”Tid, tider och en halv tid”
1. Vilka skriftställen hjälper oss att avgöra innebörden i termen ”tid”, och varför kan denna term inte ha avseende på en period på 360 år?
UTTRYCKET ”en tid” har blivit erkänt såsom beteckning för ett år. Därför betyder detta ”ett år, två år och ett halvt år”, vilket tillsammans blir tre och ett halvt år. Bekräftelse på att det är riktigt att ge detta värde åt termen ”tid” får vi genom den inspirerade användningen av uttrycket i Uppenbarelseboken 12:6, NW, ”ett tusen två hundra sextio dagar”, och enligt bibelns beräkningsmetod är detta tre och ett halvt år. Och i Uppenbarelseboken 11:2 talas det om att den ”heliga staden” förtrampas i fyrtiotvå månader. Gångna generationers bibelforskare har beräknat periodens längd enligt skalan en dag för ett år, vilket gör 1.260 år. Det finns emellertid inget rimligt stöd för denna slutledning, och dessa förunderliga ting kan inte äga rum förrän efter 1914, utan måste inträffa inom den tid som utgör vår generations livslängd. Det är skriftenligt och riktigt att med ”tid, tider och en halv tid” förstå perioden på 1.260 bokstavliga dagar eller tre och ett halvt år.
2. Varför skulle nationerna rasa under perioden på 1.260 dagar?
2. Organisationens synliga del återspeglar den osynliga delens ande och dess handlingar. Jesus sade: ”Ni äro från eder fader djävulen, och ni önska göra eder faders begärelser.” (Joh. 8:44, NW; jämför Jakob 3:17.) Demonerna inspirerar de styrande till att utföra deras befallningar. (Upp. 16:13, 14, NW) När krig utbröt i himmelen år 1914 och den fastställda tiden för hedningarnas herravälde över Guds folk utlöpte, då började nationerna rasa i ett krig som berörde alla folk direkt och indirekt. Vid slutet av de 1.260 dagarna bragtes kriget att upphöra för det särskilda syftet att Rikets verk skulle få möjlighet att komma i gång.
Prövningar under de 1.260 dagarna
3, 4. Hur utgör Herrens folks erfarenheter under och vid slutet av det som kallas ”tid, tider och en halv tid” uppfyllelsen av de profetiska orden i Daniel 12:7?
3. Före 1914 hade de trogna tjänarna förkunnat att ”slutet på hedningarnas tider” skulle komma det året. Låt oss nu se vad som hände under dessa 1.260 dagar. Dessa av Daniel omnämnda dagar får inte förväxlas med Uppenbarelseboken 12:6, 14, som lyder: ”Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats beredd av Gud, för att de där skulle giva henne föda i ett tusen två hundra sextio dagar. Men den stora örnens två vingar gåvos åt kvinnan, för att hon skulle kunna fly ut i öknen till sin plats; det är där som hon får föda under en period och perioder och en halv period av tid fjärran ifrån ormens åsyn.” (NW) Här tjänar dessa verser endast till att visa, att ”en tid och tider och en halv tid” är lika med 1.260 bokstavliga dagar. Medan dessa dagar, som omnämnes i Uppenbarelseboken 12:6, 14, började sedan Satan hade blivit utkastad ur himmelen, började de 1.260 dagar som omtalas i Daniel 12:7 vid slutet av hedningarnas tider, omkring 1 oktober 1914.
