Hur kristna bör betrakta disco
ÄR DET förståndigt av kristna att gå på diskotek? Är det förståndigt av dem att se sådana filmer som Saturday Night Fever? Detta har varit samtalsämnen i många hem, och det har gett upphov åt en viss oro.
Några kristna tillsyningsmän har talat om dessa ämnen från podiet, till och med inför stora åhörarskaror vid sammankomster. De har då i allmänhet påpekat faran för kristna som kanske går på sådana ställen. Hur betraktar du deras råd? Tycker du att sådana kristna tillsyningsmän är glädjedödare, människor som har onödiga bekymmer om hur medkristna roar sig?
Andras råd
Vad ger då de för råd som känner disco inifrån — till exempel utgivarna av Discoworld? En 15-åring från Chicago i USA skrev till tidskriften: ”Jag brukade gå på diskotek tills för två veckor sedan, då en av mina lärare i skolan fick syn på mig och talade om det för min pappa. Jag tänker börja gå igen, när det hela har lugnat ner sig. För jag tycker att det roligaste som finns är att dansa till DISCOMUSIK.”
Discoworld publicerade flickans brev tillsammans med detta svar i majnumret år 1977:
”Kära Lidia!
Det är verkligen inte bra för en flicka i din ålder att gå på diskotek. Det finns hårda verkligheter i våra dagars värld, och om du konfronteras med någon av dem, kan det skapa en konflikt för dig och din familj. Jag är säker på att du har en skivspelare hemma och tillräckligt med skivor för att dansa så mycket du har lust. Om du behöver ett gäng, säg då till dina vänner att komma över.”
”Hårda verkligheter ... en konflikt”?
Vilka ”hårda verkligheter i våra dagars värld” kan man konfronteras med om man går på diskotek? Hur kan detta leda till en ”konflikt” för en flicka och hennes familj?
En grundläggande hård verklighet är att själen — själva den innersta naturen — i disco är frihet till sexuella yttringar. Atmosfären på sådana ställen är avsedd att få hämningarna att ge vika. En person som nu är ett Jehovas vittne, men som förr brukade knarka och gå på diskotek, sade: ”Det fanns tillfällen då jag kunde bli ’högre’ på ett diskotek än av knark — genom den inverkan som stroboskopen, musikens pulserande och den hypnotiska atmosfären hade.”
Ett annat vittne, som tyvärr måste uteslutas från den kristna församlingen därför att han uppslukades av discoupplevelsen och begick all sorts otukt, erkände senare: ”Det är en djungel. Även om man går dit med sin fru för att få dansa ett slag, så är hon avklädd och våldtagen i sinnet på de män som är där, till och med innan man får ut henne på dansgolvet.”
De hårda verkligheterna är alltså att när man går på diskotek, så utsätts man för sexuella närmanden såväl som för en atmosfär som får de sexuella hämningarna att ge vika. Detta är naturligtvis vad många, ja kanske flertalet, söker. Men en sann kristen följer den apostoliska befallningen: ”Fly undan otukten.” (1 Kor. 6:18) Men uppriktigt sagt: hur kan kristna egentligen lyda den här befallningen och samtidigt hålla till på diskotek?
Att bli indragen i omoraliskhet är inte alls något osannolikt. Det är mycket sannolikt. Man får regelbundet rapporter om att det är vad de som går på diskotek råkar ut för. Och vad blir ofta följden? Det känner du till — icke önskade havandeskap, veneriska sjukdomar, splittrade familjer, känslomässiga störningar, oro — för att inte tala om ett dåligt samvete. Att ställas inför sådana hårda verkligheter kan verkligen skapa en konflikt, ja, en verkligt sorglig situation, för en person och hans eller hennes familj.
Vad lever vi för?
Kristna måste vara medvetna om ett livsviktigt faktum: Allt som är roligt är inte nyttigt; det vi tycker vara roligt kanske rentav misshagar Gud. Tänk på Mose i forna tider, om vilken bibeln säger: ”Genom tro vägrade Mose, när han hade blivit stor, att låta kalla sig son av Faraos dotter och valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att ha den tillfälliga njutningen av synd ... ; han hade nämligen blicken stadigt riktad mot utbetalningen av lönen.” — Hebr. 11:24—26.
