Bibelbok nr 6 — Josua
Skribent: Josua
Platsen där den skrevs: Kanaan
Boken fullbordad: omkr. 1450 f.v.t.
Omfattar tiden: 1473—omkr. 1450 f.v.t.
1. I vilken situation befinner sig Israel år 1473 f.v.t.?
ÅRET är 1473 f.v.t. Det ligger dramatik och spänning i luften. Israeliterna, som är lägrade på Moabs slätter, är redo att dra in i Kanaan, det utlovade landet. Området på andra sidan Jordan är uppdelat i talrika små kungariken, som vart och ett har sin egen här. De är söndrade inbördes och försvagade som en följd av att de i åratal har stått under Egyptens korrupta styre. Men för Israels folk ter de sig som en övermäktig fiende. De har många befästa, muromgärdade städer, till exempel Jeriko, Aj, Hasor och Lakis, som israeliterna måste inta, om de skall lägga landet under sig. En kritisk tid förestår. Avgörande strider måste utkämpas och vinnas, strider i vilka Jehova själv måste ingripa och utföra mäktiga underverk till förmån för sitt folk för att han skall uppfylla sitt löfte att låta dem få bosätta sig i landet. Det måste naturligtvis skrivas en redogörelse för dessa spännande händelser, som är ett enastående exempel på vad Jehova gör för sitt folk, och det måste vara en ögonvittnesskildring. Vem skulle vara bättre lämpad för detta än Josua, den som Jehova förordnat till Moses efterträdare! — 4 Mos. 27:15—23.
2. Varför är Josua rätt man både till att leda folket och till att skriva om händelserna?
2 Josua är rätt man både till att leda folket och till att skriva om de händelser som nu skall äga rum. Han har varit mycket nära förbunden med Mose under de föregående 40 åren i vildmarken. Han har varit ”Moses tjänare alltifrån sin unga mandom” och visat sig vara kvalificerad både som andlig och som militär ledare. (4 Mos. 11:28; 2 Mos. 24:13; 33:11; Jos. 1:1) År 1513 f.v.t., det år då Israel drog ut ur Egypten, var han befälhavare för Israels härar när de besegrade amalekiterna. (2 Mos. 17:9—14) Som Moses lojale följeslagare och som en oförfärad härförare var det naturligt att han skulle bli utvald att representera Efraims stam, när en man ur varje stam utvaldes för det farliga uppdraget att utspeja Kanaan. Hans mod och trohet vid det tillfället tillförsäkrade honom privilegiet att få dra in i det utlovade landet. (4 Mos. 13:8; 14:6—9, 30, 38) Ja, denne man, Josua, Nuns son, är ”en man i vilken ande är”, en man som ”helt och fullt [har] följt Jehova”, en man ”full av vishets ande”. Det var inte att undra på att ”Israel fortsatte att tjäna Jehova i alla Josuas dagar”. — 4 Mos. 27:18; 32:12; 5 Mos. 34:9; Jos. 24:31.
3. Vad är det som visar att Jehovas tjänare Josua verkligen har levt och att han har skrivit den bok som bär hans namn?
3 Med tanke på Josuas erfarenhet och övning och hans beprövade egenskaper som en sann tillbedjare av Jehova var han mycket väl lämpad att vara en av dem som blev använda till att nedteckna ”hela Skriften”, som är ”inspirerad av Gud”. Josua är inte en sagofigur, utan en man som verkligen har levt och tjänat Jehova. Han nämns vid namn i de kristna grekiska skrifterna. (Apg. 7:45; Hebr. 4:8) Liksom Mose blev använd till att skriva om de händelser som ägde rum under hans livstid, är det logiskt att hans efterträdare, Josua, skulle bli använd till att skriva om de händelser som han var ögonvittne till. Att boken har skrivits av ett ögonvittne framgår av Josua 6:25. Enligt judisk tradition är det Josua som har skrivit den, och det heter i boken: ”Sedan skrev Josua dessa ord i boken med Guds lag.” — Jos. 24:26.
4. Hur har det bevisats att Josuas bok är äkta både genom uppfyllelsen av en profetia och genom senare bibelskribenters vittnesbörd?
