Ett folk med ett uppsåt

”Ni [äro] ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” — 1 Petr. 2:9, NW.

 1. Vilket framträdande kännetecken skiljer Jehova från alla andra som kallas gudar?

I OLIKHET med alla andra som kallas gudar bevisar sig Jehova vara uppsåtets store Gud. Såsom den allsmäktige Skaparen har han inte endast som sitt uppsåt att någonting skall bli till, utan han lagar också så att det blir till. Ja, själva namnet på denna Varelse, denna överlägsna första orsak till allt, är hämtat från ett hebreiskt ord som betyder ”den som låter varda”. Till Mose sade han: ”Jag skall bevisa mig vara vad jag skall bevisa mig vara.” Hans majestätiska skaparverk såväl som hans förtroliga och ingående sätt att handla med sina skapelser ger rika bevis på denna eviga sanning. Liksom den som bygger ett hus från första början har ett bestämt syfte eller uppsåt för ögonen, en särskild stil eller modell i tankarna, ett slutgiltigt mål som han strävar att uppnå, så är det också och i ännu högre grad med universums överlägsne arkitekt och byggmästare. Han inte endast bestämmer på förhand vad som skall göras, när det skall göras och hur det skall göras, utan han fullföljer också alltsammans och för det till ett framgångsrikt slut. ”Må det bliva ljus”, var hans vilja och befallning, och så ”blev det ljus”. Må jorden taga gestalt, och den gjorde det. Må det sättas gränser för vattnen, och det skedde så. Må levande skapelser danas — fiskar för havet, fåglar för luften, boskap, krälande och krypande djur och fyrfotadjur av alla slag till att leva på land — allt detta var Jehovas uppsåt, och det blev till. ”Jag är Gud och ingen mer, ... jag är Gud och ingen är såsom jag, som från begynnelsen har förkunnat slutet och från fordom det som icke har skett, som säger: ’Mitt beslut skall bestå, och all min vilja skall jag göra.’ ... Jag både har talat det och låter det komma, jag har beslutat, jag skall även göra det.” — 2 Mos. 3:14; 1 Mos. 1:3; NW; Jes. 46:9—11, Åkeson.

 2. Varför kan skapelserna hysa fullständig tillit och förtröstan till Gud Jehovas ord?

² Jehova är också en oföränderlig Gud, densamme i går, i dag och i morgon, orubblig i sin heliga vilja och sitt heliga uppsåt. ”Ty jag, Jehova, förändras icke” är ett uttalande som för evigt konstaterar faktum, en oföränderlig sanning. (Mal. 3:6, AS) Han, den höge och upphöjde, är inte en obetydlig människa, som behöver ändra sitt sinne, sin mening, i fråga om en sak. Han är inte lik nyckfulla människor, som är osäkra och vankelmodiga, när det gäller att fatta beslut, ombytliga i sina åsikter och oberäkneliga i sina uppsåt. ” Ty så säger Jehova: ... Jag har talat det, jag har beslutit det, och jag har icke ångrat det, och icke heller vill jag taga det tillbaka.” (Jer. 4:27, 28, AS) Nej, Jehova begår aldrig något misstag, och därför behöver han aldrig lägga om sitt i förväg bestämda handlingssätt. Han behöver aldrig ändra sitt tillkännagivna uppsåt, så att det skall passa in i en oförutsedd situation eller möta ett oväntat nödläge. Den store Jehova är därför den som skapelserna kan sätta sin fullständiga tillit och obetingade förtröstan till, ty han är inte oberäknelig i vad han gör, han är pålitlig och håller sitt ord. När han säger något, så gör han det också. ”HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, AS] har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit [det som är mitt uppsåt, AS], det skall fullbordas.” — Jes. 14:24.

