Del 2 — ”Må din vilja ske på jorden”

Vi fortsätter här att återge några sidor ur kapitel 1, kallat ”Vems vilja?”, i boken ”Må din vilja ske på jorden”. Vi börjar här med paragraf 14 under underrubriken ”En symbolisk syn av honom”. Denna syn är en syn av Gud, som gav Johannes, Sebedeus’ son, en rad syner, vilka blivit kända under benämningen Johannes’ uppenbarelse, som utgör den sista boken i bibeln. Uppenbarelsen överbringades till Johannes av Herren Jesus Kristus, som sände en ängel för att genom tecken visa ting som skulle komma att ske.

14. Vart blev Johannes inbjuden, vart kommer vi genom att följa honom och vad kan vi få se?

¹⁴ Från den förhärligade Jesus Kristus i himmel en hade Johannes just mottagit sju budskap till sju kristna församlingar i Mindre Asien. ”Sedan fick jag se en dörr vara öppnad i himmelen; och den röst, lik ljudet av en basun, som jag förut hade hört tala till mig, sade: ’Kom hit upp, så skall jag visa dig, vad som skall ske härefter.’” (Upp. 4:1) Genom att följa Johannes genom denna öppnade dörr, som ledde bortom den yttre rymden, i vilken människogjorda månar kretsar runt jorden, träder vi liksom in i den högste, allsmäktige, suveräne Gudens närvaro. Eftersom vi vet att ingen människa kan se Guds ansikte och förbliva vid liv, väntar vi inte att få se hans gestalt eller något av hans anletsdrag. Vi skulle inte kunna uthärda åsynen av honom bättre än vi skulle kunna uthärda en vätebombsexplosion på nära håll. Det som vi ser genom Johannes’ syn är härligt, strålande, bländande. Vi får också se sådant som måste inträffa i universums historia.

15. Under vilken kraft kom Johannes, och vems tron fick han se?

¹⁵ Så snart som Johannes följde inbjudningen att komma upp genom den öppnade dörren i himmelen, kom han under Guds verksamma krafts eller andes inflytande, och fick se sådant som vi människor vanligen inte kan se. ”Och se, en tron var på sin plats i himmelen, och det är någon som sitter på tronen.” (NW) Den ”plats” som denna tron intar är den yttersta ställningen, den högsta ställningen av suverän makt och myndighet. Det är den Högstes tron, hans som behärskar hela den synliga och den osynliga skapelsen och som allt skapat är beroende av för sin existens och för ordningens vidmakthållande i universum. Det är evighetens konungs tron, hans som är en evigt förblivande konung, högre än alla kejsare, konungar, diktatorer och andra härskare på jorden, vilka förgås.

16. Hurudant var Hans utseende, som satt på tronen, och vad påminner oss dessa ting om?

¹⁶ Hur ser han ut? Har han en gestalt som liknar en människas? Nej! ”Och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till utseendet var såsom smaragd.” Han är lik ytterst dyrbara, gnistrande, sköna, välpolerade juveler, som drar blickarna till sig och vinner förtjust beundran. Det finns inget skräckinjagande hos honom, inget grymt eller ondskefullt som ens skulle kunna antyda att han för evigt skulle hålla de människor han har skapat att leva på jorden, människosjälarna, i medveten pina i ett flammande helvete. Han är så skön och behaglig att skåda, att betraktaren blir stum av förundran. Omkring hans tron finns andra härliga ting, som vittnar om stillhet och upphöjd ro. Härom talar en fullkomlig regnbåge av smaragd, som påminner om det njutningsfyllda, rogivande lugnet som följer på en storm. Denna regnbåge påminner oss om den första regnbågen, som Gud satte i skyn efter den världsomfattande syndafloden till att tjäna såsom ett himmelskt tecken för Noa och för oss alla, som är hans avkomlingar, och vittna om att det aldrig mer skulle komma en världsomfattande flod. Vid den tiden sade Gud: ”Aldrig mer skall vattnet bliva en flod till att fördärva allt kött. Och regnbågen skall framträda i skyn, och jag skall förvisso se den för att komma ihåg det eviga förbundet mellan Gud och varje levande själ bland allt kött som är på jorden.” (1 Mos. 9:12—16, NW) Vetenskapsmännen, som önskar behärska väder och vind på jorden från en ”yttersta ställning” i den yttre rymden, skall aldrig kunna omintetgöra Guds förbund, som framställs sinnebildligt genom regnbågen.