4. Förhållandena i samband med Jehovas folk stämmer så förunderligt väl överens med detta, att det inte kan råda något tvivel om denna profetias uppfyllelse. Jehovas ”heliga folk” skulle bli förskingrat och splittrat av fienden under tre och en halv ”tider” eller 1.260 dagar, och efter denna tidsperiod skulle fiendens makt över dem upphöra eller vara förbi. (Matt. 24:9—12, NW) Precis i rätt tid uppfylldes profetian. De 1.260 dagarna skulle börja när hedningarnas tider slutade, omkring 1 oktober 1914, och skulle därför sluta omkring 1 april 1918, varefter fiendens makt skulle brytas. Detta anger att Satan, djävulen, då var störtad från himmelen och att Kristus Jesus kom till Guds tempel för att utföra ett domsverk. Detta ändrades inte av den häftiga förföljelse som utbröt vid den tiden, då i början av februari 1918 många av Jehovas tjänare i Kanada blev gripna och kastade i fängelse. Samma månad förde sanningens fiender bort böcker och privata papper från Sällskapets huvudkontor i Brooklyn. Den 7 maj utfärdades häktningsorder mot en del av Sällskapets tjänstemän, och den 15 maj kom de inför rätta. De blev åtalade, förklarade skyldiga och dömda till långvariga fängelsestraff, och den 20 juni 1918 blev de inspärrade i fängelse. Vid samma tid blev många andra av Herrens smorda häktade och satta i fängelse, Sällskapets huvudkontor i Brooklyn blev fullständigt nedlagt, all förbindelse mellan huvudorganisationerna och de olika avdelningarna blev avskuren, och Jehovas folks tjänst som predikare av evangelium överallt på jorden blev i verkligheten stoppad.
5. Hurudant var de trognas tillstånd under de 1.260 dagarna? Vilka andra sätt att förhålla sig kom till synes bland dem som var tillsammans med dem?
5. Det var en plågsam och bekymmersam tid, ty arbetet med att frambära vittnesbördet förhindrades, inte endast av ondskans aktiva styrkor, utan också på grund av räddhåga hos några. Andra var besvikna över att 1914 inte hade medfört det som de i förväg hade föreställt sig, ty de befann sig fortfarande på jorden i stället för i himmelen. Många var själviska och tänkte mer på sig själva än på Guds verk, och några bland Herrens folk underkastade sig fienden utan att strida för sin rätt att tillbedja Jehova Gud. Emellertid fortfor de få trogna och lojala att efter bästa förmåga trösta fåren och ge dem föda. Man företog mycket noggranna undersökningar för att se, om de kronologiska beräkningar som på bibelns grund hade gjorts beträffande 1914 var korrekta; vidare om de händelser som man hade betraktat som ”tidernas tecken” verkligen var de som man borde spana efter; och under denna tid utfördes mycket litet arbete för att avge vittnesbördet, och det som man gjorde, det gjorde man liksom ”klädd i säcktyg”. Vittnena var inte fyllda av den stora glädje och fröjd som Rikets herravälde skänker, utan ”i säcktyg” sörjde de över sitt tillstånd, eftersom de inte hade någon säker hjälp och lättnad i sikte. Förvisso befann de sig under de 1.260 dagarna i ett osäkert, oroligt tillstånd, och därpå kom vid slutet av dessa dagar stort hat och svår förföljelse över dem.
De ”två vittnena”
6. Hur ger oss Uppenbarelseboken 11:3 bestyrkande bevis beträffande tidsperioden på 1.260 dagar, och hur uppfylldes det vittnande i säcktyg som utfördes av de två vittnena?