 3. Vad var Jehovas ursprungliga uppsåt med avseende på vår jord, och hur försökte Satan att omintetgöra det?

³ Bland de många ting som ursprungligen var Jehovas beslut och uppsåt var också det att låta jorden bli uppfylld med fömuftsbegåvade skapelser, som skulle vara fullkomliga till kroppen, rättfärdiga i sinne och tankar och fullt lydiga mot sin Skapare i sina förehavanden. Fördenskull skapade Jehova ett fullkomligt människopar, man och kvinna, och befallde dem att de skulle vara fruktsamma och bli många och uppfylla jorden och lägga den under sig. (1 Mos. 1:28, NW) I den teokratiska anordningen av saker och ting fick en härlig himmelsk kerub uppsikten över de mänskliga angelägenheterna i Edens lustgård, för att han skulle se till att Skaparens vilja och uppsåt utfördes. Men ack, vad hände? Tidigt i människans historia utbröt uppror. Intagen av sin egen bländande härlighet och utomordentliga skönhet åtrådde den överskyggande keruben en ställning i universum lik den Högstes. (Hes. 28:13—15) Därpå gjorde han uppror mot universums suveräne Härskare, övertalade Eva och därefter Adam att bryta sin ostrafflighet inför Jehova och förmådde med tiden en stor härskara av änglavarelser att ansluta sig till upproret. Som följd härav blev ledaren för detta band av förrädare bortdriven från sin ärade ställning i Jehovas organisation och ställd under dödsdom såsom en usel förbrytare. Sedan dess har han gått under den avskyvärda och föraktliga beteckningen ”Satan, djävulen”. Från den tiden och till närvarande stund har jorden under ondskans sataniska välde blivit uppfylld av brott och våld, allteftersom generation efter generation av ofullkomliga människor, födda i synd och danade i laglöshet, har fortsatt med sitt öppna motstånd mot Gud.

 4, 5. a) Vilken felaktig slutsats måste vi undvika? b) Vilket tvåfaldigt uppsåt har förmått Jehova att tillåta Satan att förbliva intill nu?

⁴ Är det då inte rimligt att dra den slutsatsen, med tanke på dessa bedrövliga händelser, att Jehovas ursprungliga uppsåt att låta jorden uppfyllas av rättfärdighet har blivit fullständigt gäckat och gjort om intet? Nej, inte alls! Drag inte en sådan förhastad och falsk slutsats. Om man gör det, så förråder det antingen grov okunnighet om andra viktiga fakta eller avsiktlig likgiltighet för dem, fakta som ger överväldigande bevis för att detta uppror på intet vis ändrade Jehovas förnämsta uppsåt, att åvägabringa ett alltomfattande paradis, uppfyllt av lydiga skapelser, eller ens i minsta mån har fördröjt dess verkställande. Redan när olydnaden allra först kom till synes i Edens lustgård, tillkännagav Jehova, att när hans rätta tid kom, skulle alla onda rebeller bli utrotade och de lydiga bland människorna bli välsignade med evigt liv. Jehova sade i grund och botten så här till Satan, som det senare blev upptecknat av bibelns inspirerade nedskrivare: ”Av denna orsak [har jag] behållit dig i tillvaron: för att visa dig min makt och för att låta mitt namn kungöras på hela jorden”, för ”att mitt namn må bli förkunnat utöver hela jorden”. — 2 Mos. 9:16; Rom. 9:17; NW.

⁵ Såsom det är framställt här, uppenbarar detta Jehovas tillkännagivande ett tvåfaldigt uppsåt. I första hand kungör detta yttrande att Jehovas oemotståndliga och allsvåldiga makt skall ådagaläggas i allt sitt förfärande majestät, när djävulen och hela hans anhang av rebeller blir i grund förgjorda. Vidare visas det klart, att Jehovas namn, ord och uppsåt kommer att bli utropade, kungjorda, förkunnade och omvittnade överallt på jorden, för att människor som älskar Gud skall kunna få tillfälle att undfly tillintetgörelse och bli en del av den nya världens samhälle, vilket skall uppfylla jorden med rättfärdighet. Det är därför alldeles klart, att Jehova alltifrån början av människans avvikelse från sanningen beslöt eller hade som sitt uppsåt att ha ett folk på jorden som skulle vara troget mot hans sak, ett folk som skulle vara hans vittnen, ett folk för hans namn, ett folk som till och med skulle kallas med hans ädla namn, det vill säga Jehovas vittnen.