17. Med vilka sågs Gud omge sig, och varför kunde dessa inte vara en bild av ”Lammets tolv apostlar”?

¹⁷ Innan Gud började sitt skaparverk, var han alldeles ensam i rymden, under obegränsad tid i det flydda. Men vilka av de skapelser, som Gud danade, valde han att kalla inför sig? Vilka får tillhöra hans närmaste omgivning? Johannes beskriver för oss den närbild av Guds tron som han såg i sin syn: ”Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med gyllene kransar [eller kronor] på sina huvuden.” (Upp. 4:4) Vilka är dessa ”äldste”, dessa tjugofyra personer av framskriden ålder, som blivit insatta på troner runt Guds egen tron? Johannes kände till att det hade funnits ”äldste” i det judiska samhället, i det forntida Israels församling. Femton hundra år före Johannes’ tid, när profeten Mose mottog de tio buden från Gud, hade Mose med sig sjuttio av de äldre männen, sjuttio ”äldste”, i Israels nation. (2 Mos. 24:1, 9) Johannes var emellertid en ”äldste” eller äldre man i den kristna församlingen. Han var en ”äldste” i särskild mening, ty han var en av ”Lammets [Jesu Kristi] tolv apostlar”, som tjänade såsom tolv stöttepelare i den kristna församlingen, likt tolv grundstenar i stadsmuren till den nya Heliga staden. (Upp. 21:14) Men dessa krönta och på troner insatta ”äldste”, som Johannes såg sitta runt Guds tron, kan inte utgöra en bild av Jesu Kristi tolv apostlar, ty de var tjugofyra till antalet, eller dubbelt så många som de tolv apostlarna.

18. Vilka är det som de tjugofyra ”äldste” representerar?

¹⁸ I det forntida Israels församling företrädde de ”äldste” hela församlingen av israeliter. Likaså har, alltsedan Johannes’ dagar, de kristna ”äldste” representerat hela församlingen av kristna eller andliga israeliter. Således är de tjugofyra ”äldste”, som sitter på troner omkring Gud, en bild av hela församlingen av kristna, som bevisar sig trogna intill döden och blir belönade med en uppståndelse ur döden till liv i himmelen och till en tron i Guds himmelska rike.a

19. Av hur många kommer denna församling slutligen att bestå, och vilka löften har Jesus Kristus givit dem?

¹⁹ Denna församling av trogna kristna, som vinner en himmelsk belöning, skall slutligen utgöra 144.000 eller sex tusen gånger tjugofyra. Johannes själv har blivit brukad till att omtala deras slutliga antal, i Uppenbarelseboken 7:1—8 och 14:1—5. Johannes blev brukad till att förmedla dessa budskap till dem från den förhärligade Jesus Kristus i himmelen: ”Bevisa dig trogen, även om det är förbundet med dödsfara [eller: trogen intill döden], så skall jag giva dig livets krona.” (NW) ”Den som vinner seger, han skall så bliva klädd i vita kläder, och jag skall aldrig utplåna hans namn ur livets bok, utan kännas vid hans namn inför min Fader och inför hans änglar.” ”Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.” (Upp. 2:10; 3:5, 21) Det som dessa tjugofyra ”äldste” säger och gör i den syn Johannes fick se bevisar ytterligare att de är en bild av de 144.000, som utgör den slutliga församlingen.

20. Är de ”äldste”, vad levnadsåren angår, i förhållande till allt annat skapat, och vad har banat vägen för dem att bli insatta på troner såsom personer av framskriden ålder?