4 Då Jeriko blev ödelagt uttalade Josua en profetisk förbannelse över den som återuppbyggde staden, och profetian fick en anmärkningsvärd uppfyllelse omkring 500 år senare, då kung Ahab regerade i Israel. (Jos. 6:26; 1 Kung. 16:33, 34) Att Josuas bok är äkta bekräftas dessutom av att senare bibelskribenter hänvisar till händelser som omtalas i den. Psalmisterna hänvisar gång på gång till dem (Ps. 44:1—3; 78:54, 55; 105:42—45; 135:10—12; 136:17—22), och det gör också Nehemja (Neh. 9:22—25), Jesaja (Jes. 28:21), aposteln Paulus (Apg. 13:19; Hebr. 11:30, 31) och lärjungen Jakob (Jak. 2:25).
5. a) Vilken tid omfattar Josuas bok? b) Varför är namnet Josua passande?
5 Josuas bok omfattar en tidsperiod på mer än 20 år, från intåget i Kanaan år 1473 f.v.t. till omkring år 1450 f.v.t., som troligtvis var det år då Josua dog. Själva namnet Josua (hebreiska: Jehoh·shụ·aʽ), som betyder ”Jehova är räddning”, är mycket passande med tanke på att Josua var Israels synlige ledare under erövringen av landet och att han gav Jehova all äran och erkände honom som Befriaren. I Septuaginta kallas boken I·e·sọus (den grekiska motsvarigheten till Jehoh·shụ·aʽ), och från denna form härleds namnet Jesus. Josua, som utmärkte sig genom sitt mod, sin lydnad och sin ostrafflighet, var en utmärkt profetisk förebild till ”vår Herre Jesus Kristus”. — Rom. 5:1.
BOKENS INNEHÅLL
6. I vilka naturliga avsnitt kan Josuas bok uppdelas?
6 Boken kan uppdelas i fyra naturliga avsnitt: 1) Övergången över Jordan in i det utlovade landet, 2) erövringen av Kanaan, 3) fördelningen av landet och 4) Josuas avskedsförmaningar. Hela redogörelsen är livfullt berättad och fylld av dramatik.
7. Vilken uppmuntran och vilka råd ger Jehova Josua?
7 Övergången över Jordan in i det utlovade landet (1:1—5:12). Jehova, som känner till de prövningar som ligger framför israeliterna, ingjuter redan från början tillförsikt i Josua och ger honom goda råd: ”Var bara modig och mycket stark. ... Denna lagbok skall inte vika från din mun, och du skall läsa i den med låg röst dag och natt, för att du må vara noga med att göra enligt allt som är skrivet i den; ty då kommer du att göra din väg framgångsrik, och då kommer du att handla vist. Har jag inte befallt dig? Var modig och stark. ... Ty Jehova, din Gud, är med dig överallt där du går.” (1:7—9) Josua ger Jehova äran som den verklige ledaren och befälhavaren, och han gör omedelbart förberedelser för övergången över Jordan, alldeles som han har blivit befalld. Israeliterna godtar honom som Moses efterträdare, och de lovar att vara lojala mot honom. Framåt alltså mot erövringen av Kanaan!
8. a) Hur visar Rahab tro? b) Hur visar Jehova att han är ”en levande Gud” mitt i Israel?
8 Två män sänds ut för att utspeja Jeriko. Skökan Rahab utnyttjar tillfället att visa sin tro på Jehova genom att med fara för sitt eget liv gömma spejarna. I gengäld svär spejarna att hon skall bli skonad när Jeriko blir ödelagt. Spejarna kommer tillbaka med rapport om att landets alla invånare har blivit modlösa på grund av israeliterna. Eftersom rapporten är gynnsam, drar Josua genast ner till Jordanfloden, där det är högvatten. Jehova ger nu ett påtagligt bevis för att han stöder Josua och att det liksom på Moses tid finns ”en levande Gud” mitt i Israel. (3:10) I det ögonblick då prästerna, som bär förbundets ark, sätter fötterna i Jordan, stannar vattnet som kommer uppifrån och höjer sig som en fördämning, så att israeliterna kan gå över på torr mark. Josua tar 12 stenar från flodens mitt för att ställa upp dem som ett minnesmärke och reser 12 andra stenar i floden på den plats där prästerna står. Därefter går prästerna över, och vattnet vänder tillbaka till sin plats och svämmar åter över alla sina bräddar.
