Tag dig till vara för att tala om andras fel

GUDS ord, bibeln, uppmuntrar oss att vara meddelsamma och givmilda, att dela med oss av såväl materiella som andliga ting, ty detta innebär lycka och glädje för alla. Det finns emellertid ett slags meddelsamhet som bibeln inte alls uppmuntrar till utan i stället avskräcker ifrån. Och vad är det? Jo, den bjuder oss att vi skall ta oss till vara för att tala om vår broders, vår kamrats eller vår förtrogne väns fel. — Ps. 50:20; Apg. 20:35.

Du kanske är ytterst mån om att inte sprida falska rykten, och tanken på att du skulle ge spridning åt ont förtal eller skulle begå mened genom att bära falskt vittnesbörd kanske förefaller dig avskyvärd, och det är mycket bra. Men vet du att Gud kräver ännu mera, när det gäller användandet av tungan, om vi skall kunna sägas visa kärlek till nästan? — 2 Mos. 20:16.

Om detta Guds krav läser vi i Psalm 15:1—3 (NW): ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält? Vem skall bo på ditt heliga berg? Den som ... icke spritt förtal med sin tunga. Mot sin kamrat har han icke gjort något ont, och ingen smädelse har han inlåtit sig på mot sin förtrogne.” Ja, om du skall vara Guds vän, får du inte inlåta dig på någon smädelse, vare sig det du säger är sant eller inte, mot en förtrogen vän.

Att Gud anser det vara en mycket allvarlig sak, om en människa inlåter sig på skadligt och fördärvligt tal, framgår av en annan psalm: ”Men till den ogudaktige säger Gud: ’Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig? Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!’” — Ps. 50:16, 17, 20.

Det ligger i öppen dag att när den ogudaktige talar om en annans fel, så gör han det på elakhet eller med ond avsikt. Men det händer mycket ofta att de som talar om varandras fel inte alls är fiender utan är människor som påstår sig älska varandra. Äkta män och hustrur talar ofta om varandras fel; de låter utomstående få veta sådant som inte borde dras fram i ljuset. Och föräldrar talar med andra om sina barns tillkortakommanden, ja, ibland gör de det till och med i barnens närvaro, och därmed skadar de barnen. Detta tilltag, att tala om fel hos andra, är inte heller något okänt eller obefintligt bland de kristna församlingarnas medlemmar.

Gud fördömer inte utan goda skäl detta tilltag att tala om andras fel. För det första missbrukar man därigenom ett förtroende, visar att man inte är värdig andra människors tillit, ty Gud fördömer framför allt tilltaget att förtala en broder, att inlåta sig på smädelse mot en förtrogen. På grund av den nära gemenskap, som råder i en familj, på en arbetsplats och på det ställe där man kommer tillsammans för gudsdyrkan, lär man känna de andra inom denna krets mycket väl och har alltså tillfälle att iaktta deras fel och brister. Lojaliteten kräver att man inte ordar vitt och brett om dessa. Den förste mannen, Adam, visade emellertid en skriande brist på lojalitet mot sin hustru, när han självmant talade om att det var hon som först gjort sig skyldig till överträdelse, och när han gjorde detta, drevs han inte av någon tidigare lojalitet mot Gud. — 1 Mos. 3:3, 12.

Vidare är det kärlekslöst att tala om andras fel. Den som gör det handlar tvärtemot rådet: ”Framför allt hav intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” Ja, den allra enklaste form av rättvisa utesluter tanken på att tala om andras fel, ty kräver den inte att vi skall göra mot andra det som vi önskar att de skall göra mot oss? Vem tycker väl om att man talar om hans fel? — 1 Petr. 4:8, NW; Matt. 7:12.

Man kan också vålla annan skada, om man talar om någons fel. Man kan komma att skilja goda vänner åt: ”Den som skyler överträdelse eftersträvar kärlek, men den som håller i med att tala om en sak skiljer dem åt, som äro förtrogna med varandra.” Varför skulle man ge sig till att försvaga eller upplösa vänskapsband genom nedsättande tal? Eller varför skulle man minska eller omintetgöra det goda inflytande, som en annan kan utöva, genom att tala om hans fel och brister? Skulle det inte vara bättre att tala om fördelaktiga saker som andra gör än att tala om deras fel? — Ords. 17:9, NW.

Fördenskull kan det vara lämpligt att vi ställer frågan: Varför talar människor om andras fel? Beror det på att de måste ha ett samtalsämne och inte tänker på vilken verkan deras ord kan få? Eller beror det på att de saknar empati, förmåga att tänka sig in i den andres situation? Så förhåller det sig nog i allmänhet, när det gäller skvaller, ty till och med när skvallret är fullständigt oskyldigt, består det vanligen av sådant kallprat, som föremålet för skvallret helst skulle ha velat att man aldrig befattat sig med.

Orsaken till att man talar om en annans fel kan också bottna i stolthet, kanske rentav i en omedveten önskan att hävda sig själv. Eller man kanske känner sig missnöjd med något och söker andra människors sympati i stället för att följa Skriftens regel och gå till den person, vars fel man har tagit anstöt av, och söka rätta till saken. (Matt. 18:15—17) En annan orsak kan vara en människas strävan efter att rättfärdiga sig själv. Adam visade till exempel inte endast brist på lojalitet utan visade sig dessutom ha en önskan att rättfärdiga sig för den överträdelse han begått, och så riktade han uppmärksamheten på Evas överträdelse. Människohjärtat bedrar sig så lätt, när man frestas att tala om andras fel. (Jer. 17:9) Endast Jehova Gud känner helt och fullt vad som bor i hjärtat, men hans ord kan hjälpa dig att lära känna ditt eget hjärta bättre, ty det är ”i stånd till att uppdaga hjärtats tankar och avsikter”. — Hebr. 4:12, NW.

Det finns emellertid undantag från regeln att man inte skall ta till orda om andras fel. Man kan behöva göra detta om man blir utfrågad av en dömande myndighet. Lojaliteten mot Gud, mot rätta principer, mot ens egen sak, mot ens nära och kära kan kräva att man tar till orda om en annans fel. Av dylika goda skäl tog Jesus till orda om de religiösa ledarnas fel på hans tid och sade att de var skrymtare. Likaså kan det i denna tid bli nödvändigt att ta till orda om en broders eller en förtrogen väns fel, om man därmed kan skydda andras intressen, i synnerhet den kristna församlingens intressen. — 1 Kor. 1:11; 5:1.

Men frånsett dessa undantag finns det ingenting som berättigar oss till att tala om en broders eller en förtrogen väns fel och brister. Såsom det upprepade gånger har påpekats, är det nyttigt att man, när man frestas att säga något som gäller en annan människas person, först frågar sig: Är det som jag tänker säga vänligt? Är det sant? Måste jag säga det? Aposteln Paulus’ råd är mycket passande i det här sammanhanget: ”Må vi ... sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes. Sluta upp med att riva ned Guds verk.” — Rom. 14:19, 20, NW.