Uppståndelseundret

”Nu har emellertid Kristus blivit uppväckt från de döda, förstlingen av dem som hava somnat in i döden. Ty eftersom döden är genom en människa, är också de dödas uppståndelse genom en människa. Ty alldeles såsom i Adam alla dö, så skola också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin egen ordning: Kristus såsom förstlingen, efteråt de som höra Kristus till under hans närvaro. Därnäst det fullbordade slutet, när han överlämnar riket åt sin Gud och Fader, när han har tillintetgjort allt herradöme och all myndighet och makt.” — 1 Kor. 15:20—24, NW.

 1. Vem har vi att tacka för uppståndelsehoppet? När gavs först en antydan om detta hopp?

ENDAST hos Jehova Gud skulle tanken på ett uppväckande från de döda kunna uppstå. Hans makt allena skulle kunna utföra en så mirakulös handling. Uppståndelsen är inte något påfund av människor. Den allra första profetian, vilken uttalades av Jehova själv, gav hopp om en uppståndelse. När Gud talade till ormen, sade han: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (1 Mos. 3:15, NW) Här kungjorde han det underbara löfte, som senare bevisade sig vara sant, att ”säden”, sedan han blivit krossad till döds av ormen, skulle få liv på nytt för att förgöra denne. För detta krävdes att ”säden” skulle uppstå.

 2. Hur försöker djävulen och hans falska religioner att omintetgöra uppståndelsehoppet, och med vilken verkan?

² Ormen, djävulen, hade väckt det falska hoppet om mänsklig odödlighet i Evas sinne. Djävulens lögn har sedan dess begagnats som grund antingen för att rent ut förneka uppståndelsen eller också för att göra den av noll och intet värde genom att göra läran om den i hög grad förvirrad. I båda fallen fråntages oss den tröst och det hopp som den erbjuder. Ty vem får någon verklig tröst av det falska religiösa påstående som en prästman uttalar när någon av våra kära anhöriga begraves, att denne vår älskade inte är verkligt död, utan lever vidare i någon skuggornas värld, antingen i sällhet eller i ett brinnande helvete? Vårt eget bättre omdöme säger oss att han är död. Men om vi tror att han lever, så kan vi tänka: ”Han kanske lider.” Eller: ”Om han är i himmelen, varför hade Gud honom då först här på jorden? Vad är syftet med det hela?” Vi är förvirrade, och det svävande och motsägande i alltsammans gör vårt sinne oroligt och beklämt. Samtidigt vållar denna falska uppfattning att vi går miste om den säkra kunskap som Skriften ger om det sanna uppståndelsehoppet och den tillförlitliga tröst som detta hopp skänker. Om vi bara såge efter i bibeln, så skulle vi få se att vår älskade inte lider utan väntar på en uppståndelse till långt bättre förhållanden i den nya världen. Vi skulle då tacka Gud för att vår älskades öde inte beror av var en präst placerar honom, utan av Guds egen barmhärtighet och dom.

 3. I vilket avseende är människornas projekt underlägsna Jehovas löften?

³ Vi kan inte få någon fullständig lycka utan hoppet om en uppståndelse. Livet är mycket dyrbart för var och en av oss. Hur kan vi vara lyckliga, om vi tror att vi har hopp endast i detta livet? Aposteln Paulus uttryckte en sådan känsla i dessa ord: ”Om vi endast i detta livet hava hoppats på Kristus, äro vi av alla människor mest ömkansvärda.” (1 Kor. 15:19, NW) Denna världen kan erbjuda rikedom och nöje, medicinska och vetenskapliga framsteg, kanske ett förlängande av vår livstid med några år, men den inte ens föreger sig kunna förskaffa de människor som nu lever ett evigt liv, mycket mindre då erbjuda något hopp om liv för dem som redan är döda. Fördenskull bör vi sätta vår lit till Guds rike i stället för till ett mänskligt projekt sådant som Förenta nationerna. Låt oss tänka oss att denna organisation verkligen kunde åstadkomma fred, bättre levnadsförhållanden och välgång. I bästa fall kunde den skänka endast några få år av detta goda åt var och en av oss. Riket däremot kommer att ge sina undersåtar varaktigt liv, under förhållanden som människan aldrig har kunnat drömma om, tillika med den underbara verkligheten att de döda blir förda tillbaka för att njuta av dessa ting i evighet.

