Visa er vara sanna Kristi lärjungar
”Min Fader förhärligas däri att ni håller i med att bära riklig frukt och visar er vara mina lärjungar.” — Joh. 15:8.
1. Vad är en lärjunge, och vad är det alltså som gör en till en Jesu Kristi lärjunge?
EN LÄRJUNGE är en ”undervisad”, en som lär sig. Jesu Kristi lärjungar är följaktligen personer som har godtagit hans lära och lever i överensstämmelse med det föredöme som han gav medan han var på jorden. Om vi skall vara sanna lärjungar till Guds Son, gör vi alltså väl i att tänka på hans verksamhet på jorden för att utröna exakt vad som krävs av oss.
2. Vad var Jesu Kristi viktigaste mål, enligt vad som framgår av bibeln?
2 Jesu hela levnadsbana kretsade kring tjänst. Han sade till sina lärjungar: ”Min mat är att göra dens vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk.” (Joh. 4:34, 1917) ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” (Matt. 20:28, 1917) Vad menade han egentligen med dessa uttalanden?
3. Hur visar Jesu samtal med en samaritisk kvinna att hans ”mat” var att göra sin Faders vilja?
3 Jesus var trött, hungrig och törstig, då han satte sig vid Jakobs brunn nära den samaritiska staden Sykar. Men när en samaritisk kvinna kom för att hämta upp vatten, grep han ändå möjligheten att göra gott. Han glömde sin trötthet och sin hunger och fann glädje och styrka i att göra sin Faders verk genom att hjälpa denna kvinna att lära känna den godtagbara tillbedjan. (Joh. 4:6—34) Ja, för Jesus var utförandet av hans Faders vilja likt mat. Det uppehöll honom. Hans främsta mål i livet var att hjälpa andra i andligt avseende. Hans egna materiella behov var underordnade. Jesus levde i full samklang med den maning han gav andra: ”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skall vi äta?’ eller: ’Vad skall vi dricka?’ eller: ’Vad skall vi sätta på oss?’ Alla dessa ting är ju det som folk i nationerna så ivrigt strävar efter. Er himmelske Fader vet ju att ni behöver alla dessa ting. Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matt. 6:31—33.
4. Hur skall vi förstå Jesu ord att han kom, ”icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna”?
4 Det förhållandet att Jesus kom för att tjäna betyder inte att han avvisade all personlig betjäning. Det kan inte vara så, eftersom vi läser i bibeln om kvinnor som betjänade honom. (Matt. 27:55) Den tjänst som utfördes av dessa kvinnor kan ha inbegripit att de lagade mat och att de sydde, lagade och tvättade kläder. Deras tjänst var emellertid helt och hållet frivillig. Jesus Kristus kom inte till jorden ”för att låta tjäna sig”, och det betyder att han inte kom och sökte bli betjänad eller uppassad av andra. Han själv utförde det mesta av tjänandet. Han botade de sjuka, krymplingarna och de vanställda, återgav de blinda synen, öppnade de stummas mun och de dövas öron och frigjorde många som behärskades av demoner. Åt dem som var mottagliga gav hans förkunnande av Guds sanning tröst, andlig läkedom och befrielse från andlig fångenskap. Jesus Kristus fullgjorde troget syftet med att han blivit smord, enligt vad som förklaras i Jesaja 61:1 (NW): ”Den suveräne Herren Jehovas ande är över mig, därför att Jehova har smort mig till att förtälja goda nyheter för de ödmjuka. Han har sänt mig till att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, till att förkunna frihet för dem som tagits till fånga och ett vitt upplåtande av ögonen till och med för fångarna.”
5. Hur reagerade Jesus, när folkskarorna störde honom i hans avskildhet?
5 Något som var iögonenfallande var Jesu ömma medkänsla med dem som han betjänade på detta sätt. Inte ens när han stördes i sin avskildhet av folkskarorna reagerade han på ett barskt, irriterat eller i övrigt osympatiskt sätt. Beträffande hur han reagerade läser vi: ”Han greps av medlidande med dem, eftersom de var lika får utan herde. Och han började lära dem många ting.” (Mark. 6:34) ”Han tog välvilligt emot dem och började tala till dem om Guds rike, och dem som behövde botas gjorde han friska.” — Luk. 9:11.
