JOSUA

[Jọsua el. Josụa] Kortform i hebr. av Jehoshua, som betyder ”Jehova är räddning(en)”.

1. Nuns son; en efraimit som tjänade som Moses medhjälpare och senare utsågs till hans efterträdare. (2Mo 33:11; 5Mo 34:9; Jos 1:1, 2) Bibeln beskriver Josua som en modig och oförskräckt ledare, en som helt och fullt litade på Jehovas löften och lydigt följde hans vägledning och var fast besluten att tjäna honom troget. Han hette ursprungligen Hosea, men Mose gav honom namnet Josua. (4Mo 13:8, 16) Det framgår emellertid inte av Bibeln exakt när han blev känd som Josua.

Leder striden mot amalekiterna. År 1513 f.v.t., när israeliterna var lägrade i Refidim strax efter det att de genom ett underverk hade blivit befriade från den egyptiska militärmakten vid Röda havet, satte amalekiterna i gång ett oprovocerat anfall mot dem. Josua utvaldes då av Mose till att leda israeliterna i kampen mot amalekiterna. Under hans goda ledning och med Guds hjälp besegrade israeliterna fienden. Därefter förklarade Jehova att amalekiterna fullständigt skulle utrotas och befallde Mose att skriva ner detta beslut och underrätta Josua om det. (2Mo 17:8–16)

Moses medhjälpare. Som Moses medhjälpare var Josua troligtvis en av de 70 äldste som längre fram, vid berget Sinai, fick se en storslagen syn av Jehovas härlighet. Därefter följde han med Mose en bit på vägen upp på Sinai, men han gick tydligtvis inte in i molnet, eftersom det bara var Mose som fick befallning att göra detta. (2Mo 24:9–18) Både han och Mose stannade kvar på Sinai i 40 dagar och 40 nätter. När de efter detta gick nerför berget förväxlade Josua israeliternas sång i samband med den avgudiska kalvdyrkan med ”stridslarm”. Utan tvivel blev han lika vred som Mose när han fick se guldkalven och hjälpte kanske också till med att förstöra den. (2Mo 32:15–20)

Genom att tillbe guldkalven bröt israeliterna det högtidliga förbund som de hade ingått med Jehova Gud. Det var kanske detta som fick Mose att flytta sitt tält (”mötestältet”) från det område där folket hade slagit läger, eftersom Jehova ännu inte hade förlåtit dem deras synd och inte längre befann sig mitt i Israel. Josua stannade nu kvar vid tältet varje gång Mose återvände till lägret, kanske för att förhindra att israeliterna gick in i mötestältet medan de var i sitt orena tillstånd. (2Mo 33:7–11; 34:9)

När Mose vid ett senare tillfälle kände att bördan blev för tung för honom på grund av folkets klagande och knotande, befallde Jehova att han skulle välja ut 70 äldste till att hjälpa honom. Dessa äldste skulle sedan gå till mötestältet. Men två av dem, Eldad och Medad, stannade kvar i lägret, utan tvivel av goda skäl. När Guds ande började verka på de 68 som hade församlats vid mötestältet, började den också verka på Eldad och Medad, så att de började bete sig som profeter i lägret. Mose fick snabbt reda på detta. Josua, som blev svartsjuk för Moses räkning, uppmanade honom då att hindra dem. Eftersom Eldad och Medad tydligtvis hade fått Jehovas ande utan att Mose hade varit medlare, kan Josua ha känt att detta undergrävde Moses auktoritet. Men Mose rättade till Josuas tänkesätt genom att säga: ”Jag skulle hellre önska att hela Jehovas folk var profeter, för då skulle Jehova lägga sin ande på dem!” (4Mo 11:10–29; jfr Mk 9:38, 39.)

Utspejar det utlovade landet. Någon tid därefter slog israeliterna läger i Parans vildmark. Därifrån sände Mose ut 12 män för att utspeja det utlovade landet, och en av dessa var Josua (Hosea). När spejarna återvände efter 40 dagar var det bara Josua och Kaleb som avgav en god rapport. De andra tio spejarna gjorde folket modlöst genom att hävda att Israel inte hade någon möjlighet att besegra de starka invånarna i Kanaan. Detta ledde till att det uppstod ett upproriskt knotande i lägret. Josua och Kaleb rev då sönder sina kläder, och samtidigt som de försökte dämpa folkets oro varnade de dem för att göra uppror. Men deras modiga ord, som återspeglade full förtröstan på Jehovas förmåga att uppfylla sitt ord, var till ingen nytta. Skildringen visar i själva verket att ”hela menigheten sade att de skulle stenas”. (4Mo 13:2, 3, 8, 16, 25–14:10)

På grund av detta uppror dömde Jehova israeliterna till att vandra omkring i vildmarken i 40 år tills alla män som var 20 år eller äldre och som var mönstrade för krigstjänst dog. (Leviterna berördes inte; de var inte mönstrade för militärtjänst tillsammans med de övriga israeliterna; 4Mo 1:2, 3, 47.) Av de mönstrade männen var det bara Josua och Kaleb som skulle få komma in i det utlovade landet. De tio trolösa spejarna skulle dö genom en hemsökelse från Jehova. (4Mo 14:27–38; jfr 4Mo 26:65; 32:11, 12.)