Det kan vara roligt, ja rätt kul, att hålla ihop med ett gäng som har ett nöjeslystet och slappt levnadssätt — så kännetecknande för discolivsstilen. Men vinner man i längden verkligen något på ett sådant levnadssätt? Valde Guds tjänare Mose en sådan livsstil? Nej, Mose försmådde den tillfälliga njutningen av synd därför att han älskade Jehova och önskade den belöning Gud erbjöd.
Ett vittne i tjugofemårsåldern, som tidigare haft ett moraliskt slappt och narkotikatillvänt levnadssätt, tillfrågades om sitt tidigare levnadssätt. Hon svarade: ”Jag kan inte säga att det inte var kul. Jag slutade inte upp med allt det där därför att det inte var roligt — även om jag innerst inne kände en viss osäkerhet och otillfredsställelse — utan jag slutade därför att jag lärde mig vad som behagade Jehova Gud, och jag önskade framför allt behaga honom.”
Vad är det alltså som är verkligt viktigt för dig? Är det att jaga efter något som är roligt för stunden men som du inte har någon glädje av i längden, utan som kanske rentav utsätter dig för hårda verkligheter? Eller är det att behaga Jehova, att vinna hans godkännande och evigt liv i hans rättfärdiga nya ordning? Var är ditt hjärta?
Intressant nog skrev den kristne Clemens av Alexandria, som levde på 100-talet, om världslig underhållning: ”Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk kommer någonsin att föredra det som är roligt framför det som är gott.” Må den underhållning vi som kristna väljer inte bara vara det som vi anser vara roligt, utan må vårt val framför allt avgöras av vad som är gott.
Musik och dans — försiktighet nödvändig
Men somliga kristna kanske känner sig som om de vore berövade något och som om de gick miste om något. De kanske argumenterar: ”Men alla diskotek är inte lika dåliga ställen. Vad är det för fel att ha lite roligt?”
Som tidigare framhållits kan ställen som är ganska olika gå under benämningen diskotek. Några ”discon” kan vara restauranger — musiken och dansen kanske rentav är av ganska underordnad betydelse eller annonseras inte ens under de ordinarie middagstimmarna. Sådana ställen, och kanske också andra, kan erbjuda sådan musik och dans som kristna finner acceptabel. Men de här ”diskoteken” återspeglar inte discolivsstilen, som är helt i strid med den sanna kristendomens föreskrifter.
Jehova Gud fördömer visst inte nöjen. Hans ord talar godkännande om musik och dans. (2 Sam. 6:14; Ps. 87:7; 149:3; Matt. 11:17; Luk. 15:25) Men eftersom sanna kristna inser de mycket verkliga farorna i att ta del i sådant tillsammans med människor som inte respekterar Jehovas lag, så väljer många förståndigt nog att roa sig med detta i sin ensamhet eller tillsammans med medkristna. Men innebär detta nödvändigtvis att man inte längre kan råka illa ut? Nej, det gör det inte. Musik kan till exempel vara skadlig till och med när man lyssnar till den i sin ensamhet. Det visar följande kommentarer av en kvinna, som nu är ett vittne:
”Sånger om frihet och om det som var kul var mycket populära. Att göra vad som faller en in och vadhelst man känner för framställdes som det rätta levnadssättet. Jag påverkades kraftigt av mina ’musikvänner’, eftersom jag hela tiden lät de här tankarna tränga in i mitt sinne och hjärta. Även om jag aldrig talade med dem personligen, blev de några av mina närmaste kompisar. Mina skolkamrater och jag blev nästan lika förtrogna med våra favoritmusiker som vi var med våra närmaste grannar!
Eftersom jag ännu inte var en vuxen kvinna men inte heller en flicka längre, så var jag överfylld av känslor, fantasier och idealism. Därför kom mina känslor och uppfattningar lätt på samma våglängd som mina ’musikvänners’. När de skrek ut sina sånger, så skrek det inom mig också. När de skrattade, så skrattade jag. Denna kraftiga påverkan av mina känslor förde ganska snart in mig i stora svårigheter.
