Döden och hades skall ge ifrån sig de döda

”Vad de dödas uppståndelse angår, hava ni icke läst vad Gud talade till eder?” — Matt. 22:31, NW.

 1. Vilken är den enda forntida religionsurkund som lär om uppståndelsen?

DE DÖDA människornas uppståndelse under Guds rikes styrelse — ingen annan forntida helig religionsurkund än bibeln lär något sådant. Bibeln är den heliga bok, vars första del huvudsakligen skrevs på hebreiska och vars andra del skrevs på den allmängrekiska som var i gängse bruk för nitton hundra år sedan. Men bibelns första del översattes från hebreiska till grekiska innan dess andra del kom att skrivas på allmängrekiska. Den grekiska översättningen av de hebreiska skrifterna har man kallat den grekiska Septuagintaöversättningen, och man har för den använt beteckningen LXX, som betyder ”sjuttio”. För nitton hundra år sedan var grekiskan ett internationellt språk, och följaktligen kunde en med grekiska förtrogen människa på den tiden läsa hela bibeln. Nu i våra dagar finns bibeln översatt, helt eller delvis, på minst 1.202 språk; troligen finns den också på ditt modersmål. Denna heliga bok har den största spridningen av alla böcker och har kommit ut på flera språk än någon annan bok. Den är dessutom ensam om att förkunna att de döda människorna skall stå upp till liv i en rättfärdig tingens ordning, då den allsmäktige Gudens rike utövar väldet.

 2. Varför driver somliga gäck med tanken på en uppståndelse?

² Kanske du som läser detta inte kan förstå att de döda människorna behöver bli uppväckta, därför att din religion förkunnar läran om ”själens odödlighet”. Du menar kanske att eftersom de bortgångna endast är döda vad människokroppen angår men lever i någon osynlig värld såsom själar eller har flyttat över i en annan jordisk kropp, så kan du inte förstå att det behövs en uppståndelse. Några av våra läsare kanske fördenskull driver gäck med tanken på en uppståndelse från de döda. Det är helt naturligt. Men bibelns lära om de dödas uppståndelse vilar på en så säker grund, att det är långt bättre att i all uppriktighet undersöka saken än att driva gäck med den. Vi vill inte likna de grekiska filosofer, som trodde på människosjälens odödlighet och för vilka den kristne aposteln Paulus predikade om Jesu Kristi uppståndelse från de döda. — Apg. 2:31, 32; Matt. 26:38; Jes. 53:12, Åk; Hes. 18:4, 20, 1878, Åk.

 3. Varför vill vi inte likna dessa grekiska filosofer?

³ Om dessa greker säger den historiska skildringen: ”Och somliga sade: ’Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?’ Andra åter: ’Han tyckes vara en förkunnare av främmande gudar.’ De sade så, eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och om uppståndelsen.” Och sedan aposteln Paulus hade talat till ledamöterna av Högsta domstolen i Aten i Grekland och sagt att Gud hade uppväckt sin Son, Jesus Kristus, från de döda för att denne skulle fungera såsom hela den bebodda jordens domare, heter det vidare: ”När de hörde talas om att ’uppstå från de döda’, drevo somliga gäck därmed.” (Apg. 17:18, 31, 32) Dessa greker trodde på människosjälens odödlighet och menade fördenskull att det inte fanns några döda. Alltså kunde de inte gå med på att människosjälarna är döda och behöver bli uppväckta för att kunna leva igen.

 4. I vilket avseende liknade de forntida grekerna babylonierna i sin trosuppfattning beträffande de döda människorna?

⁴ De forntida grekerna trodde att de döda människorna levde såsom skuggor i underjorden, på en bortskymd plats, över vilken guden Hades härskade såsom konung. Senare kom denna underjordiska plats för bortgångna själar, över vilken han härskade, också att benämnas ”hades” efter honom. Detta ord kom också att användas om graven.a Dessa forntida greker liknade babylonierna i Asien, vilka kallade guden i sin underjordiska värld av bortgångna själar för Nergal och kallade denna de dödas osynliga värld för ”landet utan återvändo”. För denna läras skull trodde inte dessa forntida babylonier på en uppståndelse för döda människor.b

 5. Hur framgår det av åtgärder som reformjudar vidtagit att tron på människans odödlighet och läran om uppståndelsen är i strid med varandra?