Hur behovet av en uppståndelse uppkom

 4. Hur uppstod behovet av en uppståndelse?

⁴ Hur uppkom behovet av en uppståndelse? I början var uppståndelsen inte nödvändig. Den var inte någon del av Guds ursprungliga uppsåt med avseende på människosläktet, därför att döden inte var människan tillämnad. Döden är någonting onaturligt för människor, någonting som synden förde med sig, och uppståndelsen tillades för att detta handikapp skulle kunna övervinnas för rättfärdiga människors räkning. Adam och Eva var fullkomliga och hade evigt liv framför sig, om de var lydiga. Deras barn skulle naturligtvis ärva deras fullkomlighet och uppfylla jorden med vackra, lydiga människor, som inte skulle behöva frukta döden och inte skulle veta vad sjukdom och plåga ville säga. Men Satan, djävulen, förmådde det första människoparet att gå utanför de gränser för en trygg och tillåten frihet, som deras Skapare hade dragit upp för dem. Adam och Eva följde en kurs av uppsåtlig olydnad och öppet uppror, förspillde sin möjlighet att bli föräldrar till ett levande samhälle av människor och fostrade i stället upp ett släkte inom vilket döden härskade. Därav kom sig alltså behovet av en uppståndelse för att kung död skulle kunna övervinnas för deras räkning, som skulle önska välja ett levnadssätt av motsatt slag mot det som deras upproriska föräldrar hade valt. — 1 Mos. 3:4—6; Rom. 5:12, 14, 19.

 5. Varför är det alltigenom förnuftigt att acceptera uppståndelsens under som sant?

⁵ Naturligtvis är uppståndelsen ett mirakel, något som det inte står i människans förmåga att åstadkomma eller ens att förstå. Men varför skulle detta avhålla någon från att acceptera den? Livet självt är ett mirakel, ett under, som människor inte kan förstå, men vi accepterar det som en verklighet. Vidare har vi födelsens under, skapelsens under, det mirakulösa förhållandet att liv existerar här på jorden och, efter vad det vill synas, inte på någon av dess systerplaneter. Alla dessa mirakulösa ting, som vi inte har någon makt över eller ens kan fatta, dem accepterar vi. Alltsammans har en kärleksfull Skapare dragit försorg om till gagn för oss. Uppståndelsen är nödvändig för att detta goda uppsåt skall fullbordas gentemot oss.

En bevisad, tillförlitlig lära

 6. Var finner vi det starkaste beviset för Jesu uppståndelse?

⁶ Varför kan vi vara säkra på uppståndelsen? Tron måste vara grundad på bevis, på fakta som är bestyrkta av tillförlitliga sagesmän. Vi har verkligen sådana bevis för uppståndelsen. Det förnämsta av dessa är det vittnesbörd som Jesu Kristi apostlar och lärjungar bar. Paulus, som först var våldsam motståndare till Kristus och inte trodde på hans uppståndelse, vittnade om att han hade fått se en skymt av Guds uppståndne, förhärligade Son och sade: ”Om nu Kristus predikas, att han har blivit uppväckt från de döda, hur kommer det sig då att några bland eder säga, att det icke finnes någon de dödas uppståndelse? Men, sannerligen, om det icke finnes någon de dödas uppståndelse, då har icke heller Kristus blivit uppväckt. ... Dessutom befinnas vi vara falska Guds vittnen, emedan vi hava burit vittnesbörd mot Gud, att han har uppväckt Kristus, vilken han icke har uppväckt, om de döda verkligen icke skola bliva uppväckta. ... Vidare, om Kristus icke har blivit uppväckt, då är eder tro gagnlös, ni äro ännu i edra synder. ... Nu har emellertid Kristus blivit uppväckt från de döda.” (1 Kor. 15:12—20, NW) Hans vittnesbörd om den mirakulösa tilldragelsen, då Kristus — efter sin uppståndelse — visade sig för honom, finner vi återgivet i Apostlagärningarna 9:1—9; 22:6—11; 26:12—18.

