Befrielse som lön för ostrafflighet inför Gud

”Tag icke bort min själ tillsammans med syndare, icke mitt liv med män som bära på blodskuld, i vilkas händer är lösaktig vandel och vilkas högra hand är full av mutor. För min del skall jag vandra i min ostrafflighet.” — Ps. 26:9—11, NW.

 1. Nämn många ting som vi önskar bli befriade ifrån.

BEFRIELSE! Det finns så mycket som vi skulle vilja bli befriade ifrån — sorgerna och lidandena, orättvisorna och förtrycket, okunnigheten och osäkerheten, de faror som hotar freden och välståndet, hopplösheten och döendet och alla de icke önskvärda, onda förhållanden som är förbundna med en nedbruten gammal värld!

 2. När och hur skall denna befrielse komma, och hur kommer den lyckliga framtiden att garanteras och skyddas?

² Hur storslaget är det då inte att befrielse från allt detta kommer i vår tid! Detta betyder att en rättfärdig, ny värld kommer att göras till en strålande verklighet. Himmelens och jordens Skapare kommer att på sin fastställda tid, som nu snabbt närmar sig, befria mänskligheten från denna gamla värld med allt dess elände. Han kommer att ersätta den gamla världen med en som är helt och hållet ny, och i den kommer jorden att bli välsignad med glädje och hälsa, rättvisa och upplyftande verksamhet, kunskap och tillit, frid, trygghet, hopp, livets fullkomning och alla de goda förhållanden, som man någonsin skulle kunna åstunda. Garanti och skydd för detta lyckliga tillstånd på jorden kommer den allsmäktiga himmelska regeringen att vara, vilken utövas av Skaparens älskade Son. När hans Son för länge sedan var på jorden såsom en fullkomlig människa, lärde han dem som hoppades på en ny värld att bedja till hans himmelske Fader: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” — Matt. 6:9, 10.

 3. Som lön för vad kommer vår befrielse, och hur länge har detta krav varit en sak av intresse?

³ För envar av oss som blir befriad från denna gamla värld och dess ve och elände kommer detta som en belöning från den nya världens Gud och Skapare. Men som en belöning för vad? För att vi lever i trohet mot honom som den ende levande och sanne Guden, för vår orubbliga lydnad mot honom såsom den allenarådande härskaren över hela universum och för att vi ständigt håller oss rena från denna fördärvade gamla värld och lever i överensstämmelse med reglerna för livet i hans rättfärdiga, nya värld. Med andra ord: för att vi bevarar vår ostrafflighet inför Gud. I våra dagar vet mycket få människor på jorden vad ostrafflighet är. Det har inte vid någon tidpunkt funnits många ostraffliga människor på jorden. Och ändå är ostrafflighet någonting som har dryftats sedan mycket långt tillbaka. Det är ett önskvärt ting, som den högste Guden har varit intresserad av alltifrån den tid då han skapade den förste mannen och den första kvinnan för nära sex tusen år sedan.

 4. Hur blev ostraffligheten ett problem för oss alla, och vilket lyckligt exempel har vi på hur Gud belönar oss med befrielse, om vi bevarar den?

⁴ Detta första par, Adam och Eva, bevarade inte sin ostrafflighet inför Gud. De förödde sin fullkomlighet genom att bryta hans lag och på så vis synda. Som ättlingar till dem har vi alla fötts ofullkomliga och med benägenhet för synd. Det är detta som har gjort ostraffligheten till ett sådant problem för oss allesammans. Sexton hundra år före den kristna eran, vid den tid då Egypten höll på att bli ett världsvälde, gav Gud akt på människosläktet och sökte efter ostraffliga människor. Borta i det som nu kallas Mellersta östern, eller i sydvästra delen av Asien, såg han en man av det slaget. Mannens namn var Job. Då sade Gud till sin förnämste fiende, Satan, djävulen: ”Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.” (Job 2:3) Trots allt som Satan, djävulen, gjorde mot Guds tjänare Job, bevarade denne sin ostrafflighet, sitt livs oförvitlighet, sin fullständiga hängivenhet, gentemot Gud. Till belöning befriade Gud Job från förföljelserna från Satan, djävulen. Därför är Job ett uppmuntrande exempel på hur Gud kan befria och verkligen befriar människor från denna gamla världs onde gud, ”Satan, djävulen, till belöning för deras ostrafflighet inför sin Skapare, Jehova Gud. — Jak. 5:11.

