Svar på den romerske landshövdingens fråga: ”Vad är sanning?”

”Pilatus sade till honom: ’Vad är sanning?’” — Joh. 18:38.

FRÅGESTÄLLAREN var landshövdingen eller prokuratorn över de romerska provinserna Judeen, Samarien och Idumeen i Främre Orienten under åren 20—36 enligt den vanliga tideräkningen. Pilatus hade sitt residens i staden Caesarea vid Medelhavet; men sin fråga ställde han till en man som han höll på att förhöra i landshövdingens palats i Jerusalem på den judiska påskdagen, den 14 Nisan, år 33 v.t. I sin egenskap av landshövding befann han sig tillsammans med sina soldater i den judiska heliga staden för att upprätthålla ordningen där under påskhögtiden. Skenbart i avsikt att förhindra oroligheter i Jerusalem denna dag överlämnade de religiösa ledarna i staden till den romerske landshövdingen en man som de sade vara en ogärningsman, för att denne skulle rannsakas och straffas enligt den romerska, världsliga, lagen. Under det enskilda förhör som följde ställde landshövdingen i sin egenskap av domare följande fråga till den för ogärningar anklagade mannen: ”Vad är sanning?” Längre gick inte landshövdingen i sitt intresse för sanningen. Tre år senare kallades han till Rom för att där stå till svars för förseelser i ämbetet. Enligt historieskrivaren Eusebios förvisades han till Vienna (Vienne) i den romerska provinsen Gallien och begick senare självmord. Han dog utan att få svar på sin fråga.

 1. Hur har olika skribenter bekräftat att sammanträffandet mellan Pilatus och Kristus verkligen ägt rum, men vem har skrivit den mest detaljerade skildringen av det?

DEN romerske landshövdingen var Pontius Pilatus. Den man som han ställde sin så välkända fråga till var Jesus Kristus. Att sammanträffandet mellan dessa båda män vid detta ytterst betydelsefulla tillfälle är en historisk verklighet bekräftas inte bara av judiska vittnen utan även av den välkände romerske historieskrivaren Publius Cornelius Tacitus, som levde i första århundradet. När denne icke-judiske historiker skriver om benämningen ”kristna”, säger han:a ”Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberii regering blivit avlivad av prokuratorn Pontius Pilatus.” Men den man, som i detalj beskrev detta möte mellan Jesus Kristus och Pontius Pilatus, var Jesu Kristi mest älskade jordiske vän, nämligen Johannes, Sebedeus’ son. (Joh. 18:28—38) Johannes’ skildring hade en pålitlig bakgrund av sannfärdighet, ty mer än någon annan av bibelns nedskrivare har han skrivit om sanning och sannfärdighet inom ett intresseområde som har den allra största betydelse för oss alla.

 2. Vilka frågor uppstår beträffande Pilatus’ egen fråga, och vilket svar kan vi ge på dem?

² Till synes lät den romerske landshövdingen Pontius Pilatus frågan: ”Vad är sanning?” dö med honom, obesvarad. Men dog frågan verkligen med honom? Har frågan förblivit obesvarad ända fram till våra dagar? Även om Jesus Kristus inte själv muntligen besvarade Pilatus’ fråga till honom, kan man undra om han verkligen lämnade denna fråga obesvarad när det gällde andra, ja, vad oss beträffar. Härtill måste vi svara: nej! Pilatus’ fråga har blivit besvarad, och svaret kan ges åt dem som uppriktigt söker och älskar ”sanningen”.

 3. Vad är ”sanning”, och om vilken sanning handlade Pilatus’ fråga?

³ Med sanning menas sådant som är i ”överensstämmelse med fakta”. Det finns olika slag av saker och ting, beträffande vilka vi måste fastställa de verkliga, faktiska förhållandena, för att vi skall lära känna sanningen om dem. När vi känner till hur det verkligen förhåller sig med en viss sak, är vår kunskap om den formellt sann eller sann till formen. Om vår kunskap beträffande en sak skall kunna vara sann, måste den stämma överens med vad denna sak i själva verket är. När Jesus Kristus nu skulle rannsakas inför Pontius Pilatus, var landshövdingen intresserad av att få veta vissa fakta om den här anklagade mannen. Han var inte intresserad av sanningen i största allmänhet; de plikter som åvilade honom och det ansvar han skulle avbörda sig tillät inte en sådan omfattande undersökning. Det var den här mannen, vilken stod till svars inför honom, som förde detta ämne, sanningen, på tal. Det var alltså om sanningen i detta speciella fall som Pilatus frågade: ”Vad är sanning?” Vad var då den sanning som här kom i blickpunkten? Låt oss ta reda på det.

Vi söker efter svaret

 4. Vad meddelar oss Johannes om hur det kom sig att Pilatus ställde sin fråga?

⁴ Johannes’, Sebedeus’ sons, skildring lyder så här: ”Så gick Pilatus åter in i ståthållarpalatset och kallade Jesus till sig och sade till honom: ’Är du judarnas konung?’ Jesus svarade: ’Har detta som du säger sitt ursprung hos dig själv, eller hava andra berättat för dig om mig?’ Pilatus svarade: ’Jag är väl icke någon jude! Din egen nation och de förnämsta prästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?’ Jesus svarade: ’Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina tjänare hava kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike icke detta ursprung.’ Därför sade Pilatus till honom: ’Nåväl, är du då en konung?’ Jesus svarade: ’Du säger själv att jag är en konung. För detta har jag blivit född, och för detta har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen. Var och en som är på sanningens sida lyssnar till min röst.’ Pilatus sade till honom: ’Vad är sanning?’” — Joh. 18:33—38, NW; Matt. 27:11—14.

 5. Hur visade Jesus, när han förhördes av Pilatus, att han höll fast vid det uppdrag, som han kommit i världen för att fullgöra?

⁵ Vid detta avgörande tillfälle höll Jesus fast vid det uppdrag, som han hade kommit i världen för att fullgöra. Fruktan för döden drev honom inte till att förneka fakta i saken. När de som hade gripit honom överlämnade honom till Pilatus, anklagade de honom med orden: ”Denne man hava vi funnit verka för att omstörta vår nation och förbjuda att man betalar skatt till kejsaren och säga att han själv är Kristus, en konung.” (Luk. 23:1—3, NW) När han rakt på sak blev tillfrågad om han var en konung, förnekade han alltså inte detta. I sitt svar till Pilatus talade han om ”mitt rike”, men han förklarade att detta inte var någon del av denna världen. Av denna förklaring drog Pilatus slutsatsen att Jesus var en konung. Detta fick honom att komma med en ny fråga om Jesu konungavärdighet, i det han sade: ”Nåväl, är du då en konung?”, dvs. även om ditt rike inte är någon del av denna världen. Jesus svarade att Pilatus hade dragit en rätt slutsats, då han sade: ”Du säger själv att jag är en konung.” I annat fall skulle Pilatus inte för andra gången ha frågat om han var en konung.