 7, 8. Anför några bevis för att ögonvittnena till Jesu uppståndelse inte var i maskopi men varandra eller offer för en synvilla.

⁷ Genom utsagor av många fler vittnen än endast två eller tre har Jesu uppståndelse blivit bestyrkt — av fler vittnen än många andra till fullo accepterade historiska händelser. Den anklagelsen, att Jesu uppståndelse var ett bedrägeri, att hans kropp blev stulen, såsom de fiender som bragte honom om livet gjorde gällande, eller att det hela var en synvilla eller att de som vittnade om hans uppståndelse var i maskopi med varandra, vederläggs grundligt av följande fakta: Vittnena var inga mäktiga eller inflytelserika män, vilka skulle ha kunnat övervinna eller muta de romerska krigsknektar som höll vakt vid Jesu grav. Det var föga sannolikt att så många skulle ha varit i maskopi med varandra, i synnerhet inte om en sak som inte skulle bli till någon personlig vinning för dem. Att de vittnade om uppståndelsen kunde inte bero på något själviskt motiv, ty det utsatte dem för lidande och död. De avgav sitt vittnesbörd på själva den plats där de hätskaste fienderna befann sig, där ett bedrägeri förvisso kunde ha blivit avslöjat. Och de dröjde inte, utan vittnade då genast, medan judarnas raseri var på höjdpunkten. Vidare, om det hade varit endast en syn eller en inbillning, så skulle de ha tyckt sig se något som de väntade, men detta var för dem en stor överraskning i deras förtvivlan och nedtryckta tillstånd — något oväntat. I själva verket var detta just det som gav dem det mod att vittna, som inte kunde brytas ned ens under den våldsammaste förföljelse.

⁸ Om man läser de redogörelser beträffande Jesu uppståndelse, som är nedtecknade i de fyra evangelierna, ser man genast överensstämmelsen mellan dessa berättelser, men samtidigt står det klart, att ingenting varit överenskommet berättarna emellan. Att ett stort antal människor var vittnen till uppståndelsen och att den accepterades som ett faktum av många fler just där i trakten mycket snart efteråt, det betygas av bibeln och erkänns av profana historieskrivare, såsom t. ex. Josefos. — Apg. 2:41; 4:4.

 9. Vilka andra bevis har vi för att läran om uppståndelsen är sann?

⁹ Och hur var det med uppväckandet av Lasarus, av Jairus’ dotter och av änkans son i Nain? (Joh. 11:43, 44; Mark. 5:41, 42; Luk. 7:14, 15) Det var många som såg dessa händelser, vilka vittnade om Jehovas makt och förmåga i detta hänseende. Ja, Guds makt hade kommit till synes på detta sätt i profeterna Elias och Elisas dagar. (1 Kon. 17:21, 22; 2 Kon. 4:32—35) Abraham trodde på en uppståndelse. (Hebr. 11:19) En uppståndelse utlovades gång på gång i de hebreiska skrifterna. Vi har en hel härskara av vittnen som betygar sanningen av Jehovas mirakulösa förmåga att uppväcka döda. — Jes. 25:8; 53:10—12; Job 14:13, 14 (v. 14: ”Om en människa dör, skall hon då få liv igen? Alla min bestämda tids dagar vill jag vänta, till dess min förvandling kommer”, AV); Dan. 12:13; jämför 2 Moseboken 3:15 med Lukas 20:37, 38.

Uppståndelsens ändamål

10, 11. Vilka ändamål tjänar uppståndelsen?