Ett folk för Jehovas uppsåt

 6. Vad finns det för bevis i bibeln för att Jehovas vittnen bar funnits på jorden i nära 6.000 år?

⁶ Har detta gudomliga uppsåt slagit fel, eller har dess förverkligande blivit länge fördröjt, kanske ända till våra dagar och till nuvarande tidsskede, innan någonting har gjorts för att befrämja det? Historien svarar Nej! Redan bland Adams söner uppstod en som var rättfärdigt sinnad, nämligen Abel, och denne vittnade offentligt inför andra om sitt förtroende och sitt hopp till Guds löfte, vilket är nedskrivet i 1 Moseboken 3:15. Abel lade i dagen en så obetingad tillit till denna profetia, att han frambar djuroffer som utgjorde en bild av det stora Guds Lamm, vars utgjutna blod tar bort synd. ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett offer av större värde än Kain, och genom denna tro fick han vittnesbörd buret åt sig, att han var rättfärdig, i det att Gud bar vittnesbörd beträffande hans gåvor.” Inte heller var Abel det enda vittnet för Jehova före syndafloden. Enok, ”den sjunde i släktlinjen från Adam”, fick likaså ”det vittnesbördet, att han hade behagat Gud väl”, ty han ”fortsatte att vandra med Guden”. — Hebr. 11:4, 5; Jud. v. 14, 15; 1 Mos. 5:24; NW.

 7. Vilket sällsamt arbete var Noa upptagen av, och med vilken framgång?

⁷ Sedan har vi Noa och hans husfolk. ”Noa var en rättfärdig man. Han bevisade sig klanderfri bland sina samtida. Noa vandrade med Guden.” Han var en ”rättfärdighetens predikare”, en som ”fann ynnest i Jehovas ögon”. (1 Mos. 6:9, 8; 2 Petr. 2:5; Hebr. 11:7; NW) Men för att Noa skulle vandra i lydnad och finna ynnest i Jehovas ögon krävdes det att han skulle utföra ett verk som tycktes mycket sällsamt i den generationens ögon. Där höll den trogne gamle mannen på med att på Jehovas befallning bygga en väldig båt och samtidigt predika för sina vänner och grannar, att om de inte bättrade sig från sin ondska och tog sin tillflykt till den anordning som Jehova gjorde, skulle de snart bli tillintetgjorda. ”Därefter sade Jehova till Noa: ’Gå, du och allt ditt husfolk, in i arken, ty du är den som jag har sett vara rättfärdig inför mig i detta släktled.’ ” (1 Mos. 7:1, NW) Den dåvarande generationen visade sig till största delen bestå av bespottare och begabbare, ty endast åtta, Noa själv inbegripen, gick in i arken, fördes igenom den första världens förintelse och trädde ut på en ren jord såsom en profetisk bild av den nya världens samhälle!