6. Lägg nu märke till ytterligare bestyrkande bevis beträffande denna tidsperiod: ”Och jag skall låta mina två vittnen profetera under ett tusen två hundra sextio dagar, klädda i säcktyg.” (Upp. 11:3, NW) De ”två vittnena” betecknar det verk som i motbilden svarar mot Elias och Johannes döparens verksamhet, och att dessa två vittnen införes i bilden just vid denna tid är betydelsefullt, ty det hjälper oss att förstå Daniels profetia. För nära sjuttio år sedan förklarade Vakttornet (moderupplagan) för november 1883 för Guds folk, att Elia och Johannes döparen utgjorde profetiska skuggbilder av stora verk som skulle utföras nu i slutet av tingens ordning och vilka också skulle fullgöras före 1918. De bröder som tjänade Jehova under hela denna period gjorde detta i den tron att de var sysselsatta i detta motbildliga verk. Denna ädla, utmärkta och trogna tjänst blev avbruten år 1918. Det är trosstärkande att komma ihåg, att Elia själv flydde för den hotfulla hållning som Israels onda drottning Isebel visade och tog sin tillflykt till berget Horeb och att det därigenom blev ett tillfälligt avbrott i hans verksamhet. (1 Kon. 19:1—14) Efter detta avbrott återvände Elia till arbetet och slutade till sist sin tjänst genom att han blev bortförd i en brinnande vagn. Johannes döparen slutade emellertid sin tjänst i och med att han blev fängslad och halshuggen. (Matt. 14:1—12) På liknande sätt förhöll det sig också i motbilden med det verk som utfördes från 1878 till 1918. Det kom till ett slut i en tid av nöd i och med att de som utförde verket sattes i fängelse och verket självt blev dödat. Denna Skriftens utsaga gick då i uppfyllelse: ”Vilddjuret, som stiger upp ur avgrunden, skall föra krig mot dem och besegra dem och döda dem.” — Upp. 11:7, NW.
7. Vad måste vi alltså draga för slutsats angående början och slutet på denna period om tre och en halv tider, och vilket framträdande drag utmärker dess ände?
7. Denna period på 1.260 dagar (”tid, tider och en halv tid”) hade sin uppfyllelse mellan oktober 1914 och april 1918, och under denna tid blev den mäktige fursten Mikael (Herren Jesus) Konung, insatt på tronen i himmelen, och grep sig an med Rikets verk och befrielsen av sina trogna tjänare från babylonisk träldom. Han ingrep på ett avgörande sätt mot fursten över mörkrets välde och över denna onda värld och avlägsnade med våld denne onde furste från hans upphöjda ställning, i det han inte endast avsatte honom utan också drev ut honom ur himmelen tillika med alla hans onda änglar. Han bröt hans makt, så att han inte längre kan förskingra Guds barn. Tiden har i sanning kommit då dessa ting skulle inträffa. ”Det skall icke mer vara något dröjsmål ... Guds heliga hemlighet enligt de goda nyheter som han kungjorde för sina slavar, profeterna, är i sanning bragt till fullbordan.” (Upp. 10:6, 7, NW) ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullständiga slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.
1.290 dagar
8. Hur och när blev det beständiga brännoffret borttaget och förödelsens styggelse uppställd?
8. Därnäst säger Daniel 12:11 (AS): ”Och från den tid då det beständiga brännoffret skall bliva borttaget och den styggelse som kommer åstad förödelse uppställd skall det vara ett tusen två hundra nittio dagar.” Två stora under eller förunderliga ting inträffar inom denna period: 1) ”Det beständiga brännoffret skall bliva borttaget”; och 2) ”den styggelse som kommer åstad förödelse [skall bliva] uppställd”. Vi har sett att vid slutet av perioden på 1.260 dagar blev de motbildliga vittnena, Elia och Johannes döparen, dräpta, och därigenom blev det ”beständiga brännoffret” av offentlig lovprisning till Gud borttaget, men detta betyder inte att det var slut, så att individerna inte senare skulle kunna utföra sådan tjänst. Satan och hans hantlangare tänkte utan tvivel att det skulle göra slut på all verksamhet i fråga om att vittna och på alla förklaringar emot hans onda organisation och allt avslöjande av skrymteriet hos hans målsmän för den falska religionen. Men han räknade inte med Guds makt. Det gör han i själva verket aldrig. Satan är till ytterlighet självisk och är full av självförhävelse, och därför blir han förblindad, så att han inte ser det påtagliga, i det han endast har sina djävulska planer för ögonen. Han befann sig nu i den ställningen, att han var begränsad till trakten av jorden, och han hade inte vidare tillträde till himmelen. Ja, han hade verkligen haft en plats däruppe, men nu fanns den inte mera. Därför beslöt han att försöka upprätta sin tyranniska, upproriska diktatur på jorden bland nationerna. Fördenskull bringas denna varning att ljuda: ”Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede och vet, att han har en kort tidsperiod.” (Upp. 12:12, NW) Hans första åtgärd består därför i att förena alla nationer i en och samma plan eller ett och samma företag, för att han skall kunna tyrannisera dem och skrämma dem till undergivenhet under hans ondskefulla sammansvärjning. Han har endast kort tid på sig att bereda sig för nästa offensiv från jordens nye Konung. Men lägg märke till detta, att alla hans onda planer har tillkommit i fullständigt trots mot Guds rike, ty han kommer inte att erkänna det och skulle tillintetgöra det, om det vore möjligt. Hur har han gått till väga? Först for han svårt fram med Guds folk och när han slutligen fick Guds folks ledande, synliga tjänare i fängelse, frambragte han Nationernas förbund. Detta förbund åvägabragtes först i senare delen av januari 1919, och där tycktes det bli ett fritt fält för hans sataniska operationer.
