Det själviska julfirandet
VEM har någonsin hört talas om en födelsedagsfest, där alla har fått presenter utom festföremålet självt? Kristenheten firar just en sådan fest i det som har betecknats som ”Kristi mässa”, ”kristmässa”, det som i Norden kallas jul. Då ger människorna varandra gåvor, men Kristus blir sorgligt förbisedd. Det är sant, att folk gärna upprepar Kristi ord om att det är lyckligare att ge än att ta emot. (Apg. 20:35) Men den regeln gäller bara när kärlek är motivet till att man ger. Tänk efter! Är det verkligen Kristi ord som driver julklappsgivarna till att ge, därför att de älskar Kristus och sina medmänniskor, eller är motivet själviskhet?
Att ge presenter har blivit en social nödvändighet i juletid. När det gäller att fjäska för politiker och inflytelserika män är det idealiskt att ge julklappar, ty detta är en allmänt gillad institution, och ingen rynkar pannan åt det, som man gör när vissa ”gåvor” ges vid andra tillfällen, då avsikten alltför mycket skiner igenom. Att julklappsgivarna är egennyttiga hör till vanligheten och utgör inget undantagsfall. Om Karl har givit en julklapp åt Sven, men inte får någon av honom, kommer han troligtvis aldrig mer att ge Sven julklappar, såvida han inte ger honom något billigt, till dess Sven har lärt sig spelets regler. Julfirandet är alltså själviskt, därför att givarna ger för att få något i gengäld. Att ge på det sättet är något som Kristus fördömer. — Luk. 14:12—14.
Men kan inte julsjälviskheten försvaras på den grund att julen är en tid som de fattiga har nytta av? Vi frågar: Hur många av de fattiga får någon verklig nytta av julen? Och de som ger åt de nödlidande, gör de det av kärlek, eller har de något själviskt motiv, som t. ex. att bli en smula bemärkta? Ett själviskt motiv är förhärskande. Det är därför som kristenhetens välgörenhet i samband med julen fördöms av Kristus. (Matt. 6: 2) Och hur många tänker något nämnvärt på de fattiga de övriga 364 dagarna på året? Eller menar man, att en matkorg skall räcka hela året? I många länder ges vid jul millioner ut på välgörenhetsmärken och liknande, men hur jämförelsevis få t. ex. av alla tuberkulossjuka är det inte, som får någon ekonomisk hjälp! På stadsgatorna hör man bidragsbössor skramla i händerna på individer som i själva verket söker sin egen vinning, och tiggande jultomtar ringer i klockor och håvar in slantar. Men återigen, hur få av de fattiga är det ej, som får hjälp!
Det egoistiska motivet framträder i den nutida julkortshetsen. Inte bara de som kallar sig kristna, utan också judar och ateister skickar julkort, ty alla vet att julkort skaffar en firma goodwill, hjälper den att behålla sina kunder och öka prestigen, och privatpersoner emellan är julkortsväxlingen en företeelse av liknande slag som förpliktelsen att ge julklappar. När en person skickar ut och själv får en massa julkort, är det inte en exakt mätare på hans inflytande och rikedom snarare än på hans kristuslika egenskaper?
Julfirandet är själviskt, ty man tillfredsställer köttsliga begär. Julen är en tid då man har överseende med ett från moralisk synpunkt olämpligt uppträdande. Den är en tid av kalasande, en tid då buken blir en gud och då folk super och frossar i det oändliga. Och dock är det Kristi apostel som visar att de som utövar sådant inte skall få Guds rike till arvedel! (Gal. 5:19, 21; Fil. 3: 19) Julfirandet är själviskt, därför att det är ett gyckelspel. Ty den verklige, levande Kristus får inte mer uppmärksamhet då än han får under resten av året. När Jehovas vittnen besöker människorna, vilket de gör varje dag på året, finner de dem alltför upptagna för att höra på de goda nyheterna om Kristi rike. Till och med vid julen, när Jehovas vittnen kommer, är folk alltför upptagna av stora festligheter för att lyssna till budskapet om Kristi rike. Hur farsartat är egentligen inte detta, att de påstår sig hålla fest för Kristus! Betraktar dessa festfirare Kristus såsom det han är, nämligen Guds konung över den nya världen, den som har all makt i himmelen och på jorden och som snart skall krossa alla riken med en järnspira? (Upp. 12: 5) Nej! De betraktar Kristus som ett litet barn, tänker på honom som ett litet barn!