 8. Varför kallades Abraham för ”Jehovas vän”?

⁸ Det var alltså en hel del trogna vittnen för Jehova (åtminstone tio till antalet, vilket är en symbol av jordisk fullständighet,) som levde i världen före floden. Efter syndafloden ” ’utövade [Abraham] tro på Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet’, och han kom att kallas ’Jehovas vän’ ”. (Jak. 2:23, NW) Här var en man som tillsammans med sin trofasta hustru, Sara, satte tro till Jehovas utlovade befriare, fastän 2.000 år hade förflutit sedan löftet om denne gavs i Eden och ingen befriare ännu hade visat sig vid horisonten. Inte heller å Abrahams sida var det endast en läpparnas tjänst, ty han frambar öppet vittnesbörd för hela världen om sitt hopp och sin tro, genom att fullständigt avskilja sig från den tingens ordning, vilket kostade honom stora besvärligheter och mycket omak. ”Genom tron lydde Abraham, när han blev kallad, i det att han drog ut till en plats, som han skulle få till arvedel; och han drog ut, fastän han icke visste vart han var på väg. Genom tron bodde han tillfälligt i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, medarvingar med honom till samma löfte. Ty han väntade på den stad som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud. ... Därför blyges icke Gud för dem — att bliva åkallad såsom deras Gud —, ty han har berett en stad åt dem.” — Hebr. 11:8—10, 16, NW.

 9. För vilka vittnade Lot, och med vilket resultat?

⁹ Abrahams brorson, ”den rättfärdige Lot”, lade också i dagen att han inte var någon del av djävulens tingens ordning. Lot ”var djupt bedrövad över att de lagtrotsande människorna hängåvo sig åt en lösaktig vandel” i den ökända staden Sodom, men såsom Jehovas tjänare stannade han dock kvar bland dessa människor tillräckligt länge för att avge det slutliga vittnesbördet. ”Han höll i med att säga: ’Stå upp! Gå ut från denna plats, ty Jehova skall tillintetgöra staden!’ ” Men liksom människorna på Noas tid bespottade och hånade detta trogna vittne för Jehova, så skrattade de också åt den rättfärdighetsälskande Lot. För dem ”tedde han sig likt en man som skämtade”. Trots allt — så som det hade förhållit sig i Noas fall, så förhöll det sig också i Lots: ”Jehova [kan] befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bliva avskurna.” — 2 Petr. 2 7—9; 1 Mos. 19:14; NW.

10. Beskriv hur Job bevisade djävulen vara en lögnare.

¹⁰ Ett annat framträdande exempel bland dessa Jehovas forntida vittnen var Job, en man storartad i sin ostrafflighet, ryktbar för att han förblev sann och ståndaktig gentemot Jehova under den allra hårdaste press från Satans sida. I överensstämmelse med sitt namns innebörd blev Job hatad, plågad och förföljd av djävulen, demonerna och deras lärjungar. Och trots all den sadistiska grymhet och långvariga tortyr, som Jobs kropp och sinne fick utstå, förblev likväl hans trohet och hängivenhet för Jehova obrutna. Om jag också blir dräpt, så vill jag ändå förtrösta på Jehova, sådan var Jobs sinnesinställning. Genom denna orubbliga och beständiga trohet under prövningar och provsättning gladde således Job Jehovas hjärta, ty han försåg den Högste med ett svar att ge den hånfulle motståndaren. Till Satan kunde Jehova säga: ”Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda?” — Job 1:8; 2: 3; 13:15; Ords. 27:11.