6. Hur uppfyllde Jesus orden i Jesaja 42:3?
6 Jesus Kristus såg aldrig ner på de fattiga och betryckta. Hans sätt att ha med förtryckta människor att göra uppfyllde orden i Jesaja 42:3: ”Ett brutet rör skall han icke sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka.” (Matt. 12:20) De betryckta liknade brutna rör och vekar som höll på att slockna på grund av brist på olja i lamporna. Jesus hade klart för sig deras beklagansvärda tillstånd och gjorde det inte värre för dem genom att behandla dem strängt och barskt. Nej, han visade dem hänsyn och ingöt i dem förnyad styrka och förnyat hopp.
7. Vad visar att Jesus verkligen var ”anspråkslös i hjärtat”?
7 Fastän Jesus Kristus var Herre eller mästare lade han sig inte till med en överlägsen inställning till dem som han betjänade. Han ledde sig själv på ett sådant sätt att hans fullkomlighet inte gjorde att andra kände sig oansenliga och underlägsna eller fick dem att känna sig illa till mods i hans närvaro. Jesus skilde sig helt och hållet från människor som har framträdande förmågor men som ofta är snara att reta sig på och bli otåliga på dem som har begränsningar. Fastän Guds Sons lärjungar ibland var tanklösa och glömska, var han aldrig alltför sträng mot dem. På grund av att han var ”anspråkslös i hjärtat” höll han sig inte för god för att undervisa människor som andra såg ner på som okunniga. — Matt. 11:28—30; Joh. 7:47—49.
8. Vilka känslor fortsatte Jesus att hysa för sina landsmän trots deras oemottaglighet och motstånd?
8 Inte ens den oemottagliga inställning och det motstånd som visades av så många av Jesu landsmän försvagade hans omsorg om dem. Han ville hjälpa dem alla. I det han riktade sig till Jerusalem sade han: ”Hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat.” (Matt. 23:37) Då Jesus sedan tänkte på den fruktansvärda förstörelse som skulle drabba staden, grät han. Det smärtade honom, att veta att allt det lidande som skulle drabba folket genom de romerska härarna kunde ha undvikits, om de bara hade ändrat sinne och tagit emot honom som den smorde tjänare som Gud sände ut — Messias. — Luk. 19:41—44.
9. Vad var det oöverträffliga uttrycket för Jesu kärlek?
9 Jesus gav verkligen ett fullkomligt exempel på vad det betyder att tjäna till förmån för andra. Vilken värme, vilken omtanke, vilken kärlek visade han inte! Som ett oöverträffligt uttryck för sin kärlek gav han slutligen sin själ eller sitt liv som en lösen för det syndiga människosläktet. Till sina lärjungar kunde han därför på förhand säga: ”Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er.” — Joh. 15:13, 14.
OFULLKOMLIGA MÄNNISKOR KAN GÖRA DET
10. Varför kan vi vara säkra på att det är möjligt att efterlikna Jesu fullkomliga exempel?
10 Men kan ofullkomliga människor efterlikna Jesu Kristi fullkomliga exempel? Det är avgjort möjligt. Aposteln Paulus gjorde det, och det gjorde också många andra av Jesu hängivna lärjungar. Paulus uppmuntrade de kristna i Korint: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi.” — 1 Kor. 11:1.
11. Vilka känslor hyste Paulus för sina icke troende landsmän?
11 I likhet med Jesus Kristus hade aposteln Paulus sann omsorg om människor och kärlek till dem. Han var särskilt plågad av sina landsmäns brist på tro. I sitt brev till romarna skrev aposteln: ”Jag säger sanningen i Kristus; jag ljuger inte, eftersom mitt samvete vittnar med mig i helig ande att jag har stor bedrövelse och oupphörligt kval i mitt hjärta. Jag kunde nämligen önska att jag själv såsom den som är förbannad vore skild från den Smorde till förmån för mina bröder, mina släktingar efter köttet.” — Rom. 9:1—3.