¹⁰ Eftersom Jehova är uppsåtets store Gud, har han ett uppsåt också med uppståndelsen. När Adam syndade, hade Jehova makt att frambringa ett nytt släkte till att befolka jorden, om han så hade velat. Men uppståndelsen tillkännager inte endast hans obegränsade makt, utan också hans kärlek och barmhärtighet, och hävdar honom såsom den som bevarar dem som tjänar honom. Då han har makt att uppväcka döda, är han i stånd att visa att hans tjänare kommer att vara trogna mot honom ända till döden. Han kan ge Satan svar genom att låta honom gå så långt som till att döda några, i en fåfäng ansträngning att ge stöd åt sina falska anklagelser. Att Jehovas tjänare är villiga att ge ut själva livet i hans tjänst bevisar att deras tjänst har sin grund, inte i själviska hänsyn, utan i kärlek. Det bevisar också att de erkänner honom såsom den Allsmäktige, som är i stånd till att uppväcka dem från döden, såsom den högste Suveränen och kärlekens Gud. Det bevisar att de har överlämnat sig åt Jehova för hans underbara egenskapers skull. På det sättet blir Satan grundligt överbevisad om att han är en lögnare, när han drar Jehovas överhöghet i tvivelsmål och bestrider att Jehovas skapelser är sin Skapare hängivna av kärlek och i ostrafflighet. — Job 1:9—11; 2:4, 5.

¹¹ Vid den tid då domen avkunnades i Eden beslöt Jehova att frambringa något nytt. Uppståndelsen skulle bli nödvändig för att detta nya skulle kunna åstadkommas. Det var en ny skapelse, en konungslig teokratisk organisation av 144.001 konungar såsom den förnämsta delen av hans universella organisation. Dessa skulle utväljas bland människor som skulle bevisa obrytbar ostrafflighet intill döden — en regering, vars medlemmar universum alltid skulle kunna lita på beträffande deras rättvisa, rättfärdighet och fasthållande vid Jehovas ledning och sanningsprinciper. Genom uppståndelsen kunde Jehova också låta sin enfödde Son, som i hela universum är den som står honom närmast och som är hans förnämste verkställande ämbetsman, bli prövad till det yttersta och åter upprest till himmelen, denna gång till odödligt liv för att bli förelöparen och huvudet för alla sina 144.000 konungsliga bröder. (Rom. 8:29; Kol. 1:18; Upp. 14:1) Ja, det är i själva verket genom denne som vägen öppnas till en uppståndelse för andra. Hans död och uppståndelse utgör en grund för alla deras hopp, som önskar få liv. Detta är kärnpunkten i Paulus’ argument: ”Nu har emellertid Kristus blivit uppväckt från de döda, förstlingen av dem som hava somnat in i döden. Ty eftersom döden är genom en människa, är också de dödas uppståndelse genom en människa. Ty alldeles såsom i Adam alla dö, så skola också i Kristus alla göras levande.” — 1 Kor. 15:20—22, NW.

Den första uppståndelsen

12. Vad var Jehovas största under?

¹² Bibeln beskriver tydligt och klart två slags uppståndelse: som den första och främsta den himmelska, som den andra den jordiska. I 1 Korintierna 15 avhandlar Paulus i huvudsak den himmelska uppståndelsen, som Kristus var den förste att få del av. Vilket under, denna uppståndelse! Det är den första uppståndelsen, först till tiden och först till betydelsen. (Upp. 20:6) Jehova hade utfört många under, när han skapade änglar av en makt och kraft större än människans. Hans allra första skapelse, hans enfödde Son, vilken han därefter brukade som medskapare, var hans största skaparverk fram till den tiden. Men detta gick inte upp emot hans mirakulösa kraftgärning den 16 Nisan år 33 e. Kr., då han uppväckte Jesus Kristus, ”den förstfödde ifrån de döda” — den förste som blev upprest från de döda till evigt liv.

13. Hur ådagalades Jehovas makt på ett storslaget sätt i Jesu uppståndelse?

¹³ Föreställ dig samspelet mellan Jehovas överlägsna vishet och hans obegränsade makt, när han uppväckte Jesus till odödlighet, gav honom en gudomlig organism och gjorde honom till en exakt avbild av Jehovas själva väsen, högre än någon annan skapelse, långt över den ställning han förut hade intagit. (Fil. 2:9; Hebr. 1:3) Och därtill kom att den uppståndne Jesus var samma personlighet som han hade varit vid sin död. Vi får en djupare insikt om Jehovas makt, när vi betänker, att han här på nytt frambragte den näst största och förnämsta personligheten i universum. Vilka underbara andens frukter hade inte Sonen utvecklat under sina årtusenden av föremänsklig himmelsk tjänst för Jehova! Hur hade han inte ytterligare lagt mycket till detta genom sin jordiska tjänst under provsättning från Satan, då ”han [lärde] lydnad av det som han led”! (Hebr. 5:8, NW) Nu hade inte ett grand av hans egenskaper av beprövad, obrytbar ostrafflighet tappats bort av Jehova, när han återuppväckte honom, återskapade hans personlighet. Vilken förunderlig prestation!