11. Varför sändes Mose tillbaka till Egypten, och vilka blev de slutliga följderna?

¹¹ Omkring hundra år senare nådde Egypten sin höjdpunkt. I militär styrka var det det första världsväldet, i vanvördigt övermod och fräck djärvhet höll det Jehovas utvalda folk, avkomlingarna till hans vän Abraham, i slaveri. Jehova beslöt därför att förödmjuka och förgöra denna förmätna nation och befria sitt utvalda folk, vilket allt skulle tjäna som en illustration av vad Jehova har beslutit att göra i Harmageddonstriden mot den större Faraos, Satans, djävulens, hela välde. Men innan Faraos stolta och högmodiga krigshärar skulle dränkas som råttor i Röda havet, ämnade Jehova låta ett grundligt vittnesbörd och varningsbudskap frambäras till alla egyptierna, till de styrande och de styrda i lika mån. Fördenskull utvalde Jehova sin trogne tjänare Mose till att vara hans talesman och den som frambar hans vittnesbörd. ”Gå in till Farao, och du skall säga till honom: ’Detta är vad Jehova har sagt.’ ” (2 Mos. 8:1; 9:1, 13; NW) Upprepade gånger lydde Mose dessa föreskrifter. Men de hårdhjärtade och egensinniga blev endast mera hårdhjärtade och egensinniga. Likväl var Jehova i sin storhet långmodig och barmhärtig. Och med vilka följder? När den sjunde plågan inträffade, uppstod en delning till och med bland egyptierna, i så hög grad, att var och en ”bland Faraos tjänare som fruktade Jehovas ord lät sina egna tjänare och sin boskap fly in i husen, men om någon icke i sitt hjärta inriktade sig på att taga hänsyn till Jehovas ord, så lämnade han sina tjänare och sin boskap ute på marken”. (2 Mos. 9:20, 21, NW) När den slutliga varningen var till fullo avgiven, förde Jehova med stark och mäktig arm ut sitt folk tillsammans med ”en väldig blandad hop” av icke-israeliter, men Egyptens — som man antog — oövervinneliga krigshärar, som ilsnabbt satte efter de bort tågande, dem lät Jehova uppslukas av havet, där ”de sjönko likt bly”. — 2 Mos. 12:38; 15:1, 5, 10; NW.

12. Nämn andra framträdande individer, som utmärkte sig som Jehovas vittnen i forna tider.

¹² I förbigående kan vi också nämna kvinnor som Rahab, Debora och Jael, såväl som män sådana som Gideon, Barak, Simson, Jefta, Samuel, David och en mängd andra, vilka utmärkte sig som Jehovas trogna vittnen. Ja, det fanns verkligen en ”stor sky” av Jehovas vittnen från Abels tid och fram till Kristi tid, och i den inbegrips sådana framträdande personligheter som Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel, profeter och vittnen av ett utomordentligt slag, vilka gjorde den store Gud Jehovas namn och rykte kunniga. — Hebr. 11:31, 32; 12:1.

13, 14. Vad för slags behandling har Jehovas vittnen i flydda tider fått röna, och varför?

¹³ Många av dessa forntida vittnen fick utstå fasansfulla lidanden, vedermödor och förföljelser som inte står efter någonting av det som nutida diktatorer har låtit komma över Jehovas tjänare. Och varför? Varför blev de tvungna att ströva omkring i öknar och berg och att leva i jordens hålor och grottor? Varför blev de jagade, slagna, stenade, kastade för lejonen och i glödheta ugnar, överlämnade åt svärdet och söndersågade? Varför tvangs de att gå omkring ”i fårhudar, i gethudar, medan de ledo brist, voro i trångmål, under misshandel”? Aposteln Paulus säger oss att det var därför att de inte utgjorde någon del av denna gamla, onda värld under Satans styrelse utan i stället sökte efter den utlovade, nya världen, vars skapare och byggmästare är Jehova. — Hebr. 11:10, 33—38, NW.

¹⁴ Såsom trogna vittnen för Jehova ådagalade de i sanning samma lovvärda egenskaper som deras Gud och Fader är i besittning av. Deras sinnen var inriktade på att göra hans vilja. I deras hjärtan var frågan om vem som är universums allenarådande Suverän redan avgjord. De visste att de hade rätt. Med sinnesstyrka och tillförsikt fortsatte de därför på sin väg. Framåt gick de, stadigt, beslutsamt, orubbliga i sin hängivenhet, ståndaktiga i sin ostrafflighet, oböjliga i sin tro. De var sannerligen ett folk med ett bestämt uppsåt, nämligen att leva ett liv i överensstämmelse med sin Skapares fullkomliga vilja och uppsåt, och de var beslutna att de genom Jehovas oförtjänta godhet skulle göra just detta, vad som än kunde komma att ske. Det var av dessa tungt vägande skäl som de uthärdade allt det lidande som vållades dem av djävulen och hans biltoga banditer, medan de samtidigt avgav vittnesbörd för andra om att deras hopp och tillit stod till Guds utlovade teokratiska herradöme, hans himmelska rike under Messias’ förvaltning. I första rummet tjänade ett dylikt handlingssätt hos dessa män och kvinnor till att hävda och upphöja Jehovas ord och namn, och i andra rummet betydde det deras egen frälsning och befrielse såväl som evigt liv för alla som tog deras varningsbudskap till hjärtat.