⁵ Denna babyloniska tro på människosjälens odödlighet är i strid med bibelns lära om de döda människornas uppståndelse. Att det förhåller sig så framgår av åtgärder som s. k. reformjudar vidtagit nu på 1900-talet. I The Jewish Encyclopedia heter det under ”Uppståndelsen”: ”I nyare tid har tron på en uppståndelse kraftigt försvagats på grund av naturfilosofien, och av reformrabbiner och vid rabbinkonferenser har den frågan blivit väckt ... om de gamla liturgiska bekännelseformlerna, enligt vilka man bekände sig tro på uppståndelsen, inte borde ändras, så att de klart och tydligt gåve uttryck åt förhoppningen om själens odödlighet i stället. Så har skett med alla de amerikanska reformerade bönböckerna. Vid den rabbinkonferens, som hölls i Philadelphia, gav man uttryckligen till känna att det i judendomen inte finns någon grundval för tron på kroppens uppståndelse och att tron på själens odödlighet borde få inta dess plats i liturgien [den offentliga gudstjänstens hela formelsamling].” — Band 10, sidan 385, stycket 2 (1905).

 6. Vilket tydligt tillkännagivande i bibeln tror dessa reformjudar inte på?

⁶ Dessa reformjudar tror alltså inte på bibelns tydliga tillkännagivande i Hesekiel 18:4, 20: ”Den själ som syndar, endast den skall dö.” — Isaac Leesers översättning av år 1853.

 7. Vad sade Paulus, som en gång varit farisé, till Felix om uppståndelsen?

⁷ Den kristne aposteln Paulus, som levde på den tid, då Jesus Kristus var här på jorden, fick genom ett underverk se denne efter hans uppståndelse från de döda. Paulus var född jude. Han hade tillhört de judiska fariséerna, som trodde på de dödas uppståndelse. När Paulus stod inför den romerske domaren Felix, som förmodligen trodde på Pluto, den romerske guden över de döda själarna i underjorden, sade han med hänsyftning på de judiska fariséerna: ”Jag tror allt vad som är skrivet i lagen [Mose lag] och i profeterna och ... har samma hopp till Gud, som dessa hysa, att de döda skola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga. ... Detta enda ord, som jag ljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: ’Det är för de dödas uppståndelses skull, som jag i dag står inför rätta här bland eder.’” — Apg. 24:14—21.

 8. a) Hur många vittnen fanns det på att Kristus hade uppstått? b) Vad betyder hans uppståndelse för döda människor?

⁸ När aposteln Paulus skrev om uppståndelsen, nämnde han att det fanns mer än fem hundra ögonvittnen, han själv inbegripen, som sett den uppståndne Jesus Kristus, efter det att han offentligen bragts om livet på en tortyrpåle och blivit lagd i en grav, som förseglades och vid vilken man ställde soldater på vakt för att förhindra att någon kom och stal bort den döda kroppen där inne i graven. (1 Kor. 15:3—9; Matt. 27:57—28:4) När Paulus anförde bevis för att han och hans medtroende inte var falska vittnen beträffande Jesu Kristi uppståndelse, påpekade han vad Kristi uppståndelse betyder för döda människor, i det han sade: ”Nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de avsomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa [Adam, den förste mannen], så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse.” (1 Kor. 15:20, 21) Jesu Kristi uppståndelse öppnade vägen för andra, nämligen för döda människor, att bli uppväckta.

9, 10. a) Varför kunde Jesus modigt möta martyrdöden? b) Hur blir vi av Jesu ord förvissade om att det skall bli en uppståndelse?

⁹ År 33 e. Kr. mötte Jesus Kristus modigt martyrdöden, ty han hyste den tillförsikten att den allsmäktige Guden, hans himmelske Fader, skulle uppresa honom från de döda på tredje dagen. Därigenom skulle Gud låta honom återvända till himmelen och personligen frambära värdet av sitt offrade mänskliga liv till Gud. Här på jorden hade Jesus Kristus en hel del att säga om uppståndelsen. En gång, när han talade om att de döda människorna skulle få en slutlig dom genom en uppståndelse, sade han: ”Alldeles såsom Fadern har liv i sig själv, så har han förlänat också åt Sonen att hava liv i sig själv. Och han har givit honom myndighet att döma, ty Människoson är han. Förundra eder icke över detta, ty den stund kommer då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo dåliga ting till en domens uppståndelse. Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag; och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja som har sänt mig.” — Joh. 5:26—30, NW.c

¹⁰ Vi kan alltså vara vissa om att det skall bli en uppståndelse.

