Människor — hur det gick för dem

”Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.” ”De har handlat fördärvligt för sin egen del; de är inte hans barn, bristen är hos dem själva.” — Pred. 7:30; 5 Mos. 32:5, NW.

VISSA nöjesfält har speglar som är buktiga och som därför ger en förvanskad bild av det de återspeglar. Människor står framför dem och skrattar åt vad de ser — huvudena är för långa, kropparna för korta och tjocka, benen tre gånger så långa som de i verkligheten är. Går man närmare eller längre bort från spegeln, förändras förvanskningen, och var eller hur man än står, återspeglar bilden aldrig de verkliga proportionerna i kroppen. Vi skulle gråta av förtvivlan, om dessa förskräckliga förvanskningar var en äkta återspegling av oss själva. Men allt är på skämt, och vi står där och poserar och skrattar åt den löjliga bild som vi ser i spegeln. Alla delar av kroppen finns där, men ack så förvanskade!

Det finns en annan bild av oss, en som inte har de rätta proportionerna, men som är verklig och inte är någonting att skratta åt. Det är en bild av vårt innersta jag, av vad vi är invärtes, ”hjärtats fördolda människa”. (1 Petr. 3:4) Denna bild borde uppvisa de egenskaper Jehova Gud har, eftersom det var till hans likhet som människan ursprungligen skapades. Vi äger fortfarande hans egenskaper, men de har tappat sina rätta proportioner, på liknande sätt som spegelbilden av vår fysiska person i den buktiga spegeln.

Jehova Gud skapade det första människoparet med de egenskaper han har eller med förmågan att utveckla dessa. De behövde egenskaperna rättvisa och kärlek, kunskap och vishet, och vidare makt eller förmåga att arbeta med ett uppsåt och ett mål för ögonen. De blev anvisade ett arbete som skulle ge dem ett uppsåt och en mening i livet, och de skapades med förmågan att utföra det arbetet. (1 Mos. 1:28; 2:15, 18) De hade också en fri vilja, så att de skulle kunna välja vilken kurs de ville gå. — Jos. 24:15.

Adam och Eva skapades fullkomliga, och de fick reda på vilken levnadsväg som skulle betyda liv, men de tänkte ut andra funder eller planer, handlade fördärvligt för sin egen del och blev ofullkomliga. (Pred. 7:30; 5 Mos. 32:5) De missbrukade sin frihet att välja. Eva var oförnuftigt nog olydig mot Gud i det att hon helt själviskt försökte få kunskap. Denna olydnad visade brist på kärlek till den som hade gett henne livet. ”Detta är nämligen vad Guds kärlek innebär: att vi håller hans bud.” (1 Joh. 5:3) Adam åsidosatte sin kärlek till Gud och ställde sig på Evas sida i hennes uppror. Det rådde inte längre jämvikt i de gudomliga egenskaper som de hade fått, utan de var nu ofullständiga eller ofullkomliga. Och i enlighet med Guds varning fick de nu straffet döden, och de efterlämnade ofullkomlighet och död i arv till sina avkomlingar. — Ps. 51:7; Rom. 5:12.

Emellertid har deras avkomlingar fortfarande, ännu i denna dag, dessa gudomliga egenskaper i viss utsträckning. De har till exempel en längtan efter att få kunskap. Även ett litet barn hungrar efter att få veta saker. Så fort det kan tala kommer det en ström av frågor ur dess sinne. Det vill ha svar, har en längtan efter att få mätta sina tankar. Den aldrig sinande strömmen av frågor förundrar de vuxna, gör att de blir ställda mot väggen och blir förargade och till sist blir helt utmattade. Men korselden av frågor är till för att tillfredsställa en naturlig nyfikenhet och hunger efter kunskap. Varför är det så? Varför är det si? Varför? Varför? Varför? Den ansatte föräldern blir kanske till sist så desperat att han eller hon utbrister: ”Gå och fråga din mor!” Eller: ”Gå och fråga din far!” Man bör inte hämma denna nyfikenhet vare sig man är ung eller gammal. Den är till för att tillfredsställa vårt medfödda behov av att få kunskap.

”En man med kunskap förstärker sin makt.” (Ords. 24:5, NW) Kunskapen har ökat så till den grad att människan av i dag har förmåga att flyga högre och fortare än någon fågel, förflytta sig snabbare på land än något djur och överträffa fiskarna i hastighet i vattnet. Hon kan se och höra vad som händer på andra sidan jordklotet. Hon har farit till månen och tillbaka igen. Vi fascineras av starka krafter — vi står helt fängslade och ser hur en lyftkran svingar en stålkula i sidan på en gammal tegelbyggnad, så att den rasar samman och faller ner till marken. En noshörning som rusar fram för att gå till angrepp, en elefant som flyr i panik genom djungeln, en blixt, ett åskdunder, en rasande storm på havet — vi känner vördnad inför sådana krafter!