 6. För vilket ändamål var Jesus besluten att vara trogen vid detta tillfälle, vad detta än skulle kosta honom?

⁶ Jesus lät den slutsats, som domaren Pilatus hade dragit, stå fast såsom sann. Jesus hade nu ordet, och han kunde inte förneka sanningen. Såsom han vidare sade till Pilatus hade han blivit född för just detta ändamål och hade kommit i världen för just detta ändamål, att han skulle bära vittnesbörd om sanningen beträffande sin konungavärdighet. Och alla som står på sanningens sida skulle ta emot Jesu vittnesbörd såsom varande sanningen. Han hade blivit född för att bära vittnesbörd om sanningen. Vid trettio års ålder hade han blivit döpt och hade kommit i världen för att bära vittnesbörd om sanningen. Nu, vid sitt jordiska livs höjdpunkt, skulle han fördenskull inte förfela syftet med sin födelse såsom människa och sitt offentliga framträdande på världsskådeplatsen. Han skulle vara sanningen trogen, även om det skulle kosta honom livet. Om den sak det gällde inte var sanningen, skulle han verkligen inte vara villig att dö för den; han skulle inte vilja dö för en lögn.

 7. Vad måste vi vara övertygade om beträffande Jesu vittnesbörd, och vad leder det till, om vi har en sådan övertygelse?

⁷ Jesus var villig att dö för sanningen. Är vi på grund av det mod och den trohet, som han lade i dagen, övertygade om att hans vittnesbörd, som han avgav inte bara inför den romerske landshövdingen utan inför hela nationen, var sanningen? Om vi är övertygade härom, vad betyder då det? Om vi lyssnar till hans röst genom att godta det som han säger, då tar vi emot honom såsom konung. Genom att göra detta bevisar vi att vi är ”på sanningens sida”. Detta innebär att vi också är på Jesu sida, och det är där vi vill vara.

 8. a) Varför var detta sanningen, som vi bör göra oss underrättade om? b) Varför måste Jesus själv vara sanningen?

⁸ Om en människa har blivit född för just det ändamålet att hon skall bära vittnesbörd om sanningen, måste detta vara en mycket viktig sanning. Det måste vara en sanning som är värd att man ägnar hela sitt liv åt den, om en människa kommer i denna världen för just det ändamålet att bära vittnesbörd om den. Just så viktigt var det. Om det finns någon sanning, som man bör göra sig underrättad om, måste det följaktligen vara denna sanning. Men i Jesu fall var sanningen inte bara vad han sade; den var också vad han gjorde, hur han levde och hur han dog. Det var fråga om ett liv, varigenom sanningen förverkligades, blev en verklighet. Många ting var förbundna med Jesus såsom människa, vilka hade universell betydelse, ja, stor betydelse för himmelen och jorden; och han måste leva och handla så att dessa ting blev uppfyllda. Han måste själv vara sanningen.

 9. Vad sade Johannes — i överensstämmelse med detta — om Jesus Kristus i Johannes 1:14, 16, 17, och gjorde han sig här skyldig till någon måttlöshet i fråga om språket?

⁹ Jesu älskade lärjunge Johannes gjorde sig inte skyldig till någon måttlöshet i fråga om ord eller någon överdrift i fråga om språket, när han beskrev hur Jesus kom från himmelen till jorden för att födas som en fullkomlig människa. Han sade: ”Så blev Ordet kött och bodde ibland oss, och vi fingo en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader; och han var full av oförtjänt godhet och sanning. Ty vi erhöllo alla av hans fullhet, ja, oförtjänt godhet på oförtjänt godhet. Ty lagen blev given genom Mose, den oförtjänta godheten och sanningen kommo genom Jesus Kristus.” — Joh. 1:14, 16, 17, NW.

Hur sanningen kom

10, 11. a) Innebär den kontrast mellan Jesus och Mose, som framhålls här, att lagen, som gavs genom Mose, inte var sanningen? b) Vad säger Paulus i Romarna 7:10—12 till försvar för Guds lags godhet?

¹⁰ Men hur var Jesus då ”full av ... sanning”? Hur var han den genom vilken sanningen kom? Varför framhåller aposteln Johannes en kontrast mellan Jesus och Mose? Kom inte profeten Mose med sanningen på sin tid, mer än 1.400 år före Kristus? Var inte den lag, som Gud gav åt Mose för den judiska nationens räkning, sanningen? Jo. Flera hundra år efter det att Gud, laggivaren, hade givit lagen genom Mose sade den inspirerade psalmisten till denne Gud och laggivare: ”Nära äro de som jaga efter skändlighet, de som äro långt ifrån din lag. Nära är ock du, HERRE [Jehova], och alla dina bud äro sanning.” (Ps. 119:150, 151) Själva det förhållandet att lagen, som gavs genom Mose, fördömde Mose eget folk såsom syndare, bevisar att denna lag var helt i överensstämmelse med det som är rättfärdigt och heligt. Eftersom lagen var fullkomlig, dömde den judarna till döden. Till försvar för Guds lags godhet skrev aposteln Paulus:

¹¹ ”Och budet, som var till liv, detta fann jag vara till död. Ty då synden fick en föranledning genom budet, förledde den mig och dödade mig genom det [dvs. genom budet som dömde syndare till döden]. Alltså är lagen å sin sida helig, och budet är heligt och rättfärdigt och gott.” — Rom. 7:10—12, NW.

12, 13. a) Vad krävde Mose lag av judarna, om de skulle vinna liv genom den, och varför förfelade inte denna lag sitt syfte? b) Hur klargjorde aposteln Paulus den här saken i Galaterna 3:23—25?

¹² Lagen, som gavs genom Mose, var alltså inte falsk, osann. I stället framhävde den vad falskhet och osanning var. Lagen, som gavs genom Mose, var inte något misstag. De tio budorden, som var en del av denna lag, var inte något misstag. Lagen krävde fullkomlig lydnad från judarnas sida, om de skulle kunna vinna evigt liv genom att hålla den. Men ingen av judarna som fötts på vanligt sätt kunde hålla lagen fullkomligt och vinna evigt liv genom laggärningar. Likväl tjänade denna lag sitt ändamål, ty den identifierade eller pekade ut den fullkomlige, som verkligen höll lagen klanderfritt, honom som därigenom undgick att dömas av lagen och som fördenskull blev förklarad fullständigt rättfärdig och förtjänt av evigt liv för sin oförvitliga rättfärdighets skull. Att lagen, som gavs genom Mose, inte förfelade sitt syfte och att den inte var ett bedrägligt fåfängt försök, ett sannskyldigt misslyckande, klargjorde den judekristne aposteln Paulus med dessa ord:

¹³ ”Innan [den kristna] tron kom, voro vi under lagens uppsikt, i det vi tillsammans hade blivit överlämnade i förvar, i förbidan på den tro som var bestämd till att uppenbaras. Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus, på det att vi må bliva förklarade rättfärdiga på grund av tro. Men nu, då tron har kommit, stå vi icke längre under en uppfostrare [lagen].” — Gal. 3:23—25, NW.

14. a) Förklara varför Mose lag var något mera än bara en lagsamling. b) Redogör för hur det prästadöme, som lagen förordnade om, utgör ett exempel på detta.

