”Vi fortsätter att hålla hans bud”

”Och genom detta har vi kunskapen att vi har lärt känna honom, nämligen om vi fortsätter att hålla hans bud.” — 1 Joh. 2:3, NW.

1. Varför är det nödvändigt med självprövning när man tillämpar sanningen?

ÖVER hela jorden finns det i vår tid hundratusentals överlämnade och döpta vittnen för Jehova Gud, vilka kommer tillsammans och har del i att kungöra de goda nyheterna om Riket från hus till hus och på många andra sätt. Dessa tjänare åt Gud älskar honom och vill göra hans vilja. Det är därför som de har överlämnat sina liv åt att fullgöra hans befallningar, hålla hans lagar. Men ibland kan det finnas några som inte helt och fullt inser vad det betyder att fortsätta att ”hålla hans [Guds] bud”. Om man inte fortsätter att utöva självprövning i fråga om sitt levnadssätt och sina motiv, kan man finna att mörkrets makter i den nuvarande ordningen gör en blind för Jehovas krav. Vi behöver fortsätta att fullgöra Guds bud. Om någon fortsätter att göra samma sak, blir det med tiden en vana för honom, någonting som han gör regelbundet. Det är inte så att han gör det nu och glömmer det längre fram. Vi skulle kunna säga att han tillämpar detta ”någonting” på ett invant sätt, vad det än må vara. Följaktligen blir det ett levnadssätt för honom, någonting som han gör utan tanke på att upphöra med det i framtiden.

2. Hur lär man verkligen känna Jehova?

² Så är det med dem som håller Guds bud. De fortsätter med detta handlingssätt dag efter dag, månad efter månad, år efter år, i det de vet att detta är ett krav från Gud. Huvudpunkten i allt detta är att det enda sättet att verkligen lära känna honom, dvs. Jehova, är genom att alltid hålla det han vill att vi skall göra. Detta medger inte att vi tjänar honom bara när vi tycker om det, när det inte hindrar någonting annat som vi tycker är av större betydelse. Denna beständighet och fasthet är vad som är inbegripet i uttrycken tillämpa sanningen och fortsätta att hålla hans bud.

I ”de församlade folkmassorna”

3. Vad ålägger Jehova sitt folk att göra när det gäller att komma tillsammans?

³ Psalmisten skrev: ”Bland de församlade folkmassorna skall jag välsigna Jehova.” (Ps. 26:12, NW) Jehova, ljusets Gud, har befallt att hans folk skall komma tillsammans i hans namn. De hebreiska skrifterna innehåller de befallningar från Jehova, vilka ålade hans forntida folk, Israel, att komma tillsammans för att högtidlighålla särskilda händelser under året. Det var i många fall obligatoriskt att folket kom tillsammans på detta sätt. Dessutom var det till välsignelse och nytta för dem. Förpliktelsen att ha möten för tillbedjan fördes vidare till den kristna församlingen av Guds folk. I Hebréerna 10:24, 25 uppmanas de kristna i grund och botten att komma tillsammans och inte glömma att göra detta. Syftet med detta är att de skall uppmuntra varandra och bygga upp sin tro, uppegga till kärlek och rätta gärningar.

4. a) Vad måste man göra för att tillämpa sanningen? b) Vad kan man framhålla när det gäller församlingens möten, men vad är det bra att tänka på?

⁴ Den kristna församlingen i vår tid, nu på 1900-talet, måste ”hålla hans bud” i fråga om att komma tillsammans för tillbedjan. Var och en i gruppen måste individuellt sett hålla detta bud, om det skall bli en församlad folkmassa. För att tillämpa sanningen som grupp måste alla och envar lyssna till Jehovas bud. Det kan framhållas att det inte finns någon uttrycklig befallning i bibeln om att vi måste komma tillsammans fem timmar i veckan, vilket är brukligt bland Jehovas folk på jorden. Detta är sant. Men bör vi inte vara tacksamma för att vår Gud är frikostig, i överflöd förser oss med andligt goda ting? Vi har nytta i andligt avseende av varje möte som vi är med vid. Vår tro blir styrkt. När vi kommer tillsammans med medkristna, får vi hjälp att hålla Jehovas bud och tillämpa sanningen. Är inte detta vad vi önskar göra?