Vi har en känsla för rättvisa. Även barn är känsliga för orättvisa och blir mycket upprörda, när de känner att de blivit orätt behandlade. Vuxna människor blir också indignerade, och det med rätta, när de får lida orättvist. I sagor och berättelser vill vi att rättvisan skall segra. Vi vill att hjälten skall vinna och att skurkarna skall få sitt välförtjänta straff. Det är bara rätt att vi får skörda vad vi sår. Det är rätt och riktigt att vi behandlar andra människor som vi vill att de skall behandla oss. (Gal. 6:7; Matt. 7:12) Även de som är utan Guds lag har av naturen en känsla för vad som är rätt och orätt, och de har ett samvete som anklagar eller ursäktar dem. Vi får skuldkänslor, när vi handlar orätt, alldeles som Adam och Eva fick. De gömde sig därför att de handlat orätt. — 1 Mos. 3:8—10.

Många har en önskan att få vishet och söker denna genom studier och begrundan. Den är inte inprogrammerad i dem, som den är i många andra jordiska skapelser. Somliga djur äger en vishet som förundrar människor. Denna instinkt gör att olika djur flyttar, ligger i ide på vintern, ligger i dvala på sommaren, bygger och är sysselsatta med andra ting som återspeglar vishet. Alldeles som det sägs i bibeln: ”De är instinktivt visa.” (Ords. 30:24, NW) Men människor har förmågan att skaffa sig kunskap och använda den på ett vist sätt. Genom begrundan kan människan få insikt och förstånd. Enbart människan, av alla jordiska skapelser, har en sådan flexibel vishet.

Jehova är en Gud med ett uppsåt, och människan behöver ha ett uppsåt i livet. Hon känner sig olycklig, om hon inte har något mål att se fram emot, om hennes liv inte har någon mening. För att människan skall ha ett mål att se fram emot måste hon arbeta. En människa känner att hon behövs, om hon har ett arbete att utföra. Gud skapade människan för att arbeta. Han gav henne ett arbete att utföra; han satte henne ”i Edens lustgård till att bruka och bevara den”. Det är en Jehovas gåva att människan bör få ”njuta, vad gott är, under all sin möda”. (1 Mos. 2:15; Pred. 3:13) Arbetet ger en återspegling av arbetaren; det vittnar om vad arbetaren går för. Det är ett nöje att se ett väl utfört arbete, att se det slutfört och se att syftet blivit förverkligat. Jehova sade att hans skaparverk var mycket gott, och han kände sig vederkvickt av att det var fullbordat. — 1 Mos. 1:31; 2 Mos. 31:17.

Det som människor framför allt behöver är kärlek. De behöver visa kärlek, och de behöver få kärlek. Utan den skrumpnar vi ihop inifrån. Även om småbarn får god omvårdnad fysiskt sett, kommer de att bli hämmade och ibland till och med dö, om de inte får kärlek. Vuxna människor som blir berövade kärlek känner sig ensamma och blir deprimerade och modfällda. ”Mod uppehåller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan bära det?” (Ords. 18:14) Kärleken fördrar allting och uthärdar allting; utan den skulle mycket i livet vara svårt att fördra och uthärda. (1 Kor. 13:7) Vi hör talas om att det finns många brister i dessa svåra tider, men den största bristen på jorden är bristen på kärlek. Psykologerna säger att denna brist ligger bakom de flesta mentala sjukdomar i våra dagar.

Och detta för oss ett steg längre fram i vårt sökande efter svar på frågan: Vad är det som gör att människor är som de är? När de behov som människan skapades med inte fylls, blir det problem. En bil är konstruerad så att den enbart fungerar under vissa förutsättningar. Om dessa inte uppfylls, fungerar inte bilen. Om de bara uppfylls i viss utsträckning, kommer bilen kanske att fungera, men den kommer att fungera dåligt. Det är på samma sätt med människor. Det första människoparet skapades med vissa egenskaper som behövdes för att det skulle känna sig tillfreds, och människor har samma egenskaper ännu i denna dag. När dessa behov inte fylls eller fylls bara till en del, fungerar inte den otroligt fina maskinen människan på rätt sätt. Ibland löper den amok och gör helt otroliga, omänskliga ting.

Förvända personligheter visar människans egenskaper i förvriden och vanställd form, alldeles som de buktiga speglarna återspeglar de fysiska kropparna på ett groteskt sätt. De gudomliga egenskaperna rättvisa, kärlek, vishet, makt och andra egenskaper som Gud har finns fortfarande hos oss, men i vår ofullkomlighet råder det inte längre någon jämvikt mellan dem. Människor har kommit i obalans med tanke på dessa egenskaper.

[Infälld text på sidan 7]

Även de som är utan Guds lag har av naturen en känsla för vad som är rätt och orätt