 5. Vad för slags styresman tillsätter Gud i den nya världens herradöme, och vilken profetisk bild av denne utvalde härskare har han givit?

⁵ Då ju Jehova Gud har beslutat att upprätta ett herradöme, som skall styra hans rättfärdiga, nya värld, så bör vi förvänta att han skall sätta en ostrafflig styresman på tronen i detta den nya världens herradöme. Han har svurit att göra det. För omkring tre tusen år sedan gav han oss en profetisk bild av detta. I Mellersta Östern, där vägarna från Asien och Afrika möts, upprättade han ett förebildligt rike och satte en man av beprövad ostrafflighet på dess tron. En sång talar om hur Gud utvalde denne man, som en gång var en herdegosse, och det heter däri: ”Han utvalde sin tjänare David, och han tog honom från fårfållorna. Från digivande får hämtade han honom till att vara herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sitt arv. Och han var deras herde med sitt hjärtas uppriktighet [ostrafflighet], och han ledde dem med sin förståndiga hand.” (Ps. 78:70—72, Åk) Såsom styresman över Guds utvalda nation försökte kung David alltid bevara sitt hjärta rent, lojalt och troget mot Gud, vår Skapare. Fördenskull var David en god styresman. Såsom sådan blev han brukad till att utgöra en bild av den som Gud gör till styresman över den rättfärdiga, nya världens herradöme, Guds himmelske Son, Jesus Kristus.

 6, 7. a) Vad gjorde Davids fiender allt vad de kunde för att åstadkomma med avseende på honom? b) Varför var David ivrig att bli dömd av Gud, och vad har hans fasta föresats?

⁶ Därför att David var trogen mot Gud, hade han många fiender, män söm var onda i hjärtat, skrymtaktiga män som älskade osanning. Dessa ogärningsmän kände sig förolämpade därför att kung David inte valde att göra dem sällskap och göra sig lik dem. Därför gjorde de allt vad de kunde för att få honom att vända sig bort från sin väg av oförvitlighet och oskuld inför Gud. De ville få kung David att övergå till dyrkan av denna gamla världs onde gud. Men David visste inom sig att han var sann och ärlig i sina bemödanden att vandra oklanderligt inför Gud.

⁷ Han var därför villig att träda fram inför Guds domarsäte och bli rannsakad i fråga om sina rena, ärliga avsikter och sina trogna bemödanden att tillbedja Jehova allena såsom Gud och att tjäna honom ensam såsom den högste suveränen över hela universum. Denna iver att bli dömd av den gudomliga domstolen visar sig i dessa Davids ord: ”Döm mig, o Jehova, ty jag själv har vandrat i min egen ostrafflighet, och på Jehova har jag förtröstat, på det att jag icke må vackla. Rannsaka mig, o Jehova, och sätt mig på prov, rena mina njurar [eller: mina djupaste känslor] och mitt hjärta. Ty din kärleksfulla godhet är inför mina ögon, och jag har vandrat i din sanning.” Oavsett vad andra människor gjorde, oavsett motståndet och förföljelsen från fiendernas sida, var kung David inriktad på att gå framåt i sin helhjärtenhet gentemot Jehova Gud. I bedjande ordalag sade han: ”För min del skall jag vandra i min ostrafflighet. O, förlossa mig och visa mig ynnest. Min egen fot skall förvisso stå på en jämn plats; bland de församlade folkmassorna skall jag välsigna Jehova.” — Ps. 26:1—3, 11, 12, NW, fotnot.

 8. a) Vad är vi i verkligheten skyldiga Gud, och varför? b) I vad måste vi därför vandra, och endast hur kan vi göra det?

⁸ Om vi nu i vår tid, så nära slutet på denna gamla värld, önskar bli förlossade och få röna Guds ynnest genom att bli beskyddade igenom det universella Harmageddonkriget och bevarade vid liv in i Guds nya värld, då måste vi också vandra i ostrafflighet gentemot Gud, såsom David gjorde. Är vi inte skyldiga att visa ostrafflighet inför Gud, inför honom som är vår Skapare och som lovar att vara vår evige bevarare i sin oförvitliga, nya värld? Jo, ty han har givit oss livet, och enligt sitt rådslut, som han har uppenbarat i bibeln, har han givit oss något att leva för. Vad då? Denna utlovade nya värld under hans Sons, Jesu Kristi, fullkomliga styrelse. Om vi skall vandra i ostrafflighet inför vår Skapare och Bevarare, så kan detta inte ske på annat sätt än att vi vandrar enligt sanningen och de principer som han ställer upp för oss i sitt skrivna ord. Vi vet att hela hans skapelse rör sig och verkar enligt lagar som han har fastställt. Han måste alltså vara en principens Gud i fråga om allting. För att kunna vinna hans ynnest och så få ett lyckligt liv i hans ändlösa nya värld måste vi bevisa oss vara människor av ostrafflighet.