5. Hur betraktar då en överlämnad tjänare åt Jehova församlingens möten?

⁵ Det faller alltså av sig självt att en överlämnad tjänare åt Jehova bör göra allt han kan för att vara tillsammans med sina kristna bröder och systrar vid mötena. I stället för att finna ursäkter för att stanna borta bör han söka skäl att vara med vid varje möte i församlingen, om det bara är möjligt. Naturligtvis bör han använda gott omdöme, om han är sjuk eller om det uppstår någon oförutsedd omständighet av allvarlig betydelse. Men i stort sett kommer hans genom bibeln övade samvete att förmå honom att tillämpa sanningen genom att följa det bud Jehova ger genom sitt ord, nämligen att inte försumma att komma tillsammans.

6. Hur kan ”orsaker” till att man inte är med vid ett möte bli ”ursäkter” för att man gör det till en vana att inte vara med?

⁶ Om en Herrens tjänare inte är på sin vakt, skulle han regelbundet kunna låta mycket små angelägenheter hålla honom borta från detta umgänge, som ger välsignelse. Ibland kan ett besök av släktingar göra att man inte är med vid ett särskilt möte, och detta beror på omständigheterna. Men bör man låta varje besök av släktingar och varje händelse av detta slag hindra att man är tillsammans med dem som vandrar i sanningen bland de församlade folkmassorna? Har du tänkt på att inbjuda släktingarna att följa med dig? På liknande sätt kan man tillfälligtvis vara borta från ett möte på grund av dåligt väder, förvärvsarbetet eller någon mindre åkomma. Det är emellertid när man låter dessa ”orsaker” bli ”ursäkter” för att upphöra med att regelbundet vara tillsammans med Herrens folk som man börjar vandra i mörker i stället för i ljus och blir en som ljuger i stället för en som tillämpar sanningen. Kan vi för ett ögonblick tänka oss att de trogna israeliterna vid tiden för uttåget ur Egypten lät någonting hindra att de strök något av blodet på sina dörrposter, åt påskalammet och var redo att ge sig av vilket ögonblick som helst? De visste att deras liv berodde på att de höll Jehovas bud vid detta tillfälle. Är det i något avseende mindre allvarligt nu? Är tiderna annorlunda nu? Lever vi inte i kritiska tider, som är svåra att komma till rätta med? Desto mera bör vi då visa vår villiga inställning genom att regelbundet komma tillsammans med de församlade folkmassorna, precis som Jehova har befallt.

Hur vi tillämpar sanningen offentligt

7. Vilket enastående kännetecken på den tidiga kristendomen kan framhållas?

⁷ Ett av de framträdande kännetecknen på de kristna under första århundradet var att de offentligt kungjorde de goda nyheterna. Vi läser om hur Jesus gick genom hela Galileen, undervisade i synagogorna och predikade de goda nyheterna om Riket. (Matt. 4:23) Han predikade och undervisade på bergen, bland människorna vid stranden, i intresserade människors hem, var som helst och överallt där det fanns människor att tala med. Till de tolv, som han särskilt övade, sade han: ”Medan ni går, predika då och säg: ’Himmelriket har kommit nära.’” När de tolv hade fått sina anvisningar, sände han ut dem till städerna för att undervisa och predika. — Matt. 10:5—10, NW.

8. Hur skiljer sig Jehovas kristna vittnen från flertalet människor i kristenheten?

⁸ Det är då bara rimligt att de kristna nu på 1900-talet skulle göra detsamma. Det är uppenbart att det stora flertalet av människorna i kristenheten vid någon tidpunkt upphörde med att vara ”ordets görare” och i stället blev enbart hörare, i det de inte själva gjorde någonting för att tillämpa sanningen genom att sprida sanningens ord. Men bland Jehovas kristna vittnen finner vi ”ordets görare”. De inser att de för att vara lika Jesus måste ta del i att tala med andra om de goda nyheterna om Riket. Det är deras uppdrag, alldeles som det var det uppdrag Jesus och de som tillhörde den första kristna församlingen hade. I bibeln får vi veta: ”Den som säger att han förblir i förening med honom är också själv förpliktad att fortsätta att vandra så som denne vandrade.” — Jak. 1:22; 1 Joh. 2:6, NW.

