MORD

De ord på Bibelns grundspråk som återges med ”döda” och ”mörda” betecknar i allmänhet det att ta en annan människas liv. Sammanhanget eller jämförelser med andra bibelställen avgör om handlingen är uppsåtlig eller ouppsåtlig, laglig eller olaglig. I budet ”du skall inte mörda” (2Mo 20:13) är det till exempel tydligt att det hebreiska ordet för ”mörda” (ratsạch) betecknar en otillåten handling, ett uppsåtligt dödande. Men i 4 Moseboken 35:27 används samma ord för att beteckna den handling som en blodshämnare var bemyndigad att utföra. Budet ”du skall inte mörda” måste därför förstås i sitt rätta sammanhang i förhållande till den mosaiska lagen, som under vissa omständigheter tillät att man tog ett människoliv, till exempel när man avrättade en brottsling.

Den tidiga historien. Mord har förekommit ända sedan början av mänsklighetens historia. Genom sin olydnad överförde den första människan, Adam, synd och död till sina avkomlingar och blev på så sätt en mördare. (Rom 5:12; 6:23) I och med att Djävulen avsiktligt bidrog till den här utvecklingen genom att förleda Adams hustru, Eva, till synd började han sin bana som baktalare av Gud och blev i själva verket en mördare. (1Mo 3:13; Joh 8:44)

Mindre än 130 år senare begicks det första mordet, ett brodermord. Det var Kain, Adams förstfödde son, som driven av avundsjuka och hat mördade sin rättfärdige bror Abel. (1Mo 4:1–8, 25; 5:3) På grund av den här handlingen straffades Kain med förbannelse och förvisning; han skulle bli ”en kringvandrande och en flykting” på jorden. (1Mo 4:11, 12) Det var först efter den stora översvämningen på Noas tid som Gud bemyndigade människor att verkställa dödsstraff för mord. (1Mo 9:6)

Under lagen. Många hundra år senare fick israeliterna den mosaiska lagen, som innehöll omfattande bestämmelser angående det att ta en annan människas liv. Den skilde på överlagt mord och olyckshändelser med dödlig utgång. Följande omständigheter vägdes in när man skulle bedöma om gärningsmannens handling var uppsåtlig eller inte: Om han 1) tidigare hade hatat den döde (5Mo 19:11, 12; jfr Jos 20:5), 2) hade legat på lur efter sitt offer (4Mo 35:20, 21) eller 3) hade använt något tillhygge eller verktyg som man kunde döda med (4Mo 35:16–18). Även slavar skulle bli hämnade om de dog därför att deras herre slog dem. (2Mo 21:20) Uppsåtligt mord var belagt med dödsstraff, och en lösen var otänkbar i ett sådant fall, men den som ouppsåtligt hade dödat någon kunde rädda livet genom att sätta sig i säkerhet i en av tillflyktsstäderna. (2Mo 21:12, 13; 4Mo 35:30, 31; Jos 20:2, 3; se TILLFLYKTSSTÄDER.)

Vissa medvetna handlingar eller medveten försumlighet som indirekt orsakade eller skulle kunna orsaka någons död jämställdes med överlagt mord. Om till exempel en tjur brukade stångas och ägaren hade blivit varnad men inte höll den under uppsikt och en människa blev dödad, kunde det leda till dödsstraff för ägaren. I vissa fall kunde emellertid en lösesumma betalas för ägarens liv. Domarna tog utan tvivel omständigheterna med i beräkningen i ett sådant fall. (2Mo 21:29, 30) Den som avlade ett falskt vittnesmål för att få någon dödad skulle själv straffas med döden. (5Mo 19:18–21)

Lagen tillät självförsvar men begränsade individens rätt att försvara sin egendom. Om man dödade en tjuv som var i färd med att bryta sig in i ens hem ådrog man sig blodskuld om det var på dagtid – uppenbarligen därför att stöld inte var belagt med dödsstraff och tjuven kunde identifieras och ställas inför rätta. Om det däremot skedde nattetid var det svårt att se vad man gjorde och att bedöma vad inkräktaren hade i sinnet. Därför var en person som dödade en inkräktare i hemmet medan det var mörkt utan skuld. (2Mo 22:2, 3)

I det första århundradet v.t. omtalades de som försökte döda Jesus som barn till Djävulen, den förste människomördaren. (Joh 8:44) De skriftlärda och fariséerna smyckade de rättfärdigas gravar och hävdade att de inte skulle ha varit delaktiga i mordet på profeterna om de hade levt på den tiden. Men de visade just en sådan mordisk anda gentemot Guds Son. (Mt 23:29–32; jfr Mt 21:33–45; 22:2–7; Apg 3:14, 15; 7:51, 52.)

Hat jämställs med mord. Mord utgår från en människas hjärta. (Mt 15:19; Mk 7:21; jfr Rom 1:28–32.) Den som hatar sin broder är därför en människomördare. (1Jo 3:15) Kristus Jesus förknippade också mord med sådana orätta attityder som att någon fortsätter att vara vred på sin broder, tilltalar honom med grova skällsord eller med orätt dömer eller fördömer honom och kallar honom ”din föraktlige dåre”. (Mt 5:21, 22) Ett sådant hat kan leda till mord. Det verkar som om orden i Jakob 5:6 kan förstås på detta sätt. Det sägs där: ”Ni har domfällt, ni har mördat den rättfärdige.” Gudlösa, rika personer som gav uttryck åt hat mot Guds Sons sanna lärjungar och förtryckte dem mördade också bokstavligen dessa kristna i några fall. Eftersom Kristus Jesus betraktar det som görs mot hans bröder som något som görs mot honom själv, hade dessa människor i bildlig bemärkelse också mördat honom, och det var tydligtvis det Jakob hade i tankarna. (Jfr Jak 2:1–11; Mt 25:40, 45; Apg 3:14, 15.)

Även om Kristi efterföljare kunde bli förföljda och till och med mördade för rättfärdighetens skull, borde de aldrig lida därför att de hade begått mord eller andra brott. (Mt 10:16, 17, 28; 1Pe 4:12–16; Upp 21:8; 22:15)