i sina bilar på parkeringsplatser eller vid bensinstationer, och du kan finna dem i offentliga parker. Om du har en sådan anda att du vill dela med dig åt andra av de goda nyheterna, behöver du inte alltid en regelrätt anordning för detta eller en fastställd tid. Du är ett vittne för Jehova hela tiden! Du talar med andra om de goda nyheterna därför att de finns i ditt hjärta, och du finner att du talar om dem eller skapar tillfällen att tala om dem under alla omständigheter. — Jer. 20:9.
Evangelisering innebär mera än att bara kungöra
15. Hur kan det sägas att det ligger mera i evangeliseringsandan än att enbart tala med andra om de goda nyheterna?
15 Nu finns det mera i evangeliseringsandan än att enbart tala med andra om de goda nyheterna. Det finns ett stort djup av innebörd i de goda nyheterna, och somligt är ”svårt att förstå”. (2 Petr. 3:16) Det krävs tankearbete från din sida för att avgöra hur du övertygande och begripligt skall förklara sådana punkter för den som studerar de goda nyheterna. Och inte bara detta, utan det är en sak att hjälpa någon att få förståndsmässig kunskap men en helt annan sak att få in det lärda i hjärtat. Kommer du ihåg var någonstans säden i Jesu liknelse om såningsmannen föll? Jo, i hjärtan. Som predikare av de goda nyheterna vill du uppodla denna säd i hjärtat hos den du studerar med. — Matt. 13:19.
16. Hur var Paulus ett gott exempel på en verklig evangelieförkunnare?
16 En evangelieförkunnare måste ha tillgivenhet för människor, alldeles som aposteln Paulus visade och som han beskriver med orden: ”Då vi ... hyste öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte endast ge er Guds goda nyheter utan också våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” (1 Tess. 2:8, NW) Paulus och hans följeslagare ansträngde varje fiber i sin varelse för dem i Tessalonika som tog emot de goda nyheterna. Paulus’ tid och krafter var deras, och han önskade och försökte av allt hjärta att förmå dem att ha samma allt förtärande kärlek till de goda nyheterna genom att leva för dem i varje del av livet.
17. Om du har den sanna evangeliseringsandan, hur kommer du då att betrakta dem som du förkunnar de goda nyheterna för och arbeta med dem?
17 Har du samma känsla för dem som du för ut de goda nyheterna till, och arbetar du så för dem? Om det är så, kommer du inte att vara självisk i förhållande till dem. Du kommer inte att räkna dem som dina ”får”, utan kommer att ta vård om dem som Herren Jesu Kristi, den främste herdens, tillhörighet. (1 Petr. 5:1—4) Du kommer att försöka ingjuta Guds ande hos dem. Du kommer att försöka bekanta dem så mycket som möjligt med andra i församlingen, eftersom du inser att det finns ”gåvor av skilda slag, men det är samma ande; och det finns tjänster av skilda slag, och likväl är det samme Herre; och det finns funktioner av skilda slag, och likväl är det samme Gud som utför alla funktionerna i alla personer. Men andens manifesterande ges åt var och en för ett gagneligt ändamål.” (1 Kor. 12:4—7, NW) Du kommer att inse att du inte har Jehovas andes alla förmågor och inte heller alla dess manifesteranden. Men du vet att de nyintresserade genom umgänge med församlingen kommer att vara där Jehovas ande är mest koncentrerad och att de kommer att föras fram till mogenhet genom detta umgänge.
Att bygga upp och ge övning
18. Vad är det du strävar att nå, när du studerar bibeln med någon?
18 Evangeliseringsandan mäts inte efter den tid man ägnar åt att predika för andra. Den inbegriper effektiviteten i ens arbete med att bygga upp och ge övning åt andra. Den som du studerar med kan få grepp om några av de grundläggande lärorna, till exempel sanningen om ett jordiskt paradis, och han kan förstå det bedrägliga i lärorna om människosjälens odödlighet, plågor i en helveteseld, treenigheten osv. Han kan få en god förståndsmässig kunskap om allt detta. Han kan vara i stånd att besvara frågorna i studiet mycket bra. Men det är inte först och främst i huvudet som du vill få in allt detta, utan i hjärtat. Vad är det då du vill ingjuta i hans hjärta för att göra honom till en sund, mogen kristen? — Hebr. 6:1—3.
19. a) Nämn några av de mycket viktiga ting som du kommer att tänka på att inskärpa i hjärtat hos den du studerar med. b) Hur bör han komma att betrakta Gud?
