Frågor från läsekretsen
● Vad betyder det som sägs i Efesierna 4:23 (NW) att man skall ”förnyas i den kraft som påverkar” sinnet? — USA.
Sedan Paulus dryftat behovet av att ”lägga av den gamla personligheten, som rättar sig efter ... [ens] forna handlingssätt”, skrev han till de kristna i Efesus: ”Ni skulle förnyas i den kraft som påverkar ert sinne.” (Ef. 4:20—23, NW) Det är således uppenbart att denna nya kraft, som bör påverka våra sinnen såsom kristna, måste vara en kraft som står i kontrast till benägenheten hos det sinne som tillhör den ”gamla personligheten”. Denna kraft måste vara en benägenhet, böjelse eller dominerande inställning att göra det som är i överensstämmelse med Guds vilja.
Bibeln visar oss att eftersom vi är ofullkomliga skapelser har både vårt hjärta och vårt sinne alltifrån födelsen en benägenhet för det som är ont. Vad kan detta leda till? Paulus framhöll beträffande människorna av nationerna att de ”vandrar i sina sinnens onyttighet, medan de är i mörker vad förståndet angår och avlägsnade från det liv som tillhör Gud, till följd av den okunnighet som är i dem, till följd av deras hjärtans känslolöshet. Eftersom de hade lämnat all moralisk känsla bakom sig, hängav de sig åt ett lösaktigt uppförande för att med girighet utöva orenhet av alla slag.” (Ef. 4:17—19, NW) På liknande sätt påminde Paulus de kristna i Kolosse om den förändring de hade gjort: ”Er som en gång var avlägsnade från honom och fiender, därför att edra sinnen var inriktade på gärningar som var onda, er har han nu åter försonat förmedelst dennes [Jesu] köttsliga kropp, genom hans död.” — Kol. 1:21, 22, NW.
Bibeln kallar den som följer denna orätta benägenhet en ”fysisk” (bokstavligen: ”själisk”) människa till skillnad från en ”andlig” människa. Den ”fysiska” människans sinne är inriktat på materiella ting, på att tillfredsställa köttsliga begär och passioner. (1 Kor. 2:14, 15, NW) Den kraft som påverkar hennes sinne har delvis formats i henne genom arv och delvis genom hennes reaktion på det som hon har lärt sig och själv har upplevt. När denna människa ställs inför någon fråga, kanske någon som inbegriper ett beslut som gäller moral, driver denna kraft henne i materialistisk eller köttslig riktning eller ger henne benägenhet för detta. Vad bör vi göra, om vi finner att vi har någon sådan benägenhet?
Genom studium av Guds ord och genom Guds andes inverkan kan denna aktiverande kraft eller dominerande inställning förändras, så att den verkar i rätt riktning. Det är tydligt att våra hjärtan också kommer i verksamhet i denna process. Hjärtat ger sinnet motiv i ansträngningen att skaffa de riktiga upplysningarna och därpå tillämpa dem. Vi kan på så sätt komma att ha ”Kristi sinne”, hans som alltid drevs av den tillbörliga kraften, i det hans sinnes benägenhet eller dominerande inställning alltid var andlig. (1 Kor. 2:16) Vilka frågor vi än ställs inför, kommer våra sinnen då att vara aktiverade för och inriktade på ett tillbörligt andligt handlingssätt genom en ny kraft, en ny dominerande inställning, benägenhet eller böjelse.
Om vi såsom kristna skall kunna stå emot påtryckningar till att följa ett orätt handlingssätt, måste vi fortsätta att utveckla en framträdande benägenhet att göra det som är välbehagligt i Guds ögon. Detta kräver ett oupphörligt studium av Guds ord, samvaro med andra av samma dyrbara tro, uthållighet i bön och trogen tillämpning av det man lär. Ett resultat av detta är att den enskildes hjärta och sinne kommer att vara fullt eniga om att ingenting bör tillåtas äventyra hans ställning inför Skaparen. När han uppskattar Jehovas kärlek, kommer hans dominerande inställning att göra honom benägen att i lojal lydnad ge gensvar på kärleken. Han inser att sådan lydnad är rätt och att den leder till de största välsignelser, eftersom Guds lag ger oss försäkran om lycka för alla parter.
När någon ställs inför en frestelse, kommer följaktligen hans dominerande inställning att föra honom bort från frestelsen. Han kommer inte att hysa tankar och begär som rör sig omkring hur behagligt det skulle kunna vara att följa ett handlingssätt som han vet är orätt. Han kommer inte att tänka att han när allt kommer omkring är svag och att ”Gud är mycket barmhärtig”. I stället kommer han att reagera på samma sätt som Josef gjorde, när Potifars hustru skamlöst uppmanade honom att ha sexuellt umgänge med henne. Josef svarade genast: ”Huru skulle jag ... kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?” — 1 Mos. 39:9.
● Vilka var ”andarna i fängelset” (NW), som Jesus predikade för, enligt vad som sägs i 1 Petrus 3:19, när predikade han för dem, och fick de genom predikandet möjlighet att ångra sig? — USA.