Utsedd till Moses efterträdare. Mot slutet av israeliternas vandring i vildmarken förlorade även Mose och Aron möjligheten att komma in i det utlovade landet, eftersom de hade underlåtit att helga Jehova då de genom ett underverk försågs med vatten vid Kades. (4Mo 20:1–13) Jehova befallde därför Mose att utse Josua till sin efterträdare. I närvaro av den nye översteprästen, Arons son Eleasar, och inför hela menigheten av israeliter lade Mose händerna på Josua. Även om Josua utsågs till Moses efterträdare skulle han inte bli som Mose, som Jehova kände ”ansikte mot ansikte”. Det var inte hela Moses värdighet som överfördes till Josua, utan bara det Josua behövde för att kunna ha folkets respekt. När Josua skulle fråga Jehova om något, kunde han inte kommunicera så direkt med honom som Mose hade gjort, så att säga ”ansikte mot ansikte”. Josua skulle rådfråga översteprästen, som med hjälp av urim och tummim kunde få veta vad som var Jehovas vilja. (4Mo 27:18–23; 5Mo 1:37, 38; 31:3; 34:9, 10)

I enlighet med Jehovas anvisningar gav Mose vissa instruktioner till Josua och ingav honom mod så att han troget kunde genomföra sitt uppdrag. (5Mo 3:21, 22, 28; 31:7, 8) När tiden för Moses död närmade sig, skulle Mose tillsammans med Josua ställa sig i mötestältet. Jehova gav så Josua hans uppdrag och bekräftade den utnämning som tidigare hade gjorts genom att Mose lade händerna på Josua. (5Mo 31:14, 15, 23) Därefter var Josua med om att skriva ner den sång som genom inspiration hade getts till Mose och lära israeliterna den. (5Mo 31:19; 32:44)

Hans tjänst som Moses efterträdare. Efter Moses död förberedde sig Josua för att gå in i det utlovade landet. Han sände förmän för att underrätta israeliterna om att de skulle göra sig redo att gå över Jordan tre dagar senare. Han påminde gaditerna, rubeniterna och halva Manasses stam om att de var förpliktade att hjälpa till med erövringen av landet, och han sände ut två män för att utspeja Jeriko och det kringliggande området. (Jos 1:1–2:1)

När de två spejarna hade återvänt bröt israeliterna upp från Sittim och slog läger vid Jordan. Dagen efter dämde Jehova genom ett underverk upp Jordan, så att nationen kunde gå över på torr mark. Till minne av den här händelsen reste Josua 12 stenar mitt i flodbädden och 12 stenar i Gilgal, som var den första plats där Israel slog läger på västra sidan om Jordan. Han gjorde också flintknivar och omskar alla de israeliter av mankön som hade fötts i vildmarken. Omkring fyra dagar senare kunde de därför fira påsken i rätt tillstånd. (Jos 2:23–5:11)

I närheten av Jeriko talade Josua sedan med en furste, en ängel, som gav honom anvisningar om hur israeliterna skulle gå till väga för att inta staden. Josua gjorde som ängeln hade sagt, och efter att ha vigt Jeriko åt tillintetgörelse uttalade han en profetisk förbannelse över den man som i framtiden skulle komma att återuppbygga staden, en förbannelse som uppfylldes mer än 500 år senare. (Jos 5:13–6:26; 1Ku 16:34) Därefter drog han vidare mot staden Aj. Först led den israelitiska styrkan på omkring 3 000 man nederlag. Detta berodde på att Jehova hade hållit tillbaka sin hjälp, eftersom Akan hade varit olydig och tagit något av bytet från Jeriko för att behålla det själv. När Akan och hans hushåll hade stenats på grund av denna synd, lade Josua män i bakhåll mot staden Aj, angrep den och gjorde den till en öde ruinhög. (Jos 7:1–8:29)

Det var vid den här tidpunkten som hela Israels församling – däribland kvinnor, barn och bofasta främlingar – begav sig till en plats i närheten av berget Ebal. Där byggde Josua ett altare enligt anvisningarna som getts i Moses lag. Medan ena hälften av församlingen stod framför berget Gerissim och andra hälften framför berget Ebal läste Josua upp ”alla lagens ord, välsignelsen och förbannelsen”. ”Det var inte ett ord av allt det som Mose hade befallt som Josua inte läste upp.” (Jos 8:30–35)