 9. Vilka principer måste vi således rätta oss efter?

⁹ För att göra detta kan vi emellertid inte rätta oss efter principer som vi själva har fastställt. Vi måste rätta oss efter Guds principer. Med dem menar vi inte de elementära tingen, dvs. de grundläggande eller fundamentala lärorna i Guds skrivna ord, sådana som de som omnämns i Hebréerna 5:12 (NW): ”Ni [behöva] återigen någon som från början undervisar eder om de första principerna i Guds heliga utsagor.”

10. a) Vad menar vi särskilt med ”princip” här? b) Vad kunde Jakob och Paulus från denna synpunkt sett säga till kristna?

¹⁰ Vi måste komma ihåg, att en princip också är en fastställd regel för hur man skall handla, en lag som bestämmer ens uppförande, en regel för uppförandet som konsekvent leder ens handlingar, en tro eller inställning som utövar ett vägledande inflytande på livet och beteendet. (Webster) Då en princip alltså betyder ett ordnat liv, kunde Jakob säga till aposteln Paulus: ”Du vandrar ordningsfullt, i det att du också själv håller lagen.” (Apg. 21:24, NW) Paulus själv kunde också säga till sina bröder i Kristus: ”Må vi ..., i den utsträckning vari vi hava gjort framsteg, fortsätta att vandra ordningsfullt enligt denna rutin”, och ”över alla dem som vilja vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel”. (Fil. 3:16; Gal. 6:16; NW) Om vi skall leva i enlighet med Guds principer, måste vi vandra ordningsfullt, i överensstämmelse med de regler som han har uppställt till ledning och rättesnöre för oss. Medan hans Son, Jesus Kristus, var på jorden, gav han oss ett fullkomligt exempel på hur man skall leva enligt Jehova Guds, hans Faders, principer. Vi blir därför varnade för att vandra ”enligt världens elementära ting och icke enligt Kristus; ty det är i honom [Kristus] den gudomliga egenskapens hela fullhet bor”. — Kol. 2:8, 9, NW.

Teokratiska principer

11. a) Varför måste Guds principer gälla för alla skapelser? b) Hur har vi alla kommit att i hög grad styras av passioner?

¹¹ När vi bevarar vår ostrafflighet genom att tänka, tala och handla i överensstämmelse med de principer eller regler för uppförandet som kommer från Jehova, då är vi verkligt teokratiska. Jehova ensam och allena är Teokraten, i den meningen att han är den suveräne Guden och härskaren i en person. Över alla skapade väsen och ting i himmelen och på jorden styr han och utövar makt, därför att han är den ende levande och sanne Guden. Det är därför som hans principer eller regler beträffande uppförande och styrelse måste gälla för alla förnuftsbegåvade skapelser, både människor och andeväsen. Såsom vår Skapare gjorde han den första människan, Adam, fullkomlig såsom Guds avbild och lik Gud. Den fullkomlige mannen förväntades med rätta vara en principfast person i likhet med sin himmelske Fader, en som inte skulle behärskas eller drivas av blotta instinkten eller av sådant som blott var hans kötts känslor. När Adams hustru blev bedragen av den ursprunglige ormen, Satan, handlade Adam oteokratiskt genom att välja att behaga sin felande hustru och hålla fast vid henne i stället för att behaga sin himmelske Fader och hålla fast vid hans lag med ett ostraffligt eller fullkomligt uppförande. I Adam har alla hans efterkommande, vi i våra dagar inbegripna, blivit långt avlägsnade från principen — fallit djupt —, och vi har kommit att i hög grad styras av passioner. Därmed menar vi inte bara sexuella passioner, såsom mellan man och kvinna, utan en stark förkärlek för någonting — vad det vara må — som kommer oss att känna oss väl till mods eller som vädjar till vår själviskhet genom att främja våra egna personliga intressen och vårt eget nöje utan hänsyn till Guds vilja.

12. a) Vad för slags principer är Guds principer? b) Hur sörjde han för att kunskapen om hans principer inte skulle gå förlorad för människorna?