9. Vad händer därefter i Gilgal?
9 På andra sidan Jordan slår folket läger i Gilgal, som ligger mellan Jordan och Jeriko, och här sätter Josua upp minnesstenarna som ett vittnesbörd för kommande generationer och ”för att alla jordens folk må lära känna Jehovas hand, att den är stark; för att ni helt visst må frukta Jehova, er Gud, alltid”. (4:24) (Josua 10:15 antyder att Gilgal därefter kan ha använts som basläger under någon tid.) Här blir Israels söner omskurna, eftersom ingen omskärelse hade förekommit under vandringen genom vildmarken. Påsken firas, mannat upphör, och äntligen börjar israeliterna äta av landets avkastning.
10. Hur ger Jehova anvisningar åt Josua beträffande intagandet av Jeriko, och vilken dramatisk händelse äger därefter rum?
10 Erövringen av Kanaan (5:13—12:24). Nu ligger det första målet inom räckhåll för dem. Men hur skall de kunna inta det muromgärdade Jeriko, som är ”helt tillstängt”? (6:1) Jehova själv ger detaljerade anvisningar om hur det skall gå till, i det han sänder ”fursten över Jehovas här” för att instruera Josua. (5:14, 15) En gång om dagen i sex dagar skall Israels väpnade styrkor marschera runt staden. Krigsmännen skall gå i spetsen, följda av en procession med präster som blåser i bagghorn och andra präster som bär förbundets ark. På sjunde dagen skall de gå runt staden sju gånger. Josua återger troget dessa befallningar för folket. Alldeles som det är befallt marscherar hären runt Jeriko. Ingen säger ett ord. Det enda som hörs är fottrampet och ljudet från prästernas horn. Sedan de den sista dagen har fullbordat sjunde varvet, ger Josua dem signal att häva upp ett skri. Och de häver upp ”ett stort härskri”, och Jerikos murar faller samman! (6:20) Som en man stormar de staden, intar den och bränner upp den i eld. Bara den trogna Rahab och hennes hushåll blir räddade.
11. Hur får Israel revansch efter nederlaget vid Aj?
11 Och nu vidare västerut mot Aj! Israeliternas tillförsikt att de skall vinna ytterligare en lätt seger förvandlas till bestörtning, när männen i Aj slår de 3.000 angripande israelitiska soldaterna på flykten. Vad har hänt? Har Jehova övergett dem? Ängsligt frågar Josua Jehova. Till svar uppenbarar Jehova att någon i lägret, tvärtemot hans befallning att allting i Jeriko skulle vigas åt tillintetgörelse, har varit olydig och stulit något och gömt det. Denna orenhet måste avlägsnas från lägret, innan israeliterna kan förvänta att Jehova återigen skall välsigna dem med framgång. Under gudomlig ledning blir ogärningsmannen, Akan, avslöjad, och han och hans hushåll stenas till döds. När israeliterna på nytt har Jehovas ynnest, drar de upp mot Aj. Återigen visar Jehova själv vilken strategi som skall användas. Männen i Aj lockas ut ur sin muromgärdade stad och finner att de har råkat ut för ett bakhåll. Staden blir intagen och vigd åt tillintetgörelse tillsammans med alla sina invånare. (8:26—28) Ingen kompromiss med fienden!
12. Vilken gudomlig befallning fullgör Josua därnäst?
12 I lydnad för Jehovas befallning genom Mose bygger Josua därpå ett altare på berget Ebal och skriver på det ”en avskrift av Moses lag”. (8:32) Sedan läser han Lagens ord, jämte välsignelsen och förbannelsen, för hela den församlade nationen, medan den ena hälften av menigheten står framför berget Gerissim och den andra hälften framför berget Ebal. — 5 Mos. 11:29; 27:1—13.
13. Vad blir resultatet av att gibeoniterna handlar med klokhet och list?
13 I förskräckelsen över att israeliterna drar fram så snabbt sluter sig en del av Kanaans små kungariken samman i ett försök att sätta stopp för Josuas framryckning. Men när ”Gibeons invånare” hör vad Josua har gjort med Jeriko och Aj, handlar de ”med klokhet” och list. (Jos. 9:3, 4) Under sken av att de kommer från ett land som ligger långt från Kanaan ingår de förbund med Josua, som går med på att ”låta dem leva”. När listen upptäcks, håller israeliterna ändå fast vid förbundet, men de gör gibeoniterna till ”vedsamlare och vattenhämtare”, lika de ”ringaste” slavarna, och därigenom uppfylls delvis Noas inspirerade förbannelse över Kanaan, Hams son. — Jos. 9:15, 27; 1 Mos. 9:25.
