Det allmänna prästadömet i våra dagar

”Jag skall utgjuta min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola förvisso profetera. Vad edra gamla män beträffar, skola de drömma drömmar. Vad edra unga män beträffar, skola de se syner. Och även över tjänare och över tjänarinnor i de dagarna skall jag utgjuta min ande.” — Joel 2:28, 29, NW.

1, 2. Vem går i spetsen för kristenhetens nuvarande strävan att återuppliva det allmänna prästadömet, och vad är motivet till detta återupplivande?

I FLERA hundra år har teologerna i kristenheten vetat om att de kyrkoorganisationer, som de har vidmakthållit genom att de haft ett särskilt prästadöme, varit icke-kristna, obibliska; men inte förrän nu, på 1900-talet, har de börjat göra någonting åt det. Nu talar de en hel del om det ”allmänna prästadömet”. Hur egendomligt det än kan låta, när man tänker på den romersk-katolska kyrkans hierarkiska uppbyggnad, har det varit denna kyrka som gått i spetsen för kristenhetens kampanj för att åter sätta den ”lekmannaklass” i verksamhet, som den i flera hundra år så omsorgsfullt hållit overksam.

² Men låt oss komma ihåg att kyrkans motiv härtill inte egentligen är en önskan att se en förändring beträffande kyrkoorganisationen tillbaka till den första kristna församlingens allmänna prästadöme, utan kyrkan drivs av en tvingande nödvändighet till följd av den skriande bristen på romersk-katolska män som vill bli präster.a Denna brist hotar att göra om intet de katolska strävandena att uppnå världsherravälde, och därför måste de katolska lekmännen nu sättas i verksamhet. Detta är orsaken till att det nu talas om det allmänna prästadömet i en kyrka som eljest inte kunde vara intresserad av att påminna någon om denna gamla lära.

 3. Finns det ett enda allmänt apostolat för alla katoliker att vara delaktiga i, enligt påven Pius XII, och kommer lekmännen att vinna jämlikhet med prästerskapet genom delaktighet i apostolatet?

³ För Lekmannaapostolatets andra världskongress, som hölls i Rom år 1957, förklarade påven Pius XII att det i den katolska kyrkan finns två apostolat: ett s. k. hierarkiskt (prästerligt) apostolat och ett s. k. lekmannaapostolat. Påven väckte frågan: ”Övergår lekmannen, som blivit anförtrodd att undervisa i religionen, därigenom att han har mottagit en missio canonica (ett kyrkligt uppdrag) att undervisa, och vars undervisning kanske utgör hans enda professionella verksamhet, från lekmannaapostolatet till det hierarkiska apostolatet?” Svaret löd: Nej. Den verkliga befogenheten att undervisa har endast förlänats åt påven och biskoparna. ”Alla andra, vare sig de är präster eller lekmän, samarbetar i den utsträckning, vari den kyrkliga myndigheten betror dem med att undervisa exakt och vägleda de trogna.”b

 4. Hur allmänt är det prästadöme som den romersk-katolska lekmannaklassen uppmanas att ägna sig åt?

⁴ Med andra ord är det så, att trots det myckna talet om det allmänna prästadömet bör vi inte förvänta att den katolska kyrkan från och med nu skall avskaffa sina rangklasser och ge sina lekmän överallt biblar och bibelstudiehjälpredor, så att varje katolik skall kunna fullgöra sin plikt såsom en kristen och predika Guds ord för andra. Enligt Pius XII ”är inte alla kristna kallade till lekmannaapostolatet i egentlig mening”.c Endast ett utvalt, särskilt övat mindretal av lekmännen kommer att användas för detta ändamål, och åt dessa lekmannaförkunnare av högsta rang är kyrkan villig att betala en lön av upp till 12.000 dollar (mer än 60.000 svenska kronor) om året.d När det förhåller sig så, återstår inte mycket av den allmänna karaktären, skulle man kunna påpeka.

 5. Vad anser du vara orsaken till att påven talar om att lekmannaklassen har del i apostolatet ”i ordets ... mindre korrekta mening”? Vad förväntas det av lekmännen att de skall göra?