9. Beskriv några av problemen i fråga om att tillämpa sanningen när man skall ta del i offentligt predikande.

⁹ Att tillämpa denna sanning genom att ta del i predikandet av Riket är inte alltid det som är lättast att göra för en kristen. Han måste ofta finna sig i skymford från motståndare. Det är mycket få som så att säga är födda till den offentliga predikoverksamheten, dvs. äger gåvan att kunna tala fritt och obehindrat till människor. Den trogne kristne måste därför arbeta på att bli skicklig och duglig. Han måste också ödmjuka sig för att fullgöra det offentliga predikoarbetet, i det han inser att det är hans kärlek till Gud och till hans nästa som förmår honom att dela med sig åt andra av de goda nyheterna. Därför förekommer det tillfällen då en kristen kan finna det svårt att ta del i sådant arbete, och han kan komma med ursäkter för att inte göra det.

10. a) Nämn några av de ting som kan göra att man ibland inte tar del i predikoarbetet. När kan ”orsaker” bli ”ursäkter”? b) Vad är det bra att komma ihåg beträffande Satans taktik, och vart kan vi vända oss för att få hjälp?

¹⁰ Tillfälligtvis kan det vara på grund av någon giltig orsak som man inte är i stånd att vid ett särskilt tillfälle ta del i predikoarbetet. Det kan vara tillfällen då ens hem är i skriande behov av vissa reparationer. Den bil man är beroende av för transporter kan vara i trängande behov av tillsyn. Det kan vara någonting av personlig natur som man måste göra och som hindrar en att ta del i arbetet att predika och undervisa. Men återigen uppkommer frågan: När blir denna orsak en ursäkt? Låter man sådana störningar göra att man upphör att tillämpa sanningen? Var och en vet vad som finns i hans eget hjärta, och så vet Jehova det naturligtvis. Men i den stridsfråga på liv och död, som nu möter alla människor, önskar vi som trogna kristna helt visst vara noggranna, så att vi inte tillåter att vi börjar vandra i mörker. Satan, mörkrets gud, bearbetar våra svagheter, inte våra starka sidor. Om han kan få oss att tycka synd om oss själva, tänka negativt, då kommer han att göra det ännu mera för varje gång stridsfrågan blir framträdande. För att framgångsrikt bemöta och övervinna hans anslag måste vi förtrösta på Jehova Gud. Vi behöver hans hjälp, och vi bör anhålla om den i bön. Vi bör fråga oss själva: Gör vi det till en vana att sätta Rikets intressen först, eller gör vi det till en vana att sätta andra intressen först?

11. Hur kan materiella strävanden bli en stötesten när det gäller att tillämpa sanningen, och varifrån kommer styrkan till att göra det som är rätt?

¹¹ Vi måste vara på vår vakt, så att vi inte låter någonting föra oss bort från Guds kärlek. Kom ihåg att profeten Haggai på sin tid fick tala om för det försumliga folket vad deras bekymmer var. Hans ord lydde: ”Mitt [Jehovas] hus får ligga öde, under det att envar av eder hastar med sitt eget hus.” (Hagg. 1:9) Kommer vi att följa samma handlingssätt och avskära oss från Jehovas välsignelse? Om Jehova skakar jorden, och bergen vacklar ner i havsdjupet, vad kommer då att hända med våra hus och den nya panelningen och de förbättringar vi har gjort? (Ps. 46:3) Det är alltså livsviktigt att vi fortsätter att tillämpa sanningen och helt och fullt tar del i vårt offentliga predikoarbete. Den tid närmar sig då denna aldrig återkommande verksamhet skall vara avslutad. Framför oss ligger den stora vedermödan. Låt oss, i den styrka som ljusets Gud ger, med vår kraft göra vad våra händer finner att göra. Kom ihåg Paulus’ ord: ”För allt har jag styrka tack vare honom som förlänar mig kraft.” (Fil. 4:13, NW) Må detta ”allt” inbegripa vårt offentliga predikande till lovprisning av Jehovas namn.