En personlig fråga

11. Vilken fråga, som är synnerligen personlig, framställer sig fördenskull nu för oss?

¹¹ En synnerligen personlig fråga framställer sig nu för oss. Den lyder: Om du och jag dör någon gång i framtiden och blir lagda i en grav, skall det då i överensstämmelse med Guds vilja förunnas oss en uppståndelse, ett återvändande till livet från dödens sömn? Hur kan vi i så fall veta att det skall bli på det sättet? Vilka är det som skall uppväckas tillsammans med oss? Är det några som inte kommer att uppväckas från de döda? Just denna fråga har intresserat många judar, fastän de endast håller sig till de hebreiska skrifterna, till den första delen av den bok vi kallar bibeln.

12. Hurudan är den tavla av uppståndelsens dag, som bibeln målar åt oss?

¹² Några av prästerna i kristenheten har försökt framställa en bild av hur uppståndelsens dag skall komma att te sig för en människa som alltjämt är vid liv på jorden, när den inträffar. De har haft en del vilda och verkligt kusliga föreställningar om den, t. ex. att vitt kringspridda delar av människokroppar skulle komma vinande genom luften för att förenas med de andra kroppsdelar, som de hörde ihop med i en och samma kropp vid döden. Bibeln innehåller inte någon sådan skrämmande skildring av tiden för uppståndelsen, inte ens då den beskriver profeten Hesekiels syn av dalen med de förtorkade benen, som genom den allsmäktige Gudens makt åter kom tillhopa och på nytt omgavs av friskt, levande, kött. (Hes. 37:1—10) Bibelns sista bok framställer saken mycket annorlunda, i det att den förmedelst lämpliga sinnebilder målar en tavla åt oss av den jordiska uppståndelsen, som inträffar sedan de onda makterna i himmelen och på jorden har fördrivits. Denna hoppingivande syn sätter oss i stånd att avgöra vilka det är som skall få del i den jordiska uppståndelsen.

13. Beskriv den syn som Johannes fick och som omtalas i Uppenbarelseboken 20:11—15.

¹³ Den kristne aposteln Johannes, som fick se denna syn, beskriver den i Uppenbarelseboken 20:11—15 (NW) med dessa ord: ”Och jag såg en stor vit tron och den som satt på den. För honom flydde jorden och himmelen bort, och ingen plats blev funnen för dem. Och jag såg de döda, de stora och de små, stå inför tronen, och bokrullar öppnades. Men också en annan bokrulle öppnades, det är livets bokrulle. Och de döda blevo dömda efter det som var skrivet i bokrullarna, i överensstämmelse med sina gärningar. Och havet gav ifrån sig de döda som voro i det, och döden och hades gåvo ifrån sig de döda som voro i dem, och de blevo dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar. Och döden och hades slungades ned i eldsjön. Detta betyder den andra döden, eldsjön. Dessutom blev var och en som icke fanns skriven i livets bok slungad i eldsjön.” — Se också Uppenbarelseboken 21:8.

14. Varför säger oss Uppenbarelseboken 20:13 mera om uppståndelsen än Jesu ord i Johannes 5:28, 29?

¹⁴ Av de människor, som har dött, har inte alla dött på torra landet och blivit lagda i en grav i jordens sköte. (1 Mos. 1:9, 10) Ett oräkneligt antal människor har dött ute på havet vid skeppsbrott, under stormar och sjödrabbningar och har blivit begravna i havet, eller också har deras kroppar inte återfunnits och kunnat ges en begravning på torra landet. (1 Kon. 22:49, 50; 2 Krön. 20:36, 37; Ps. 48:8; Dan. 11:40) Fördenskull heter det i den beskrivning av uppståndelsens dag för människorna, som vi finner i Uppenbarelseboken 20:13, att inte bara ”döden och hades gåvo ifrån sig de döda som voro i dem” utan att också ”havet gav ifrån sig de döda som voro i det” (NW). Vi inser att denna vers, Uppenbarelseboken 20:13, säger oss mera om uppståndelsen än vad Jesus gjorde, då han sade: ”Alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: ... till en ... uppståndelse.” — Joh. 5:28, 29, NW.