9. Kunde de som hörde till vad man enligt dess bekännelse kallar ”kristenheten” vid den tiden förebära okunnighet om Konungens närvaro?
9. Det var inte så att många inte visste, att tiden för Kristi rike hade kommit, ty det gjorde de. Kom ihåg, att vittnena hade hållit på med att predika i fyrtio år före slutet på hedningarnas tider år 1914. Vi återger här ett offentliggjort uttalande av religiösa prästmän, när det första världskriget höll på att nå sin höjdpunkt:
”Efterföljande manifest har nyligen utsänts av ett antal av Englands mest bemärkta prästmän:
’För det första, att den nuvarande krisen pekar hän mot slutet av hedningarnas tider.
För det andra, att Herrens uppenbarelse torde kunna väntas vilket ögonblick som helst, då han skall vara lika tydligt förnimbar som för lärjungarna på aftonen efter hans uppståndelse.
För det tredje, att den fulltaliga församlingen skall bli överflyttad för att ”vara med Herren alltid”.
För det fjärde, att Israel skall bli återbördat till sitt eget land, medan det ännu är i otro, och därefter skall de bli omvända genom att Kristus uppträder till deras hjälp.
För det femte, att alla mänskliga planer för återuppbyggande måste vara underordnade Kristi andra ankomst, emedan alla folk skall bli föremål för hans styrelse.
För det sjätte, att det under Kristi regering skall bli ett ytterligare, stort utgjutande av den heliga anden över allt kött.
För det sjunde, att de sanningar som är utformade i denna framställning är av det allra största praktiska värde som riktlinjer för de kristnas inställning och verksamhet med hänsyn till stundens trängande problem.’
Detta märkliga uttalande var undertecknat av A. C. Dixon och F. B. Meyer, baptister; George Campbell Morgan och Alfred Byrd, kongregationalister; William Fuller Gouch, presbyterian; H. Webb Peploe, J. Stuart Holden, episkopaler; Disdale T. Young, metodist.
Dessa namn är välkända och tillhör några av världens största predikanter. Att dessa framstående män, som tillhör skilda kyrkosamfund, kunde känna sig manade att utsända en dylik framställning är i och för sig i högsta grad betydelsefullt.”
10. Hur uttalade sig vissa framstående prästmän på ett hädiskt sätt år 1919?
10. Den store underkuvaren, Satan, djävulen, behärskade emellertid religionens världsliga representanter och förmådde dem att ge sitt godkännande och sin välsignelse åt hans projekt. Trots det att de kände något av sanningen och till en viss grad hade reda på fakta beträffande Guds rike, kunde de komma med följande hädiska uttalande, som vi bör lägga märke till:
”Tiden är nu inne att organisera världen för sanning, rätt, rättvisa och mänsklighet. Fördenskull yrkar vi som kristna på att ett förbund av fria nationer må upprättas vid den kommande fredskonferensen. Ett sådant förbund är inte endast ett medel till fred; det är fastmer det politiska uttrycket för Guds rike på jorden. Nationernas förbund har sin rot i evangelium. Likt evangeliet är dess syfte ’Frid på jorden, till människorna en god vilja’. 1 likhet med evangeliet är dess vädjan universell.