²⁰ För endast nitton hundra år sedan började den kristna församlingen sin tillvaro, på jorden. Vad det beträffar, att några av dess medlemmar skulle vara i himmelen, så kan de inte ha kommit att vara där förrän efter det att Guds rike blivit upprättat, det rike som trogna kristna har bedit om under alla dessa århundraden. Även om det förhåller sig så, betraktar Gud församlingens medlemmar såsom ”äldste” eller personer av framskriden ålder vid jämförelse med alla andra förnuftsbegåvade varelser, som han har skapat, i himmelen och på jorden. Det står därför klart, att det inte är församlingens medlemmars bokstavliga levnadsår, utan deras framåtskridande i kunskap, i fostran för sin ämbetsutövning och i lojal, gudaktig hängivenhet, som har banat vägen för dem att bli klädda i vita kläder, bli krönta och insatta pä troner såsom ”äldste” runt Guds tron.

21. Hur har de valts till att vara ”äldste” i Guds närvaro?

²¹ Hur har de valts till att vara ”äldste” i Guds egen närvaro? Inte genom något demokratiskt val inom en nation eller ett folk på jorden, i öster eller i väster. Valet har förrättats av Gud själv, ty Gud ser inte på samma sätt som en människa eller nation, utan enligt sin egen måttstock väljer Gud ut dem som skall få en plats i hans omedelbara närhet. Dessa symboliska ”äldste” väljs alltså teokratiskt, från den suveräna myndighetens ”plats” där ovan, inte av folket nere på jorden.

22. Har Gud fördenskull en råds forsamling, och i vilken egenskap har de tjugofyra ”äldste” äran att tjäna?

²² Eftersom Gud är omgiven av en krets av tjugofyra symboliska äldste, innebär då detta att han har något som kunde kallas ett ”kabinett”, en honom omedelbart närstående rådsförsamling av himmelska ämbetsmän, som han överlägger med och söker råd hos, varefter han handlar enligt majoritetens åsikt eller såsom den voterar? Nej; ty han är allvis. Han behöver inget råd av någon varelse som han har skapat. Profeten Jesaja ställde med rätta följande frågor om denne store Skapare: ”Vem kan utrannsaka HERRENS [Jehovas] Ande, och vem kan giva honom råd och undervisa honom? Går han till råds med någon, för att denne skall giva honom förstånd och lära honom den rätta stigen, lära honom kunskap och visa honom förståndets väg? Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett [stoft]grand på vågskålen.” (Jes. 40:13—15) Den kristna församlingen, som representeras av de tjugofyra ”äldste”, har därför endast äran att tjäna såsom de främsta himmelska ämbetsmännen åt den ”Gamle av dagar”, Skaparen.

23. Vilken byggnad blev Johannes påmind om av de ting som omgav Gud och de ”äldste”?

²³ I synen, som Johannes fick, satt Gud och hans tjugofyra ”äldste” på troner som var placerade så att de gav intryck av att stå i ett rum likt det inre av Guds tillbedjans tempel i det forntida Jerusalem. Av den beskrivning som finns i bibeln visste Johannes att det hade funnits tio gyllene lampställningar i det heliga rummet i templet, som kung Salomo hade byggt ett tusen år tidigare. Fem lampställningar stod till höger och fem till vänster framför det innersta rummet eller ”det allraheligaste”. I templets inre förgård fanns också ett stort kopparkar med vatten, så stort att det kallades ett hav. (1 Kon. 7:23—26, 44, 49) Med detta vatten tvättade prästerna händerna eller det som de skulle offra.

24. Vilken skillnad finner vi däri att Gud satt på tronen i Johannes’ syn, om vi jämför med förhållandena i kung Salomos tempel för länge sedan?

²⁴ Om Guds tron säger Johannes: ”Och från tronen utgingo ljungeldar och dunder och tordön; och framför tronen brunno sju eldbloss, det är [betyder, NW] Guds sju andar. Framför tronen syntes ock likasom ett glashav, likt kristall.” I kung Salomos tempel för länge sedan satt inte Gud på en tron i det allraheligaste, men ett mirakulöst ljus övertäckte den heliga, gyllene kistan eller arken, som innehöll de två stentavlorna, på vilka Guds finger hade skrivit de tio buden. Men i den syn, som Johannes fick, synes Gud sitta på en tron i sitt himmelska tempel.