¹² Gud frångår inte sina principer endast för att behaga sina skapelser. Hans principer är fullkomliga och oföränderliga, och i dem alla har hans kärlek, rättvisa, vishet och makt beaktats. Hans moraliska och religiösa principer är inte kända eller erkända av människor i allmänhet, ty dessa följer denna gamla världs filosofi och principer. För att kunskapen om hans principer inte skulle gå förlorad, utan måtte inhämtas av alla som älskar rätta principer, lät den store Teokraten, Jehova, sina principer skrivas ner i hans Heliga skrift. Där kan de läsas och studeras. År 1513 f. Kr. skrev Gud själv genom sin makt ner tio grundläggande principer på tavlor av sten. Han gav dem åt sin profet Mose, för att Mose skulle visa fram dem och kungöra dem för sina bröder, Israels nation. Han fogade många andra principer till den uppsättning lagar, som han gav nationen genom sin medlare Mose. Genom senare profeter kungjorde Jehova Gud många andra principer såväl som profetior för framtiden. Genom att denna heliga historia och dessa principer och profetior blev nedskrivna, frambragtes den Heliga skrift, som en gång endast judarna eller israeliterna ägde. Denna skriftsamling utgjorde också de enda heliga skrifter som den kristna församlingen ägde vid sin tillvaros början år 33 e. Kr.

13. Vad för slags bok är den Heliga skrift, enligt 2 Timoteus 3:16, 17, och vilken vikt visade Petrus och de andra apostlarna att vi måste tillmäta dess innehåll?

¹³ Med dessa heliga skrifter i tankarna skrev aposteln Paulus: ”All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” (2 Tim. 3:16, 17, NW) Detta betyder att den Heliga skrift är en principernas bok. De däri nedskrivna principerna är en vägledning och en rättfärdig drivkraft för de kristna, som befinner sig i denna gamla värld, vilken är utan principer eller styrs av icke teokratiska principer. För att vinna liv i någon del av Guds nya värld behöver vi sätta principerna och buden i Guds skrivna ord främst, framför dem som härrör från denna gamla värld under Satan, ”denna tingens ordnings gud”. (2 Kor. 4:4, NW) Må var och en lägga märke till att det var den kristne aposteln Petrus och hans medapostlar som uttalade denna regel för vårt handlande. När den högsta religiösa domstolen i Jerusalem befallde Petrus och de andra apostlarna att sluta upp med att predika de grundläggande lärorna i kristendomen, som de nyligen inhämtat, svarade alla dessa apostlar den religiösa domstolen så här: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus, vilken edra händer hade dödat, i det att ni hängde honom på en påle. Gud upphöjde denne såsom sitt förnämsta redskap och som Frälsare till sin högra sida till att giva bättring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” — Apg. 5:29—32, NW.

14. a) Varför var dessa apostlar inte upproriska eller samhällsfientliga, när de svarade och handlade på detta sätt? b) Vad gjorde de därför beträffande nästa befallning från högsta domstolen?

¹⁴ Petrus och de andra kristna apostlarna var inte upproriska eller samhällsfientliga, när de svarade och handlade på detta sätt De var alltigenom teokratiska, när de förklarade att Gud är härskaren framför mänskliga domstolar och styresmän och när de lydde Gud såsom den allenarådande härskaren. De trogna apostlarna trädde således upp för den främsta kristna principen. Genom att göra detta bevarade de sin ostrafflighet inför den universelle suveränen, Jehova Gud. Den religiösa domstolen vägrade att erkänna denna princip och tillkännagav sin vägran genom att straffa apostlarna: ”De kallade in apostlarna, pryglade dem och bjödo dem att sluta upp med att tala på grundval av Jesu namn och läto dem gå.” Lydde Petrus och de andra apostlarna denna befallning från denna högsta domstol? Guds eget skrivna ord ger oss svaret, när det säger: ”Dessa gingo därför ut från Sanhedrin och fröjdade sig, emedan de hade aktats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull. Och varje dag fortforo de att i templet och från hus till hus utan uppehåll [märk: utan uppehåll] lära och kungöra de goda nyheterna om Kristus, Jesus.” — Apg. 5:40—42, NW.

15. a) Hur kungjorde Gud långt före Petrus samma princip genom Mose? b) Hur blev principen i detta uttalande på nytt tillkännagiven av Jesus Kristus för en frågande?