14. Skall detta häpnadsväckande mirakel upprepas? Förklara.

¹⁴ Nåväl, detta stora mirakel skall upprepas 144.000 gånger vid uppväckandet till odödlighet av Kristi kropps med honom förenade lemmar. (1 Petr. 1:4; 1 Joh. 3:2) Ja, dessa kan säga: ”Herren Jesus Kristus, som skall så omgestalta vår förnedrade kropp, att den likdanas med hans härliga kropp — enligt den makts verkan som han besitter, nämligen att underlägga sig allt.” — Fil. 3:20, 21, NW.

15. a) När inträffade uppväckandet av Kristi kropps lemmar? b) Hur förhåller det sig med dem av denna klass som i våra dagar ännu befinner sig på jorden?

¹⁵ Tiden för deras uppståndelse visas i orden: ”I Kristus [skola] alla göras levande. Men var och en i sin egen ordning: Kristus [Jesus] såsom förstlingen, efteråt de som höra Kristus till under hans närvaro.” (1 Kor. 15:22, 23, NW) Hans närvaro såsom odödlig, regerande konung är nu här. Sedan 1918 har han vänt sin uppmärksamhet till dessa kroppens lemmar, och de döda har han uppväckt. Paulus förutsade det i dessa ord: ”Ty Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som äro döda i förening med Kristus skola uppstå först.” Sedan Kristus Jesus, som också bär titeln ”ärkeängeln Mikael”, har kastat ut Satan och hans änglar ur himmelen, vänder han sin uppmärksamhet till dessa döda och uppväcker dem under tiden för det stora, basunliknande kungörandet av det upprättade Riket. (Jud. v. 9, NW; Upp. 12:7, 10) Alltifrån den tiden behöver medlemmarna av kvarlevan som är på jorden, om de dör trogna, inte vänta i dödens sömn, utan blir uppväckta i själva dödsögonblicket för att i odödlighet förenas med dem som jämte dem är Kristi medarvingar. Paulus förklarar denna händelsernas gång och säger: ”Efteråt skola vi, de levande, som leva kvar, tillsammans med dem bliva bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skola vi alltid vara med Herren.” ”Se, jag säger eder en helig hemlighet: Vi skola icke alla insomna i döden, men vi skola alla bliva förvandlade, i ett nu, i ett ögonblick, under den sista basunen. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola bliva uppväckta oförgängliga, och vi skola bliva förvandlade.” — 1 Tess. 4:16, 17; 1 Kor. 15:51, 52; NW.

Den jordiska uppståndelsen

16. För vilka andra finns det hopp, enligt vad Jesus visade?

¹⁶ Det finns också andra, för vilka uppståndelsen innebär hopp, människor som Gud också behåller i sitt minne såsom förtjänta av uppståndelsens förmåner. Jesus visade, att det fanns andra, när han sade: ”Förundra eder icke över detta, ty den stund kommer, då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo ondskefulla ting till en domens uppståndelse.” — Joh. 5:28, 29, NW.