⁵ Vad skall då alla de millioner katoliker göra, som man inte ”betror ... med att undervisa exakt” i den katolska tron, men som likväl kallas till delaktighet i det ”allmänna prästadömet”? De är ”inte ... kallade till lekmannaapostolatet i egentlig mening”, men de uppmanas att ta del i ”bönens och det egna föredömets apostolat såsom ett apostolat i ordets mera vittfamnande och mindre korrekta mening”. Varför det kallas ett apostolat ”i ordets ... mindre korrekta mening” står klart och tydligt för oss efter ett närmare skärskådande. För dessa millioner katoliker finns det ingen möjlighet att frambära andliga offer åt Gud i form av ”frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”, varigenom de skulle bära den första församlingens kännetecken, inga privilegier att utöva tjänst i överensstämmelse med det allmänna prästadömets principer. Deras arbete i världen består, enligt Pius XII, i att bilda katolska ”celler” eller enheter i fabriker och verkstäder, att engagera sig i det offentliga livet, i affärslivet, det sociala och politiska livet, att gå med i fackföreningsrörelser och kooperativa föreningar av producenter och konsumenter såväl som i internationella organisationer, sådana som UNESCO, för att ”förläna den Kristi kännemärke”.e

 6. Varom påminner oss det katolska programmet, som sägs tillskynda till ett utövande av det allmänna prästadömet, och vilket bruk har man gjort av en katolsk lekmannarörelse i det flydda?

⁶ Allt detta smakar mera av infiltration, sådan som vissa politiska rörelser begagnar sig av, än av den verksamhet som utfördes av de strängt sysselsatta, predikande medlemmarna av det första kristna allmänna prästerskapet. Den viktigaste grenen av den katolska lekmannarörelsen är den så kallade Katolsk aktion, en halvreligiös rörelse som av kyrkan ofta har använts på samma sätt som nazisterna använde sina SA-trupper i Tyskland under Hitlertiden, såsom till exempel när Katolsk aktion under åren strax före andra världskriget och under själva kriget i Förenta staterna och i andra länder användes av kyrkan för att med våld upplösa Jehovas vittnens religiösa möten, därför att kyrkan inte gillade de sanningar som framlades vid dessa möten.f

 7. a) Vilket gensvar har uppmaningen att ta del i kyrkans lekmannaapostolat väckt hos de katolska lekmännen? b) Kan det i sanning sägas att det inte finns något allmänt prästadöme i den katolska kyrkan? Vad är det som fattas?

⁷ Trots alla ansträngningar måste man uppstämma klagovisor på grund av de dåliga resultaten. Ärkebiskopen i Bombay, Valerian Gracias, har sagt följande: ”Hur skall man kunna förklara den apatiska inställningen hos flertalet, som med sina intellektuella och moraliska gåvor kunde ha deltagit med energi och kraft i hierarkiens apostolat men tyvärr inte har gjort detta? För att tala med Paulus söker varje människa i våra dagar sitt eget och inte det som hör Kristus till. Det finns ingen eld i hjärtana, bara falnande glöd. De flesta katolikerna har den uppfattningen att kyrkan är ett slags förening, som man rätt och slätt tillhör; tanken att kyrkan är en levande organism är främmande för deras sinnen.”g Allt detta bevisar att den romersk-katolska kyrkans så kallade allmänna prästadöme inte alls har någon allmän karaktär och att Gud inte har givit dess ansträngningar något stöd genom sin ande. — Apg. 1:8.

 8. Tar den grekisk-ortodoxa kyrkan del i kristenhetens nuvarande ordande om det allmänna prästadömet?

⁸ Den grekisk-ortodoxa kyrkan är nästan lika hierarkisk i sin uppbyggnad som romersk-katolska kyrkan, men i motsats till den senare har den avstått från att i någon nämnvärd utsträckning tala om det allmänna prästadömet.

Protestantismen och det allmänna prästadömet

 9. a) Hur kom uppmärksamheten att riktas på det allmänna prästadömet, sedan det hade varit försvunnet i flera hundra år? b) Vilken förklaring gav Luther till begreppet det allmänna prästadömet?