¹⁴ Lagen, som gavs genom Mose, var något mera än bara en lagsamling, något mera än en i system satt samling av lagar för det mänskliga uppförandet. I många avseenden var den profetisk. Den påbjöd många saker som utgjorde profetior om goda ting som skulle komma. Lagen förordnade till exempel om upprättandet av ett prästadöme för den judiska nationens räkning inom Arons, Mose äldre brors, släkt eller familj. Detta utgjorde en profetia om att Jehova Gud skulle komma att förordna en överstepräst, som skulle frambära offer till bestående nytta för hela mänskligheten. Denne andlige, himmelske överstepräst skulle också ha underpräster, vilka skulle tas ut bland människorna och skulle kunna känna medlidande med människorna i deras syndiga och ofullkomliga tillstånd.

15. Vad utgjorde olika ting som hörde samman med den årliga judiska försoningsdagen förebilder till?

¹⁵ Lagen gav föreskrifter om att man skulle fira en nationell försoningsdag varje år, på den tionde dagen i den sjunde månmånaden enligt den judiska almanackan. Denna dag skulle försoning åstadkommas för såväl prästerskapet som de övriga av den judiska nationen och det förmedelst offret av två felfria djur, en tjur och en bock, vilkas blod stänktes i det allraheligaste i helgedomen. Vidare skulle deras synder bäras bort av en syndoffersbock och inte ihågkommas mera. Allt detta utgjorde profetior, som visade hur Guds store överstepräst skulle frambära ett offer till försoning för människosläktets synd och skulle tjäna såsom en verklig syndbärare för att bära bort människosläktets synd, så att den skulle råka i förgätenhet. Alla dessa föranstaltningar skulle vara ett uttryck för kärleksfull godhet å Guds sida.

16. Vad innehöll alltså Mose lag, förutom de olika buden, enligt vad den man säger som skrev Hebréerna 8:4, 5?

¹⁶ Den lag, som gavs genom Mose, innehöll alltså mycket mera än bara de olika buden, som framhöll vad som var synd och underrättade judarna om vilket handlingssätt som var rent, rätt, heligt och osjälviskt, varigenom de skulle kunna förmås att vandra i överensstämmelse med Gud. Dessutom föreskrev lagen att vissa betydelsefulla ceremonier regelbundet skulle utföras, vilka skulle tjäna som profetiska mönsterbilder, som ger oss en rätt och sann uppfattning av de storslagna ting som skall komma i överensstämmelse med Guds uppsåt. Den inspirerade skrivaren kallar dessa profetiska mönsterbilder för skuggor, då han säger: ”Det ... finnes män som frambära gåvorna enligt lagen, men dessa män utföra helig tjänst i en förebildlig modell och en skugga av de himmelska tingen; alldeles som Mose, när han skulle göra tältet i dess fullständighet, fick den gudomliga befallningen. Ty han säger: ’Se till att du gör alla ting enligt deras mönster, som visades dig på berget [Sinai].’” — Hebr. 8:4, 5, NW.

17. Hur framställdes det i lagen så kallade skuggor av den fullkomliga mänskliga kropp, som måste frambäras för synder?

¹⁷ Samme skribent talar åter om skuggor, när han påpekar hur nödvändigt det var att en fullkomlig mänsklig kropp frambars såsom ett offer åt Gud, varvid han säger: ”Eftersom lagen har en skugga av de goda ting som skola komma, men icke tingens själva verklighet, kunna människor aldrig genom samma offer som de beständigt frambära, år efter år, göra dem som träda fram fullkomliga. Skulle icke i annat fall offren hava upphört att frambäras, då ju de som utföra helig tjänst — vilka hade blivit renade en gång för alla — icke längre skulle vara medvetna om synder? Tvärtom blir det genom dessa offer en påminnelse om synder år från år, ty det är omöjligt för tjurars och bockars blod att taga bort synder. När han kommer i världen, säger han därför: ’Slaktoffer och gåva önskade du icke, men du beredde en kropp åt mig.’” — Hebr. 10:1—5, NW.

18. Nämn några av dessa skuggor i den mosaiska lagen. Varför kunde de med rätta kallas skuggor?

¹⁸ Många andra ting, som var påbjudna i lagen, t. ex. påskmåltiden, veckohögtiden eller pingsten, veckosabbaten, jubelåret, högtiden som inföll första dagen i varje månad, också kallad nymånaden, och speciellt den sjunde nymånaden varje år, ja, allt detta var skuggor. De var sanning i sig själva, däri att de utgjorde en sann och tillförlitlig modell eller bild i liten skala av större ting som skulle komma. Men de var bara skuggor. En skugga är en mörk avbildning, ett mönster, som kastas på en yta av en fast, ogenomskinlig kropp, som kommer i vägen för ljuset. Skuggan är inte något materiellt; den är inte själva ”verkligheten”. Det är föremålet eller kroppen, vars konturer eller bild skuggan återger, som är ”verkligheten”. Om föremålet eller kroppen står framför ljuset, sträcker sig skuggan framför föremålet eller kroppen. Detta förhållande har givit upphov till talesättet: ”Kommande händelser kastar sin skugga framför sig.” Vad Guds uppsåt beträffar, kom skuggan först för att genom en företeelse i liten skala ge en uppfattning av de storslagna ting som Gud har i sinnet med avseende på människornas framtid. Dessa skuggor har väckt sanna förhoppningar hos de människor som lydigt hållit Guds lag. Eftersom skuggorna var sanna, kommer dessa människor inte att bli besvikna i sina förhoppningar.

19. Varför kunde Johannes då med rätta säga: ”Lagen blev given genom Mose, ... sanningen ... [kom] genom Jesus Kristus”?

¹⁹ Skuggan är sannfärdig, men den utgör inte hela sanningen om saken. Först när det föremål framträder, som den utgjorde en skuggbild av, kommer sanningen. Då har sanningen blivit verklighet. Det är föremålet eller kroppen som är sanningen. Eftersom den mosaiska lagen endast innehöll skuggor, måste den vika i och med att verkligheten kom, dvs. det föremål eller den kropp, som lagen utgjorde en skuggbild av. De regler, som fanns med i Mose lag och som gällde mat och dryck, iakttagandet av vissa ceremonier och firandet av heliga dagar, måste försvinna såsom förebilder eller skuggor. Detta gjorde de, ty aposteln Paulus skriver till de kristna i Kolosse i Mindre Asien: ”Låt därför ingen människa döma eder i fråga om att äta och dricka eller med hänsyn till en högtid eller firandet av nymånen eller en sabbat; ty dessa ting äro en skugga av de ting som skola komma, men verkligheten tillhör Kristus.” (Kol. 2:16, 17, NW) Det var därför i full överensstämmelse med historiska fakta som aposteln Johannes sade: ”Lagen blev given genom Mose, den oförtjänta godheten och sanningen kommo genom Jesus Kristus.” — Joh. 1:17, NW.

20, 21. Om Johannes’ påstående skulle kunna besannas i den fullständigaste bemärkelsen, vad krävdes då av Jesus beträffande ett frambringande av försoning för synd?