Efter det att folket hade återvänt till lägret i Gilgal fick Josua och Israels hövdingar besök av några budbärare från Gibeon. Gibeoniterna hade förstått att Jehova stred för israeliterna, och genom list lyckades de sluta ett fridsförbund med Josua. Men när det blev känt hur det egentligen förhöll sig gjorde Josua dem till slavar. Också Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, fick höra vad gibeoniterna hade gjort. Han och fyra andra kanaaneiska kungar drog ut i ett fälttåg för att straffa dem för detta. När gibeoniterna bad Josua om hjälp drog han och ”allt krigsfolket” i väg upp från Gilgal och marscherade hela natten. Jehova stred för Israel till försvar för gibeoniterna och visade därigenom att han inte underkände förbundet som hade slutits med dem. Fiendestyrkorna led större förluster på grund av en mirakulös hagelskur än på grund av själva striden. Det var till och med så att Jehova lyssnade till Josuas röst och förlängde dagsljuset för de stridande. (Jos 9:3–10:14)

Josua följde upp denna seger som Jehova hade gett genom att inta städerna Makkeda, Libna, Lakis, Eglon, Hebron och Debir och bröt därigenom kanaanéernas makt i den södra delen av landet. Då slog sig de kanaaneiska kungarna i den norra delen av landet samman under ledning av Jabin, kungen i Hasor, och samlade sina styrkor vid Meroms vatten för att strida mot Israel. Josua ställdes nu inför hästar och stridsvagnar, men Jehova uppmuntrade honom och sade att han inte skulle vara rädd. Ännu en gång gav Jehova israeliterna seger. På Jehovas befallning skar Josua av hassenan på fiendernas hästar och brände upp deras stridsvagnar. Staden Hasor brändes upp i eld. (Jos 10:16–11:23) Under loppet av omkring sex år (jfr 4Mo 10:11; 13:2, 6; 14:34–38; Jos 14:6–10) besegrade Josua således 31 kungar och lade under sig stora delar av det utlovade landet. (Jos 12:7–24; KARTA, bd 1, sid. 737)

Sedan kom tiden när landet skulle fördelas mellan stammarna. Detta skedde till en början i Gilgal, under ledning av Josua, översteprästen Eleasar och tio andra som Gud hade utsett. (Jos 13:7; 14:1, 2, 6; 4Mo 34:17–29) Efter det att tältboningen hade satts upp i Silo blev resten av landet fördelat genom lottkastning som utfördes på denna plats. (Jos 18:1, 8–10) Josua själv fick staden Timnat-Sera i Efraims bergstrakt. (Jos 19:49, 50)

Hans sista förmaningar till israeliterna och hans död. Kort före sin död samlade Josua Israels äldste, överhuvuden, domare och förmän och förmanade dem att tjäna Jehova troget och varnade dem för följderna av olydnad. (Jos 23:1–16) Han kallade också samman hela Israels församling, påminde om hur Jehova hade handlat med folkets förfäder och med israeliterna som nation och uppmanade dem sedan att tjäna Jehova. Han sade: ”Om ni nu inte vill tjäna Jehova, så välj själva i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era förfäder tjänade på andra sidan Floden eller de gudar som dyrkas av amoréerna, vilkas land ni bor i. Men jag och mitt hushåll, vi vill tjäna Jehova.” (Jos 24:1–15) Därefter förnyade israeliterna det förbund de hade ingått om att lyda Jehova. (Jos 24:16–28)

Josua dog i en ålder av 110 år och blev begravd i Timnat-Sera. Hans obrytbara lojalitet mot Jehova hade den goda verkan att ”Israel fortsatte att tjäna Jehova i alla Josuas dagar och i alla de äldstes dagar som levde kvar efter Josua”. (Jos 24:29–31; Dom 2:7–9)

2. En man som ägde en åker i Bet-Semes. Det var på denna åker som den heliga arken ställdes och blev sedd efter det att filistéerna hade sänt den tillbaka. (1Sa 6:14, 18)

3. Stadsföreståndaren i Jerusalem på kung Josias tid. Det verkar som om en del offerhöjder som användes i samband med falsk tillbedjan låg i närheten av Josuas hem. Josia rev emellertid ner dessa offerhöjder. (2Ku 23:8)

4. Jehosadaks son; den förste som tjänade som överstepräst för israeliterna sedan de hade återvänt från landsflykten i Babylon. (Hag 1:1, 12, 14; 2:2–4; Sak 3:1–9; 6:11) I Esras bok och i Nehemjas bok kallas han Jesua. (Se JESUA nr 4.)