15. Varför slungas inte ”havet” också ned i ”eldsjön”?

¹⁵ En annan sak, som vi bör lägga märke till, är denna: Vad det än må vara som avses med ”hades” här, så befinner sig de döda som är i det inte på samma plats som de döda, vilka befinner sig i havet, ty dessa är på en vattenfylld plats. Havet kommer aldrig, i bokstavlig bemärkelse, att upphöra att finnas på jorden. Därför heter det i Uppenbarelseboken 20:14: ”Döden och hades slungades ned i eldsjön.. Detta betyder den andra döden, eldsjön.” (NW) Om det bokstavliga havet skulle slungas i ”eldsjön”, skulle det släcka eldsjön, och så skulle eldsjön upphöra att finnas till snarare än havet skulle upphöra att finnas till. Men bibeln säger otvetydigt att den ”andra döden”, som ”eldsjön” är en symbol av, aldrig skall upphöra att finnas till. Symboliskt talat skall denna ”eldsjö” brinna för evigt.

16. Är bibelns hades sådant som grekerna föreställde sig sitt hades? Ge skäl för svaret.

¹⁶ Vad är då detta ”hades”, som kastas i den symboliska ”eldsjön”? Hurudant är deras tillstånd, som befinner sig i detta ”hades”? En sak är säker, det hades, som bibeln talar om, är inte det hades, som de forntida icke-kristna grekerna målade ut för sig och beskrev i sin mytologi. Det talades inte om någon allmän uppståndelse från de hedniska grekernas mytologiska hades.

17. Vilka två synpunkter anlade grekerna på uppståndelsen?

¹⁷ Under underrubriken ”B. De dödas uppståndelse enligt grekisk uppfattning” säger professor Gerhard Kittel följande i sin ordbok till Nya testamentet, Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testamentd, band 1, sidan 369: ”Frånsett själavandringen ... talar greken om uppståndelsen i en tvåfaldig bemärkelse, a. De dödas uppståndelse anses vara något omöjligt. ... b. De dödas uppståndelse anses kunna förekomma såsom ett enstaka under. ... Det har berättats att Apollonios från Tyana uppväckte en (sken)död flicka i Rom ... (150.000 denarer gavs som extra tillskott till hemgiften). ... Tanken att alla de döda skulle uppstå vid dagarnas ände förblev främmande för greken. En frygisk gravskrift innehåller kanske ett utfall mot den: [Se de osaliga verkligen alla fram mot en uppståndelse?] I Apostlagärningarna 17:18 tycks ἀνάστασις [anástasis, uppståndelse] av missförstånd ha uppfattats såsom ett egennamn av åhörarna (jfr Apg. 17:31f.).” Den ”(sken)döda flickan”, som Apollonios uppväckte, dog naturligtvis igen.

18. Vilket hopp ägde Guds folk i motsats till hedningarna?

¹⁸ I M’Clintock and Strong’s Cyclopædia, band 4, 1891 års upplaga, medger man följande i en artikel om ”Hades”, på sidan 9, sista stycket: ”Endast för den troende hebréen tedde sig uppehållet i scheol som ett tillfälligt tillstånd, en övergångs- eller mellantillvaro. En hedning hade inte något att vänta bortom dess skuggrike; för honom var dess bommar eviga, och tanken på en uppståndelse var lika främmande för hans religion som för hans filosofiska uppfattning. Men i samband med utsikten till en uppståndelse från de döda uppstod alla förhoppningarna i Guds sanna folks bröst. Eftersom endast detta kunde åstadkomma att det onda, som synden infört, blev omintetgjort och fördärvaren verkligen blev fördärvad, var det ingenting mindre än detta som tillkännagavs i det ursprungliga löftet, som gav en försäkran om att frestaren skulle krossas.” — Se Första Moseboken 3:15; Romarna 16:20.