¹⁵ Visserligen har det gått nitton hundra år sedan dess, men vad Petrus och hans medapostlar sade då på den tiden inför denna religiösa domstol, det står fast som en ledande princip också nu i vår tid. Långt före Petrus’ tid hade Gud själv genom sin profet Mose kungjort samma princip för Israels nation i dessa ord: ”Du får icke böja dig ned för en annan gud, ty Jehova är odelat hängiven sitt namn. Han är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (2 Mos. 34:14, NW) Detta är inte bara en av de många lagarna i den skrivna förbundsöverenskommelse som Gud ingick med Israel. Det är en evig och universell princip eller regel för uppförandet som här uttalas, en som gäller för alla skapelser i himmelen och på jorden. Principen i detta uttalande tillkännagavs på nytt av Jesus Kristus själv till svar på frågan: ”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Jesus svarade: ” ’Du skall älska Herren [Jehova], din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” (Matt. 22:35—40) På detta sätt delges oss den förnämsta principen, som går genom alla de heliga skrifterna, lagen och profeterna inbegripna.

16. a) Hur måste vi älska Gud, i jämförelse med oss själv; och vår nästa? b) Hur överensstämmer Jesu svar på frågan om skatten med detta krav?

¹⁶ Människor som är teokratiska i sina principer älskar Jehova såsom Gud och härskare eller såsom Teokraten. För att äga hans kärlek och bli gynnade med evigt liv i hans nya värld måste vi älska honom. Enligt det bud, som hans Son, Jesus, framhöll såsom det yppersta, måste vi älska Jehova, inte så som vi älskar oss själva eller så som vi älskar vår nästa. Vi måste älska honom mer än oss själva eller vår nästa, ja, mer än hela vår nation av dem som är vår nästa. Jesus sade att vi måste älska Jehova Gud med allt vad vi är och har. Detta förhållande vidgar vår syn på vad Jesus menade, när han svarade på den försåtliga frågan: ”Är det lovligt att betala skatt till kejsaren eller ej?” Eftersom skattemyntet hade kejsarens bild inpräglad på sig, sade Jesus: ”Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” (Matt. 22:15—21, NW) Vad dessa båda härskare beträffar, kan man nu fråga: Vilken är det som har givit oss människor vårt hjärta och vår själ och vårt förstånd? Är det den politiske härskaren, ”kejsaren”? Eller är det Gud? Inte kejsaren, utan Gud har givit oss dessa ting, som är nödvändiga för vårt liv som förnuftsbegåvade varelser. Det är alltså till Gud, inte till kejsaren, som vi skall betala tillbaka dessa ting, ting som är långt värdefullare och inbegriper långt mera än kejsarens skattepengar.

17. a) Hur betalar vi tillbaka det som är kejsarens, och hur det som är Guds? b) Vad måste enligt Guds bud vara vår paroll?

¹⁷ Det är tillbörligt att betala tillbaka kejsarens skattepengar till honom för de tjänster som den politiska staten gör Kristi efterföljare. Men hur kan vi då betala tillbaka till Gud det som är Guds? Genom att teokratiskt lyda det yppersta budet i universum, ja, genom att älska Jehova, vår rättmätige Gud, av hela vårt hjärta, vår själ och vårt förstånd. I överensstämmelse med grundprincipen i de båda förnämsta buden, som Jesus Kristus gav till känna, får alltså vår paroll inte vara ”För Gud och vårt land”, utan måste i stället vara ”För Jehova och för vår nästa alldeles såsom för oss själva”. Inte för vår nästa först, utan för Jehova, vår Gud, först. Inte för vår nästa mer än för oss själva, men för Gud mer än för oss själva och vår nästa.

18. a) Upphöjde Jesus kejsar Tiberius till en gud genom att betala skatt? b) Hur befallde Jesus sina efterföljare att inte göra staten till en gud?

¹⁸ Låt oss inte glömma att den romerske kejsaren av romarna hade gjorts till en gud på jorden. Men när Jesus Kristus såsom jude eller israelit efter köttet betalade skatten till kejsaren, innebar detta inte att han erkände kejsar Tiberius som en gud. Jesus upphöjde varken den romerske kejsaren eller den politiska staten till en gud. Jesu efterföljare är befallda av honom att inte upphöja någon politisk stat i denna gamla värld till en gud. Denna befallning uttalade Jesus aftonen innan han blev fastnaglad vid pålen av det kejserliga väldets soldater. Den kvällen instiftade han Herrens aftonmåltid med brödet och vinet och sade därpå till sina trogna apostlar: ”Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ’nådige herrar’. Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare. Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare.” — Luk. 22:25—27.