Det affärsbetonade julfirandet är själviskt. De stora bolagen och firmorna hamrar ständigt på allmänheten med sina uppmaningar till den att köpa allt under solen. Affärsmännen underlåter aldrig att tala om för folk hur många köpdagar som ännu återstår före jul. Köp! Köp! Köp! lyder deras uppfordran till allmänheten. På detta sätt läggs en tung börda på medborgarens sinne, och hans plånbok, som redan är ”sliten av strider” genom inflationens hänsynslösa angrepp, blir allt hårdare anlitad. Familjerna måste köpa ”klappar”, även om de inte skulle ha råd att ha smör på bordet! Och hur stor välvilja visas av affärsinnehavarna? Sänker man priserna av hänsyn till de fattiga? Nej! Priserna går upp. Först efter jul går de ner.
Kyrkor och samfund gör julen till en affärsangelägenhet, liksom de gör Guds ord till en handelsvara. De håller särskilda böner, mässor och predikningar. Och tar också upp särskild kollekt! Julfirandet är själviskt, därför att det skapar illvilja. Anställda känner sig stötta, om chefen inte ger dem en ”gratifikation” av något slag. Andra arbetande, som t. ex. mjölkbud, tidningspojkar och paket- och varuutkörare, väntar sig särskilda drickspengar vid jul. Om ingen dricks ges eller någonting extra bjuds, känner sig vederbörande förolämpad, ungefär som en storstadschaufför när den han kört för inte ger några drickspengar. Julfirandet är själviskt, därför att det ödslar med tiden. Ändlösa timmar går åt till att klä julgranar, slå in paket och tränga sig fram genom tätt sammanpackade människohopar. All denna tid kunde folk ha använt till att studera Guds ord och inhämta kunskap om Kristi rike.
Varför är julfirandet så själviskt? Därför att det är hedniskt, inte kristet. Jesus föddes inte i den kalla december månad. (Luk. 2:8, 12) Hans födelse inträffade i början av oktober. Men även om vi exakt visste vilken dag det var, har vi dock ingen befallning om att fira den. Kristus befallde sina efterföljare att högtidlighålla minnet av hans död, inte av hans födelse. (Luk. 22:15—20) Julen stammar direkt från den hedniska saturnalifesten, som firades från och med den 17 till och med den 23 december. Om denna hedniska högtid säger New Funk & Wagnalls Encyclopedia (sid. 10.790): ”Under saturnalierna ägde inga rättsförhandlingar rum, skolorna var stängda, och all militär verksamhet låg nere, för att hären skulle kunna ta del i högtidsfirandet. Det var en period då man visade välvilja och munterhet, höll festmåltider, gick på besök till varandra och gav presenter.” Hur kan en hednisk högtids förlustelser vara till ära för Kristus? Det är de sannerligen inte heller! Till och med jultomten eller hans motsvarighet i vissa länder, ”S:t Nick”, är, som Century Dictionary ger till känna, ingen annan än Kristi motståndare, Satan, djävulen!
Det är alldeles säkert att de första kristna inte firade jul. Det gjorde t. ex. inte heller de första amerikanska kolonisterna eller puritanerna i England. I våra dagar firar de sanna kristna varken hedniska eller föråldrade högtider. (Gal. 4:9—11) Ty sanningen är den, att julen inte har något stöd i bibeln och att den inte firas på grund av kärlek. I stället är julen rotad i hedendomen och firas på grund av själviskhet. Gör dig fri från de hedniska bojorna! Utöva sann kristendom genom att tillbedja Jehova i ande och sanning. Ge åt andra vad Kristus vill att du skall ge: de goda nyheterna om hans rike. (Matt. 24:14) Gör detta nu, ty snart, i striden vid Harmageddon, kommer Konungen, Kristus, att för alltid göra slut på den hedniska julfesten och dess egennyttiga firare.