De döda hjältarna har dött förgäves, om inte ur segern kommer en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor. — 2 Petr. 3:13.
Kyrkan [namnkyrkan] kan ge en ande av god vilja, utan vilken intet Nationernas förbund kan bestå.” — Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika, januari 1919.
11. Förklara, varför Nationernas förbund lämpligen beskrives som ”förödelsens styggelse”.
11. Detta Nationernas förbund stod inför folken i en falsk ställning. Det var en efterapning, en anstötlig organisation och därför en styggelse i Guds ögon. Satan krävde att detta projekt skulle erkännas och föresatte sig att framtvinga lydnad för sitt krav på en världsorganisation och att den skulle tillbedjas av alla folk. ”Och de tio horn som du såg betyda tio konungar, som ännu icke hava fått ett rike, men de få myndighet såsom konungar en timme tillsammans med vilddjuret. Dessa hava ett och samma uppsåt, och därför giva de sin makt och myndighet åt vilddjuret. Dessa skola strida mot Lammet, men emedan Lammet är herrars Herre och konungars Konung, kommer han att besegra dem. Också de kallade och utvalda och trogna, som äro med honom, skola göra det.” (Upp. 17:12—14, NW) ”Och det ställer alla människor under tvång, de små och de stora och de rika och de fattiga och de fria och slavarna, för att de skulle giva dessa ett märke på högra handen eller på pannan och för att ingen skulle kunna köpa eller sälja med undantag av en person som har märket.” — Upp. 13:16, 17, NW.
12. Vad är det för ett sataniskt uppsåt som ligger bakom ”styggelsen”, och till vad leder det nu alla nationer?
12. De som tillbeder styggelsen kommer att bli tydligt och utan tvivel offentligt identifierade, så det kommer att bli mycket påtagligt vilka det är som inte tillbeder detta politiska förbund, som är en bild av vilddjuret och inte av Guds rike med Kristus som regent. Gud fördömer dess tillbedjan. ”Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och mottager ett märke på pannan eller på handen, skall han också dricka av Guds vredes vin, som outspätt hälles upp i hans vredes bägare, och han skall bliva plågad med eld och svavel i de heliga änglarnas åsyn och i Lammets åsyn.” (Upp. 14:9, 10, NW) Sedan 1919 har Satans syfte varit och är att föra tillsammans nationerna i ett gemensamt själviskt förbund, och de kommer att bli på detta sätt sammanbundna, när trångmålen, de hat fulla känslorna och fasorna ökas; dessutom kommer han att bli desperat, när tiden närmar sig för den avgörande drabbningen. I förmätenhet, i fruktan kommer nationerna att sluta sina led, varvid de avundas och hatar varandra och likväl i desperation klänger sig fast vid det lilla de har. De hedniska nationernas styresmän borde lära känna sanningen och bli visa, ty de skulle då få klart för sig att de samlas tillhopa, inte för fredens skull utan för djävulens syfte. ”De äro i själva verket uttalanden, som inspirerats av demoner, och utföra tecken, och de gå ut till konungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.” (Upp. 16:14, NW) Satan och hans demoner arbetar inte för mänsklighetens bästa, utan för att vidmakthålla sitt välde över folket, och de vill hellre störta alla nationer i en förfärlig blodsutgjutelse än ge upp. Alla tidsåldrars största krig är nära, och när det bryter ut kommer man att få se hur alla jordens nationer under den osynlige djävulens diktatur strider mot Guds smorda folk och mot Konungen, Kristus Jesus, och Guds heliga änglar. Varningen går ut till nationerna, för att de må lära känna sanningen, men de som frambär varningen blir föraktade och förlöjligade, de blir satta i fängelse, inspärrade i koncentrationsläger, och några av dem blir dödade.
(Denna artikelserie kommer att fortsättas i vårt nästa nummer.)
(The Watchtower, 1 juli 1951).