19. Hur skulle vi upphöja kejsaren eller staten som gud, och vilken förpliktelse mot Jehova Gud skulle vi då kränka?

¹⁹ Alltså försökte Jesus inte upphöja sig själv till en gud, långt mindre göra den skatteinsamlande kejsaren till en gud. För att bevara sin ostrafflighet inför Jehova måste Jesu trogna efterföljare efterlikna Jesus genom att hålla fast vid denna samma princip och inte upphöja kejsaren till gud, honom som vi för närvarande är förpliktade att betala skatt till. Kristuslika kristna skulle kränka sin överlåtelse av sig själva åt Jehova Gud, om de skulle göra kejsaren eller den politiska staten till en gud genom att ge sitt allt åt kejsaren och således låta kejsaren få Guds plats i deras tillbedjan och i deras tillgivenhet.

Tillbedjan av vilddjuret

20, 21. a) Av vilka uppfylls bilden i Uppenbarelseboken 14:6 i vår tid, och hur? b) Sedan denna bild framställts, vilken varning ges då mot att upphöja kejsaren eller den politiska staten till gud?

²⁰ För mer än aderton hundra år sedan visade Uppenbarelseboken 14:6 en profetisk bild av hur ”eviga goda nyheter” i våra dagar skulle förkunnas såsom ett glatt budskap för varje nation, stam, tungomål och folk på jorden. (NW) Just på detta sätt visar Jehovas vittnen i denna tid jorden utöver lydnad för Jesu befallning i Matteus 24:14. Ja, de predikar de goda nyheterna att Guds rike blev upprättat år 1914, när Kristus insattes på tronen och kröntes i himlarna. Som följd av att dessa eviga goda nyheter predikas på hela den bebodda jorden får alla nationer ett vittnesbörd, innan alla dessa nationers slut kommer i det annalkande universella Harmageddonkriget. Sedan bilden givits av hur de eviga goda nyheterna förkunnas för alla nationer och folk, framställs en annan profetisk bild i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel, vari de kristna varnas för att göra kejsaren eller den politiska staten till en gud. Vi läser där:

²¹ ”Och en annan ängel, en tredje, följde dem och sade med hög röst: ’Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och mottager ett märke på pannan eller på handen, skall han också dricka av Guds vredes vin, som outspätt hälles upp i hans vredes bägare; och han skall bliva plågad med eld och svavel i de heliga änglarnas åsyn och i Lammets åsyn. Och röken av deras plåga uppstiger alltid och evinnerligen, och dag och natt hava de ingen vila, de som tillbedja vilddjuret och dess bild och vemhelst som mottager märket med dess namn. Det är här som det betyder uthärdande för de heliga, för dem som hålla Guds bud och Jesu tro.’” — Upp. 14:9—12, NW.

22. Vad för slags djur är detta ”vilddjur”, och vad är det som de som går miste om frälsningen gör gentemot detta vilddjur?

²² Enligt det föregående kapitlet, närmare bestämt Uppenbarelseboken 13:1—8, kommer vilddjuret upp ur havet. Likväl är det inte ett havsdjur, utan ett landdjur, med drag av en leopard och en björn och ett lejon kombinerade. Det kan inte vara något verkligt sammansatt djur, ty det sägs att det har en härskares tron och att det bär kronor eller diadem. Det för också hädiskt tal mot Gud och hans namn och hans boning och mot dem som bor i himmelen, och det för krig mot Guds heliga och får makt över alla stammar och folk och tungomål och folkslag. Fördenskull tillbeder de mänskliga inbyggarna på jorden detta vilddjur, men ingen som gör detta vinner frälsning i Guds nya värld.

23, 24. Vad symboliserar vilddjuret i Uppenbarelseboken 13:1 enligt romersk-katolska auktoriteters kommentarer?

²³ Bland de intressanta kommentarerna angående vad det är i våra dagar som detta vilddjur är en bild av finner vi också några som gjorts av romersk-katolska auktoriteter. I den översättning till engelska som kallas Vår Herres och Frälsares, Jesu, Kristi, Nya testamente, av F. A. Spencer, O. P., utgiven av C. J. Callan, O. P., och J. A. McHugh, O. P. (1946), lyder en fotnot till Uppenbarelseboken 13:1 så här: ”Detta första vilddjur tycks föreställa politisk makt som är uppställd till strid mot kristendomen.” En annan engelsk översättning, Vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, Nya testamente, översatt från den latinska Vulgata, utgiven av katolska lärda under beskydd av den episkopala kommitté, som tillsatts av Den kristna lärans brödraskap, år 1941, säger i sin fotnot till samma vers: ”Bilden av det första vilddjuret stöder sig på Daniels sjunde kapitel. Detta vilddjur är en symbol av världens riken, riken som är grundade på passion och själviskhet, vilka i varje tidsålder är motståndare till Kristus och söker förtrycka Guds tjänare. Det kejserliga Rom representerar denna makt.”