12. Varför var Paulus’ stora omsorg om judarna särskilt märklig?
12 På grund av vad Paulus predikade betraktade hans landsmän honom som en avfälling, som en som inte hade någon kärlek till dem. Ingenting kunde emellertid ha varit längre från sanningen. Hans samvete, som var upplyst av helig ande, bar vittnesbörd om hans stora kärlek till dem. Han var villig att göra vad som helst som han möjligtvis kunde göra för att hjälpa sina landsmän att vinna frälsning. Detta är synnerligen märkligt, när vi tänker på att de var ansvariga för mycket av det lidande som han fick utstå. I ett brev till korintierna förklarade aposteln: ”Av judar har jag fem gånger fått fyrtio slag på ett när, tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad.” — 2 Kor. 11:24, 25.
13. Hur långt var Paulus villig att gå för att hjälpa sina judiska bröder?
13 Men lägg märke till hur långt Paulus sade att han var villig att gå för att hjälpa dem: ”Jag kunde nämligen önska att jag själv såsom den som är förbannad vore skild från den Smorde till förmån för mina bröder.” (Rom. 9:3) Aposteln gav alltså uttryck åt sin villighet att på sig själv ta den förbannelse, som vilade på hans icke troende landsmän på grund av att de underlåtit att begagna sig av Guds medel till frälsning med himmelskt liv i sikte. (Jämför Galaterna 3:13.) Hans ord uppenbarar djupet av hans osjälviska kärlek. Paulus var villig att göra vad som helst som stod i hans förmåga för att hjälpa judarna.
14. Hur bör vi förmås att handla mot människor som är likgiltiga eller som motstår de ”goda nyheterna”? Varför är det så?
14 Som Jesu Kristi lärjungar bör vi i denna tid ha samma slags omsorg om icke troende. Vi bör inte låta deras motstånd eller likgiltighet uppväcka känslor av illvilja hos oss. Sådana personer är medlemmar av den mänskliga familjen, som Kristus dog för. (Rom. 5:6—8) Och det är Jehovas vilja att de skall fortsätta att få möjlighet att uppnå sinnesändring, så länge de är vid liv eller till dess han tillintetgör all orättfärdighet. (2 Petr. 3:9) När vi av hjärtat inser detta, kommer vi att förmås att omsorgsfullt och under bön tänka på vad vi kan göra för att hjälpa andra i andligt avseende. Vi kommer då att följa Jesu maning: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” — Matt. 5:44.
15. Vad visar att vårt liv nu som Kristi lärjungar är det bästa levnadssättet?
15 Vi skulle också göra väl i att tänka på vad de ”goda nyheterna” har betytt för oss individuellt. Att vara en Jesu Kristi lärjunge är helt visst det bästa levnadssättet. Vi slipper använda våra krafter i fåfänga ansträngningar att bevara världsliga ordningar som är dömda att misslyckas. Vi skyddas mot att bli indragna i världens omoraliskhet och laglöshet. Därför känner vi inte av den hjärtesorg och plåga som kommer av att man överträder Guds befallningar. (Kol. 3:5—10, 12—14) Förutom de nuvarande förmånerna har vi det storslagna hoppet om evigt liv under rättfärdiga förhållanden. (2 Petr. 3:13) Hur gott skulle det inte vara om fler människor kunde få hjälp att hysa detta hopp som Jesu Kristi lärjungar!
16. Varför är det viktigt att människor får möjlighet att lära känna sanningen så snart som möjligt?
16 Människor behöver de ”goda nyheterna” i dag. I morgon kan det vara för sent. En orsak till detta är att man kan ödelägga sitt liv på grund av att man inte känner till de ”goda nyheterna”. En enda handling av omoraliskhet, ett våldsamt vredesutbrott, missbruk av narkotika eller liknande kan leda till obotlig skada. Dessutom känner vi inte till dagen och stunden då Jehova Gud skall ingripa mot den ogudaktiga världen. (Matt. 24:36—44) Därför vill vi använda den återstående tiden förståndigt i ansträngningar att hjälpa andra att vinna frälsning. (Apg. 18:6) Vi bör känna det alldeles som aposteln Paulus: ”Ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” — 1 Kor. 9:16.