⁹ Det var reformatorn Luther som drog fram läran om det allmänna prästadömet i dagsljuset igen. Han studerade bibeln flitigt och insåg snart hur långt katolska kyrkan hade avlägsnat sig från den första kristna församlingens mönster genom sitt särskilda prästadöme, och i sin kamp mot påvedömet gjorde han flitigt bruk av det som han hade vunnit insikt i. ”Vi [bliva] allesamman genom dopet vigda till präster”, framhöll han, och han gjorde narr av påven för att denne menade att han kunde göra dem som redan var döpta till präster genom en ordinationsceremoni. ”Att påven eller biskopen smörjer, låter någon anlägga tonsur, förrättar ordination, viger, låter en kläda sig annorlunda än lekmän”, sade han, ”kan väl skapa en skrymtare eller odåga, men gör aldrig någon till en kristen eller andlig människa.”h

10. a) Vad ansåg Luther vara en kristens förnämsta plikt? b) Vad gjorde Luther sedan han återupptäckt läran om det allmänna prästadömet? Vad blev resultatet?

¹⁰ Därpå grep sig Luther med stort nit an med att tillämpa det allmänna prästadömet i sin nybildade kyrka och lärde att en kristens viktigaste verksamhet, en verksamhet som med sig införlivar alla andra prästerliga plikter, är att ”undervisa i Guds ord”.i Men han fick ingen framgång. Han nödgades inse att folket hade blivit så försummat av den katolska kyrkan, när det gällde andliga ting, att det allmänna prästadömet och dess åligganden var något som det inte kunde fatta. Luthers verk i detta avseende togs aldrig upp av hans efterföljare. Det förbleknade.

11. Vilka andra har försökt tillämpa och utöva det allmänna prästadömet? Vilka har resultaten blivit?

¹¹ Medlemmarna av sådana förreformatoriska rörelser som valdenserna i Centraleuropa och lollarderna i England hade redan sökt förverkliga det allmänna prästadömet. Efter ”reformationen” har den rörelse som gick under namnet ”pietism” och hade sin upprinnelse i Tyskland och våra dagars Oxfordrörelse i viss mån sökt göra detsamma, men alla dessa ansträngningar gjordes uppenbarligen utan Guds andes stöd och bistånd, ty det har inte blivit något av dem, och inte ens i den lutherska kyrkan i våra dagar märker man någon förändring sedan Luthers tid: Läran om det kristna allmänna prästadömet erkänns i teorien men inte i praktiken.

12. a) På vilket sätt gör en del protestantiska präster anspråk på att ha ett allmänt prästadöme i sina kyrkor? Hur förhåller det sig i själva verket? b) Hur visar det sig klart och tydligt att t. ex. de lutherska statskyrkorna i Danmark och Sverige inte har ett allmänt prästadöme?

¹² Likväl gör många icke-episkopala protestantiska präster, bland dem lutheraner, anspråk på att ha ett allmänt prästadöme och säger att deras predikanter bara är tjänare som har tagits ut ur hjorden för att fylla en särskild uppgift. Teoretiskt, säger man, kan vilken medlem som helst av församlingen fungera såsom en sådan tjänare, alldeles såsom nybyggarna i USA valde den lämpligaste lekmannen ibland sig till att vara deras ”pastor”, varhelst de slog sig ned, till dess de kunde få en ”riktig” präst, eller såsom fartygskaptener till sjöss ofta betraktas som sitt manskaps och sina passagerares ”pastor”. Men faktum är att de protestantiska kyrkorna, bland dem de lutherska, har ett särskilt prästerskap. I själva verket kan ingen i allmänhet predika eller utföra ceremonier i de protestantiska kyrkorna med mindre han blivit särskilt förordnad härtill. Vanligen blir ingen förordnad eller ordinerad, såvida han inte fått särskild akademisk utbildning, och prästerna klär sig annorlunda än de övriga kyrkomedlemmarna, åtminstone när de utövar sitt ämbete. Om det alls finns några undantag, är de så sällsynta, att de endast bekräftar regeln. I protestantiska kyrkor är det inte såsom i den första kristna församlingen, där enligt vad den norske professorn Hallesby säger ”alla kyrkliga handlingar [kunde] utföras av envar av de kristna”.j Fördenskull medger ärliga protestantiska präster, vilkas kyrkor lär om det allmänna prästadömet, att de verkligen har ett särskilt prästadöme.k

Fruktlösa ansträngningar

13, 14. Hur vet vi att den protestantiska delen av kristenheten inte är nöjd med den nuvarande situationen med avseende på det allmänna prästadömet?