I 1 Petrus 3:20 sägs det om ”andarna i fängelset” att de ”en gång hade varit olydiga, då Guds tålamod bidade i Noas dagar”. (NW) I sitt andra inspirerade brev till de kristna talar Petrus om dem såsom ”änglarna som syndade”. (2 Petr. 2:4, 5, NW) Och lärjungen Judas tillfogar: ”De änglar, som inte bibehöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom.” — Jud. v. 6, NW.
Att änglar verkligen övergav sin tillbörliga boningsort före floden på Noas tid uppenbaras i 1 Moseboken 6:2, där vi läser: ”Guds söner ... [sågo] att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i.” Ja, dessa Guds andesöner eller änglar hade förmåga att materialisera sig i mänsklig gestalt, vilket tydligt framgår av att trogna änglar gjorde detta på Guds befallning för att förmedla budskap till människor på jorden. (1 Mos. 18:1, 2, 8, 20—22; 19:1—11; Jos. 5:13—15) Men när många änglar av egen fri vilja lämnade sin tillbörliga plats och anvisade tjänst i himlarna för att ha köttsliga förbindelser, gjorde de någonting som var i strid med Guds lag. De blev skyldiga till ett förvänt handlande, någonting som antyds av att Judas jämför dessa änglars synd med den sexuella förvändhet som invånarna i Sodom, Gomorra och omgivande städer gjort sig skyldiga till. — Jud. v. 7.
Vad beträffar tidpunkten, då Jesus predikade för ”andarna i fängelset”, så fortsätter Petrus, sedan han framhållit att Kristus hade blivit ”gjord levande i anden”: ”I detta tillstånd [dvs.: Jesu tillstånd såsom andlig person] gick han också bort och predikade för andarna i fängelset.” (1 Petr. 3:18, 19, NW) Detta förlägger Jesu predikande för dem till tiden efter hans uppståndelse till andligt liv. Och Petrus’ bruk av imperfektum (”predikade”) visar att detta predikande utfördes innan han skrev sitt första brev (omkring 62—64 v.t.).
The New English Bible återger 1 Petrus 3:18, 19 på följande sätt: ”I kroppen blev han dödad; i anden blev han bragt till liv. Och i anden gick han och frambar sin kungörelse för de fängslade andarna.” I detta sammanhang måste vi komma ihåg att Jesus under påsknatten, innan han blev förrådd och gripen, sade till sina apostlar: ”Denna världens furste kommer. Han har ingen makt över mig.” ”När han [Guds ande] kommer, skall han överbevisa världen i fråga om synd, rättfärdighet och dom: ... i fråga om dom, ty denna världens furste är dömd.” (Joh. 14:30; 16:8—11; Hd) På denna grundval kunde den uppväckte Jesus Kristus frambära en kungörelse för änglarna beträffande den nu helt och fullt berättigade domen mot de fängslade andarna. Detta var allt han kunde göra för dessa fängslade andar, nämligen frambära en kungörelse för dem beträffande dom och göra det med starkare skäl än när han i sitt föremänskliga andetillstånd hade sagt till djävulen: ”Må Jehova näpsa dig.” (Jud. v. 9, NW) Det var inte då tid för den uppväckte Jesus Kristus att förpassa de fängslade andarna ned i avgrunden. När han trädde in i det allraheligaste i det andliga templet för att inför Jehova frambära värdet av sitt lösenoffer och därpå satte sig ned vid Jehovas högra sida, kunde det svårligen ha varit på sin plats att besvära sig med de fängslade andarna och predika för dem. Därför finns det inte skäl att tänka sig att den uppväckte Jesus uppmanade alla de onda andevarelserna att församlas för att han skulle kunna predika för dem.
Man bör komma ihåg att det grekiska ordet för predika (kerysʹso) syftar på en kungörelse som kan innebära såväl goda som dåliga nyheter. Det var till exempel dåliga nyheter då Jona kungjorde Nineves kommande tillintetgörelse. Enligt vad Judas framhöll har de olydiga änglarna förvarats till ”den stora dagens dom”. När den uppväckte Jesus predikade för sådana orättfärdiga änglar, kunde det därför bara ha gällt en fördömande dom.
Att Jesu predikande inte kunde ha gett möjlighet för ”andarna i fängelset” att ändra sinne är fullt klargjort i Skriften. Hebréerna 2:16 framhåller: ”Det är ju icke änglar, som han [Jesus] tager sig an.” Dessutom hade de andevarelser som gjorde uppror inte blivit skapade med en benägenhet att svika Guds fullkomliga lag. När de utövade synd, var det ett resultat av uppsåtligt val. Deras situation kan därför i viss mån liknas vid de av anden smorda kristnas situation som blir avfälliga. Beträffande sådana människor säger oss Hebréerna 6:4—6: ”Det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla har blivit upplysta och som har smakat den himmelska fria gåvan och som har blivit delaktiga av helig ande och som har smakat Guds förträffliga ord och de krafter som hör den kommande tingens ordning till, men som har avfallit, att återuppliva dem till sinnesändring.” (NW) Om det nu är omöjligt att hjälpa sådana avfällingar att ändra sinne — även om de är ofullkomliga i köttet — är det helt visst också omöjligt för änglar som uppsåtligt begår synd att ändra sinne.