INTE BEGRÄNSAT TILL MUNTLIGT KUNGÖRANDE
17. Vad förutom predikande behövs för att vi skall visa oss vara Jesu Kristi lärjungar?
17 Att vi visar oss vara Kristi lärjungar är emellertid inte begränsat till att vi kungör de ”goda nyheterna”. Det inbegriper att vi kommer till de människors hjälp som är i verklig nöd och behandlar dem omtänksamt, oberoende av hur de kan ha handlat mot oss. (Rom. 12:17—20) Men alldeles som omsorgen om den egna familjens behov har företräde framför att man betjänar främlingars behov, så har också ansvaret mot medtroende företräde framför förpliktelserna mot icke troende. (1 Tim. 5:8) Bibelns råd är: ”Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra, vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.” — Gal. 6:10, 1917.
18. a) Vilket ansvar har vi gentemot andliga bröder som är i fysisk nöd? b) När är en kristen inte förpliktad att ge materiell hjälp åt någon som är i nöd?
18 Det är många tillfällen att göra gott mot medtroende som erbjuder sig själva. En olyckshändelse, en naturkatastrof eller någon annan olycka kan försätta somliga av våra medtroende i ett tillstånd då de behöver hjälp. Efter Jesu Kristi förebild bör vi helt visst önska göra allt som står i vår makt för att hjälpa våra andliga bröder. Aposteln Johannes skrev: ”Av detta har vi lärt känna kärleken, därför att denne gav ut sin själ för oss; och vi är pliktiga att ge ut våra själar för bröderna. Men vem det vara må som har denna världens medel att uppehålla livet och får se sin broder vara i nöd och ändå stänger sin ömma medkänslas dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i honom? Små barn, låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” (1 Joh. 3:16—18) Om någon är ansvarslös, lat och ovillig att ta ett tillgängligt arbete, som han är i stånd att utföra, är den kristne naturligtvis inte förpliktad att bistå honom ekonomiskt. Den bibliska regeln är: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.” — 2 Tess. 3:10, 1917.
19. Hur kan vi hjälpa medtroende i andligt avseende, enligt vad aposteln Paulus skrev?
19 Det är långt oftare som medtroende har andliga behov. Enligt 1 Tessalonikerna 5:14 har alla i församlingen ansvar att göra vad de kan för att ge andlig hjälp. Vi läser: ”Förmana allvarligt de oordentliga, tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” Somliga kan vara försumliga i fråga om sina kristna förpliktelser och därför behöva förmanas. Äldre kvinnor kan till exempel behöva återföra unga kvinnor ”till förnuft, så att de älskar sina män, älskar sina barn, är sunda i sinnet, kyska, husliga, goda, i det de underordnar sig sina egna män”. (Tit. 2:4, 5) De som är modfällda eller nedslagna på grund av problem eller prövningar behöver uppmuntran. Skulle de inte kunna bli uppbyggda genom att få höra vilka skriftenliga tankar som har hållit dig uppe? Skulle det inte vara styrkande för dem att bli förvissade om din omsorg? Det kan finnas somliga som har ett svagt samvete. Då bör de som har ett starkt samvete bära sina bröders svaghet genom att ta på sig inskränkningar i utövandet av sina rättigheter. (Rom. 15:1—3) Eftersom alla i församlingen är ofullkomliga, måste vi vara villiga att i kärlek ha fördrag med varandras fel och förlåta varandra villigt av hjärtat. (Kol. 3:13) Att vi på så sätt hjälper varandra kommer helt visst att stärka kärlekens band.
20. a) Vad är det som verkligen identifierar oss som Kristi lärjungar? b) Vad blir resultatet av att vi ger av oss själva till förmån för andra?
20 Det är genom självuppoffrande kärlek till troende och icke troende som vi visar oss vara Kristi lärjungar. (Joh. 13:34, 35) Detta betyder att vi ger ut av våra krafter, vår tid och våra materiella tillgångar, ja, av själva vår varelse, i ansträngningar att främja andras andliga välfärd. Genom att vi på så sätt ger av oss själva kommer vi inte att känna oss utarmade. I stället fortsätter vår lycka att öka, eftersom ”det är lyckligare att ge än att få”. (Apg. 20:35) Må vi därför fortsätta att fördjupa vår glädje genom att efterlikna Jesus Kristus i högre grad och alltid visa oss vara hans hängivna lärjungar.