²⁰ Om detta påstående skulle kunna besannas i den fullständigaste bemärkelsen, krävdes det mera av Jesus Kristus än att han bara talade, predikade, undervisade. Det krävdes av denne Guds Son att han lade av sin andliga härlighet i himmelen och föddes som ett fullkomligt människobarn för att han skulle kunna motsvara sanningen av försoningsdagens offer, som i bildlig bemärkelse tog bort hela den judiska nationens synder. Det fordrades av honom att han vid trettio års ålder framställde sig såsom ett lämpligt mänskligt offer, som med godkännande kunde frambäras till Gud, på det att han skulle kunna förordnas till Guds överstepräst för att bringa försoning för hela människosläktets synder. (Hebr. 5:1—5; 7:27; 8:1—4) Detta gjorde han, när han framställde sig för att bli döpt i Jordan av Johannes döparen och hans kropp för ett ögonblick blev begravd utom synhåll i vattnet. På detta sätt kom han i världen med den till offer lämpade mänskliga kropp, som Gud hade berett åt honom. — Hebr. 10:5—10; Ps. 40:7—9; Joh. 18:37.

²¹ Vid sin död tre och ett halvt år senare frambar han såsom Jehovas överstepräst sitt mänskliga offer ”en gång för alla”. För att han skulle kunna frambära värdet av sitt fullkomliga mänskliga offer till Gud i himmelen måste han bli uppväckt från de döda. Detta inträffade på tredje dagen sedan han dött. Liksom den judiske översteprästen gick innanför den inre förlåten i templet in i det allraheligaste eller innersta rummet uppstod Jesus Kristus då från de döda till liv i andevärlden, och i sinom tid framträdde han i Guds bokstavliga närvaro för att frambära värdet av sitt liv såsom ett offer.

22. Hur utgjorde allt detta en del av Jesu verk att bära vittnesbörd om sanningen?

²² Allt detta utgjorde bevis för skuggornas sannfärdighet, dessa skuggors som hade funnits i lagen, vilken gavs genom Mose. Det bekräftade att Jesu Kristi översteprästerliga ställning var en verklig sanning, att han med framgång hade fyllt sin uppgift som en offrande överstepräst. På grund av denna verklighet skall de allra dyrbaraste välsignelser komma mänskligheten till del. Allt detta hörde med till Jesu verk att bära vittnesbörd om sanningen, nämligen att han lät de ting, som var förebådade och framställda i skuggbild genom Mose lag, överföras till den verkliga sanningens område.

Sanningen om riket

23. a) Är sådant som hade med det prästerliga offret för synd att göra all den sanning som angår oss, och hur ger oss det som hände vid Jesu rättegång klarhet i frågan? b) Vilka andra ting i Mose lag behövde alltså bevisas vara exakta skuggor?

²³ Men är sanningen om den prästerliga tjänsten och om föranstaltandet av ett försoningsoffer för världens synd all den sanning som har någon betydelse för oss och angår oss? Nej! Ty när Jesus blev förhörd av landshövdingen Pontius Pilatus, var det konungamakten som saken först och främst gällde. Fienderna hade överlämnat honom för att dömas enligt romersk lag och hade anklagat honom för att komma med anspråk på att vara ”Kristus, en konung”. (Luk. 23:1, 2, Åk) I själva verket var det just då en hel del sanning som skulle fastställas med avseende på regeringsmakten, inte bara den lokala styrelsen över judarna utan herraväldet över hela världen av människor. Det var så mycket som berodde på Jesus Kristus vid denna tid, och han insåg detta och var fast besluten att vara trogen. Det var fördenskull inte något oväntat att saker och ting i Mose lag, som hade med Guds folks kommande herravälde att göra, behövde bevisas vara exakta profetior, exakta skuggor, som skulle stämma överens med framtida fakta. Hur bevisades de vara detta?

24. a) Vilket ämbete i Israel gav Gud åt Aron och hans familj? b) Varför tillsatte inte Gud också en mänsklig konung över Israel?

²⁴ Vid den tid, då lagen gavs genom Mose vid Sinai berg, fanns det inte någon synlig mänsklig konung över Israel. Mose var inte Israels konung, utan han tjänade såsom medlare mellan Jehova Gud och Israels nation. Mose äldre bror var Aron, leviten Amrams förstfödde son. Det var i Arons familj som Jehova Gud upprättade ett prästadöme över Israel. Varför tillsatte inte Gud också en mänsklig konung över Israel? Eller varför gjorde han inte Aron till både präst och konung? Därför att Jehova Gud var den laggivande konungen över Israel, ehuru han var osynlig. Han kunde inte därtill vara Israels präst. Förhållandena i Israel var just sådana som Mose sjöng om på stranden av Röda havet omkring tre månader innan lagen gavs genom Mose: ”Jehova skall härska som konung till obestämd tid, ja, för evigt. När Faraos hästar med hans stridsvagnar och hans ryttare begåvo sig ut i havet, då lät Jehova havets vatten komma tillbaka över dem, under det att Israels söner på torr mark gingo mitt igenom havet.” (2 Mos. 15:18, 19, NW) Jehova avsatte alltså inte sig själv såsom konung.

25. Vad sade Gud i den lag, som han gav genom Mose, om en mänsklig konung över Israel?

²⁵ I den mosaiska lagen antydde Jehova Gud att den tid kunde tänkas komma, när israeliterna skulle önska likna de icke-teokratiska, hedniska nationerna och ha en synlig konung över sig. Då, sade Jehova, ”bör du ofelbart sätta över dig en konung som Jehova, din Gud, skall utvälja. Av dina bröder skall du sätta en konung över dig. Du skall icke få tillåtelse att sätta över dig en utlänning, en som icke är din broder. ... När han tager säte på sitt rikes tron, skall han i en bok göra en avskrift åt sig av denna lag från den som finnes i förvar hos prästerna, leviterna.” (5 Mos. 17:14—18, NW) Längre fram tillhöll Mose israeliterna att fullgöra sina plikter i sitt högtidliga kontrakt eller förbund med Gud. I annat fall, sade Mose, skall Jehova ”föra dig och den konung, som du sätter över dig, bort till ett folk, som varken du eller dina fäder hava känt, och där skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten”. (5 Mos. 28:35, 36) Mer än 350 år senare bad hela Israels nation om att få en sådan konung, och Gud gav dem Saul, Kis’ son. — 1 Sam. 8:4—12:5.

26. a) Vilken israelitisk stam tillhörde Saul, Kis’ son? b) Men vilken stam skulle konungamakten i Israel tillfalla enligt den profetia som patriarken Jakob uttalade, och vem skulle alltså komma i denna stam?

²⁶ Konung Saul var av Benjamins stam. Men långt innan lagen blev given genom Mose inspirerade Jehova Gud patriarken Jakob, som också kallades Israel, att profetera om att konungamakten i Israel skulle tillfalla Juda stam och att spiran och härskarstaven aldrig skulle vika från denna stam. En som kallades Silo (som betyder ”den vilkens det är”) skulle komma i denna stam, ”och honom”, hette det, ”skall folkets lydnad tillhöra” (NW).

27. Hur kunde denna Jakobs profetia sägas höra till den lag, som gavs genom Mose?

²⁷ Denna profetia om konungaväldet var nedtecknad i bibelns första bok, i 1 Moseboken 49:8—10. Denna bok i bibeln skrevs emellertid av Mose. Det som nu utgör de fem första böckerna i bibeln var från början en enda bok, skriven av Mose. När judarna på Jesu Kristi tid talade om de stora delar, som de hebreiska skrifternas böcker var sammanförda till, kallade man de fem första bibelböckema, som var skrivna av Mose, för lagen eller ”tora”, och därför hörde Första Moseboken hemma i den del som kallades ”lagen”, tora. Sedan Jesus blivit uppväckt från de döda, sade han till sina lärjungar: ”Det är, såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder [i köttet], att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig 1) i Moses’ lag och 2) hos profeterna och 3) i psalmerna.” (Luk. 24:44) Ordet ”lagen” kunde alltså inbegripa det som stod skrivet i Första Moseboken, denna profetia av patriarken Jakob inbegripen, vilken sade att konungamakten skulle tillfalla Juda stam.