De första kristna också människor med ett uppsåt

15. I vilka hänseenden var Jesus av Nasaret lik dem av Jehovas vittnen, som levat före hans tid?

¹⁵ Större än Abel, större än Mose, ja, större än något annat vittne för Jehova, vare sig tidigare eller senare, var Jesus från Nasaret. Det rådde intet tvivel om vad som var hans uppsåt eller uppgift i livet, ty han gav själv till känna: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” (Joh. 18:37, NW) Han kom, inte i sitt eget namn, utan i sin Faders, Jehovas, namn. Därför bar han sannfärdigt vittnesbörd om Jehovas namn, ord och uppsåt. Kristus Jesus var verkligen den som var utvald till att vara konung över Jehovas nya världs herradöme; och därför var detta utlovade rike det stora tema som han i sin predikotjänst avhandlade. Naturligtvis måste ett så rättframt och frimodigt vittne för Jehovas sak på jorden röna ett våldsamt motstånd från djävulen och hans tjänare, men genom att uthärda denna ondskefulla förföljelse utan att klaga vann Jesus den ärofulla titeln ”det trogna vittnet”, ”det trogna och sanna vittnet”. — Upp. 1:5; 3:14; NW.

16, 17. a) Vilka fäste avseende vid det budskap Jesus predikade? b) Vad blev Kristi efterföljare i sin tur?

¹⁶ Hela Israels nation kände till Jesus och det budskap han predikade, och ändå var det inte många som fäste avseende vid vad han sade. Ja, i själva verket var det så som Jesus sade: Endast den ”som är på sanningens sida lyssnar till min röst”. (Joh. 18: 37, NW) ”Jag har sagt eder det, och likväl tro ni icke. ... Men ni tro icke, eftersom ni icke äro av mina får. Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.” (Joh. 10:25—27, NW) De som lyssnade till Jesus och blev hans lärjungar blev nu också vittnen för Jehova. Till dem sade Jesus: ”Ni i eder tur skola bära vittnesbörd, ty ni hava varit med mig från det jag började.” (Joh. 15:27, NW) Vidare sade Jesus till sina lärjungar, innan han lämnade dem: ”Ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” ”Med början i Jerusalem skola ni vara vittnen om dessa ting.” ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer.” — Apg. 1:8; Luk. 24:47, 48; Matt. 28:19; NW.

¹⁷ De spår som dessa Kristi första efterföljare därefter satte i historien bevisar ovedersägligt, att de handlade efter sin Mästares föreskrifter. ”Apostlarna [fortsatte] med stor kraft att avgiva vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse.” (Apg. 4: 33, NW) Oförskräckt förklarade aposteln Petrus inför Sanhedrin: ”Vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” (Apg. 5:32, NW) Stefanus var ytterst frimodig i sitt vittnesbörd, ja, i så hög grad, att hans ursinniga motståndare förde ut honom och stenade honom till döds. (Apg. 7:1—60; 22: 20) Till aposteln Paulus sade Herren själv uppmuntrande: ”Var vid gott mod! Ty såsom du i Jerusalem har avgivit ett grundligt vittnesbörd om det som gäller mig, så måste du också bära vittnesbörd i Rom.” — Apg. 23:11, NW.