²⁴ Cuthbert Lattey, S. J., och Joseph Keating, S. J., huvudutgivarna av åter en annan engelsk översättning, Westminsteröversättningen av den Heliga skrift, band IV (1931), säger i sin fotnot till Uppenbarelseboken 13:1: ”I Apokalypsen förenar ’vilddjuret’ i sig den makt som tillhör de fyra olika ’djuren’ eller väldena i Daniels beskrivning. Det symboliserar den politiska makten, den materiella styrka som världen ställer till drakens förfogande för att förtrycka Guds tjänare. Denna makt framställs såsom förkroppsligad i det romerska kejsardömet.” Ytterligare en romersk-katolsk kommentar till denna vers ger oss ännu ett vittnesbörd: Murphyutgåvan av Douayöversättningen av bibeln, godkänd av kardinal James Gibbons och utgiven av John Murphy Company, förläggare åt den Heliga stolen, säger i sin fotnot: ”Detta första vilddjur med sju huvuden och tio horn är sannolikt hela skaran av otrogna, Guds folks fiender och förföljare, från världens begynnelse till dess slut. De sju huvudena är sju konungar, dvs. sju huvudriken eller välden, som har utövat eller skall utöva tyrannisk makt över Guds folk; av dessa hade fem då fallit, nämligen de egyptiska, assyriska, kaldeiska,a persiska och grekiska monarkierna; ett existerade då, nämligen det romerska kejsardömet; och det sjunde och förnämsta skulle komma, nämligen den store Antikrist och hans välde. De tio hornen kan förstås som tio ringare förföljare.”

25. Vad visas därför i bild genom tillbedjan av vilddjuret, och för vilka är detta alltså en varning?

²⁵ Enligt alla de här återgivna romerskkatolska kommentarerna kan tillbedjan av vilddjuret i Uppenbarelseboken 13:1—8 och 14:9 inte betyda någonting mindre än tillbedjan av den politiska staten. Vilddjuret symboliserar inte något visst politiskt system, utan utgör en förening eller blandning av dem alla till ett enda världsligt system. Denna bild av tillbedjan eller dyrkan av staten är därför tillämplig runt hela jorden, vare sig vissa politiska system direkt utgör en del av det symboliska ”vilddjuret” eller endast är dess politiska bundsförvanter. Detta är följaktligen en varning till människor jorden runt, som vill vara sanna kristna, och vi tar själva emot den med det största allvar.

26. Kommer någon att bevara sin ostrafflighet genom att vägra att tillbedja vilddjuret och att låta ett märke brännas in, och hur vet vi det?

²⁶ Kommer någon att bevara sin ostrafflighet gentemot Jehova Gud genom att vägra att tillbedja vilddjuret och dess bild och vägra att låta ett märke brännas in på sin panna eller på sin hand? Människor som bara påstår sig vara kristna kommer inte att bevara sin ostrafflighet genom att hålla fast vid principen att tillbedja den ende levande och sanne Guden och älska honom av hela hjärtat, själen och sinnet. Uppenbarelseboken 20:4 (NW) omtalar vilka som kommer att bevara ostraffligheten och bli belönade, ty det sägs där: ”Jag såg deras själar, som hade blivit avrättade med yxa för det vittnesbörd de hade burit om Jesus och för att de hade talat om Gud, och dem som varken hade tillbedit vilddjuret eller dess bild och som icke hade tagit emot märket på sin panna och på sin hand. Och de kommo till liv och härskade som konungar med Kristus i tusen år.” Vers 6 tillägger: ”Lycklig och helig är var och en som har del i den första uppståndelsen; över dessa har den andra döden ingen myndighet, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola härska som konungar med honom de tusen åren.” (NW) Detta är de heliga som uthärdar intill slutet, medan de håller Guds bud och Jesu tro. I dessa yttersta dagar har de en stor skara följeslagare av en god vilja.

27. Varifrån blir de befriade eller räddade, därför att de bevarar sin ostrafflighet, och i vems tjänst offrar de sitt liv?