19 Du kommer att vilja ständigt kontrollera följande viktiga punkter och alltid tänka på dem, och det är din sak att arbeta hårt för att hjälpa den du studerar med att förstå dem: Är det så att den du studerar med lär känna Jehova, dvs. förstår han varför Jehova låter de goda nyheterna föras ut till honom och till andra? Förstår han varför Gud har låtit det onda vara kvar till en tid och varför han inte handlar enligt människors önskningar och genast utplånar det? Urskiljer han tydligt den stridsfråga som gäller Jehovas suveränitet och den kärleksfulla omtanke Gud visar genom att anslå tid till stridsfrågans avgörande? Förstår han att det som händer på jorden bedrövar Gud mycket mer än det bedrövar oss? Förstår han att fastän Gud kan göra slut på det onda, så lägger han band på sig till gagn för människorna? (Jämför 1 Moseboken 6:3, 5—7.) Urskiljer han att alla de goda egenskaper som vi äger i någon grad, dem besitter Gud i långt större grad — kärlek, uppskattning, medkänsla, omtänksamhet, barmhärtighet, tålamod? Betraktar han Gud som en nära vän, som en som är villig att göra allt som är gott för honom? Han måste komma att känna Gud som en som uppskattar dem som tjänar honom också i den ringaste tjänst som de kan göra av hjärtat. Den som behagar Gud måste tro att han lönar dem som söker honom. (Hebr. 11:6) Han är en sådan Gud. Alla som har den sanna evangeliseringsandan vet att det är så, och därför strävar de att hos andra ingjuta denna önskan att älska och tjäna honom på grund av hans oförlikneliga egenskaper. — 2 Mos. 34:6, 7; Ps. 145:8—21.
20, 21. a) Vad vill vi att de som vi studerar bibeln med skall uppnå? b) Hur kan vi hjälpa dem att utveckla ett personligt förhållande till Gud i stället för att betrakta oss som sina lärare?
20 När du undervisar och övar dem som tar emot de goda nyheterna, bör du alltså alltid hålla dessa ting främst i ditt sinne och ständigt inskärpa dem i hjärtat hos dem som lyssnar till dig. Du vill att de skall vinna mogenhet, vilket inbegriper förmågan att urskilja både rätt och orätt, skilja mellan gott och ont. (Hebr. 5:14) Vad det än är du ger dem undervisning om, vilken detalj det än är de lär sig, bör du sätta det i samband med Jehovas kärlek, barmhärtighet, medömkan och andra egenskaper. Förmå dem att inse att Jehova är intresserad av dem, att han hjälper dem och att allt de lär sig kommer från detta stora upphov och att det beror på hans omtanke om dem.
21 Gör så att de som du studerar med förstår att de kan få ett personligt förhållande till Gud. Det är inte en opersonlig lära som de inhämtar undervisning om, och det beror inte heller på deras egen intelligens eller godhet att de är i stånd att förstå. Det är Guds intresse för människorna som har gjort att de kan se de goda nyheterna. Visa dem vilken gudomlig ynnest det är att Gud har funnit det lämpligt att låta dem urskilja och förstå detta; utan hans andes funktion skulle de goda nyheterna aldrig ha blivit begripliga för dem. De visa i denna världen är mycket intelligenta, men de kan inte förstå de goda nyheterna. (Matt. 11:25; 1 Kor. 1:19—21) Låt dem som du studerar med veta att du bara är ett redskap för att rikta deras uppmärksamhet på vissa ting. Det är Jehova som är sitt folks store undervisare. — Jes. 30:20, NW; 54:13.
22. Hur kan vi göra den som vi studerar med beredd på den förföljelse han kommer att möta?
22 När du undervisar och övar en nyintresserad person, vet du att han kommer att möta motstånd och till och med förföljelse. Förbered honom för detta, visa honom varför förföljelse kommer och varför Gud tillåter sådant. Hjälp honom att förstå bibelställen som visar att de som undergår förföljelse är högeligen gynnade. Det är ett bevis för att man har Guds ande. Det är inte någonting att skämmas över eller vara nedslagen för, utan det är i stället någonting som man verkligen bör fröjdas över. (Matt. 5:11, 12; Fil. 1:27, 28; 2 Tim. 1:8; 1 Petr. 4:12—14; Jak. 1:2, 12) Styrk honom med Jesu ord i Markus 10:29, 30 inför tänkbar förföljelse från familjemedlemmar eller vänner. Du kan uppmuntra honom att uthärda i trohet i hopp om att han till sist skall kunna frälsa sina nära och kära.