14. Hur visar Jehova vid Gibeon att han strider för Israel?
14 Att gibeoniterna sluter förbund med Israel är inte någon obetydlig sak, för ”Gibeon var en stor stad, ... större än Aj, och alla dess män var väldiga män”. (Jos. 10:2) Adoni-Sedek, Jerusalems kung, ser i detta ett hot mot honom själv och de andra kungarikena i Kanaan. Det måste statueras ett exempel för att inte fler skall gå över till fienden. Därför förenar sig Adoni-Sedek och fyra andra kungar (kungarna i stadsrikena Hebron, Jarmut, Lakis och Eglon) och för krig mot Gibeon. Josua, som håller det förbund han har ingått med gibeoniterna, marscherar hela natten för att komma till deras hjälp, och han jagar de fem kungarnas härar på flykten. Än en gång griper Jehova in i kampen och använder övermänskliga krafter och tecken med förödande resultat. Väldiga hagelstenar regnar ner från himlen och dödar fler av fienderna än den israelitiska hären dödar med svärd. Och — under över alla under — ”solen ... [står] stilla mitt på himlen och ... [skyndar] inte att gå ner på nästan en hel dag”. (10:13) Upprensningsaktionerna kan således slutföras. Världsligt visa vill kanske inte erkänna att denna mirakulösa händelse har ägt rum, men människor med tro godtar den gudomliga redogörelsen i förvissning om att Jehova har makt att kontrollera universums krafter och göra bruk av dem i enlighet med sin vilja. Ja, ”Jehova själv stred för Israel”. — 10:14.
15. Beskriv hur invasionen fortskrider och hur den når sin höjdpunkt vid Hasor.
15 Sedan Josua har dräpt de fem kungarna, viger han Makkeda åt tillintetgörelse. Därefter drar han snabbt vidare söderut och ödelägger fullständigt Libna, Lakis, Eglon, Hebron och Debir, städer som ligger i bergstrakten mellan Salthavet och Stora havet. Nu har nyheten om invasionen spritt sig över hela Kanaans land. Uppe i norr slår Jabin, kungen i Hasor, larm. Han sänder bud till kungarna på båda sidor av Jordan och sammankallar dem till en förenad aktion mot israeliterna. När den församlade fiendestyrkan slår läger vid Meroms vatten, vid foten av berget Hermon, är den ”ett folk så talrikt som sandkornen som är på havsstranden i mängd”. (11:4) Återigen försäkrar Jehova Josua om att han skall vinna seger och ger honom riktlinjerna för krigsstrategin. Och vad blir resultatet? Ännu ett förkrossande nederlag för Jehovas folks fiender! Hasor blir uppbränt i eld, och dess allierade städer och deras kungar vigs åt tillintetgörelse. Josua utsträcker således israeliternas herravälde i alla delar av Kanaan. Trettioen kungar har blivit besegrade.
16. Vilken fördelning av landet sker?
16 Fördelningen av landet (13:1—22:34). Trots att israeliterna har vunnit alla dessa segrar och trots att många viktiga befästa städer har ödelagts och det organiserade motståndet tills vidare har brutits, ”återstår ännu en mycket stor del [av landet] att ta i besittning”. (13:1) Men Josua är nu omkring 90 år gammal, och det är också ett annat stort arbete som skall utföras — fördelningen av landet som arvedelar åt nio hela stammar och halva Manasses stam. Ruben, Gad och andra halvan av Manasses stam har redan fått sina arvedelar av landet öster om Jordan, och Levis stam skall inte få någon, eftersom ”Jehova, Israels Gud, är deras arvedel”. (13:33) Med prästen Eleasars hjälp utskiftar Josua nu landet väster om Jordan. Den 85 år gamle Kaleb, som är ivrig att in i det sista bekämpa Jehovas fiender, ber att få området kring Hebron, där anakiterna håller till, och det tilldelas honom. (14:12—15) Sedan stammarna har fått sina arvedelar genom lottkastning, ber Josua att få staden Timnat-Sera i Efraims bergstrakt, och den ges honom ”på Jehovas befallning”. (19:50) Mötestältet sätts upp i Silo, som också ligger i Efraims bergstrakt.