28. a) Varför måste Jesus födas i en särskild familj, förutom i en särskild stam, för att han helt och fullt skulle kunna ”bära vittnesbörd om sanningen”? b) Hur förband sig Gud ännu kraftigare att infria sitt löfte beträffande riket, och vem tillhörde i själva verket detta rike?

²⁸ För att Jesus skulle kunna ”bära vittnesbörd om sanningen” om Guds rike föddes han i Juda stam. (Hebr. 7:14) Men för att Jesus helt och fullt skulle kunna ”bära vittnesbörd om sanningen” kunde hans födelse inte äga rum inom vilken som helst familj eller släkt i Juda stam. Hans födelse måste äga rum i Davids av Betlehem släkt; och det gjorde den. (Rom. 1:1—4) Varför skulle det vara på det sättet? Jo, därför att David av Juda stam gjordes till Israels konung för att efterträda konung Saul och hans son Is-Boset, och därpå ingick Jehova Gud en högtidlig överenskommelse eller ett förbund med konung David om att konungaväldet över Guds folk skulle fortsätta att tillhöra Davids kungliga ätt för alltid. Detta innebar att David slutligen skulle få en beständig arvinge till riket. (2 Sam. 7:11—16; 1 Krön. 17:11—15) Jehova Gud gav den trogne konung David detta löfte, men dessutom förband han sig ännu kraftigare att infria detta löfte genom att till det lägga sin ed. När Gud på detta sätt gav sin ed, svor han i själva verket å sitt eget rikes vägnar, ty konung David erkände själv att riket över Israel egentligen tillhörde Jehova och att den tron, på vilken han satt i Jerusalem, i själva verket var ”Jehovas tron”. (1 Krön. 29:10, 11, 23, NW) Om denna svurna ed, som skulle bekräfta förbundet med David om ett evigt rike, läser vi:

29. Vad sade Psalm 89 om detta förbund och denna Guds ed, som gällde Davids rike?

²⁹ ”Jag har slutit ett förbund gentemot min utvalde; jag har svurit min tjänare David en ed: ’Ända till obestämd tid skall jag fast befästa din säd, och jag skall bygga din tron för släktled efter släktled.’ ... Jag skall icke vanhelga mitt förbund, och det uttalande som gått över mina läppar skall jag ej förändra. En gång har jag svurit i min helighet, för David skall jag icke ljuga. Hans säd skall själv bevisa sig förbliva ända till obestämd tid och hans tron såsom solen inför mig. Såsom månen skall den vara fast grundad för obestämd tid och vara ett troget vittne i skyn.” — Ps. 89:4, 5, 35—38, NW; Apg. 2:30.

30. Vad var då de ”uttryck för kärleksfull godhet som lovats David”, vilka omnämns i Jesaja 55:3, och varför måste de vara trovärdiga?

³⁰ Detta förbund om riket och allt som hörde samman med det kallas i Guds ord för de ”uttryck för kärleksfull godhet som lovats David”, och att Gud till detta förbund lade sin ed förhöjde dess trovärdighet och tillförlitlighet. I förföljelsetider kan alltså Guds folk, som litar på att han skall fullfölja detta förbund om riket, mycket lämpligt ta upp psalmistens ord, och detta inte med något tvivel beträffande förbundet utan såsom en vädjan till Gud beträffande det, och säga: ”Var äro dina forna gärningar av kärleksfull godhet, o Jehova, om vilka du svor David en ed i din trofasthet?” (Ps. 89:50, NW) Omtänksamt ger Gud sitt folk förvissning om sin trofasthet med avseende på förbundet, i det han säger: ”Jag skall med eder beredvilligt sluta ett till obestämd tid bestående förbund angående de uttryck för kärleksfull godhet som lovats David och som äro trovärdiga.” (Jes. 55:3, NW) Jesus Kristus i all synnerhet kunde få tröst genom detta Guds löfte.

31. a) Varför föddes Jesus alltså i Davids kungliga ätt? b) Hur besvarade Jehova således bönen i Psalm 132:1—18?

³¹ För att förbundet om riket skulle bli en evig sanning föddes alltså Jesus i Davids kungliga ätt för att bli Davids beständige eller förblivande arvinge. Jehova visade sig alltså inte oärlig eller osann mot konung David, och han tog inte tillbaka sitt ord om att åt denne smorde konung ge en förblivande arvinge. Jehova besvarade den bön som hade riktats till honom och som vi finner i Psalm 132:1—18: ”För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde. HERREN [Jehova] har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: ’Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. ... Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.’”

32, 33. Hur bar Petrus på pingstdagen vittnesbörd om Guds ed till David beträffande riket och om hur Gud infriade sitt med ed givna löfte?

³² Aposteln Petrus kan nämnas bland dem som burit vittnesbörd om sanningen i allt detta. På pingstdagen, femtio dagar efter Jesu Kristi uppståndelse från de döda, förklarade Petrus vad som hade hänt då Guds heliga ande hade blivit utgjuten över Kristi lärjungar där i Jerusalem och sade:

³³ ”Bröder, det är tillåtligt att dristigt tala ut till eder beträffande familjeöverhuvudet David, att han både avled och blev begraven och att hans grav är ibland oss ännu i dag. Därför, emedan han var en profet och visste att Gud hade svurit honom med en ed att han skulle sätta en som är av hans länders frukt på hans tron, såg han förut och talade om Kristi uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades eller fick hans kött se förgängelse. Denne Jesus har Gud låtit uppstå, varom vi alla äro vittnen. Emedan han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni se och höra. David for ju verkligen icke upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus veta förvisst att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” — Apg. 2:29—36, NW.

Konung Davids ”Herre”

34. a) Hur blev Jesus Kristus Davids ”Herre”, och var hade David förutsagt denna händelseutveckling? b) När kommer David personligen att erkänna Jesu ställning såsom Herre?

³⁴ Under inspiration av den utgjutna heliga anden kungjorde aposteln Petrus här att den upphöjde Jesus Kristus var konung Davids ”Herre”, dvs. att han var högre eller förmer än konung David. Konung Davids tron hade bara varit en jordisk sådan, kallad ”Jehovas tron”; men den ställning som Jesus Kristus intar på en tron är himmelsk, han befinner sig på Guds egen högra sida. Han skulle bli en odödlig, evigt förblivande himmelsk konung. I en icke avlägsen framtid, när David blir uppväckt från de döda, skall han få kännedom om sin ättling, Jesus Kristus, och kommer att erkänna denne upphöjde såsom sin ”Herre”, som i sanning är Kristus eller den Smorde. I Psalm 110 förebådade konung David Jesu Kristi ställning såsom Herre. Aposteln Petrus citerade den första versen i denna psalm och tillämpade den på Jesus Kristus, i det han sade att den blivit uppfylld på honom. Den inspirerade Petrus tillämpade alltså i själva verket hela psalmen på Jesus Kristus. Aposteln Paulus tillämpar den också på honom.

