Frågor från läsekretsen
● Vad är de ”elementära ting” som aposteln Paulus, i Kolosserna 2:8, säger att vi skall vara på vår vakt emot? — B. F., USA.
I Kolosserna 2:8 (NW) läser vi: ”Var på eder vakt: kanske finnes det någon människa som kommer att bortföra eder såsom sitt byte genom filosofien och det tomma bedrägeriet enligt människors tradition, enligt världens elementära ting och icke enligt Kristus.” Med ordet ”elementär” förstår man vanligen det som kommer först eller är grundläggande, förberedande, såsom till exempel ”elementär kunskap” i ett visst ämne. Men ordet kan också syfta på sådant som hör till eller berör elementen av någonting. Med ”element” återigen avser man bland annat en beståndsdel, ett grunddrag eller ett grundbegrepp.
Det grekiska ord, som aposteln Paulus här använder, nämligen stoikhei’on, har just denna innebörd, ty det betyder ”det som är grundläggande eller som utgör en grundbeståndsdel”. Detta ord är besläktat med en grekisk term, som betyder ”en rak stav eller ett rättesnöre”. Stoikhei’on definieras också såsom ”ett element; ett element i det fysiska universum ... ; ett element eller grunddrag av ett intellektuellt eller religiöst system”. — Bagster: Greek Lexicon.
Ordet stoikhei’on förekommer sju gånger i de kristna grekiska skrifterna. Aposteln Petrus använder det två gånger i betydelsen ett element i det fysiska universum, då han säger: ”Jehovas dag [skall] komma såsom en tjuv, då himlarna skola försvinna med vinande dån, men de intensivt upphettade elementen skola upplösas.” (2 Petr. 3:10, 12, NW) En fotnot i Nya Världens översättning anger att ordet ”elementen” också kan återges med ”himlakropparna” [vilket ord för övrigt brukas i 1917 års svenska översättning]. Vad den bokstavliga himlen angår, är det de enskilda himlakropparna som utgör elementen eller beståndsdelarna. Men eftersom vi vet att de bokstavliga himlarna och den bokstavliga jorden skall bestå för evigt, står det klart för oss att aposteln Petrus här syftade på onda symboliska himlar, som består av Satan och alla hans onda demoner, ett förhållande som också framgår av sammanhanget. Alla dessa skall smälta bort på Jehovas dag, ty de skall försättas ur verksamhet i Harmageddonstriden genom att slungas ned i avgrunden för tusen år. — Upp. 20:1—3.
I sitt brev till de hebreiska kristna använder aposteln Paulus samma ord, stoikhei’on, då han talar om den sanna kristendomens grundläggande element eller drag. Därför att dessa kristna varit slöa, behövde de åter någon som undervisade dem från början om ”de första principerna [stoikhei’on; elementen] i Guds heliga utsagor”, nämligen om ”bättring från döda gärningar och tro gentemot Gud, ... de dödas uppståndelse och evig dom”. Dessa läror, element eller ”principer” är både grundläggande och förberedande, och därför kallade Paulus dem för de ”första” elementen, grunddragen, av kristendomens läror. — Hebr. 5:12; 6:1, 2; NW.
Vi kommer nu till de ”elementära ting” som omnämns i Kolosserna 2:8 (NW). Dessa är de grundläggande eller elementära ting eller principer som bildar, leder och driver Satans värld eller tingens ordning. Termen inbegriper fördenskull denna världens filosofiska idéer eller gagnlösa vishet; det tomma bedrägeriet i dess materialism, som ”Församlaren” i bibelboken Predikaren upprepade gånger påvisar vara en olycksbringande sysselsättning; den falska religionens traditioner osv. Bland dessa ting kan alltså inbegripas det som aposteln Johannes talar om på följande sätt: ”Ty allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen.” — 1 Joh. 2:16, NW.
Om den kristne inte är vaken och aktpågiven vid alla tider och tillfällen, kommer denna världens människor att föra bort honom såsom sitt byte genom världens elementära ting, vilket de då gör genom att återföra honom till träldom för att tillfredsställa sina egna själviska uppsåt. Vissa människor, som ivrade för judiska tänkesätt och som alltså var en del av världen och sökte återföra de kristna till träldom under den mosaiska lagen, föranledde en gång Paulus att skriva: ”Om ni hava dött tillsammans med Kristus gentemot världens elementära ting, varför underkasta ni eder då, som om ni levde i världen, vidare dessa påbud: ’Handskas icke med eller smaka icke eller rör icke vid’, beträffande ting som alla äro bestämda till förstöring genom att förbrukas.” (Kol. 2:20—22, NW) Två snarlika hänsyftningar på just dessa ”elementära ting” återfinns i Galaterna 4:3 och 9.