17. Hur ordnas det med tillflyktsstäder, och hur får leviterna städer att bo i?
17 Sex tillflyktsstäder (fristäder) för den ouppsåtlige mandråparen avskils, tre på vardera sidan av Jordan. De som ligger på västra sidan av Jordan är Kedes i Galileen, Sikem i Efraim och Hebron i Judas bergstrakt. De som ligger på östra sidan är Beser inom Rubens område, Ramot i Gilead och Golan i Basan. Dessa städer ges ”helig status”. (20:7) Genom lottkastning ger Israels söners stammar 48 av sina städer med tillhörande betesmarker åt leviterna för att de skall bo i dem. Dessa städer inbegriper de sex tillflyktsstäderna. Israel började således ta landet ”i besittning och bo i det”. ”Allt [som Jehova hade lovat] blev verklighet.” — 21:43, 45.
18. Vilken kris uppstår mellan de östra och de västra stammarna, men hur löser man den?
18 Stridsmännen från Rubens och Gads stammar och från halva Manasses stam, som har stannat hos Josua fram till denna tid, återvänder nu till sina arvedelar på andra sidan Jordan, sedan Josua har förmanat dem att vara trogna och välsignat dem. När de kommer i närheten av Jordan, reser de ett stort altare. Detta framkallar en kris. Eftersom mötestältet i Silo är den föreskrivna platsen för tillbedjan av Jehova, fruktar de västra stammarna förräderi och illojalitet, och de bereder sig på att strida mot de förmodade upprorsmakarna. Blodsutgjutelse undviks emellertid, när det förklaras att altaret inte är avsett för offer, utan bara skall tjäna som ”ett vittne mellan oss [israeliterna på östra och på västra sidan av Jordan] om att Jehova är den sanne Guden”. — 22:34.
19, 20. a) Vilka avskedsförmaningar ger Josua? b) Vilken fråga förelägger han Israel, och hur framhäver han vad folket bör välja?
19 Josuas avskedsförmaningar (23:1—24:33). ”Och det hände sig många dagar efter det att Jehova hade gett Israel vila från alla dess fiender runt omkring, när Josua ... [är] gammal och till åren kommen”, att han kallar samman hela Israel för att ge några inspirerade avskedsförmaningar. (23:1) Ödmjuk intill slutet som han är ger han Jehova all äran för de stora segrarna över nationerna. Må nu alla fortsätta att vara trogna! ”Ni skall vara mycket modiga i fråga om att hålla och göra allt som är skrivet i boken med Moses lag, genom att aldrig vika av från den vare sig åt höger eller åt vänster.” (23:6) De måste hålla sig borta från de falska gudarna och ”ständigt vara på ... [sin] vakt med avseende på ... [sina] själar genom att älska Jehova”, sin Gud. (23:11) Det får inte förekomma någon kompromiss med de återstående kanaanéerna, inga äktenskapliga eller religiösa allianser med dem, för då skulle Jehovas vrede flamma upp mot dem.
20 Josua församlar alla stammarna i Sikem och kallar till sig förmännen som representerar dem och ställer dem inför Jehova. Han återger sedan Jehovas egen redogörelse för hur han har tagit sig an sitt folk från den tidpunkt då han kallade Abraham och förde honom till Kanaan och fram till dess löftets land erövrades och togs i besittning. Återigen varnar Josua för falsk religion och ger Israel uppmaningen: ”Frukta Jehova och tjäna honom i oklanderlighet och i sanning.” Ja, ”tjäna Jehova”! Sedan framlägger han i otvetydiga ordalag vad saken gäller: ”Välj åt er i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era förfäder ... tjänade eller amoréernas gudar, deras i vilkas land ni bor. Men jag och mitt hushåll, vi kommer att tjäna Jehova.” Med samma starka övertygelse som Mose hade påminner han Israel om att Jehova ”är en helig Gud; han är en Gud som kräver odelad hängivenhet”. Därför, bort med de utländska gudarna! Detta får folket att som en man förklara: ”Jehova, vår Gud, kommer vi att tjäna, och till hans röst kommer vi att lyssna!” (24:14, 15, 19, 24) Innan Josua låter dem gå var och en till sitt, sluter han ett förbund med dem, skriver dessa ord i boken med Guds lag och reser en stor sten som ett vittne. Sedan dör Josua vid den höga åldern av 110 år och blir begravd i Timnat-Sera.