17. Vilka får en uppståndelse till liv?

¹⁷ De som får del i den himmelska uppståndelsen till odödlighet är naturligtvis bland dem som uppstår till liv. Men det finns många som i forna tider har bevisat sig trogna och som har vägrat att kompromissa med Satans värld, på det att de måtte få en uppståndelse under Riket. Denna skulle vara bättre än det uppväckande av döda som i vissa fall ägde rum i deras dagar, innan lösen hade blivit erlagd av Messias och innan hans rike började. (Hebr. 11:10, 35) Vidare finns det, sedan Kristi rike upprättades år 1914, några av dem, vilka utgör hans ”stora skara” av fårlika människor, som har dött trogna mot honom eller som ännu kan komma att dö i detta tillstånd, innan Harmageddonkriget utplånar den tingens ordning som hör Satan till. (Matt. 25:34—40; Upp. 7:9) Några av dem som utgör den ”stora skaran” tjänar nu i en ställning som ”furstar”, ansvariga tjänare i Guds nya världs samhälle. (Jesaja 32:1, där AV har ”furstar” för ”härskare” i 1917.) Likaså har människor i forna tider fått löfte om denna ställning. (Psalm 45:17, där AV har ”på jorden” för ”i landet” i 1917.) Därav följer rimligtvis, att forntidens trogna och de av de ”andra fåren” i nuvarande tid, som kommer att dö, skall få uppstå tidigt i den nya världen för att ta del med dem som överlever Harmageddon i deras arbete med att göra jorden till ett paradis. När de uppstår, blir det också en uppståndelse till liv, eftersom de måste komma fram med en god start, då de ju redan har i hög grad utarbetat sitt livsmönster i lydnad för Gud. Den hållning de intar, när de kommer fram, präglas inte av tvekan och ovisshet, utan de kommer omedelbart att på nytt följa lydnadens väg, den väg som är i överensstämmelse med livsföringen i den nya världen. Också dessa måste höra till de ”rättfärdiga”, som Paulus nämner i Apostlagärningarna 24:15.

18. Vilka får en uppståndelse till dom?

¹⁸ Men hur förhåller det sig då med de ”orättfärdiga” eller dem ”som bedrevo ondskefulla ting” och som kommer fram till en ”domens uppståndelse”? Denna uppståndelse kommer att bli en del av den jordiska uppståndelsen och kommer att inbegripa dem som inte kände den väg, som bestod i tjänst för Jehova, men vilkas hjärtan kunde åstunda det rättas principer. Ogärningsmannen, som Jesus talade till, är ett exempel. (Luk. 23:39—43) De utförde inte sådana ting som är välbehagliga för Gud och som leder till liv, men de hade en rätt åstundan i hjärtat, en kärlek till rättfärdighet, som Gud kommer ihåg. Några kanske till och med har visat en god vilja mot Guds tjänare i gångna tider. De måste komma fram till dom, och utgången av den beror på deras lydnad för de gudomliga bestämmelser som har avseende på Guds nya värld. Denna uppståndelse kommer att inträffa när förhållandena på jorden är på god väg mot ett paradisiskt tillstånd, såsom Kristus lovade ogärningsmannen.

”Det fullbordade slutet”

19. Hur har uppståndelsen del i det slutliga hävdandet av Jehovas ord och namn?

¹⁹ I överensstämmelse med Uppenbarelseboken 20:5 kommer emellertid ingen på jorden att få evigt liv förlänat åt sig förrän vid slutet av Kristi tusenårsregering. När Kristus kommer fram till denna tidpunkt och har upprest det lydiga människosläktet till verklig fullkomlighet, då är hans prästerliga verk med avseende på dem slutfört. Den död som kom genom Adam har då blivit tillintetgjord, genom att all ofullkomlighet har blivit avlägsnad. Jorden har blivit uppfylld och förskönad enligt Jehovas ursprungliga uppsåt. Kristus stiger då åt sidan för att låta människorna stå i sin fullkomlighet inför Jehova själv, såsom Adam gjorde i Eden. Detta är ”det fullbordade slutet, ... när han har tillintetgjort allt herradöme och all myndighet och makt”. (1 Kor. 15:24, NW) Därnäst anställs det prov, som består i att Satan blir lössläppt för en liten tid, och de som står fasta för Jehovas teokratiska herradöme förklaras rättfärdiga och får sig förlänad en beständig plats i denna värld utan ände. Det är då som återstoden av de döda uppnår liv i ordets fullaste bemärkelse. (Upp. 20:5, NW) Då är Jehova i sanning ”allting för var och en”, ty det är helt och hållet hos honom som avgörandet ligger beträffande beständigt liv eller utplåning för var och en av jordens inbyggare. Genom uppståndelsen blir Jehovas namn och uppsåt hävdade. Lyckliga är de som får röna dess gagneliga verkningar!