¹³ Detta utgör ett så beklagligt tillkortakommande i fråga om att efterlikna de första kristna genom att leva i överensstämmelse med läran om det allmänna prästadömet, att kunskapen om vad som borde göras och oförmågan att göra det naturligtvis inte kan göra annat än fräta på vilken kyrka som helst, som kallar sig kristen. När Kyrkornas Världsråd bildades i Amsterdam år 1948, tillsatte man fördenskull ett ”lekmannadepartement”, vars uppgift är ”att förehålla kyrkorna deras ansvar att hjälpa lekmännen att vara kyrkan i världen”.l

¹⁴ I rapporterna från generalförsamlingen i Amsterdam läser vi: ”Vi måste tänka om och inse vad det innebär att tala om kyrkan såsom ’ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för Guds egen besittning’ (1 Petrus ii, 9 [AV]) och såsom ’Kristi kropp’ (Efesierna iv, 16), till vilken varje medlem bidrar i sin mån.”a Och i rapporterna från dess sammankomst i Evanston i USA år 1954 hette det: ”Ordet ’lekmannatjänst’ innebär hela kyrkans privilegium att ta del i Kristi verksamhet till gagn för världen. Vi måste på nytt inse innebörden av att vi alla är döpta; nämligen att, såsom Kristus kom för att tjäna, så måste alla kristna bli tjänare åt hans frälsningsuppsåt.”b Protestantismen håller äntligen på att vakna upp för vad det innebär att vara en kristen och börjar inse att den borde ha ett allmänt prästadöme, att den inte har detta och att något borde göras åt det.

15. a) Vilket gensvar har uppmaningen att förverkliga det allmänna prästadömet väckt hos de protestantiska lekmännen? b) Vad krävs det, om man skall kunna utöva det allmänna prästadömet?

¹⁵ I likhet med förhållandena i den katolska kyrkan klagar protestantiska präster överallt över hur liten framgång de har i sina ansträngningar att förverkliga det allmänna prästadömet. ”Lekmän som frivilligt och gratis deltar i det kristna förkunnarverket är till exempel långt färre än för några årtionden sedan. Kristna som deltar med fria, spontana vittnesbörd och i bön blir också färre och färre. Det är ofta svårt att finna människor som är villiga att ta emot ansvar och bära bördor”, klagar en norsk präst, som kommenterar situationen i sitt landc, och det han säger påminner oss om Romarna 9:16 (NW): ”Alltså beror det icke på den som önskar eller på den som löper, utan på Gud.” Vad kristenheten behöver för att kunna förverkliga det allmänna prästadömet är ingenting mindre än det som den första församlingen behövde — ett utgjutande av anden.

Att det allmänna prästadömet utövas är ett tecken på anden

16. Vad är det som bevisar att Joels profetia har gått i uppfyllelse på Jehovas vittnen?

¹⁶ När Petrus på pingstdagen förklarade hur det förhöll sig med det första utgjutandet av den heliga anden, citerade han profeten Joel och sade: ”’Och i de yttersta dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra unga män skola se syner, och edra gamla män skola drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag utgjuta något av min ande i de dagarna, och de skola profetera.’” Utgjutandet av anden i Petrus’ dagar var endast en tillfällig uppfyllelse i liten skala av denna profetia. Nu, i de yttersta dagarna för denna gamla tingens ordning, har det utlovade, slutliga, bestående utgjutandet av anden i full skala gått i uppfyllelse på Jehovas vittnen och inte på kristenhetens katolska och protestantiska kyrkor. Beviset för detta är att Jehovas vittnen inte bara förstår bibelns lära om det allmänna prästadömet och inser betydelsen av denna lära, utan också är i stånd att utöva detta prästadöme. — Apg. 2:17, 18, NW.

17. Sedan när har Jehovas vittnen i våra dagar haft en rätt uppfattning om det allmänna prästadömet?

¹⁷ Alltifrån första början av Jehovas vittnens historia i våra dagar har vittnena haft en rätt uppfattning om denna lära, vilket framgår av en artikel som hette ”Det konungsliga prästerskapet” och som publicerades i det allra första numret av vittnenas officiella organ, Zion’s Watch Tower (Vakttornets moderupplaga), för juli 1879. Sedan det i artikeln hänvisats till de fyra viktigaste skriftställena i de kristna grekiska skrifterna som talar om det allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9; Upp. 1:5, 6; 5:10; 20:6) hette det vidare: ”De anförda skriftställena lär klart och tydligt att åtminstone en del av vår verksamhet i framtiden kommer att bestå i att fungera såsom Guds präster. Eftersom en präst har till uppgift att vara förespråkare för andra och att undervisa i rättfärdighet, visar de också klart och tydligt att det härliga evangeliseringsverket kommer att fortsätta ... under ’tidsåldrarnas tidsålder’. ... Vi ... skall dra framåt såsom ett konungsligt prästerskap efter Melkisedeks sätt, fullt beredda att hysa medkänsla med nationerna, leda dem till rättfärdighetens stigar och uppmuntra dem att vandra på livets väg.”

