GIBEON

[Gịbeon], gibeoniter Gibeon betyder ”plats på en kulle”.

Staden förbinds med det nutida al-Jib, som ligger 9,5 km nordnordväst om tempelberget i Jerusalem. Där har man funnit en mängd handtag till lerkrukor med namnet Gibeon skrivet med gammalhebreiska bokstäver. Den forntida staden låg på en höjd som reser sig 60 m över den kringliggande slätten, och den täckte en yta på 6,5 hektar.

På senare år har man gjort arkeologiska utgrävningar här och bland annat funnit en 51 m lång tunnel som är uthuggen ur berget. I forna tider var tunneln upplyst av lampor som man placerade i de nischer som finns med jämna mellanrum utmed väggarna. Via tunnelns 93 trappsteg, som är uthuggna ur berget, kunde man ta sig från en plats strax innanför stadsmuren ner till en grotta, där man hade gjort en reservoar som fick vatten från en källa 25 m nedanför stadsmuren. På så vis var gibeoniternas vattenförsörjning tryggad även under belägring. Arkeologer har också funnit ett runt, uthugget schakt, eller en damm, med en diameter på 11,3 m. Utmed väggen finns en spiraltrappa med 1,5 m breda steg som leder medurs ner i schaktet. Från botten av schaktet, på ett djup av 10,8 m, fortsätter trappstegen ytterligare 13,6 m genom en uthuggen tunnel till en vattenreservoar. Om schaktet, eller dammen, kan identifieras med ”Gibeons damm”, som omtalas i Bibeln, är osäkert. (2Sa 2:13)

Gibeoniterna och Josua. På Josuas tid var Gibeon bebott av hivéer, som utgjorde en av de sju kanaaneiska nationer som skulle tillintetgöras. (5Mo 7:1, 2; Jos 9:3–7) Gibeoniterna kallades också amoréer, eftersom den benämningen ibland tycks ha använts generellt om alla kanaanéer. (2Sa 21:2; jfr 1Mo 10:15–18; 15:16.) Till skillnad från de andra kanaanéerna förstod gibeoniterna att de trots sin militära styrka och stadens storhet inte kunde värja sig mot israeliterna, eftersom Jehova stred för dem. När Jeriko och Aj hade fallit sände därför männen i Gibeon, som tydligtvis också representerade de tre hiveiska städerna Kefira, Beerot och Kirjat-Jearim (Jos 9:17), en delegation till Josua i Gilgal för att söka fred. De gibeonitiska sändebuden kom i utslitna kläder och sandaler och hade med sig spruckna skinnläglar för vin, utslitna packsäckar och torrt, smuligt bröd, och de sade att de kom från ett avlägset land, ett land som israeliterna alltså inte skulle erövra. De erkände att det var Jehova som stod bakom det som tidigare hade drabbat Egypten och amoréerkungarna Sihon och Og. Men klokt nog sade de inget om det som hade hänt Jeriko och Aj, eftersom den nyheten inte kunde ha nått ett så ”avlägset land” före den påstådda avfärden. Israels representanter undersökte och godtog bevisen, och de slöt sedan ett förbund med gibeoniterna om att de skulle få leva. (Jos 9:3–15)

Kort därefter avslöjades gibeoniternas list. Men förbundet upprätthölls, för om det hade brutits skulle det ha skapat tvivel om Israels trovärdighet och dragit vanära över Jehovas namn bland de andra nationerna. När Josua talade med gibeoniterna om deras sluga agerande, visade de återigen att de erkände att Jehova handlade med Israel, och de lät Josua bestämma vad som skulle hända med dem. De sade: ”Se, vi är i din hand. Gör med oss vad du finner gott och riktigt.” De blev då satta till att samla ved och hämta vatten åt menigheten och till Jehovas altare. (Jos 9:16–27)

Trots att Josua och de andra hövdingarna hade lurats till att ingå ett förbund med gibeoniterna var detta uppenbarligen i överensstämmelse med Jehovas vilja. (Jos 11:19) Ett bevis på detta är att när fem amoréerkungar försökte förgöra gibeoniterna välsignade Jehova israeliternas räddningsaktion; han till och med slungade stora hagelstenar över fienden och såg till att dagsljuset varade så länge slaget pågick. (Jos 10:1–14) Genom att gibeoniterna ville ingå ett fredsförbund med Israel och genom att de vände sig till Josua för att få hjälp när de hotades av fienden, visade de tro på Jehovas förmåga att uppfylla sitt ord och rädda dem. Det var samma inställning som Rahab i Jeriko lovordades för och som ledde till att hon och hennes hushåll bevarades vid liv. Dessutom hade gibeoniterna en sund fruktan för Israels Gud. (Jfr Jos 2:9–14; 9:9–11, 24; 10:6; Heb 11:31.)