Jag ville erfara romantisk kärlek, jag ville bli överöst med den ömhet som musikerna verkade ha. Mitt samvete, som försvagats genom det här världsliga tänkesättet, gav mig därför inget skydd när jag började sällskapa med pojkar. Jag prövade marijuana och LSD för att inte känna mig utanför gänget. Utan att jag själv var medveten om det påverkades mina handlingar av de önskningar som mina ’musikvänner’ hade ingett mig. När en pojkvän inte visade sig vara min ’stora’ kärlek, hoppades jag att finna en annan. Var fanns det där lycksaliga förhållandet som musiken hade beskrivit? Jag gick från det ena förhållandet till det andra. Mina pojkvänner motsvarade inte den idealbild jag hade gjort upp. Därför tillbringade jag timmar och dagar i sträck i tårar och besvikelse.”
Musik påverkar oss. Och mycket av våra dagars discomusik kan ha en dålig inverkan. Använd därför urskillning när du lyssnar på musik. Dans kan också innebära risker, till och med när man dansar med medkristna. Det är lätt gjort att känslorna väcks, när man kommer i nära kontakt med någon av det motsatta könet i den ”romantiska” atmosfär, som musik och dans skapar. Och det kan framför allt bli riktiga tråkigheter, när det saknas gott motiv.
En sådan avsaknad av gott motiv visade sig vara ett problem i det första århundradet under de ”kärleksmåltider” som de första kristna höll. Dessa måltider var av allt att döma tillställningar som anordnats för att njuta av god mat och uppbyggande samvaro. Men människor som saknade rätta motiv utövade ett fördärvligt inflytande, och de förvandlade antagligen dessa sunda tillställningar till något högljutt och bråkigt, där man bara sökte tillfredsställa sina egna begär. — Jud. v. 12; 2 Petr. 2:13, 14.
Liknande förhållanden har utvecklats under tillställningar bland kristna i vår tid. En bidragande orsak har varit att man börjat med opassande discomusik och dans. Vi behöver vara försiktiga för att förhindra något sådant att inträffa och vara på vår vakt, så att människor med orätta motiv inte slinker med och utnyttjar sådana tillfällen till att fördärva andra. Inte bara kristna äldste, utan alla, både unga och gamla, måste känna sitt ansvar att hålla discolivsstilen i alla dess former borta från Guds rena och heliga folk.
Som kristna behöver vi följa aposteln Petrus’ uppmaning: ”Då Kristus alltså har lidit i köttet, så väpna er ni också med samma sinnelag. ... Det är nämligen nog att ni under den tid som förgått har utfört nationernas vilja, då ni vandrade i tygellösa gärningar, lustar, vinmissbruk, bullersamma festupptåg, dryckesgillen och lagstridiga avgudiska handlingar. Därför att ni inte fortsätter att löpa med dem i detta lopp till samma utsvävningarnas dypöl, är de förbryllade och fortsätter att skymfa er. Men de skall avlägga räkenskap inför den som är redo att döma levande och döda.” — 1 Petr. 4:1—5.
Dess sista vals?
Till skillnad från medlemmarna i den här snabbt sjunkande ordningen, som inte har något hopp, har kristna ett verkligt uppsåt och mål i livet. Låt detta komma till uttryck i ett sunt och rättrådigt levnadssätt. Ta avstånd från discoscenen! Den är tom och sjuk, och den utgör bara ännu ett bevis för hur nära slutet är för denna ordning. Utan att själv vara medveten om det antydde antropologen Jamake Highwater detta faktum med orden:
”Dans visar sannare än något annat de attityder som kulturen skapar, därför att vi inte kan ljuga i vårt sätt att röra oss. ... Utan illusioner återspeglar discoscenen en fruktan för att vi är den sista generationen och att detta är den sista valsen. När jag går till Studio 54 [ett välkänt diskotek i New York], blir jag påmind om hur jag föreställer mig att den sista dansen på Titanic måste ha varit.”
[Infälld text på sidan 13]
”Det kan vara roligt, ja rätt kul, att hålla ihop med ett gäng som har ett nöjeslystet och slappt levnadssätt — så kännetecknande för discolivsstilen. Men vinner man i längden verkligen något på ett sådant levnadssätt?”