Det finns en framtid för de döda
Kan du vara säker på att dina älskade döda skall få leva igen? Vilken framtid finns för dem?
DET var den 11 september 1965, en sorgens dag för en liten gosse och hans bror och syster i tonåren. Det var emellertid ingen ovanlig händelse, ingen obekant scen. Millioner människor har sedan den dagen kommit tillsammans till begravningar och sett sina avlidna älskade anförvanter. Kanske du också är förtrogen med den tomhetskänsla som kommer över en, då man genom döden har förlorat någon som man älskat varmt? Hur nedstämd och ytterligt hjälplös känner man sig inte! Just så kände de här tre ungdomarna det, då de såg sin älskade mor ligga där alldeles orörlig.
Vid sådana tillfällen tänker man mycket på de dödas framtid. Finns det alls något hopp för dem? Kan den allsmäktige Guden verkligen uppväcka våra älskade döda och ge dem livet åter? Är det möjligt att vi någon gång i framtiden skall få glädjas åt deras sällskap igen och åter få ha det trivsamt tillsammans med dem? Innan de här barnens mor dog hade hon lärt barnen att tro på att detta är möjligt. Nu var det en verklig tröst att få höra den Ordets förkunnare som höll begravningstalet lägga fram klara bevis från bibeln för att det finns en lycklig framtid i beredskap åt döda älskade anförvanter. Hur trosstärkande var inte detta!
Ett trovärdigt löfte
Talaren riktade uppmärksamheten på det löfte som gavs av undergöraren Jesus Kristus, som väckte stor häpnad på hela den galileiska landsbygden genom sina märkliga gärningar under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. När Jesus var på ett kort besök i Jerusalem i Judeen för att fira påsken på våren år 31 v.t., hade han sagt följande till en judisk åhörarskara: ”Ty alldeles såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör också Sonen dem levande som han vill. Förundra er inte över detta, ty den stund kommer då alla de som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” Vilket underbart löfte! — Joh. 5:21, 28, 29, NW.
Tanken på en uppståndelse var inte ny för de församlade judarna. De som tillhörde den populära sekt som kallades fariséer bekände sig faktiskt öppet tro på de dödas uppståndelse. (Apg. 23:8) De trodde tydligen att Fadern, Jehova Gud, kunde uppväcka de döda och i flydda tider hade använt sina profeter Elia och Elisa till att göra detta. (1 Kon. 17:17—24; 2 Kon. 4:32—37) De trodde emellertid inte att Jesus hade sådan makt. Har vi då i denna tid någon verklig anledning att sätta tro till Jesu löfte om att han skall kalla fram dem som befinner sig i minnesgravarna?
Fastän Jesus fram till den tiden av allt att döma inte hade uppväckt någon, gav han kort därefter häpnadsväckande förhandsglimtar av vad han skall åstadkomma vid sin Faders fastställda tid. Sedan Jesus och hans efterföljare hade återvänt till Galileen, begav de sig till den lilla staden Nain, som låg på den bördiga Jisreelslätten sydväst om Galileiska sjön.
Just som Jesus och hans färdkamrater närmade sig staden blev de vittnen till en rörande scen. Ett begravningsfölje kom ut emot dem. En änka hade förlorat sin ende son. Kvinnans ytterligt stora sorg väckte Jesu medömkan. Men vad kunde han göra?
Sedan han uppmanat kvinnan att inte gråta mer, gick han fram till båren, vände sig till den döde ynglingen och befallde: ”’Unge man, jag säger dig: Stå upp.’ Då satte sig den döde upp och begynte tala. Och han gav honom åt hans moder.” Vilken märklig händelse! Här visade Jesus sin makt över döden! Nyheten om detta märkliga underverk spreds vida omkring. — Luk. 7:11—18.
Senare samma år, medan Jesus var verksam utmed nordvästra stranden av Galileiska sjön, blev han av Jairus, som var synagogföreståndare, uppmanad att komma till hans hem, där hans tolvåriga dotter låg mycket svårt sjuk. Men innan Jesus hann dit dog flickan. Vi läser emellertid att Jesus, sedan han kommit fram, ”tog henne vid handen och sade med hög röst: ’Flicka, stå upp.’ Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade, att man skulle giva henne något att äta. Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad.” — Luk. 8:40—56.
Här bevisade Jesus för andra gången att han har makt att göra ”dem levande som han vill”. Vi har sannerligen goda skäl att tro på Jesu löfte att han skall kalla fram de döda ur minnesgravarna.
