Bör ert barn döpas?

Avtvår dopet synder? Varför lät Jesus döpa sig?

ALLA som någon gång har tänkt på sitt eget eller sitt barns dop bör vara synnerligen intresserade av denna fråga. Det råder inget som helst tvivel om att de kristna måste låta döpa sig. Jesus Kristus själv döptes i floden Jordan. Men vad säger bibeln om dop av spädbarn, vilket vanligen sker med bara några droppar vatten? Får ett odöpt spädbarn som dör utstå lidande i en annan värld i ett tillstånd av ”fördömelse”? Finns det något hopp för odöpta spädbarn som dör?

Man vet inte exakt när folk började döpa spädbarn, men det är uppenbart att det var efter Jesu Kristi apostlars död som denna sedvänja kom upp. Det heter i The Encyclopaedia Britannica: ”Hela den första perioden vet bara av dop för vuxna, som efter sitt eget beslut förenar sig med den kristna skaran. Barndop tycks ha förekommit då och då mot slutet av 100-talet och tillämpades även under följande århundraden, men bara i undantagsfall.” — Band 3, sidan 84.

Samma källa framhåller att det var nästan fyra hundra år efter Jesu Kristi dagar som spädbarnsdopet fick en avsevärt framskjuten plats, vilket till största delen berodde på Augustinus’ inflytande: ”Den dopteoretiker som har övat det största inflytandet på efterföljande släkten är den helige Augustinus.” Vilken uppfattning hade då han? ”Spädbarn, som dör utan att ha blivit döpta, är uteslutna från himmelriket till följd av arvsynd och lever i en annan värld i ett tillstånd av fördömelse, även om denna är av mildaste slag. Dopet inverkar på arvsynden i den bemärkelsen att det fråntar den dess skuldegenskaper.”

Men hur är det med uppfattningen att spädbarnsdopet har apostoliskt ursprung? Religionshistorikern Neander skriver om de kristna under första århundradet: ”Tron och dopet förbands alltid med varandra; och därför är det i högsta grad sannolikt att dopet bara utfördes i de fall där dessa båda kunde förenas och att spädbarnsdopet såsom en sedvänja var okänt under denna period. ... Att det inte är förrän så sent som (i varje fall inte tidigare än) på Irenaeus’ tid som spår av att man döpte spädbarn dyker upp och att man först på 200-talet började anse denna sedvänja vara apostolisk tradition talar snarare emot än för ett erkännande av apostoliskt ursprung.” — Planting and Training of the Christian Church.

Inget prejudikat i Skriften

Vidare skriver dophistorikern abbé Jules Corblet: ”Kort sagt finner vi inte i Skriften något bestämt, omvittnat fall, någon exakt text, varigenom det utan tvekan kan fastställas att man döpte spädbarn på apostlarnas tid.”a

Av dessa många historiska fakta måste vi dra följande slutsats: Att det inte var brukligt bland de första kristna att döpa spädbarn. Vad var det då som ledde till att man tog för vana att göra det? Det var främst uppfattningen att dopet är ett sakrament, varigenom synder blir avtvagna.

Talar då inte bibeln om dop till synders förlåtelse? Jo, både i förbindelse med det dop som Johannes döparen verkställde och det som verkställdes i Jesu Kristi namn. Låt oss först granska Johannes’ dop eller döpelse. Johannes döpte ”dem som ångrade sig och gjorde bättring till syndernas förlåtelse. De blevo döpta av honom i Jordanfloden, i det de öppet bekände sina synder.” (Mark. 1:4, 5, NW) Dessa ord innebär inte att dopet självt avtvår några synder. Detta framgår av Apostlagärningarna 19:4, enligt många olika nutida översättningar: ”Johannes döpte med den döpelse, som var för dem som ångrade sig och gjorde bättring.” (NW) ”Johannes’ döpelse var en döpelse till tecken på bättring.” (AT) ”Johannes döpte med en döpelse som var ett uttryck för bättring.” (Williams) Johannes’ döpelse var alltså ett tecken eller en symbol, som angav att en jude efter köttet hade ångrat sina synder mot lagförbundet. Johannes’ döpelse förberedde alltså dessa människor, som ångrade sig och gjorde bättring, för Messias’ ankomst. Johannes’ döpelse var dessutom inte en bestänkning eller en begjutning utan var en nedsänkning i vatten: ”Också Johannes döpte, i Enon nära Salim, ty där fanns mycket vatten.” (Joh. 3:23) För att kunna ångra synder och bättra sig måste man vara gammal nog att förstå vad ånger innebär. Fördenskull döpte Johannes inte spädbarn.