18. När började vittnena utöva det allmänna prästadömet i full utsträckning? Hur gav sig detta till känna?

¹⁸ När man ser tillbaka på de år som förflutit, lägger man emellertid märke till att fastän vittnena alltifrån 1879 har förstått hur viktigt det är att alla kristna är verksamma offentliga undervisare i Guds ord, var det först år 1919, och särskilt från år 1922, som de fick mod och kraft att organisera och utöva det allmänna prästadömet i full utsträckning enligt de metoder som tillämpades i den första kristna församlingen. Alltifrån den tiden har deras strävan varit att få alla församlingens medlemmar att predika från hus till hus, inte bara genom att dela ut fria traktater i bibliska ämnen, utan genom att tala direkt och personligen med människor som de träffar vid dörrarna och erbjuda dem bibliska tidskrifter, böcker och småskrifter mot ett bidrag till tryckningskostnaderna. Alltifrån den tiden har alla Jehovas vittnen, unga män och gamla män, unga kvinnor och gamla kvinnor såväl som barn tagit del i att ”profetera”. Till hjälp åt dem att fullgöra det ofantliga förkunnarverket, predikandet av de goda nyheterna om Guds rike för hela världen, har de fått sig given en ”stor skara” människor av en god vilja, som önskar bistå det smorda konungsliga prästerskapet i dess tempeltjänst, alldeles såsom netinim och gibeoniterna gladde sig åt att få bistå levitprästerna. — Luk. 8:1; Apg. 17:17; 20:20; Upp. 7:9, 10.

19. Vad är det som vittnar om att det allmänna prästadömet tillämpas i Jehovas vittnens församlingar?

¹⁹ Också i Jehovas vittnens församlingsliv lägger vi märke till det allmänna prästadömets drag. Visserligen finns det i varje församling ett antal medlemmar som är förordnade att utföra särskilda uppdrag eller tjänster, t. ex. att utöva tillsyn, att handha statistiska uppgifter, förråden av böcker och andra skrifter samt penningmedel, att tilldela medarbetarna distrikt, där predikoverket skall utföras, och att ta ledningen vid bibelstudier, på ett sätt som svarar mot förhållandena i den första kristna församlingen, men dessa medlemmar är tjänare åt sina bröder och utgör inte ett prästerskap, och de övriga är inte en lekmannaklass. Vid församlingens möten har alla de närvarande möjlighet att göra inlägg. Varje fullt skickad man, som är medlem av församlingen, kan i sin egenskap av Ordets förkunnare bli anmodad att förrätta begravningar, dop och (i vissa länder) vigslar och leda den högtid som hålls varje år till minne av Herrens död. Alla kvalificerade män blir, sedan de fått del av den utomordentligt lämpliga undervisning som erbjuds åt alla och envar, förordnade att undervisa och predika från podiet, vilket de får tillfälle till tack vare att de ämnen som en församling av idel Ordets förkunnare skall undervisas i är så mångskiftande, att det finns uppgifter för alla grader av undervisnings- och predikoförmåga. Det är alltså alldeles såsom i den första kristna församlingen: alla ”kyrkliga handlingar” kan utföras av envar av de kristna. — Fil. 1:1; 1 Tim. 2:12; Ef. 4:11—13.

20. Varför kommer Jehovas vittnen tillsammans till möten oftare än andra, och vad kan sägas om närvaron vid deras möten i jämförelse med antalet närvarande vid dem som kristenhetens kyrkoorganisationer i allmänhet håller?