25. Vilka ting utgår från Guds tron, såsom det visas i bild i det som Johannes såg och hörde?

²⁵ Ljungeldarna från Guds tron påminde på lämpligt sätt Johannes om att ”Gud är ljus”. Det var Han som vid jordens skapelse sade: ”Varde ljus.” (1 Joh. 1:5; 1 Mos. 1:3) Hans kraft är inte bara källan till bokstavliga ljungeldar utan också till all upplysning, kunskap, förstånd och vishet, som likt ljungeldar når de varelser han har danat i himmel och på jord. Från honom som sitter på den gudomliga tronen kommer röstens kraft såväl som de ljudvågor, som frambringas av talorganen, och i synnerhet gudomliga budskap som rösten förmedlar. Ibland dundrar det gudomliga budskapet med största verkningsfullhet och uttalar domar över Guds fiender. ”Gud, den härlige, dundrar.” (Ps. 29:3) Hans profetior om ting som skall komma att ske förutsäger hans ankomst till sitt stora, andliga tempel, då han skall döma människorna. — Mal. 3:1.

26. Vad betyder de sju eldblossen, och varför skall tända lampor stå framför Gud?

²⁶ Guds ande eller verksamma kraft är osynlig för människoögon, men den kan få skapade ting att röra sig, att verka. Den kan åstadkomma resultat som våra svaga ögon kan se och som våra andra sinnen kan förnimma. Genom sin ande eller verksamma kraft kan Gud skänka upplysning och uppenbara sådant som inget vanligt människosinne skulle kunna tänka ut eller förstå, och han gör detta genom att ge ljus över länge fördolda heliga hemligheter. Hans ande är lik ”sju eldbloss” eller lampor, som brinner inför Gud i hans himmelska tempel, inte för att ge honom ljus utan för att sprida ljus över saker och ting för dem som träder inför honom. Dessa sju eldbloss, säger Johannes, ”betyder Guds sju andar”. Med dessa sju andar avses visserligen inte sju andliga personer, men uttrycket innebär att Guds ande eller verksamma kraft bör betraktas på ett sjufaldigt sätt. Talet sju är i bibeln den siffra som betecknar andlig fullständighet eller fullkomlighet; och med de sju andarna avses därför Guds ande i all sin fullhet. Hela det mått av Guds ande eller verksamma kraft som behövs brukar Gud till att ge upplysning åt dem som tjänar honom i hans andliga tempel. Dessa, som fått kunskap och upplysning, återkastar i sin tur det andliga ljuset till åter andra skapade varelser, för att bibringa dem kunskap om Guds sanning.

27. Vad lyste de sju eldblossen över, och vad framgår av detta förhållande?

²⁷ Dessa sju symboliska eldbloss eller lampor måste ha spritt ljus över glashavet, likt kristall, där prästerna kunde tvätta sig. Guds sjufaldiga ande verkar likaså endast genom en organisation eller en skara individer som är rena i hans ögon. Hans ande verkar genom en renad organisation och hjälper dess medlemmar att bevara organisationen och dess offer åt Gud rena. Tänk på att det stora ”havet” i kung Salomos tempel rymde över 70.000 liter vatten och var ”för prästerna att två sig i”. (2 Krön. 4:2—6) Liksom rent vatten äger Guds sanning renande kraft. De som får träda in i Guds närvaro, såsom de tjugofyra äldste, behöver sådant sanningsvatten, så att de skall kunna utföra sina prästerliga åligganden på ett för Gud välbehagligt sätt och till gagn för alla människor av en god vilja. I harmoni med denna bildliga framställning heter det om församlingen av 144.000 trogna efterföljare till Jesus Kristus att de får mottaga en rening från honom ”med vattnets bad förmedelst ordet, på det att han måtte framställa församlingen för sig i dess prakt, utan någon fläck eller skrynka eller någonting dylikt; fastmer skulle den vara helig och utan vank”. (Ef. 5:25—27, NW) Gud kräver renhet i religiöst avseende. Han har i sin närhet det som är rent.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]