Den kristnes sabbat
”SEX DAGAR finnas, på vilka man bör arbeta. På dem mån I alltså komma och låta bota eder, men icke på sabbatsdagen.” På detta sätt talade en föreståndare för en judisk synagoga till en skara människor som just hade sett Människosonen bota en kvinna genom ett underverk. (Luk. 13:14) Att de hade en sådan inställning berodde med all sannolikhet på lärorna i judarnas Talmud, där vi bland annat läser: ”Vemhelst det vara må, som strängt håller sabbaten, så skall hans synder förlåtas honom, även om han är en avgudadyrkare.” Detta sabbatsfirande på lördagen, som egentligen börjar fredag kväll, iakttages av judarna i vår tid, fastän mer eller mindre strängt.
Det var år 321 e. Kr. som den hedniske (odöpte) kejsar Konstantin förordnade att veckans första dag, som då var helgad åt dyrkan av solen och på grund härav kallades söndag (soldag), skulle ägnas åt ”kristen” tillbedjan och gudstjänst. Under medeltiden, också kallad de mörka åldrarna, hölls söndagen i sträng helgd av den katolska kyrkan. Reformationens ledande män höll fast vid bruket att hålla söndagen helig.
Tidigt i de amerikanska koloniernas historia gick puritanerna så långt att de till och med förbjöd sina kyrkomedlemmar att le eller att kyssa sina barn om söndagarna. Prästerna spände rep tvärs över gator och vägar för att hindra sina församlingsbor att använda häst och vagn på söndagen. Enligt deras stränga lagar tvingades folk att gå i kyrkan om söndagen; de som uteblev straffades. När automobilerna först kom i allmänt bruk var det så många människor som använde söndagen till att åka omkring i sina bilar, att prästerna ropade ut från sina predikstolar att bilarna körde människorna till helvetet.
Bland de till bekännelsen kristna i våra dagar finner man ganska stor oregelbundenhet när det gäller att fira söndagen. En jämförelse mellan den ringa tillslutningen i många ”kyrkor” och de stora skarorna vid sportsevenemang och biografföreställningar vittnar om hur pass allvarligt man betraktar söndagen. Sjundedagsadventisterna skiljer sig dock tydligt från mängden. De firar veckans sjunde dag, lördagen, och sabbatsfirandet är för dem en av religionens främsta läror.
När sabbatsfirandet blev påbjudet
Är de kristna ålagda att hålla en av veckans sju dagar helig? Har de en sabbat eller vilodag? Och om de har det, vilken är det då och hur skall den firas?
Då vi tar i betraktande hur Gud handlar med sina skapelser finner vi att hans bud och stadgar inte är de samma vid alla tider och tillfällen. Till våra första föräldrar gav Gud i Edens lustgård det gudomliga uppdraget att vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden osv., och likaså gav han dem föreskrifter om de träd av vilkas frukt de fick äta. Men han sade ingenting till dem om en vilodag. Noa fick befallning av Gud att bygga en ark, att hålla livet och blodet i helgd osv., men han fick inte några föreskrifter om en sabbat. Så kommer vi till Abraham, och vi finner att Gud gav honom vissa föreskrifter om offer, omskärelse osv., men han blev varken befalld att bygga en båt eller att högtidlighålla en sabbatsdag.
Under den tid Israels barn var slavar i Egypten, kunde de helt visst inte ha hållit någon sabbatsdag. Det var i själva verket inte förrän israeliterna hade kommit ut ur Egypten och befann sig i öknen, som en vilodag, en dag av sju, den sjunde dagen, påbjöds för några av Guds skapelser, vilket skedde i förbindelse med insamlandet av föda, mannat som föll från himmelen. Gud omtalade otvetydigt för dem att de under den sjätte dagen skulle samla dubbelt så mycket som vanligt, ty på den sjunde dagen skulle intet manna falla från himmelen. Trots detta ”gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att samla, men de funno intet”. Jehova tillrättavisade dem strängeligen genom Mose för att de hade gjort detta. Att de hade svårighet att rätta sig efter denna lag är ett omständighetsbevis som ger till känna att de inte var vana att hålla sabbat. — 2 Mos. 16:25—30, AS.