Under Israels herravälde. Senare blev Gibeon en av de städer i Benjamins område som gavs åt de aronitiska prästerna. (Jos 18:21, 25; 21:17–19) Benjaminiten Jegiel blev tydligtvis stamfar till en släkt där. (1Kr 8:29; 9:35) En av Davids väldiga krigare, Jismaja, var gibeonit (1Kr 12:1, 4), och den falske profeten Hananja, som var samtida med Jeremia, var också från Gibeon (Jer 28:1).

På 1000-talet f.v.t. var Gibeon med omnejd skådeplats för en strid mellan Is-Bosets här under Abner och Davids här under Joab. Först genomförde man en kämpalek mellan 12 män från varje sida, utan tvivel för att avgöra vem som skulle vara kung över hela Israel. Men detta ledde inte till något avgörande, eftersom varje krigare stötte svärdet i sin motståndare så att alla 24 dog. Därefter utbröt en mycket hård strid då Abner miste 18 gånger så många män som Joab. Sammanlagt föll 380 män, däribland Joabs bror Asael, som blev dödad av Abner. (2Sa 2:12–31) För att hämnas Asael mördade Joab senare Abner. (2Sa 3:27, 30) En tid därefter dödade Joab även sin egen kusin Amasa vid den stora stenen i Gibeon. Amasa var Davids systerson och hade utsetts till härförare av honom. (2Sa 20:8–10)

Århundradena gick och gibeoniterna fortsatte att finnas till som ett folk. När kung Saul försökte utrota dem väntade de tålmodigt på att Jehova skulle uppenbara denna orättvisa. Det gjorde han genom att låta en hungersnöd härja i tre år under Davids regering. När David hade vänt sig till Jehova och fått veta att det handlade om blodskuld, frågade han gibeoniterna vad han skulle göra för att bringa försoning. Gibeoniterna svarade helt riktigt att det inte var ”en fråga om silver eller guld”, eftersom det enligt Moses lag inte kunde betalas någon lösen för en mördare. (4Mo 35:30, 31) De visste också att de inte kunde döda någon utan lagens bemyndigande. Det var först när David frågade ut dem vidare som de begärde att sju av Sauls ”söner” skulle lämnas ut åt dem. Att det vilade blodskuld både på Saul och på hans hus tyder på att Sauls ”söner” direkt eller indirekt var delaktiga i morden på gibeoniterna, även om Saul troligen var initiativtagaren. (2Sa 21:1–9) I så fall var det inte tal om att söner dödades för sina fäders synder (5Mo 24:16) utan om en vedergällning i överensstämmelse med lagen om ”själ för själ” (5Mo 19:21).

På Davids tid flyttades tältboningen till Gibeon. (1Kr 16:39; 21:29, 30) Det var där Salomo frambar offer i början av sin regering. Det var också där Jehova visade sig för honom i en dröm och uppmanade honom att be om vad han än önskade. (1Ku 3:4, 5; 9:1, 2; 2Kr 1:3, 6, 13)

När profeten Jesaja (28:21, 22) många år senare förutsade att Jehova skulle göra en främmande gärning och utföra ett ovanligt verk genom att resa sig mot sitt eget folk, jämförde han detta med det som hade hänt på lågslätten nära Gibeon. Det som avses här är förmodligen den seger Gud gav David över filistéerna (1Kr 14:16) och kanske även den seger som vanns över amoréernas förenade härar på Josuas tid (Jos 10:5, 6, 10–14). Profetian gick i uppfyllelse 607 f.v.t., när Jehova tillät babylonierna att ödelägga Jerusalem och templet.

Inte långt efter den här förutsagda ödeläggelsen slog Ismael ihjäl Gedalja, som var utsedd till ståthållare av den babyloniske kungen Nebukadnessar. Detta skedde i Mispa, och mördaren och hans män tillfångatog resten av folket där. Men Johanan och hans män hann ifatt Ismael vid den stora vattendammen i Gibeon och befriade fångarna. (Jer 41:2, 3, 10–16)

Bland dem som vände tillbaka från landsflykten i Babylon 537 f.v.t. fanns män från Gibeon, och längre fram hjälpte några av dem till att återuppbygga Jerusalems mur. (Neh 3:7; 7:6, 7, 25)