Förändrades sakförhållandena i och med att det kristna dopet infördes, så att spädbarn nu kunde bli döpta? För att kunna besvara den frågan måste vi först ha svar på detta: Hur blev Jesus döpt? Varför blev Jesus döpt?

Symbol av överlämnandet

Guds Son begav sig till Johannes döparen och bad till Johannes’ förvåning att denne skulle döpa honom. Johannes förstod inte varför Jesus skulle döpas och sade därför: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig?” (Matt. 3:14, NW) Jesus höll fast vid sin begäran, och Johannes efterkom den och doppade ned Jesus under vattnet såsom han hade doppat ned andra. Jesus blev inte rätt och slätt bestänkt eller begjuten, utan han var nere i vattnet: ”När Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet.” — Matt. 3:16.

Varför blev Jesus döpt? Det kunde inte ha varit för att få synder avtvagna eller såsom ett tecken på att han hade ångrat några synder, ty han var ”sveklös, obesudlad, skild från syndarna”. Och ”han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun”. Jesus var fullkomlig — och likväl döptes han! — Hebr. 7:26, NW; 1 Petr. 2:22.

Den syndfrie Jesus blev döpt därför att det var hans önskan att göra sin Faders vilja. Aposteln Paulus, som förklarar detta, tillämpar Psalm 40:7—9 på Jesus: ”Se, jag kommer — i bokrullen är skrivet om mig — för att göra din vilja, o Gud.” (Hebr. 10:4—7) Jesus blev döpt därför att han önskade symbolisera sitt överlämnande till att göra Jehovas vilja, och han bevisade att han hade överlämnat sig genom att vända ryggen åt timmermansyrket och gripa sig an med förkunnarverket. Jesus var en vuxen man, då han överlämnade sig: ”Jämväl Jesus blev döpt. Och Jesus var vid pass trettio år gammal, när han begynte sitt verk.” — Luk. 3:21, 23.

Det kristna dopet i våra dagar bör utföras enligt den förebild som vi har i Jesu Kristi exempel. Samma innebörd som Jesu dop hade har alltså hans efterföljares dop i denna tid. En kristens dop tjänar såsom en symbol av att den som blir döpt har överlämnat sitt liv åt Gud och liksom Jesus har lovat: ”Jag kommer ... för att göra din vilja, o Gud.”

De som tror att vattendopet avtvår synder citerar gärna Apostlagärningarna 2:38 till stöd för sin mening. Denna vers innehåller aposteln Petrus’ ord: ”Gören bättring och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse.” Petrus talade här, på pingstdagen, till dem som hade syndat emot Jesus. Hur skulle de kunna få förlåtelse? De måste ångra sig och ta emot Jesus och hans renande blod och visa detta genom att bli döpta i Jesu namn. Dopvattnet kunde naturligtvis inte i sig självt avtvå deras synder; om det hade varit så, skulle de ha måst bli döpta på nytt efter varje ny begången synd. Men såsom Apostlagärningarna 22:16 förklarar: ”Och nu, varför dröjer du? Stå upp, låt döpa dig och avtvå dina synder genom att åkalla hans namn.” (NW) Hur får man synder avtvagna? Inte genom själva vattnet utan genom ”att åkalla hans namn”.

Vattendopet är alltså för den kristne en symbol av att han har ångrat sina synder och gjort bättring och av att han har tagit emot Jesus och har överlämnat sitt liv åt Gud för att troget göra Jehovas vilja, såsom Jesus gjorde.

Man måste äga tro och kunskap

Jesu befallning löd så här: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” — Matt. 28:19, 20, NW.

Kan uttrycket ”människor av alla nationer” ha inbegripit spädbarn? Uppenbarligen inte, ty det skulle ha förändrat innebörden av det dop som Jesus instiftade! Spädbarn kan inte personligen överlämna sig åt Gud på grundval av tro och kunskap. Och vidare är det inte dopet som avlägsnar ens synder. Aposteln skrev: ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:22) Det är Kristi lösenoffer och det förhållandet att den kristne ångrar och bättrar sig och tar emot denna lösen, vilket bevisas av hans förändrade livskurs, som möjliggör en sådan förlåtelse. Dessutom förklarar aposteln: ”Ty ’vemhelst som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar?” (Rom. 10:13, 14, NW) Nej, de ”människor av alla nationer” som skulle döpas inbegrep inte spädbarn; dessa måste först växa upp, så att de kunde inse Jesu lösenoffers värde och utöva tro på det, sedan de fått höra om Messias.