35. Vem är det som Jehova i Psalm 110:4 svär en ed, och vad gäller den?

³⁵ Denna psalm av David talar på nytt om att Jehova svär en ed, men denna gång gäller eden inte konung David utan Davids ”Herre” på Guds högra sida i himmelen. Orden i vers 4 i Psalm 110 riktar sig till honom, såsom vi läser: ”Jehova har svurit (och han skall icke känna någon ånger): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’” (NW) Alltså svor Jehova sin Son, Jesus Kristus, en ed.

36. Vad var det som var så speciellt beträffande Melkisedeks ”sätt”, och hur påvisades det att han var högre eller förmer än Abraham?

³⁶ Vem var denne Melkisedek, vars ”sätt” skulle finna sin motsvarighet i Davids ”Herre”, Jesus Kristus. Lagen, som gavs genom Mose och omfattade Första Moseboken, underrättar oss härom. Melkisedek var inte bara präst utan också konung. Enligt 1 Moseboken 14:17—20 gick han ut ur sin kungliga stad för att möta patriarken Abraham, när denne segerrik återvände från en strid. Vi läser: ”Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste. Och han välsignade honom och sade: ’Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!’ Och Abram gav honom tionde av allt.” Melkisedek var alltså högre eller förmer än Abram.

37. a) Av vem ärvde Jesus konungadömet? b) Fick Jesus sitt prästadöme för evigt av översteprästen Aron, eller hur fick han det?

³⁷ I Hebréerna 6:20—7:17 tillämpas den svurna utsagan i Psalm 110:4 på Jesus Kristus. Det ”sätt”, på vilket han är lik konungen och prästen Melkisedek, förklaras punkt för punkt. Såsom konung och präst hade Melkisedek ingen efterträdare på jorden. Jesus Kristus ärvde varken prästadöme eller konungadöme av Melkisedek. Han blev konung Davids beständige arvinge enligt förbundet om riket, men han ärvde inte sitt prästadöme av översteprästen Aron, som var av Levi stam. Jesus föddes inte i Levi stam, ty han måste vara Davids avkomling. Hur fick då Jesus sitt prästadöme till evig tid? Det skedde genom Jehovas svurna ed, som vi finner i Psalm 110:4.

38. Hur blev det som Melkisedek var en förebild till en verklighet i förbindelse med Jesus Kristus, och över vad kommer Jehova alltså inte att känna någon ånger?

³⁸ Eftersom den forntida Melkisedek skulle ange det ”sätt”, som skulle vara utmärkande för en framtida konung och präst, var Melkisedek en profetisk, historisk gestalt och var en förebild till den större konungen och prästen, Jesus Kristus. Det som Melkisedek utgjorde en förebild till blev verklighet i förbindelse med Jesus Kristus. Melkisedeks namn betyder ”rättfärdighetens konung”; och såsom konung i Salem, som betyder ”frid”, var han också ”fridens konung”. Men Jesus Kristus var den verklige Melkisedek, som Gud långt tidigare hade i tankarna; han var ”rättfärdighetens [sanne] konung”, ”fridens [sanne] konung”. Han är den sanne konungen och prästen, som bringar evig försoning för hela mänskligheten och som skall regera fridsamt över hela jorden. Jehova Gud skall aldrig känna någon ånger över att han svurit att göra honom till konung och präst.

Den personifierade sanningen

39. Hur var Jesus Kristus sanningen, och hur bar han verkligen vittnesbörd om sanningen?

³⁹ Av allt detta framgår det att Jesus Kristus är sanningen. Han utgör förverkligandet av den sanning, som den mosaiska lagens skuggor såväl som de hebreiska skrifternas profetior pekade hän emot. Alla dessa ting av profetisk natur riktade uppmärksamheten på honom. Därför föddes han, och därför kom han i världen, att han skulle bära vittnesbörd om sanningen beträffande dessa ting genom att uppfylla dem. Han var den levande sanningen beträffande dessa uppenbarelser av Guds uppsåt, de ting, beträffande vilka Gud hade givit sin ed.

40, 41. a) Varför kan vi, när vi tänker på det som här har kommit fram, säga att Jesus hade rätt då han sade att han var sanningen? b) Vilka människor gagnar han i denna sin egenskap, och hur påvisar Paulus detta i Romarna 15:8—12?

⁴⁰ När Jesus befann sig här på jorden såsom människa, var han fast besluten att bära vittnesbörd om sanningen sådan den förelåg i Guds nedskrivna ord i de hebreiska skrifterna. Kvällen före den natt, då han föll i sina fienders händer, hade han sagt till sina trogna apostlar: ”Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh. 14:6) Hade han inte rätt, då han sade detta? Jo, ty han var verkligen sanningen. Han var ingen Messias- eller Kristus-skugga. Han var den verklige, som blivit utlovad. Han var inte skuggan av en konung och präst. Han var kroppsligen den sanne, som det hade funnits en förebild till. I denna sin egenskap gagnar han inte bara de omskurna judarna utan också alla de icke-judiska nationerna. Fördenskull säger aposteln Paulus:

⁴¹ ”Jag säger att Kristus verkligen blev en tjänare åt dem som äro omskurna, för Guds sannfärdighets skull, för att bekräfta de löften som Han gav åt deras förfäder och på det att nationerna måtte förhärliga Gud för hans barmhärtighet. Alldeles som det är skrivet: ’Det är därför som jag öppet vill erkänna dig bland nationerna, och till ditt namn vill jag sjunga och spela.’ Och återigen säger han: ’Gläd eder, ni nationer, med hans folk.’ Och återigen: ’Prisa Jehova, alla ni nationer, och må alla folk prisa honom.’ Och återigen säger Jesaja: ’Där skall vara Isais [konung Davids fars] rot, och där skall en stå upp för att härska över nationer; till honom skola nationer sätta sitt hopp.’” — Rom. 15:8—12, NW; Ps. 18:50; 117:1; 5 Mos. 32:43; Jes. 11:10.

42. a) Hur blev Jesus verkligen ”en tjänare åt dem som äro omskurna”? b) Hur kunde Jesus ”bekräfta” Guds löften till förfäderna?

⁴² Vid ett tillfälle, då Jesus Kristus träffade en fenicisk kvinna, sade han: ”Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.” När Jesus sände ut sina tolv apostlar att predika om himmelriket, sade han till dem: ”Ställen icke eder färd till hedningarna [nationerna, NW] och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt. 15:24; 10:5, 6) Eftersom Jesus var född jude och omskuren såsom en jude under den mosaiska lagen, blev han ”verkligen ... en tjänare åt dem som äro omskurna”. Denna Jesu Kristi förkunnartjänst bland de omskurna judarna utfördes ”för Guds sannfärdighets skull”, ty Jehova Gud hade sagt till patriarkerna Abraham, Isak och Jakob att alla jordens nationer skulle välsigna sig förmedelst deras säd. På ett ”naturligt” sätt, genom att födas i köttet såsom människor, skulle deras ”säd” bli israeliter eller judar, hebréer. (1 Mos. 22:18; 26:4; 28:14) I överensstämmelse med saker och tings naturliga ordning var det alltså nödvändigt att Jesus Kristus fastslog ”Guds sannfärdighet” med avseende på dessa löften, som givits de tre hebreiska patriarkerna. Hur? Genom att han först gav möjlighet åt judarna att få del av den abrahamitiska välsignelsen och bli Abrahams andliga säd. Jesus var ofrånkomligen tvungen att rätta sig efter Jehova Guds svurna ed, ty Gud hade givit sin ed på att hans löften till patriarkerna var sannfärdiga, och Jesus måste ”bekräfta” dessa löften.