Jesus bekräftar sitt löfte
Men det var många i första århundradet som vägrade tro på Jesu löfte om en uppståndelse, liksom många människor i våra dagar inte sätter någon tro till det. Jesus gav emellertid ännu större bevis på sin gudagivna förmåga att uppfylla sitt löfte.
Detta gjorde han omkring ett år senare, kort före sin egen död utanför Jerusalem. Jesu verksamhet var tydligen just då förlagd till andra sidan Jordan, till Pereen. Under vistelsen där fick han veta att hans käre vän Lasarus, Marias och Martas bror, borta i Betania var sjuk. Sedan Jesus nåtts av budskapet, stannade han där han var i två dagar, och därpå sade han till sina lärjungar: ”Låt oss gå tillbaka till Judeen.” Vid den tiden hade Lasarus dött.
När de kom till grannskapet av Betania, en liten by nära tre kilometer från Jerusalem, hade Lasarus ”redan ... legat fyra dagar i graven”. Marta kom först ut för att möta Jesus, och han tröstade henne med hoppet om uppståndelsen. Hon visade då att hon hade tro genom att säga: ”Jag vet, att han skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” När Maria därefter kom fram till Jesus, föll hon ned för hans fötter och sade under gråt: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror icke vara död.” Andra vänner, som hade följt med Maria, grät också.
Jesus blev djupt gripen av deras sorg och klagan. Han frågade: ”Var har ni lagt honom?” När de gråtande släktingarna svarade: ”Herre, kom och se”, började också Jesus gråta. Till och med Jesus, som har övermänskliga förmågor, kände sig bedrövad då han tänkte på hur döden kan beröva både familjen och vänkretsen någon som är så högt älskad av dem alla.
När de kom fram till minnesgraven, som bestod av en grotta med en sten för ingången, befallde Jesus: ”Ta bort stenen!” Men Marta protesterade: ”Herre, han luktar redan, han har varit död i fyra dygn.” Men när Jesus talade om att de skulle få se ”Guds härlighet”, tog de bort stenen. Därpå bad Jesus till Gud, och sedan ropade han med hög röst: ”Lasarus, kom hit ut!” Den bibliska skildringen fortsätter: ”Då kom den döde ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: ’Lös honom och låt honom gå!’” — Joh. 11:1—44, Hd.
Ja, Jesus kan uppväcka de döda! Vilken fast grundval har vi inte för vår förtröstan på hans löfte om en uppståndelse! Hur trosstärkande är inte dessa inspirerade skildringar i bibeln! De tre förut nämnda ungdomarna vid sin mors begravning kände sig tröstade av dem. De tror fullt och fast att de skall få träffa henne igen, vid liv och god hälsa.
I väntan på uppståndelsen
Det finns nu flera milliarder döda som ligger i graven i väntan på ”uppståndelsen på den yttersta dagen”, som Marta talade om. Men hurudant är deras nuvarande tillstånd? Är de vid liv och utstår medvetet lidande eller åtnjuter himmelsk lycksalighet? Vi kommer med en motfråga: Hurudant var Lasarus’ tillstånd under de fyra dagar han var död och låg i graven? Andra döda människor befinner sig i samma tillstånd som han då befann sig i.
Av den bibliska skildringen framgår det inte att Lasarus talade om att han hade ägt någon medveten tillvaro någon annanstans under de här fyra dagarna. Tänk nu på en sak: Om han hade varit vid liv i himmelen och fått uppleva allt det underbara som människor är intresserade av att lära känna, då borde han väl ha sagt något om detta, eller hur? Men Lasarus hade ingenting sådant att berätta. Och om han verkligen hade åtnjutit det himmelska livets lycksalighet, skulle det då inte i själva verket ha varit illvilligt av hans vän Jesus att rycka honom därifrån och återföra honom till liv på jorden!
Orsaken till att Lasarus inte sade något om vad han hade haft för sig under de fyra dagarna är att han inte gjorde någonting. Han var omedveten. Ingen del av honom hade överlevt och levde vidare någon annanstans. Han var verkligen död, såsom det heter i bibeln: ”De döda veta alls intet.” (Pred. 9:5) Guds ord visar klart och tydligt att människan inte har en odödlig själ som lever vidare efter döden. Det säger till exempel att ”den själ, som syndar, hon skall dö”. — Hes. 18:4, 1878; Jes. 53:12, Åk.
De tre ungdomarna förstod detta. De visste att deras mor inte var vid liv någon annanstans utan att hon var omedveten, att hon sov i döden. Men hur skall de döda vända åter? Med vilket slags kropp? Vart kommer de att föras tillbaka? När?