²⁷ Därför att de bevarar sin ostrafflighet, blir alla dessa befriade eller räddade från att behöva dricka det symboliska ”Guds vredes vin” och från att bli plågade ”med [symbolisk] eld och [symboliskt] svavel i de heliga änglarnas åsyn och i Lammets åsyn”. De vägrar att underkasta sig det tvång som brukas för att få människor till att bryta mot principen om odelad hängivenhet för Gud allena, såsom det är förutsagt i Uppenbarelseboken 13:15—17. De offrar sitt liv för Gud och Lammet, Jesus Kristus, inte i tjänst för vilddjuret och dess bild. Detta vilddjur, representerat av sitt sjätte huvud, vållade Jesu Kristi död och förföljde därefter sanna kristna överallt inom sitt välde och avrättade dem med yxa eller torterade dem och bragte dem om livet på andra grymma sätt. Den nutida återstoden av det romerska väldet fortfar att ådagalägga samma ondskefulla ande mot de Kristuslika kristna.

28. I vems tjänst var hövitsmannen Kornelius, när kristendomen först nådde honom, och tog han avsked från militärtjänsten, sedan han blivit döpt?

²⁸ Såsom ”hövitsman [eller centurion] vid den så kallade italiska krigsskaran” var Kornehus i tjänst hos vilddjurets sjätte huvud, när kristendomen först nådde honom. Han var inte ute i fält, utan höll på med att bedja i sitt hus i Caesarea, när en Guds ängel visade sig i en syn och tillsade honom att skicka efter aposteln Petrus. Det var också i Kornelius’ hus som Petrus fyra dagar senare predikade för honom och hans anhöriga och nära vänner. Det var under dessa omständigheter som Gud utgöt sin ande över Kornelius och de andra som tillika med honom trodde budskapet. På Petrus’ befallning blev Kornelius och de andra nya troende döpta i vatten, liksom de hade blivit döpta ined helig ande. (Apg. 10:1—48) Vad hövitsmannen Kornelius gjorde därefter, om han tog avsked från militärtjänsten såsom romersk centurion eller inte, det talar inte Apostlagärningarna om för oss.

29. a) Om Petrus hade givit Kornelius föreskrift om att ta avsked från sin post, vad kunde då ha hänt? b) Vad skulle ha hänt med bibeln, om den givit direkta föreskrifter?

²⁹ Under Guds heliga andes påverkan tillämpade Kornelius utan tvivel på sina personliga angelägenheter och förhållanden de kristendomens principer, som han dryftade med Petrus under ”några dagar” efteråt. Kornelius var ingen omskuren jude, och såsom romersk centurion stred han inte i något teokratiskt krig, såsom Josua, Nuns son, och David, som dräpte jätten Goljat, hade gjort många hundra år dessförinnan. (Jos. 10:1—11:23; 1 Sam. 17:4—54; 2 Sam. 8:6—14) Hade Petrus uppmanat Kornelius att ta avsked, så kunde Petrus ha blivit anklagad för att lägga hinder i vägen för ”vilddjurets” sjätte huvuds militära föranstaltningar och kunde ha blivit avrättad för denna handling i stället för av den orsaken, att han predikade Guds budskap utan kompromiss eller uppehåll. Likaså, om Guds skrivna ord, i synnerhet det så kallade Nya testamentet, som skrevs av kristna under inspiration, direkt hade sagt till åt Gud överlämnade kristna precis vad de skulle göra, när de stod inför kallelse till militärtjänst för det symboliska vilddjurets sjätte och sjunde huvuden, så skulle bibeln utan tvivel ha blivit förbjuden i varje land under ”vilddjurets” kontroll, i synnerhet för sina instruktioner i militärfrågan.

30. Vilken hjälp ger då den Heliga skrift åt de kristna i denna sak, och vem måste ta avgörandet på sitt ansvar?

³⁰ I sin vishet har Jehova Gud därför inte låtit sin inspirerade Heliga skrift ge något direkt råd. Hans Heliga skrift uttalar endast de teokratiska principer som bör vara de kristnas rättesnöre och lämnar sedan åt dem som likt Kornelius är åt Gud överlämnade kristna att på eget ansvar konsekvent tillämpa dessa principer på sitt personliga fall, så att de kan bevara sin ostrafflighet inför Gud. Förutom att förklara vilka de sanna kristna principer är, som harmonierar med Guds ord och som är nedskrivna i Guds ord, har ingen enskild kristen eller grupp av kristna något uppdrag från Gud eller någon förpliktelse att direkt föreskriva för en annan kristen vad han skall göra i denna sak. Var och en måste själv avgöra hur han skall handla.

[Fotnot]