18. I vilka hänseenden var Kristi efterföljare olika andra på deras tid?

¹⁸ Vad var det nu för en drivkraft som satte dessa Kristi efterföljare i det första århundradet i stånd till att avge ett så grundligt vittnesbörd? Vad var deras mål och uppsåt i livet, deras motiv för att utföra ett så impopulärt verk? Vad kom dem att våga livet (många till och med miste livet) för att vara Jehovas vittnen? Att de gjorde detta, berodde det på någon självisk ärelystnad, var det för någon självisk vinnings skull, eller kom det sig av att de var obalanserade till sitt sinne eller av att de hade något slags personlighetskomplex, som drev dem till att dö som martyrer? Såsom ett djävulens redskap försökte landshövdingen Festus göra gällande att Paulus var vansinnig, när denne så vältaligt yttrade sig inför konung Agrippa, men det fanns inte ett uns sanning i den hätska anklagelsen. (Apg. 26:24) Läs hela berättelsen om de första kristna, så kommer du att få se att de var olika den övriga, den fördärvade, världen, men inte därför att de var besynnerliga galningar eller hade fått sin sinnesjämvikt rubbad. De var olika däri, att de var hängivna sanning och rättfärdighet och Guds, den Högstes, tjänst. Ja, dessa första kristna var faktiskt mycket intelligenta män och kvinnor, långt mera vakna och med snabbare uppfattning än deras motståndare, som var så tröga till att höra och fatta, att de inte kunde känna igen den väg som leder till liv.

19. a) Vad är den erkända källan till den kristnes nit, beslutsamhet och uthärdande? b) Vilket mål och uppsåt i livet hade det första århundradets kristna?

¹⁹ De kristna i det första århundradet hade nit, entusiasm, beslutsamhet, kraft och uthållighet i långt rikare mått än andra religioners anhängare. Dessa drivkrafter kom från Jehova Gud, och de första kristna erkände denna källa till deras styrka. När den trogne Paulus stod inför konung Agrippa, förklarade han i all ödmjukhet: ”Emedan jag har fått den hjälp, som är från Gud, fortsätter jag intill denna dag med att bära vittnesbörd för både små och stora.” (Apg. 26:22, NW) Det var således Jehovas verksamma kraft, hans heliga ande, vilken var över Kristi trogna efterföljare, som satte dem i stånd till att rycka fram mitt under detta våldsamma och djävulska motstånd. De var inte intresserade av själviska strävanden, inte heller ägnade de sig åt verket endast för att göra sig ett namn. Då de ju var en del av det ”utvalda släktet”, det ”konungsliga prästerskapet” och den ”heliga nationen”, var det deras uppsåt att vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna hos honom, som hade kallat dem ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Det som de i främsta rummet hade intresse för och brydde sig om var därför Jehovas namn, ord och uppsåt. Hans namn hade blivit vanärat av dem som låtsades tjäna honom. Hans heliga ord hade blivit dolt under den ortodoxa traditionens myckna skräp och bråte. Hans oföränderliga uppsåt och syften var bortskymda för folket i allmänhet. Kristi efterföljare, som hade blivit upplysta om dessa mycket viktiga ting, betraktade det därför som en stor ära och förmån att få tala om för sina medmänniskor, vare sig dessa var små eller stora, om de underbara anordningar som Jehova hade gjort för deras frälsning och befrielse från hotande tillintetgörelse. Trots alla de falska anklagelserna var de första kristnas predikoarbete ett gott verk. Det var ett verk av kärlek, först och främst av kärlek till deras Skapare, Jehova Gud, och därtill också av kärlek till deras medmänniskor, som var deras ”nästa”.

20. Nämn några av de frågor som ännu återstår att besvara.

²⁰ Är den sanna kristendomen annorlunda i dag än den var i sin första början? Har vår moderna tid ändrat förhållandena och omständigheterna och gjort predikandet av evangelium föråldrat och opraktiskt? Kan vi säga att Jehovas vittnens uppsåt i dag är detsamma som det som de första kristna var besjälade av för 1.900 år sedan? Detta är några av de betydelsefulla frågor som kommer att dryftas i nästa artikel.