Ehud — en man med tro och mod

DET var många år sedan israeliterna kom till det utlovade landet. Mose och hans efterträdare, Josua, var sedan länge döda. När det inte längre fanns sådana män av tro, minskade uppskattningen av ren tillbedjan kraftigt. Israeliterna hade till och med börjat tjäna Baalerna och de heliga pålarna.a Det ledde till att Jehova lät syrierna styra över israeliterna i åtta år. Då ropade israeliterna till Gud om hjälp. I sin barmhärtighet lyssnade han. Jehova uppreste en domare, Otniel, till att befria sitt folk. — Domarna 3:7–11.

Israeliterna borde ha lärt sig en grundläggande sanning av det som hade hänt — lydnad för Jehova för med sig välsignelser, medan olydnad leder till förbannelser. (5 Moseboken 11:26–28) Men Israels folk tog inte lärdom av detta. De övergav återigen ren tillbedjan efter att ha haft fred i 40 år. — Domarna 3:12.

Under Moabs herravälde

Den här gången lät Jehova sitt folk styras av kung Eglon i Moab. Bibeln beskriver honom som ”en mycket fet man”. Eglon angrep Israel med hjälp av Ammon och Amalek och uppförde sitt palats i Jeriko, ”palmstaden”. Vilken ironi det var att den första kanaaneiska stad som Israel erövrade nu var säte för en man som tillbad den falske guden Kemos!b — Domarna 3:12, 13, 17.

Eglon förtryckte israeliterna under de kommande 18 åren, och tydligen avkrävde han dem en betungande skatt. Moab stärkte sin egen ekonomiska ställning genom att kräva en periodiskt återkommande tribut som tärde på Israels tillgångar. Det är förståeligt att Guds folk ropade efter befrielse, och återigen lyssnade Jehova. Han gav dem en annan räddare — den här gången en benjaminit som hette Ehud. För att sätta stopp för Eglons förtryck av Israel planerade Ehud att ingripa den dag då tributen skulle betalas nästa gång. — Domarna 3:14, 15.

Ehud gjorde, för att göra sig beredd för sin modiga handling, ett tveeggat svärd, som var en aln långt. Om det här var en kort aln, var vapnet omkring 38 centimeter långt. Många skulle betrakta det som en dolk. Det var tydligen inget tvärstycke mellan bladet och fästet. Därför kunde Ehud gömma sitt lilla svärd bland vecken på sina kläder. Eftersom Ehud var vänsterhänt kunde han dessutom binda sitt svärd på höger sida, vilket inte var ett vapens vanliga placering. — Domarna 3:15, 16.

Det Ehud planerade var inte riskfritt. Vad skulle till exempel hända om kungens tjänare visiterade Ehud för att ta reda på om han hade vapen? Även om de inte gjorde det, skulle de säkert inte lämna sin kung ensam med en israelit! Men om de gjorde det och Ehud kunde döda Eglon, hur skulle han kunna komma undan? Hur långt skulle han kunna springa innan Eglons tjänare skulle upptäcka vad som hade hänt?

Ehud grubblade helt säkert över sådana detaljer och föreställde sig kanske flera katastrofala slut. Han fortsatte trots det med sin plan och visade mod och tro på Jehova.

Ehud träffar Eglon

Dagen för att lämna nästa tribut kom. Ehud och hans män gick in i kungens palats. Det dröjde inte länge förrän de stod inför kung Eglon. Men tiden hade ännu inte kommit för Ehuds angrepp. När Ehud lämnat fram tributen sände han i väg dem som burit den. — Domarna 3:17, 18.

Varför väntade Ehud med att slå ner Eglon? Gav han efter för fruktan? Inte alls! För att genomföra sin plan behövde Ehud träffa kungen ensam. Detta var inte möjligt för honom vid hans första besök. Ehud skulle dessutom snabbt behöva fly. Det skulle vara lättare för en enda man att komma undan än det skulle vara för hela den grupp som burit tributen. Ehud bidade därför sin tid. Det korta besöket hos Eglon gjorde det möjligt för honom att bli bekant med hur palatset var planerat och att ta reda på hur omfattande säkerhetsåtgärderna för kungen var.

När Ehud nådde ”stenbrotten som var vid Gilgal”, lämnade han sina män och begav sig tillbaka till Eglons palats. Ehud fick under den ungefär två kilometer långa vandringen lite tid att tänka på sin uppgift och be om Jehovas välsignelse. — Domarna 3:19.