På Moabs hedar, där Gud upprepade sin lag till Israel, sade han dem tydligt och klart: ”HERREN [Jehova, AS], vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb. Icke med våra fäder slöt HERREN [Jehova, AS] detta förbund, utan med oss själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.” Denna sabbat var inte heller för något annat folk, det skulle vara ett tecken mellan dem och Jehova. — 5 Mos. 5:2, 3; 2 Mos. 31:17.
Sabbatsanordningarna för israeliterna skulle inte heller begränsas till den sjunde dagen i veckan. Den sjunde månaden utmärktes särskilt både genom försoningsdagen, som inföll på den tionde dagen, och genom lövhyddohögtiden, som började på den femtonde dagen. Det sjunde året var ett sabbatsår; ingen säd skulle då sås och intet skulle skördas. Gud försäkrade dem att det sjätte året skulle ge tillräcklig avkastning för att räcka till dess de inbärgat det åttonde årets gröda. Efter sju sådana sabbatsår kom jubelåret, under vilket frihet utropades över hela landet, alla skulder annullerades, och på några få undantag när återställdes det som förlorats under de gångna fyrtionio åren. Alla dessa sabbater var delar av en och samma anordning. Om man fortfarande skall hålla en av dessa sabbater, så bör man hålla de andra också. Ja, vad det beträffar, så bör hela lagen hållas, dess offer frambäras osv. ”ty”, säger Jakob, ”vemhelst som håller hela lagen, men begår ett felsteg i fråga om en föreskrift, han har blivit överträdare i fråga om dem alla”. — Jak. 2:10, NW; 3 Mos. 16:29—31; 23:34; 25:2—28; 26:2.
De kristna inte under lagen
Aposteln Paulus försäkrar oss emellertid att de kristna har befriats från alla förpliktelser mot lagförbundet: ”Han förlät oss i sin godhet alla våra överträdelser och utplånade det handskrivna dokumentet emot oss, vilket bestod av stadgar och lade hinder i vägen för oss, och han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen. Låt därför ingen människa döma eder i fråga om att äta och dricka eller med hänsyn till en högtidsdag eller firandet av nymånen eller en sabbat, ty dessa ting äro en skugga av de ting som skola komma, men verkligheten tillhör Kristus.” (Kol. 2:13, 14, 16, 17, NW) Lägg också märke till att Paulus här inte gör någon åtskillnad mellan den så kallade ”ceremonial”-lagen och de tio budorden, vilket Jesus ej heller gjorde i sin bergspredikan. — Se Matteus 5:23—43.
Till kristna som hade blivit vilseledda till att taga på sig den mosaiska lagens träldomsok skrev Paulus: ”Hur kunnen I nu vända tillbaka till de svaga och arma ”makter” [otillräckliga, elementära ting, NW], under vilka I åter på nytt viljen bliva trälar? I akten ju på dagar och på månader och på särskilda tider och år.” (Gal. 4:9, 10) Ja, varför gjorde de det, när Kristi offer ”avskaffade ... hatet, budordens lag, som bestod av stadgar”? — Ef. 2:13—15, NW.
Därför att några i den tidiga kristna församlingen yrkade på att de som omvänt sig från hedendomen skulle omskäras och hålla lagen, sände apostlarna och de äldste, som voro samlade i Jerusalem, ut följande instruktioner, och lägg märke till att sabbatsfirande inte inbegreps i dessa: ”Ty den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som dödats utan att blodet fått rinna av och från otukt.” — Apg. 15: 1—29, NW.
Men hur var det med Jesus, då han var på. jorden, höll han inte sabbaten? Jo, det gjorde han. Varför det? Därför att han var ”ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen”. (Gal. 4:4, 5) Men kom ihåg att han iakttog inte bara sabbatsdagen utan firade också påskhögtiden på judiskt sätt och höll alla de andra föreskrifterna i Mose lag. ”Mena icke, att jag kom för att omintetgöra lagen eller profeterna. Jag kom icke för att omintetgöra, utan för att uppfylla”, sade han, och tillade att inte ens den minsta del av lagen skulle försvinna innan allt blivit uppfyllt (fullbordat). I och med att lagförbundets skuggbilder uppfyllts genom Kristus Jesus försvann lagen, och Jesus instiftade ett nytt förbund, som skulle taga lagförbundets plats. —Matt. 5:17, NW; Joh. 1:29; 1 Kor. 5:7; 2 Kor. 3:5—11.