Ett av de skäl, som lett till missförstånd beträffande det kristna dopet, är tron att det ”vatten”, som Jesus talade om i Johannes 3:5, är dopets vatten. Jesus sade: ”Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.” De som läser vidare får klart för sig att detta vatten inte är dopets vatten. Detta vatten är omnämnt i Johannes 4:14 och även i Uppenbarelseboken 22:1, 17, där det kallas ”livets vatten” (NW). I vart och ett av dessa fall hänsyftas det inte på dopets vatten utan på något som man skall dricka symboliskt talat. Det är inte dopets vatten utan sanningens vatten, den vederkvickande, livgivande, renande kunskapen i Guds ord. Detta sanningens vatten omdanar en människas sinnelag och öppnar vägen till evigt liv.

Du kan leta aldrig så i bibeln utan att finna ett enda exempel på att ett nyfött barn blivit döpt! De som håller på barndopet söker försvara denna lära med att säga att hela familjer tog emot kristendomen i apostlarnas dagar och blev döpta. Men om det i dessa familjer fanns spädbarn, så underlät apostlarna att nämna detta — fastän de i så fall skulle ha haft ett utomordentligt tillfälle att understryka en sådan läras vikt och betydelse.

Barnen är heliga även om de inte är döpta

Men hur är det med ett litet barn som dör och inte hinner växa upp och lära känna Guds väg till frälsning? Till svar på denna fråga framhåller bibeln klart och tydligt ett kraftigt skäl till att spädbarnsdopet inte är ett krav: Gud anser ett litet barn vara ”heligt”, därför att det har troende, kristna föräldrar. Men hur förhåller det sig om bara en av föräldrarna är troende? Aposteln Paulus ger till känna: ”Den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga.” (1 Kor. 7:14, NW) Spädbarnen är alltså ”heliga” i Guds ögon, inte till följd av en bestänknings- eller begjutningsceremoni, utan därför att de har en far eller mor som är troende.

I stället för att bekymra sig om att få sitt barn döpt lyder kristna föräldrar den inspirerade Skriftens förmaning och fostrar det ”i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”. (Ef. 6:4, NW) Undervisa barnet om Jehova Guds vilja och bud. Gör såsom det heter i det inspirerade ordspråket: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” (Ords. 22:6) Om föräldrarna har varit flitiga i att undervisa sina barn i Guds sanning, då kan de, när de växer upp, fatta ett personligt beslut om att överlämna sitt liv åt Gud. Sedan de har fattat detta beslut, kommer de att likt Jesus symbolisera detta överlämnande genom att låta döpa sig i vatten. Genom att troget hålla fast vid detta överlämnande kommer de att visa sig värdiga att få åtnjuta evigt liv på jorden under himmelrikets styrelse.

Men hur förhåller det sig om barnet dör innan det blivit gammalt nog att personligen överlämna sig åt Gud? Vi kan vara säkra på att eftersom Gud betraktar troende föräldrars barn såsom ”heliga”, kommer det barn till sådana trogna föräldrar, som dör, med visshet att få uppstå från de döda. Föräldrar som lyder och följer Jesu exempel kommer aldrig på fel väg. Till och med ogärningsmannen, som led döden på tortyrpålen intill Jesus, fick löfte om en uppståndelse och en möjlighet att vinna evigt liv i den rättfärdiga, nya världen. ”Du skall vara med mig i paradiset”, sade Jesus. (Luk. 23:43, NW) Om denne ogärningsman, som fram till den stunden var odöpt, kommer att vara med då paradiset återställs här på jorden, då kommer med all sannolikhet de som är barn till troende föräldrar, vilka följer Jesu exempel i stället för att låta döpa dem när de är små, att få åtnjuta en liknande välsignelse.

För sanna kristna kommer Jesu Kristi ord och exempel att ha mycket större auktoritet än människors traditioner. Sanna kristna följer noggrant Kristi exempel. Vid sitt studium av bibeln får de överväldigande bevis för följande: 1) att inget spädbarn döptes av de kristna under första århundradet, 2) att det kristna dopet inte tjänar till att avtvå synder utan är en symbol av ett personligt överlämnande åt Gud och 3) att barn till troende föräldrar av Gud betraktas som ”heliga” utan att vara döpta.

Spädbarnen behöver alltså inte döpas, nej, de bör helt enkelt inte döpas. Dopet är en ceremoni som ger till känna ett personligt överlämnande, som för med sig förpliktelser, ett överlämnande som ingen annan kan göra å dina vägnar och som sannerligen ett lindebarn inte kan göra för egen räkning. Den bibliska läran beträffande vattendopet — och alltså det vattendop som Gud verkligen har behag till — är i dag oföränderligen densamma som den var då Jesus började med dopet.

[Fotnot]