19. Vilken skillnad är det alltså mellan bibelns hades och grekernas hades?

¹⁹ Det hades, som bibeln talar om, är alltså olikt det som de hedniska grekerna målade ut åt sig, eftersom bibeln gång på gång säger att det skall bli en uppståndelse från hades för dem som är i det. Det är inte en sådan plats som den de forntida babylonierna talade om såsom ”landet utan återvändo”. Men var är då detta bibliska hades, och hurudant är deras tillstånd, som befinner sig i det? Är det en plats där de döda för en ”övergångs- eller mellantillvaro”? Endast om vi får bibelns egna svar kan vi få de rätta svaren, de sanna svaren, på vilka vår tro orubbligen kan vila. Vad säger då bibeln?

Hades

20. Hurudant måste deras tillstånd vara, som befinner sig i hades?

²⁰ I de äldsta kända handskrivna exemplaren av de kristna grekiska skrifterna förekommer ordet hades tio gånger.e Är folk vid liv i det bibliska hades? Ärliga bibelläsare svarar att de är livlösa, ty Uppenbarelseboken 20:13 säger ju att de som ”döden och hades gåvo ifrån sig” var ”de döda som voro i dem”. De som är döda och befinner sig i döden är sannerligen inte levande. Inte heller kan de som är döda och befinner sig i hades vara vid liv. Men kristenhetens religionsanhängare har besmittats av hednisk grekisk mytologi, och de säger fördenskull: ”Så förhåller det sig inte. De döda i hades är inte verkligt döda. Endast kroppen är död, men själen lever, ty den är odödlig. För dem betyder döden bara skilsmässa från Gud. I andra avseenden är dessa odödliga själar i hades verkligen levande.” Men är detta påstående från religionsanhängarna i kristenheten riktigt? Är detta vad bibeln lär om deras tillstånd, som är döda i hades och som skall få en uppståndelse från hades? Rannsaka bibeln.

21. a) Är hades i himmelen? b) Går medlemmarna av den kristna församlingen till hades?

²¹ Vad de kristna grekiska skrifterna beträffar, så förekommer ordet ”hades” första gången i Matteus 11:23.f Där citeras Herren Jesu Kristi ord: ”Och du, Kapernaum, skall du kanske bliva upphöjt till himmelen? Ned till hades skall du komma.” (NW; också i Lukas 10:15) Med tanke på dessa ord kan hades inte vara i himmelen. Nästa gång ordet hades används är i Matteus 16:18, där Jesus säger till sin apostel Petrus: ”Jag säger dig också: Du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och hades’ portar skola icke bliva den övermäktiga.” (NW) Dessa Jesu ord innebär att församlingen av hans efterföljare skulle dö och gå in i hades genom dess portar. De skulle således komma att tillhöra dem som är döda i hades.

22. Varför skulle hades’ portar inte bli Jesu församling övermäktiga?

²² Men varför skulle hades’ portar inte bli Jesu församling övermäktiga? Varför skulle dessa ”portar” inte för alltid förbli stängda om Jesu efterföljare, varigenom hades skulle kunnat bli ett land ”utan återvändo”? Det berodde på det som Jesus framhöll senare för den åldrige aposteln Johannes och som vi finner i bibelns sista bok, i Uppenbarelseboken 1:17, 18. I dessa verser citeras några ord som den uppståndne Jesus Kristus, som befann sig i himmelen, sade till Johannes: ”Var icke förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande; och jag blev död, men se, jag lever alltid och evinnerligen, och jag har nycklarna till döden och till hades.” (NW) Eftersom den himmelske Jesus Kristus har nycklarna till döden och till hades, kan han öppna dessa ”hades’ portar” och släppa ut de döda medlemmarna av sin församling och sålunda återställa dem till livet.

23. Vid vilken tid lovade Jesus alltså att han skulle bli hades övermäktig?

²³ Det var detta som Jesus tänkte på, då han sade att hades’ portar inte skulle bli hans församling övermäktiga. Jesus skulle i stället bli hades övermäktig och skulle frigöra sin församling ur hades. Jesus gav ett direkt löfte om detta, då han sade, såsom vi läser i Johannes 6:39, 40: ”Detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall förlora något av allt det som han har givit mig, utan att jag skall uppresa det på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och utövar tro på honom skall hava evigt liv, och jag skall uppresa honom på den yttersta dagen.” — NW.

24. a) Vilket ord är i bibeln förbundet med hades? b) Vart gick Jesus vid sin död enligt Psalm 16:10, 11?