Andra sabbater
Även om de kristna alltså inte är ålagda att hålla en varje vecka återkommande vilodag, åtnjuter de likväl en vila, en sabbat: ”Alltså återstår det en sabbatsvila för Guds folk; ty vemhelst som kommer in i Guds vila finner vila från sina verk liksom Gud fann vila från sina.” (Hebr. 4:9, 10, RS) Gud vilade från sina verk, inte därför att han var trött, ty han uppgives icke, utan i den bemärkelsen att han ”avstod” från ytterligare skaparverk i fråga om jorden. Han betraktade sitt skapade verk med upplivande tillfredsställelse och blev ”vederkvickt” härvid. — 1 Mos. 2:1—4, AT; 2 Mos. 31:17, AV.
Men betyder det att Gud fortfarande vilar i denna bemärkelse? Ja, det gör det. Lägg märke till Psalm 95:7—11, där Gud säger att de upproriska israeliterna i öknen inte skulle komma in i hans vila, och det hände 2.500 år efter skapelsen. Och eftersom Paulus uppmuntrar de kristna att sträva efter att få komma in i Guds vila, måste denna vila ha fortsatt fram till hans dagar, 4.000 år efter skapelsen. Andra skriftställen anger att Guds vilodag kommer att fortfara till slutet av Kristi tusenårsregering, och att den således kommer att vara i 7.000 år. — Hebr. 4:11; 1 Kor. 15:25—28; Upp. 20:5, 6.
Var då inte de dagar eller dygn som omtalas i Första Mosebokens första kapitel 24 timmar långa. Nej. Kom ihåg att solen inte sken på jorden förrän den fjärde dagen, och det är solen som genom sitt förhållande till jorden ger oss ett dygn om 24 timmar. Dessutom synes sådana vetenskaper som geologien ge vid handen att det funnits växt och djurliv på vår jord mycket längre än 6.000 år. Lägg också märke till att hela skapelsehistorien omtalas såsom ”den dag, då Herren [Jehova, AS] gjorde jord och himmel”. (1 Mos. 2:4, 1878) En dag eller ett dygn i den bibliska berättelsen omfattar inte alltid 24 timmar; att varje skapelsedag skulle vara 7.000 år lång och att vilodagen skulle ha samma längd är fullt skriftenligt. — 2 Petr. 3:8.
För att återgå till Guds vilodag, hur kan en kristen komma in i denna vila? Paulus säger att judarna inte lyckades komma in i den på grund av olydnad och brist på tro. Således ”vi, som hava utövat tro, komma verkligen in i vilan ... Låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan, så att icke någon må falla i samma exempel på olydnad”. (Hebr. 4:3—11, NW) Ja, genom att utöva tro på Gud och genom att följa i Jesu fotspår kommer vi att vila från arbeten som bara gagnar oss själva, en vila som inte bara varar en dag, utan varje dag i veckan.
Eftersom sabbaten var en del av lagen och ”lagen har en skugga av de goda ting som skola komma”, av vad var sabbaten en skugga? Av den stora vilodagen för hela människosläktet, Kristi tusenårsregering, den sjunde tusenårsperioden av Guds vilodag. Under en tid av sex tusen år har människorna arbetat hårt och fått lida under ”denna världens gud”, Satan, djävulen. På denna motbildliga sabbat kommer Kristus att befria människorna från fångenskapen under Satan och hans demoner, från synd, sjukdom och död, alldeles så som han på en förebildlig sabbatsdag för 1900 år sedan befriade en ”Abrahams dotter” från en fysisk sjukdoms fjättrar. — Hebr. 10:1, NW; 2 Kor. 4:4; Upp. 20:1—3; 21:1—4; Luk. 13:16.