Ehud återvänder

Ehud blev antagligen hälsad välkommen tillbaka in i palatset. Den frikostiga tribut som han tidigare lämnat hade kanske gjort Eglon vänligt stämd. Även om det första besöket var kort, var det kanske tillräckligt för att Ehud skulle skapa en god relation till kungen. Hur det än förhöll sig var Ehud tillbaka hos Eglon.

”Jag har ett hemligt ord till dig, o kung”, sade Ehud. Det förhållandet att han hade kommit så här långt vittnade om att Jehova vägledde honom. Men det fanns ett problem. Ehud kunde inte, när kungens tjänare var närvarande, säga vad detta ”hemliga ord” var. Om Jehova tänkte ingripa behövde Ehud hjälp omedelbart. ”Tyst!” befallde kungen. Eftersom Eglon inte ville att detta ”hemliga ord” skulle avlyssnas, skickade han i väg sina tjänare. Vilken lättnad Ehud måste ha känt! — Domarna 3:19.

Eglon satt i sin takkammare när Ehud kom till honom och sade: ”Ett ord från Gud har jag till dig.” Syftade Ehud på Kemos när han nämnde ”Gud”? Eglon kan ha trott det. Hans nyfikenhet var väckt, och han reste sig från sin tron och stod upp förväntansfull. Ehud gick närmare, och antagligen rörde han sig försiktigt för att kungen inte skulle misstänka att han tänkte anfalla honom. Då, med en snabb rörelse, ”stack Ehud in sin vänstra hand och tog svärdet från sitt högra lår och stötte det i hans [Eglons] buk. Och även fästet fortsatte in efter klingan, så att fettet omslöt klingan, för han drog inte ut svärdet ur hans buk, och tarminnehållet började komma ut.” — Domarna 3:20–22.

Det märktes ingen rörelse bland kungens tjänare. Men Ehud befann sig ändå i fara. När som helst kunde Eglons tjänare rusa in och upptäcka liket av sin stupade kung. Ehud behövde snabbt komma i väg! Han låste dörrarna och flydde genom takkammarens luftöppning. — Domarna 3:23, 24a.

Upptäckt och nederlag

Eglons tjänare blev snart nyfikna. Men de vågade inte riskera kungens misshag genom att avbryta hans privata sammanträffande. Sedan lade de märke till att takkammarens dörrar var låsta. ”Han uträttar bara sina behov i det svala inre rummet”, resonerade de. Men allteftersom tiden gick ersattes nyfikenheten av ett mått av oro. Eglons tjänare kunde inte vänta längre. ”Då tog de nyckeln och öppnade dem [dörrarna till takkammaren], och se! deras herre hade fallit till jorden, död!” — Domarna 3:24b, 25.

Under tiden hade Ehud flytt. Han gick förbi stenbrotten vid Gilgal och nådde till slut Seira, en plats i Efraims bergstrakt. Ehud kallade samman Israels män och ledde dem i ett förenat angrepp på moabiterna. I skildringen sägs det att ”de [grep] sig an med att slå Moab, omkring tio tusen man, var och en robust och var och en en tapper man; och inte en enda kom undan”. När Moab var kuvat fortsatte Israels land att ha ro i åttio år. — Domarna 3:26–30.

Att lära av Ehuds exempel

Det var tro på Gud som motiverade Ehud. Kapitel 11 i Hebréerbrevet nämner inte särskilt honom som en ”som genom tro nedkämpade kungariken, ... blev tappra i krig, jagade härar av främlingar på flykten”. (Hebréerna 11:33, 34) Ändå var det så att Jehova stödde Ehud när han handlade i tro och befriade Israel från kung Eglons förtryckande styre.

En av Ehuds egenskaper var mod. Det krävdes mod av honom för att hantera ett bokstavligt svärd verkningsfullt. Som Guds nutida tjänare använder vi inte sådana svärd. (Jesaja 2:4; Matteus 26:52) Men vi använder ”andens svärd”, Guds ord. (Efesierna 6:17) Ehud var en mästare i att använda sitt vapen. Vi behöver också vara skickliga i att använda Guds ord när vi predikar de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14) Personligt studium av Bibeln, att vi regelbundet är närvarande vid kristna möten, att vi nitiskt tar del i tjänsten och att vi i bön visar full förtröstan på vår himmelske Fader kommer att hjälpa oss att efterlikna de egenskaper Ehud visade. Han var verkligen en man med tro och mod.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 31]

Ehud och hans män frambar tribut till kung Eglon

[Bildkälla]

Återgivet från Illustrirte Pracht - Bibel/Heilige Schrift des Alten und Neuen Testaments, nach der deutschen Uebersetzung D. Martin Luther’s