Jesu löfte infrias
Jesus själv blev uppväckt av Gud på tredje dagen sedan han dött. (Apg. 2:32; 10:40) Han blev uppväckt till himmelskt liv som en andevarelse. (1 Petr. 3:18) På så sätt blev Jesus ”förstlingen” av dem som skall få del i vad som kallas ”den tidigare uppståndelsen från de döda” eller ”den första uppståndelsen”. (1 Kor. 15:20—23; Fil. 3:11, NW; Upp. 20:6) Det är en uppståndelse till andligt liv för dem som skall härska i himmelsk härlighet med Jesus Kristus. (1 Kor. 15:43, 44) Bibeln visar emellertid att bara 144.000 personer skall ha del i den här ”tidigare uppståndelsen” till himmelskt liv. (Upp. 14:1—3) Hur förhåller det sig då med de övriga döda människorna? När och hur skall de bli uppväckta?
”Uppståndelsen på den yttersta dagen”, som Marta talade om, är den allmänna uppståndelsen för de milliarder människor som skall föras fram ur sina gravar till jordiskt liv. (Joh. 11:24) Den uppståndelsen kommer att omfatta ”både rättfärdiga och orättfärdiga”. De skall få leva under Guds rikes härliga tusenårsdag. (Apg. 24:15; 17:31) Detta millennium börjar sedan den nuvarande onda tingens ordning har blivit tillintetgjord i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, som vanligen kallas Harmageddon, och Satan, djävulen, blivit bunden och fängslad. (Matt. 24:3; Upp. 16:14—18; 20:1—6) Sedan skall de döda föras fram på en renad jord, där paradisiska förhållanden har införts genom Guds makt och kraft. — Luk. 23:43.
De som uppväcks skall få friska kroppar och sinnen, och de skall få fullt tillfälle att lära känna sin store Skapare och att uppnå mänsklig fullkomlighet. Fastän de inte kommer att få exakt samma kroppar med just de beståndsdelar som de hade i dödsögonblicket, kommer de likväl att vara samma personer. Jehova Gud skall frambringa vartenda ett av varje individs flera millioner kännetecknande drag, inte bara dem som han har fått i arv utan också alla som är en följd av de oändligt många slagen av påverkan som den enskilde har rönt under sin livstid. Ja, Gud skall med osviklig exakthet i en kropp återskapa just den personlighet som vänner och släktingar kommer att känna igen såsom den människa de älskade och förlorade genom döden.
Hur underbart är inte detta! Vilken ljuvlig tid blir det inte, då de som älskat varandra blir återförenade! Vilken lycka och glädje skall inte råda, då Jesu löfte uppfylls! Ja, ”alla de som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrev dåliga ting till en domens uppståndelse”. — Joh. 5:28, 29, NW.
Av de här orden framgår det att uppståndelsen för somliga människor, på grund av deras rättfärdiga uppförande efter uppståndelsen, skall medföra att de blir förklarade värda livet. Men på grund av att somliga inte lydigt rättar sig efter Guds lagar, sedan de blivit uppresta, skall den uppståndelse de får å andra sidan medföra en fördömande dom, och de skall bli evigt avskurna. En faktor som kommer att påverka det handlingssätt en människa följer efter sin uppståndelse är hennes tidigare livsmönster. Jesus angav detta, då han sade att det skall bli drägligare eller uthärdligare på domens dag för några av de uppväckta än det skall bli för de uppväckta galiléer från Korasin, Betsaida och Kapernaum, vilka i sin gensträvighet förkastade honom under hans jordiska predikotjänst. — Matt. 10:15; 11:20—24.
I denna tid är det synnerligen viktigt att man följer Guds rättfärdiga principer. Varför det? Bibeln ger svaret, då den talar om vad som skall hända när Jesus Kristus uppenbarar sig såsom skarprättare i Guds Harmageddonstrid: ”Han låter hämnd drabba dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus. Just dessa skall undergå ... evig tillintetgörelse.” — 2 Tess. 1:7—9, NW.
Ja, människorna står ansikte mot ansikte med det snara verkställandet av Guds dom! De som blir tillintetgjorda tillsammans med denna tingens ordning kommer inte tillbaka. Handla därför nu! Lär känna Gud och lyd de goda nyheterna om Jesus Kristus. Då kan du få den obeskrivliga glädjen att hälsa människor som du älskat välkomna åter från de döda.