VARFÖR DEN ÄR NYTTIG
21. Vilka visa förmaningar i Josuas bok är till mycket stor nytta i våra dagar?
21 Rörs inte ditt hjärta, när du läser Josuas avskedsförmaningar beträffande trogen tjänst? Instämmer du inte i de ord som Josua uttalade för mer än 3.400 år sedan: ”Jag och mitt hushåll, vi kommer att tjäna Jehova”? Om du tjänar Jehova under prövande omständigheter eller är isolerad från andra trogna, hämtar du då inte ny styrka av de ord Jehova riktade till Josua, då han skulle leda Israels nation in i det utlovade landet: ”Var bara modig och mycket stark”? Har du inte dessutom ovärderlig nytta av att följa uppmaningen att läsa i Bibeln ”med låg röst dag och natt”, så att du kan ”göra din väg framgångsrik”? Alla som följer dessa visa råd kommer sannerligen att ha stor nytta av dem. — 24:15; 1:7—9.
22. Vilka viktiga sidor av den sanna tillbedjan betonas?
22 De händelser som så livfullt skildras i Josuas bok är mer än bara forntida historia. De framhäver gudomliga principer — först och främst att obetingad tro på Jehova och lydnad för honom är ett krav för att få hans välsignelse. Aposteln Paulus skriver att ”genom tro föll Jerikos murar, sedan man hade gått omkring dem i sju dagar”, och ”genom tro undgick skökan Rahab att förgås tillsammans med dem som handlade olydigt”. (Hebr. 11:30, 31) Jakob nämner likaså Rahab som ett exempel på hur de kristna kan visa sin tro i gärningar. — Jak. 2:24—26.
23. Vilka kraftfulla påminnelser innehåller Josuas bok?
23 De ovanliga, övernaturliga händelser som det berättas om i Josua 10:10—14 — att solen och månen stod stilla — och de många andra underverk som Jehova utförde till nytta för sitt folk utgör kraftfulla påminnelser om att Jehova både kan och vill utrota alla sina ondskefulla motståndare. Jesaja nämner Gibeon, som var ett slagfält både på Josuas tid och på Davids tid, i förbindelse med denna utrotning och säger att Jehova skall stå upp i sin vrede ”för att han må göra sin gärning — hans gärning är främmande — och för att han må verka sitt verk — hans verk är ovanligt”. — Jes. 28:21, 22.
24. Hur är Josuas bok förknippad med löftena om Guds kungarike, och vilken försäkran ger den om att alla dessa löften skall bli verklighet?
24 Pekar händelserna i Josuas bok fram emot Guds kungarike? Ja, absolut! Aposteln Paulus angav att erövringen av det utlovade landet och bosättningen i det skall förknippas med något vida större: ”Ty om Josua hade fört dem till en viloplats, skulle Gud inte efteråt ha talat om en annan dag. Så återstår det då en sabbatsvila för Guds folk.” (Hebr. 4:1, 8, 9) De som hör till Guds folk gör sitt yttersta för att förvissa sig om ”inträde i vår Herres och Räddares, Jesu Kristi, eviga kungarike”. (2 Petr. 1:10, 11) Som det framgår av Matteus 1:5, blev Rahab en stammoder till Jesus Kristus. Josuas bok utgör således ytterligare en viktig länk i den redogörelse som leder fram till frambringandet av Rikets Säd. Den ger en fast försäkran om att Jehovas löften beträffande hans kungarike med säkerhet skall uppfyllas. Sedan skildringen nämnt Guds löfte som gavs åt Abraham, Isak och Jakob, ett löfte som upprepades för deras avkomlingar, israeliterna, sägs det vidare om Josuas tid: ”Inte ett löfte slog fel av hela det goda löfte som Jehova hade gett Israels hus; allt blev verklighet.” (Jos. 21:45; 1 Mos. 13:14—17) På samma sätt förhåller det sig med Jehovas ”goda löfte” om det rättfärdiga kungariket i himlen — allt skall bli verklighet!