”Vi vandrar i ljuset” genom att älska vår broder

12. Vilken annan form av mörker måste vi undvika? Varför det?

¹² I det vi nu vänder oss till en annan viktig tillämpning av sanningen, läser vi återigen ur bibelboken Första Johannes: ”Den som säger sig vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu alltjämt i mörkret. Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom är intet som länder till fall. Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret, och han vet icke, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon.” (1 Joh. 2:9—11) Att man håller Guds bud och tillämpar sanningen står i mycket nära samband med kärleken till ens broder. Det skulle verkligen vara mycket dåraktigt, om vi uppförde oss rättrådigt i alla avseenden, regelbundet församlades med Guds folk och tog del i verksamheten med att predika och undervisa, men samtidigt hade litet eller ingenting att göra med våra kristna bröder vid andra tillfällen, undvek dem, var likgiltiga för deras väl.

13. a) Vilka frågor kan man helt logiskt ställa på denna punkt? b) Hur visar de exempel som inbegriper våra bröder i Malawi och Nicaragua att Guds tjänare vill tillämpa sanningen genom att visa varandra kärlek?

¹³ Man kan fråga: ”Hur skulle det kunna vara så?” Man kan säga: ”Jag älskar mina bröder. Jag skulle gärna göra vad som helst för dem. Men vad kan jag göra? Vad behöver de?” Låt oss se på saken på detta sätt: På senare år har det varit tillfällen då Jehovas tjänare har fått lida mycket i olika delar av världen. I Malawi, för att ta ett exempel, blev Jehovas vittnen svårt förföljda, och flertalet av dem måste fly från sina hem och från landet och bosätta sig i ett annat land på grund av motstånd mot deras kristna uppförande. I Nicaragua drabbades huvudstaden, Managua, av en ödeläggande jordbävning, och många trogna kristna förlorade alla sina tillhörigheter — sina hus, arbeten, mötesplatser, allting. Vilket gensvar gav Jehovas tjänare överallt i världen? De hyste stor omsorg om sina andliga bröders välfärd. Detta visades av den hjälp de sände till dessa kristna. Det var ett underbart ådagaläggande av kristen omsorg och omvårdnad om ens bröder.

14. Vilka i församlingen kan vi mycket väl tänka på, när vi tillämpar sanningen genom att visa omsorg om våra bröder? På vilka sätt kan vi ge hjälp?

¹⁴ Men låt oss föra över resonemanget på ett mera lokalt plan. Är vi lika angelägna om att tillämpa sanningen bland dem som vi träffar regelbundet och som vi känner mycket väl i våra egna församlingar? Många är naturligtvis det, men kom ihåg att vi nu håller på med självprövning. Nu i denna tid känner sig många människor utsatta för ett stort tryck som en följd av de våldsamt stigande levnadskostnaderna. Detta tryck ökas i hög grad, om familjeförsörjaren mister sitt arbete. Många familjer och individer som lever på fastställda inkomster har det svårt att skaffa sig det nödvändiga i livet, och under kommande månader kommer denna situation utan tvivel att förvärras. (Hab. 3:17) Vad gör vi som individer, när vi inser att någon person eller en familjegrupp mitt ibland oss utan egen förskyllan har kommit i nöd? Lärjungen Jakob skrev: ”Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: ’Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt’ — vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom, vad hans kropp behövde?” (Jak. 2:15, 16) Det är någonting att tänka på för dem som tillämpar sanningen.

15. Vilka andra behöver omtänksamhet från vår sida, och på vilka sätt är det möjligt att visa dem detta?

¹⁵ Hur förhåller det sig med en del av våra äldre bröder och systrar i församlingen? Hur har de det? Visar vi att vi ”vandrar i ljuset” genom att vi har medkänsla med dem och omsorg om dem? Fortsätter vi att hålla Jehovas befallningar beträffande dem? Det kan hända att de ibland behöver någon som hämtar dem och hjälper dem att komma till mötena eller ut i tjänsten på fältet. De kan också behöva hjälp med att skaffa sig de fysiska ting som är nödvändiga för livet, eller också kan de behöva bistånd med att sköta hemmet. På dessa sätt har vi möjlighet att tillämpa sanningen. Ibland uppskattar de som är till åren att någon kommer för att besöka dem, tala med dem om sanningen i Guds ord, visa intresse för dem. I bibeln får vi veta: ”Gråhårighet är en skönhetens krona, när man finner den på rättfärdighetens väg.” (Ords. 16:31, NW) Hur välbehagligt måste det inte vara för Jehova, när han ser sina tjänare, som troget har gjort hans vilja i många, många år, uppmärksammas av andra, som tillämpar sanningen och vandrar i ljuset!