²⁰ Det är uppenbart att eftersom alla medlemmarna undervisar offentligt, är behovet av instruktioner och möten mycket större än i de fall då det inte förhåller sig så. Fördenskull har Jehovas vittnen fem regelbundna församlingsmöten varje vecka, vartdera om en timmes längd, och i medeltal är det världen runt omkring 75 procent av alla de anslutna medlemmarna som besöker dessa möten, i motsats till de flesta andra samfunds medlemmar, som besöker sina kyrkor högst en gång i veckan, och det vanligtvis ringa antalet mötesbesökare, ett gängse klagomål i dessa samfund.

21. Varför skiljer sig Jehovas vittnens möten från de möten som andra kyrkoorganisationer håller?

²¹ De flesta av Jehovas vittnens möten är annorlunda, om man jämför dem med de s. k. gudstjänsterna och andra möten som hålls i kristenhetens kyrkobyggnader, ty de måste fylla ett allmänt prästadömes krav. Förutom söndagens predikan, till vilken också allmänheten särskilt inbjuds, och två olika slags bibelstudier, som hålls varje vecka, har vittnena två andra möten i veckan i det speciella syftet att de skall bli uppbyggda och övade till att utföra sin förkunnargärning, att tjäna varandra och allmänheten.

22. Vilka möten är särskilt avsedda att vara till hjälp i utövandet av det allmänna prästadömet?

²² Ett av dessa möten är tjänstemötet. Vid detta mötet dryftar Jehovas vittnen olika sätt och metoder, med vilkas hjälp församlingen på det mest verkningsfulla sättet skall kunna avbörda sig sitt ansvar att predika regelbundet för medlemmarna i alla familjer på sitt tilldelade distrikt och studera bibeln med människor som visar intresse. Det andra mötet är skolan i teokratisk ämbetsutövning, som bereder de enskilda vittnena personlig övning i deras uppgift att förkunna de goda nyheterna för allmänheten. Män, kvinnor och barn är inskrivna i skolan. Skolprogrammet omfattar instruktionstal, elevernas övningstal och övningar i högläsning av avsnitt ur bibeln samt predikningar, som är avsedda att kunna hållas i arbetet från hus till hus. Sedan eleverna framfört sina anföranden och predikningar, får de nyttiga, vägledande råd av ”skoltjänaren”. Det kostar ingenting att vara med vid dessa möten, och allmänheten är välkommen.

23. Vilken slutsats kan man dra av det förhållandet att Jehovas vittnen kan utöva det allmänna prästadömet världen runt?

²³ Att man söker göra alla medlemmarna av en religiös organisation, 989.192 i 189 länder, noga räknat, till offentliga lovprisare av Gud är någonting anmärkningsvärt. De är inte socialvårdare eller bokstavliga gatusångare, utan de är Ordets förkunnare, som följer i Kristi Jesu fotspår och predikar och undervisar från hus till hus och i hemmen, alldeles såsom apostlarna gjorde, och detta gör de oberoende av ålder, kön, språk, ras och världslig utbildning; en bedrift som ingen människa eller organisation bör tillskriva sig förtjänsten av. Världen runt använde Jehovas vittnen 142.046.679 timmar till att predika från hus till hus under år 1962. Att kristenhetens ansträngningar att göra detsamma varit fruktlösa, trots den stora åstundan och de många bemödandena, vittnar om att det Jehovas vittnen utfört är ett resultat av Guds andes kraft. Det är inte bara bevis för att vi lever i de ”yttersta dagarna”, som Joel hänsyftade på, utan även för att den församling som utövar det så varmt åstundade allmänna prästadömet har fått ta emot Guds ande och är den församling som han brukar här på jorden till att representera honom bland nationerna. Varför inte göra dig mer förtrogen med Jehovas vittnen? Du finner dem i alla delar av världen. Du är välkommen till deras möteslokaler, Rikets sal, där de kommer tillsammans för att studera bibeln.

[Fotnoter]

Enligt den danska lagen av år 1947, som gäller den danska lutherska statskyrkan, är det inte tillåtet för en lekman att predika i kyrkan vid de ordinarie gudstjänsterna. (Lovbekendtgørelse nr. 456 af 23/9 1947, § 2, stk. 3.) En jämkning av denna lag, som övervägts av danska riksdagen under år 1961, kommer endast att medge en lekman rätt att tala vid sådana tillfällen förutsatt att prästen själv talar över dagens högmässotext. (Kristeligt Dagblad 15, 16/4 1961)

Den svenska lutherska statskyrkan har till och med apostolisk succession.