43. a) Vad var det som Jehova ville hålla, då han förde förfädernas ättlingar ut ur Egypten? b) Hur gjorde Gud sina löften till förfäderna fastare?

⁴³ Till patriarkernas omskurna ättlingar sade Mose: ”Därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed, som han hade svurit edra fäder, därför förde HERREN eder ut ... ur Faraos, den egyptiske konungens, hand.” (5 Mos. 7:8) Att Gud svor patriarkerna en ed omnämns vidare i Psalm 105:7—11 (NW)b, där det heter: ”Han är Jehova, vår Gud. Hans rättsliga beslut äro på hela jorden. Han har kommit ihåg sitt förbund, ja, till obestämd tid, det ord som han befallde, intill ett tusen släktled, det förbund som han slöt med Abraham och sin edliga utsaga till Isak och den utsaga som han lät bestå såsom en stadga också för Jakob, såsom ett till obestämd tid bestående förbund också för Israel, i det han sade: ’Åt dig skall jag giva Kanaans land såsom eder arvedels lott.’” — Se också 1 Moseboken 24:6, 7; 50:24; 2 Moseboken 6:8; Jeremia 11:4, 5.

44. Vilka personer är det som respekterar Guds ed mer än några andra?

⁴⁴ Jehova Gud respekterar sin egen ed och visar sig aldrig osann i förhållande till den. När Jesus Kristus befann sig här på jorden, respekterade han likaså Jehovas ed och strävade att bevisa dess sannfärdighet.

45. a) På vem uppfylldes Guds eder beträffande riket och prästadömet? b) I och med vilka historiska händelser kom Guds sanning?

⁴⁵ Alltså lägger vi märke till att på Jesus Kristus har den Guds ed blivit uppfylld som gavs till en bekräftelse av det förbund, som Gud ingick med David om ett evigt rike, såväl som den Guds ed som intygade att han skulle förordna en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt. I och med att Jesus föddes hit till jorden, att han kom i världen vid tiden för sitt dop i vatten, under tre och ett halvt år utförde offentlig tjänst i Guds rikes intresse, dog i trohet mot Gud, blev uppväckt från de döda och upphöjd till himmelen, ja, i och med alla dessa historiska händelser hade sanningen kommit, Guds sanning hade kommit. Hela Jesu Kristi liv bar alltså vittnesbörd om sanningen.

Så får vi då slutligen svaret!

46. Vad är då bibelns svar på den romerske landshövdingens fråga: ”Vad är sanning?”

⁴⁶ Hur bör vi då besvara den fråga, som den romerske landshövdingen Pontius Pilatus ställde till Jesus och som löd: ”Vad är sanning?” På grund av de omständigheter, under vilka frågan framställdes, måste det bibliska svaret bli: ”Sanningen” är Guds rike med Jesus Kristus, ”Davids son”, såsom konung och präst på tronen.

47. a) Vad bör därför inte förefalla underligt beträffande det som bibeln lär? b) Hur framhävs Guds ställning såsom konung i den sista boken i de hebreiska skrifterna och i den första boken i de kristna grekiska skrifterna?

⁴⁷ Är det då underligt att Guds rike med Kristus som konung är bibelns främsta lära? Från den första boken i bibeln, Första Moseboken, där det talas om den profetiska gestalten Melkisedek, och fram till dess sista bok, Uppenbarelseboken, där vi finner en beskrivning av Guds rikes födelse och dess maktutövning under ett tusen år, håller bibeln fast vid temat om Guds messianska rike. I överensstämmelse härmed riktar Gud i de forntida hebreiska skrifternas sist nedskrivna bok uppmärksamheten på sitt eget konungavälde med dessa ord: ”’Jag är en stor konung’, har härskarornas Jehova sagt, ’och mitt namn skall ingiva fruktan bland nationerna.’” (Mal. 1:14, NW) Och enligt de kristna grekiska skrifternas första bok hade Jesus, Guds Son, när han kom i världen för att börja sin messianska tjänst åt Gud, en förelöpare som gick framför honom, nämligen Johannes döparen, vilken förkunnade följande för de omskurna judarna: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” — Matt. 3:1, 2.

48. Hur framhävde Jesus läran om Riket i sitt fullföljande av Johannes döparens verk och likaså när han förutsade avslutningen på denna tingens ordning?

⁴⁸ I sitt fullföljande av Johannes döparens verk sade också Jesus Kristus: ”Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring och tron evangelium.” (Mark. 1:14, 15) Och till sist en fråga: När Jesus Kristus förutsade det predikoverk, som skulle utgöra ett bevis för hans återkomst och andra närvaro och skulle vittna om att avslutningen på tingens ordning var nådd, vilken biblisk lära var det då som han sade framför allt skulle bli förkunnad av hans lärjungar? Hans ord, som är återgivna i Matteus 24:14, ger följande svar: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:3, 14, NW.

49, 50. a) Varför finns det nu, enligt Uppenbarelseboken 11:15—18, goda skäl att predika denna bibelns lära i första hand? b) Vilket mycket lämpligt tillkännagivande skulle göras överallt i himmelen, sedan Satan blivit utslungad därifrån?

⁴⁹ I våra dagar finns det goda skäl att förkunna denna bibliska lära i första hand. Hur så? Därför att ”avslutningen på tingens ordning” skulle vara den tid, då Guds messianska rike skulle födas i himmelen, enligt den profetiska bilden i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. När den händelsen skulle inträffa, skulle många röster i himmelen samfällt kungöra följande: ”Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.” Vidare skulle till Herren Gud, som är den verkliga makten bakom det messianska riket, tacksägelse frambäras i dessa ord: ”Vi tacka dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, emedan du har tagit din stora makt och börjat härska som konung. Men nationerna vredgades, och din egen vrede kom.” (Upp. 11:15—18; v. 17, 18 enl. NW) Och sedan Satan, den främste motståndaren till himmelriket, blivit utslungad ur himmelen och ned till jorden, skulle det högt och ljudligt tillkännages överallt i himmelen:

⁵⁰ ”Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud.” — Upp. 12:5—10.