16. Förklara hur detta att vi visar respekt för äldste i församlingen är ytterligare ett sätt att tillämpa sanningen.

¹⁶ Vi behöver också tänka på att detta, att vi tillämpar sanningen, inbegriper att vi visar respekt för äldste som presiderar på ett förträffligt sätt. Aposteln Paulus’ råd lyder: ”Nu begär vi av er, bröder, att ni har aktning för dem som arbetar strängt ibland er och presiderar över er i Herren och förmanar er och att ni i kärlek visar dem mer än utomordentlig hänsyn på grund av deras arbete. Var fridsamma gentemot varandra.” (1 Tess. 5:12, 13, NW; Hebr. 13:17) Är det så vi betraktar de äldste i våra församlingar?

17. Hur kan de äldste i sin tur visa att de tillämpar sanningen?

¹⁷ Det är naturligtvis också uppenbart att de som presiderar måste tillämpa sanningen, ha intensivt intresse för ”fårens” välfärd. De får inte uppträda som herrar över sina bröder, eftersom de då inte skulle återspegla det handlingssätt som kännetecknar Jehova, ljusets Gud. De har Guds direkta befallning att vara ”herdar för Guds hjord, ... icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden.” — 1 Petr. 5:2, 3.

18. Beskriv visheten i Paulus’ auktoritativa råd till Guds folk.

¹⁸ Till sist bör vi komma ihåg att detta att vi tillämpar sanningen, vandrar i ljuset, håller Jehovas bud, bevarar oss fria från den nuvarande onda ordningens mörker, kräver att vi allesammans följer aposteln Paulus’ auktoritativa råd i hans visa ord till församlingen i Kolosse: ”I överensstämmelse härmed bör ni, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, ikläda er de ömma känslorna medlidande, vänlighet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att ha fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät er, så handla också ni på samma sätt. Men förutom allt detta ikläd er kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband.” — Kol. 3:12—14, NW.

19, 20. Vilken händelse på Mose tid påminner oss om den värld vi lever i nu i denna tid, och hur kan vi personligen få välsignelse som en följd av att vi tillämpar sanningen genom att hålla Jehovas bud?

¹⁹ Här finner vi alltså några av de sätt på vilka vi kan tillämpa sanningen och hålla Guds bud under denna tid då det råder totalt mörker över människorna som en följd av att Satan förblindat människornas sinnen för att de härliga goda nyheterna om den Smorde inte skall skina igenom. Medan världens mörker blir allt tätare, blir också sanningens ljus från Guds ord allt klarare. Det påminner oss om Mose tid, då israeliterna befann sig i slaveri i Egypten. Den nionde plågan eller hemsökelsen över Egyptens hårdhjärtade Farao bestod i tjockt mörker över landet. Vi får kunskap om det med följande ord: ”Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust, där de bodde.” — 2 Mos. 10:22, 23.

²⁰ Vi lever i kritiska tider, och medan världen famlar i mörker och inte vet vägen ut, är det så att sanningens ljus från ljusets Gud och från den som är Guds ljus i världen, Herren Jesus, skiner klart. Därför är det tillbörligt att vi regelbundet begrundar vad det betyder för oss alla att tillämpa sanningen och fortsätta att hålla Guds bud, vandra i ljuset. Vad detta betyder för de dagar som kommer förklaras i följande ord av aposteln Johannes: ”Men om vi vandrar i ljuset, såsom han själv är i ljuset, har vi verkligen delaktighet med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh. 1:7, NW) Låt oss vara tacksamma för vår förening med ljusets Gud, i vilken det inte finns något mörker alls.

[Bild på sidan 63]

Vid Jehovas kristna vittnens möten varje vecka kommer hundratusentals människor tillsammans för uppbyggande bibliska dryftanden

[Bild på sidan 66]

Genom att vara till hjälp för våra äldre och klena kristna bröder och systrar visar vi kärlek och omsorg