Eftersom det i våra dagar är ytterst få kristna som har kommit ut ur den judiska religionen, är inte faran nu så stor för att den kristne skall bli ett byte för dem som ivrar för judiska tänkesätt som den var visavi de galatiska kristna på Paulus’ tid. Men det finns andra faror, sådana som de vi redan nämnt och — inte att förglömma — den högre bibelkritiken, som de kristna måste vara på sin vakt emot, ty ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”. — 1 Kor. 15:33, NW.
● Varför förekommer inte Efraims och Dans namn i skildringen i Uppenbarelseboken 7:4—8, där det andliga Israels stammar är uppräknade? — P. R., USA.
Det framgår tydligt och klart av Skriften att Jehova har valt talet tolv, produkten av två symboliskt fullständiga eller fullkomliga tal, nämligen tre och fyra, till att representera organisatorisk fullständighet. Att det är så framgår inte bara av att det fanns tolv söner till Jakob och tolv stammar i Israel, utan också av att det fanns ”Lammets tolv apostlar”. — Upp. 21:14.
Tidigt under vandringen i öknen fick Levi stam träda i stället för alla de förstfödda, som hade överlevt den första påsknatten, då mordängeln gick igenom Egyptens land, och som tillhörde Jehova därför att han hade skonat dem denna natt. För att det åter skulle bli tolv stammar, delades Josefs stam i två stammar: avkomlingarna av hans son Efraim och avkomlingarna av hans son Manasse. — 4 Mos. 3:12, 13, 41; 10:14—28.
Härav följer att när det andliga Israels tolv stammar räknas upp, kan inte namnen på alla stammarna tas med, om de alltjämt skall uppgå till det symboliska talet tolv. Man skulle ha kunnat tänka att det var de ursprungliga tolv stammarna som borde nämnas i Uppenbarelseboken, men så är det inte. Efraims och Dans stammar utelämnades där, därför att de inte förtjänade att brukas symboliskt. Varför inte?
Efraim hade haft en mycket gynnad start. Jehova själv hade sagt om Efraim: ”Efraim är min förstfödde son.” (Jer. 31:9) Fastän Efraim var den yngre av Josefs båda söner, ärvde han den förstfödde sonens rättigheter till följd av Jakobs välsignelse över honom. — 1 Mos. 48:13—20.
Trots denna gynnade start, som Efraims stam fick, utmärkte den sig genom ett ont handlingssätt. Den klagade över sin arvedel i landet; Efraims män ”foro häftigt ut mot” Gideon; de stred emot Jefta; och vidare heter det om denna stam: ”Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.” Det är inte att undra på att Jehova ”förkastade ... Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam. Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.” — Jos. 17:14, 15; Dom. 8:1; 12:1—6; Ps. 78:9, 67, 68.
Efraims stam tog ledningen i upproret mot Davids hus genom sin representant Jerobeam. Dessutom avvisade den förbundet om riket, då den drog i krig mot Juda rike, och den utgöt sitt förakt för förbundet med Levi genom att upprätta en rivaliserande kalvdyrkan i hela tiostammarsriket. Om Efraim läser vi ytterligare: ”De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.” ”Du Efraim, du har ju nu blivit en sköka.” ”Efraim har blivit lik en ovänd kaka”, vilket innebar att denna stam var halvhjärtad i sin hängivenhet för Jehova Gud. — 1 Kon. 12:25—30; 2 Krön. 13:3—20; Ps. 78:10; Hos. 5:3; 7:8.
Vi bör emellertid lägga märke till att Efraim i själva verket representerades av Josef, hans far, ty Josefs andre son, Manasse, nämns för sig själv och har alltså fått en egen plats given åt sig vid uppräkningen.
Också Dans stam skaffade sig ett dåligt namn. Själva de ord till välsignelse över denna stam, som Jakob uttalade på sin dödsbädd, antyder att denna stam skulle slå in på en ogynnsam kurs: ”Dan skall vara en orm på vägen, en huggorm på stigen, en som biter hästen i foten, så att ryttaren faller baklänges av.” — 1 Mos. 49:17.
Det är också värt att lägga märke till att den enda forntida historiska skildring som särskilt har att göra med daniterna handlar om att några av dem avföll till avgudadyrkan. Tydligtvis var dessa de första som gjorde detta. I Jonatans targum är fördenskull ”Dan” ett öknamn för avgudadyrkan. När Jerobeam upprättade kalvdyrkan, gjorde han detta genom att låta ställa upp en av kalvarna i daniternas förnämsta stad, staden Dan: ”Desamma som nu svärja vid Samariens syndaskuld och säga: ’Så sant din gud lever, o Dan.’ ... De skola falla och icke mer stå upp.” (Dom. 18:1—31; Am. 8:14) Dans plats har i Uppenbarelseboken 7:6 tagits av Manasse.
I betraktande av det som sagts här är det lätt att inse varför Efraims och Dans namn inte förekommer bland namnen på de tolv stammarna i det andliga Israel.