”Sanningens ord”

51. Vad kallas bibeln med rätta på grund av de detaljer den förser oss med och med tanke på dem som nedskrivit den?

⁵¹ Guds messianska rike är ”sanningen”, som Jesus blev född och kom i världen för att bära vittnesbörd om. Eftersom bibeln förser oss med alla detaljerna angående detta rike, kallas bibeln med rätta ”sanningens ord”. De män, som under inspiration deltog i nedskrivandet av bibeln, sökte sanningen. Konung Salomo till exempel talade om sig själv såsom Guds folks församlare och skrev: ”Församlaren sökte finna de behagliga orden och att skriva korrekta sanningsord.” (Pred. 12:10, NW) Ängeln som blev sänd för att meddela profeten Daniel en hel del viktiga upplysningar om ”ändens tid”, den tid i vilken vi nu lever, sade: ”Jag [vill] förkunna för dig, vad som är upptecknat i sanningens bok. ... Och nu skall jag förkunna för dig, vad visst är [sanning, 1878, Åk].” (Dan. 10:21; 11:2; 12:4, NW) Aposteln Paulus, som på ett framträdande sätt bidragit till bibelns nedskrivande, skrev följande till medkristna: ”Vi skulle tjäna till hans härlighets pris, vi som hava varit de första att sätta vårt hopp till Kristus. Men också ni hoppades på honom, sedan ni hade hört sanningens ord, de goda nyheterna om eder frälsning.” — Ef. 1:12, 13, NW.

52, 53. a) Hur måste vi handskas med bibeln, om den skall tjäna såsom ett redskap åt sanningen, och vad är det som utvisar om man i kristenheten har handskats med den på det sättet? b) Vari måste de kristna vandra i denna tid, liksom de gjorde det i första århundradet, och hur kan de göra detta?

⁵² Om bibeln skall kunna tjäna såsom ett redskap i vårt arbete med att predika och undervisa om sanningen, måste vi handskas rätt med den. När aposteln Paulus manade en tillsyningsman i en kristen församling att ständigt ge akt på sig själv och på sin undervisning, sade han fördenskull: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” (2 Tim. 2:15, NW; 1 Tim. 4:16) Kristenheten skryter nu med att ha över 900.000.000 medlemmar, och den har haft bibeln i skrift eller i tryck i många hundra år. Har man då i kristenheten rätt handskats med detta ”sanningens ord”? Nej; ty i kristenheten förkunnas religionen på tusen olika sätt, såsom det sker i dess hundratals religiösa sekter. Kristenheten, såsom företrädare för kristendomen, är en lögn. Kristendomen, som grundar sig på bibeln och som vet att handskas rätt med bibeln, är i motsats härtill sanningen. De sanna kristna måste följa bibeln, om de skall vandra i sanningen.

⁵³ Detta gjorde de kristna i första århundradet, i sin tros renhet. Aposteln Johannes vittnade om detta, då han skrev till en medtroende vid namn Gajus och sade: ”Det gjorde mig stor glädje, då några av bröderna kommo och vittnade om den sanning, som bor i dig, eftersom du ju vandrar i sanningen. Jag har ingen större glädje än den att få höra, att mina barn vandra i sanningen.” — 3 Joh. v. 3, 4.

54. a) Vilket ”ord” var nödvändigt på den tiden, om man skulle bli pånyttfödd såsom en andlig son av Gud? b) Vad måste vi ha till vårt ursprung, om vi skall kunna vara sanna kristna, och hur måste vi älska?

⁵⁴ På den tiden kunde ingen bli en sann kristen, pånyttfödd såsom en andlig son av Gud, om han inte lyssnade till sanningen, studerade den och trodde den. Lärjungen Jakob riktar uppmärksamheten på detta behov av sanningen, när han skriver: ”Låt eder icke vilseledas, mina älskade bröder. Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ned från himlaljusens Fader, och hos honom finnes ingen förändring i skuggans gång. Emedan han så ville det, frambragte han oss genom sanningens ord, för att vi skulle bliva en särskild förstling av hans skapelser.” (Jak. 1:16—18, NW) En verklig kristen kan inte ha något annat än sanningen till sitt ursprung. Aposteln Johannes, som tyckte särskilt mycket om att skriva om sanningen, skrev till kristna som han älskade: ”Kära barn, låtom oss älska, icke med ord eller med tungan, utan i gärning och i sanning. Därav skola vi veta, att vi äro av sanningen; och så kunna vi inför honom övertyga vårt hjärta därom.” (1 Joh. 3:18, 19) Om vi vill övertyga våra hjärtan inför Gud om att vi är äkta och sanna kristna, då måste vi vara av sanningen eller ha sanningen till vårt ursprung, den sanning som har blivit oss meddelad, och vi måste utöva broderlig kärlek. Om vi har världen till vårt ursprung, kommer vi att fara vilse. — 1 Joh. 4:4—7.

55. Hur kan vi undvika att fara vilse och vara antikrister?

⁵⁵ Eftersom Jesus Kristus är ”sanningen”, såsom han själv sade i Johannes 14:6, måste vi ha en korrekt uppfattning om honom, ifall vi skall ha sanningen till vårt ursprung och vara i sanningen och inte vara antikrister. Om vi inte tror att han föddes i köttet och kom i världen för att vara Guds främste vittnesbärare om ”sanningen”, då far vi vilse, då har vi världen till vårt ursprung, och då är vi inte sanna kristna. — 1 Joh. 4:1—6.

56. Vilken organisation önskar vi vara förenade med, eftersom vi lärt känna sanningen, och detta enligt 1 Timoteus 3:14, 15?

⁵⁶ Tack vare bibeln, Guds sanningsord, vet vi svaret på frågan: ”Vad är sanning?” Vi önskar också vara förenade med Guds synliga organisation som är av sanningen. Gud brukade Jesus Kristus, sin förhärligade Son, till att bilda denna organisation på pingstdagen, femtio dagar efter hans uppståndelse. Enligt de inspirerade orden i 1 Timoteus 3:14, 15 är denna organisation ”Guds husfolk, som är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen”. Ja, det är vad vi sannerligen vill vara förenade med, det som är ”en pelare och ett stöd för sanningen”.

57. Vad är vi fördenskull beslutna att göra med avseende på sanningen?

⁵⁷ I stället för att söka bryta ned sanningen — vilket är omöjligt i sig självt — vill vi alltså göra vår del för att stödja Guds rikes sanning, upphöja den, så att alla kan se den. Till alla nationer vill vi förmedla bibelns svar på frågan: ”Vad är sanning?” Vi vill ha del med den ”levande Gudens församling” i att predika sanningen, ”dessa goda nyheter om riket”, och detta vill vi göra på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer innan slutet kommer. (Matt. 24:14, NW) Var och en som är av sanningen kommer att lyssna till vår röst, då vi tjänar i Kristi ställe. — Joh. 18:37; 2 Kor. 5:20.

[Fotnoter]

Se Tacitus: Romerska annaler, femtonde boken, kapitel 44, prof. O. Kolmodins översedda översättning, utgiven i Stockholm år 1870. (Också M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 8, sidan 199, spalt 2, och The Encyclopedia Americana, band 22, 1929 års upplaga, sidan 83, under ”Pilatus”.)

Det är intressant att lägga märke till att Jehova Gud svär vid sitt eget namn (Jer. 44:26, 27), vid sin egen själ (Jer. 51:14; Am. 6:8; NW), vid sin helighet (Am. 4:2), vid Jakobs stolthet eller höghet (Am. 8:7, 1917; Åk), vid sig själv (Jes. 45:23; Jer. 49:13; 22:5), så sant han lever evinnerligen (5 Mos. 32:40, 41, NW), såsom han har tänkt (Jes. 14:24), beträffande ännu en syndaflod (Jes. 54:9) och beträffande mat och dryck åt sina tjänare. — Jes. 62:8, 9.