23. Vad för någonting av stor vikt bör vi inte förbise, innan vi uppmuntrar den som vi studerar bibeln med att ta del med oss i tjänsten på fältet, och hur kan vi behandla denna angelägenhet?
23 Eftersom evangeliseringsandan inbegriper att ge övning, måste vi, när vi gör lärjungar som skall likna sin Mästare, Jesus Kristus, se till att de är kvalificerade att bli predikare av de goda nyheterna. Människor bör inte inbjudas att ta del med församlingens medlemmar i att predika innan de helt och fullt bringat sina liv i ordning och är rena, så att de är kvalificerade. De måste förstå att alla som bär Jehovas kärl måste vara rena. (Jes. 52:11; 2 Kor. 7:1) De måste inse att det är att de har den kristna personlighetens ”tecken” som behagar Gud och förhindrar att hans vrede kommer över dem. — Hes. 9:4—6; Ef. 4:23, 24.
24, 25. a) Enbart vilket slag av människor är det Gud vill skall tjäna honom? b) Kan vi kräva att någon som vi studerar bibeln med genast skall göra sig av med sina dåliga levnadsvanor och sedvänjor, eller hur skall vi se på detta?
24 Gud vill att människor som tjänar honom skall vara kristna helt igenom. Han är inte intresserad av kvantitet, av att bara ha ett stort antal predikare av de goda nyheterna. Men han hämtar ut ur den nuvarande fördärvade tingens ordning dem som vill göra sig rena. Hans ande, som han ger åt dem som lyder honom, är en kraft till renhet. Om någon följer ett handlingssätt som är orent, går han tvärtemot det uppsåt för vilket Gud sänder ut sin ande, och denna ande kommer inte att stå bakom honom. — 1 Tess. 4:7, 8.
25 Det är alltså förståndigt att från början inplanta dessa principer för ett rätt liv i intresserade människors hjärtan. Man kan naturligtvis inte förvänta att de skall ordna upp sitt liv och göra sig rena genast, men du ger den stadiga drivkraften mot detta mål, om du har den sanna evangeliseringsandan. Du kan göra detta med omtanke och takt och utan att otillbörligt spionera i deras liv. Ditt syfte är att lära känna den du studerar med och att hjälpa honom i de fall där han behöver hjälp. Sedan kan du ta honom med dig och öva honom att ta del i att kungöra de goda nyheterna.
26. Vad är nödvändigt innan man uppmuntrar en ny att bli döpt?
26 På liknande sätt bör du inte uppmuntra till dop, förrän du vet att personen i fråga verkligen har ordnat upp sitt liv och har levat i detta rena tillstånd länge nog för att visa att han inte kommer att vända tillbaka till tidigare dåliga levnadsvanor och sedvänjor.
27. Vilka belöningar blir resultatet av att man har evangeliseringsandan?
27 Evangeliseringsandan är den anda som ger den största lyckan. Det finns ingen större glädje nu än att kunna ta Jehovas namn i försvar mitt i en ogudaktig värld och att föra ut ljus och hopp till andra. Och sedan, när du ser hur de som du hjälper kommer att lära känna och uppskatta Jehova och Jesus Kristus och vad de har gjort, ökas din glädje. Evangeliseringsandan undanröjer den anda som präglas av svartsjuka eller avundsjuka. Den gläder sig över andras andliga framsteg, i synnerhet när det gäller dem som man hjälper. I detta avseende känner du det på samma sätt som aposteln Paulus ville att Timoteus skulle känna det: ”Det som du hörde av mig med många vittnens understöd, detta må du anförtro åt trogna män, som i sin tur är tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” — 2 Tim. 2:2, NW; 1 Kor. 10:24.
28. Om du känner någon brist i evangeliseringsandan, vad kan du då göra för att vinna den eller öka den?
28 Följaktligen önskar alla Jehovas sanna tjänare uppodla evangeliseringsandan hos sig själva och hos andra. Om du önskar göra denna anda starkare hos dig själv, bör du umgås förtroligt med dem som har denna förträffliga inställning och försäkra dig om hjälp från de äldste i församlingen. De kommer gärna att hjälpa dig, eftersom de vet att det ger ära åt Gud och verkar till frälsning för dem själva och dem som de hjälper. — 1 Tim. 4:16.
[Bild på sidan 446]
Filippus hade evangeliseringsandan ...
[Bild på sidan 447]
... Har du det?