²⁴ Det är intressant att lägga märke till att på samtliga tio ställen, där ordet hades förekommer i de kristna grekiska skifterna, där förekommer också ordet ”döden” tillsammans med det. (Upp. 1:18; 6:8; 20:13, 14) Det är alltså döden, inte livet, som förbinds med hades. I detta sammanhang ställer vi frågan: När Jesus Kristus själv dog och blev begraven samma dag i sin väns, Josefs från Arimatea, minnesgrav, vart gick Jesus då? (Matt. 27:57—61) En människa som vi kan lita på, när det gäller att utröna sanningen beträffande detta; är Jesu egen apostel Simon Petrus, som stod Jesus mycket nära. I Jerusalem på pingstdagen, femtioen dagar efter Jesu död och begravning, blev Guds heliga ande utgjuten över Petrus och Jesu andra lärjungar. Under inspiration från Guds ande talade Petrus då och citerade från Psalm 16:10, 11. Han sade: ”Ty du skall icke lämna min själ i hades, och icke heller skall du låta den som är lojal mot dig se förgängelse. Du har gjort livets vägar kända för mig, du skall uppfylla mig med gott mod inför ditt ansikte.” De ord, som Petrus här citerade, hade skrivits av konung David, som skrev såsom en Guds inspirerade profet.

25, 26. Vad sade Petrus på pingstdagen om David och Jesus?

²⁵ Därpå sade aposteln Petrus, som var uppfylld av Guds ande, till de tusentals judar, som samlats för att fira pingsten:

²⁶ ”Bröder, det är tillåtligt att dristigt tala ut till eder beträffande familjeöverhuvudet David, att han både avled och blev begraven och att hans grav är ibland oss ännu i dag. Därför, emedan han var en profet och visste att Gud hade svurit honom med en ed att han skulle sätta en som är av hans länders frukt på hans tron, såg han förut och talade om Kristi uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades eller fick hans kött se förgängelse. Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla äro vittnen. Emedan han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni se och höra. David for ju verkligen icke upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus veta förvisst att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” — Apg. 2:27—36, NW.

27. Hur blev det möjligt för Jesus Kristus att uppväcka sin församling ur hades?

²⁷ I detta tal säger den inspirerade Petrus tydligt och klart om Herren Jesus Kristus att han inte blev ”övergiven i hades” och att hans själ, i uppfyllelse av Psalm 16:10, inte skulle lämnas i hades. När den döde Jesus begrovs i minnesgraven, gick alltså hans själ till hades. På tredje dagen uppväckte den allsmäktige Guden honom ur hades, och därpå anförtrodde Gud ”nycklarna till döden och till hades” åt den uppståndne Jesus, så att Jesus kunde säga, enligt Uppenbarelseboken 1:18: ”Jag blev död, men se, jag lever alltid och evinnerligen, och jag har nycklarna till döden och till hades.” (NW) Eftersom han har dessa nycklar, kan han uppväcka alla dem som är döda i hades, medlemmarna av hans församling inbegripna.g

28. a) Vilket språk använde Petrus, då han på pingstdagen citerade Psalm 16:10? b) Hur skall vi då kunna ta reda på vad och var bibelns hades är?

²⁸ Aposteln Petrus, som var hebré eller jude, talade säkert på den dåtida hebreiskan, när han höll sitt tal på pingstdagen. När han då citerade från Psalm 16, återgav han orden direkt ur den hebreiska texten och hämtade dem inte från den grekiska Septuagintaöversättningen av den hebreiska texten. Fördenskull använde Petrus inte det grekiska ordet hades utan grundordet i den hebreiska texten, nämligen scheol. Det är verkligen så att ordet hades är det grekiska ord som har använts i Septuagintaöversättningen för att återge det hebreiska ordet scheol.h I de inspirerade hebreiska skrifterna förekommer ordet scheol sextiofem gånger i sextiotre olika verser, också i Psalm 16:10, som Petrus citerade. På hebreiska lyder denna vers: ”Ty du skall icke lämna min själ i scheol. Du skall icke låta den som är lojal mot dig se gropen.”i Om vi tar reda på vad och var scheol är och i vilket tillstånd de befinner sig som är i scheol, får vi alltså samtidigt veta vad och var bibelns hades är och i vilket tillstånd de befinner sig som är i hades.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 247]

Den uppståndne Jesus visar sig för Paulus